Majjens blogg

Dovra sjöar

På torsdag bär det iväg för några få dagar på skidor i Jämtland. Innan dess ville jag suga ut det sista (?) av vintern i Närke. Det blev ett besök i det fantastiska naturreservatet Dovrasjödalen. Jag har varit där många gånger tidigare - och även övernattat i vindskyddet tillsammans med elever - men aldrig tidigare pulsat i snö. 

Dovra sjöar är tre långsmala sjöar som ligger på rad i en riktigt häftig sprickdal. Framför allt den norra sjön har magnifika stup på båda sidor. Tanken var att i möjligaste mån vandra nedanför stupen, men på västra sidan tvingades jag tidvis upp på höjderna. Det kändes inte helt OK att vandra på isarna direkt under stupen.

Dovra kyrka

Dovra kyrka

Norra sjön

Välfyllt vedförråd trots det sena datumet. Välskött! 

En reslig gamling

Stupen på den östra sidan har rejält överhäng.

Spännande isformationer.

Det finns en hel del intressant att läsa om Dovra sjöar på länsstyrelsens hemsida. Klicka på länkarna till höger.

Positioneringen gäller vindskyddet.

Oväntat möte i Kilsbergen

I onsdags - 20 februari - blev jag avsläppt i Pershyttan av Livskamraten. Några dagars skidåkning längs Kilsbergsspåret och på myrar, sjöar och skogsbilvägar i dess närhet låg framför mig. Övernattning skulle ske i vindskydd eller kojor. Helst vindskydd, för dessa erbjuder möjlighet att lyssna till nattens ljud. Jag hoppades på ugglor. Men... några ugglor blev det inte...

Första övernattningen ägde rum i vindskyddet vid Rusakulan. Denna plats är betydligt mer inbjudande vintertid än på sommaren. Dagen var mycket vintrig, men molnen gjorde att kvicksilvret inte sjönk till tvåsiffrigt, åtminstone inte förrän tidigt på morgonen då molnen dragit bort. Någon gång på kvällen (det var inte kolmörkt än) sitter jag och sysslar med matlagning. Då ser jag i ögonvrån att något rör sig. Jag tittar upp och ser något stort och mörkt ljudlöst försvinna in i skogen.

Men... vad sjutton? Kan det ha varit...? Jag måste ha sett fel...

Efter en liten stund - när pulsen har lugnat sig - böjer jag mig åter över kastrullen. Nästan i samma ögonblick händer det igen: Något rör sig. Denna gång är jag mer fokuserad. Snabbare...

Där går en varg... Jag ser den några sekunder - 10? - innan den försvinner lika ljudlöst på samma plats som tidigare.

Drömmer jag? Har jag sett inte en, utan två vargar?

Nästa morgons klara solsken ger tydligt besked. Det var ingen dröm...

Här har passerat två vargar av något olika storlek. De största tassavtrycken är lika stora som min stavkringla.

Nu - hemkommen från min tur - hör jag talas om att ett vargpar från Tornedalen har flyttats. Ett av flera tänkbara ställen att släppa dem var i norra Kilsbergen. Jag kontaktade både Naturvårdsverket och Svenska Rovdjursföreningen för att ta reda på om det var detta vargpar jag sett. Jan Bergstam på Svenska Rovdjursföreningen svarade alldesles nyss:

"Det var sannolikt två vargar i Villingsbergsreviret som passerade. De flyttade vargarna från Tornedalen släpptes i (---). Så småningom kan dessa flyttvargar ha vägarna förbi vindskyddet om de börjar sin långa vandring tillbaka."

(Min censurering. Naturvårdsverket får själva bestämma när de vill avslöja utsläppsplatsen.)

Södra Skärmarbodabergen

Jag kommenterade ett inlägg på Facebook som handlade om grottområdet i Skärmarboda. Jag skrev att området var spännande men tyvärr fanns inget vindskydd i närheten. Jag fick då svar från en anställd vid länsstyrelsen i Örebro, att det visst finns ett vindskydd där. Det byggdes vid den lilla gölen Galtapussen förra året.

Helgens vinterväder inbjöd till ett besök.

Livskamraten och jag ägnade en dag åt detta område. Nästa gång blir det övernattning...

Vintern hade anlänt med besked...

Naturen i detta område består till mycket stor del av jättelika klippblock som skapat intressanta grottor och klyftor. 

Runt dessa klippblock växer gamla, knotiga tallar...

... och vid den lilla gölen Galtapussen har man nu byggt ett litet vindskydd.

Sedan några år tillbaka har här funnits ett gulmarkerat stigsystem. Nu har Länsstyrelsen kompletterat detta med tydligare skyltar och orange färgmarkeringar. Man har dessutom satt upp ett tiotal mycket finurliga informationsskyltar med kort information till såväl vuxna (överst) som barn. Dessa fälls automatiskt in i själva stolpen och är på det sättet skyddade. På "vuxenskylten" finns ett telefonnummer som man kan ringa om man vill ha ytterligare information om platsen du står på.

Kindla naturreservat - en okänd vildmark?

Jag har i dagarna levererat en artikel till Utsidan med ovanstående rubrik. Den lär väl publiceras inom kort. Texten handlar om mina upplevelser under en helg i området. Det var en sällsam upplevelse och jag försöker förmedla detta.   I artikeln har jag till stora delar lämnat "torra fakta" åt sidan för att fokusera på stämningen. Jag vill därför i detta blogginlägg komplettera med lite fakta om reservatet.

Kindla naturreservat är det största sammanhängande området i Örebro län utan vägar - mer än 900 hektar. Det är starkt kuperat. Högsta punkten i området är Kindlahöjden med sina 426 möh, men hela området ligger ovanför högsta kustlinjen. Området består mestadels av magert urberg, moränområden och myrmarker. Skogarna är till stora delar drygt 100 år. I en del branter finns inslag av ännu äldre skog. 

I reservatet kommer nästan all skog att få "sköta sig själv" och utvecklas till urskog. Här finns också områden med anlagd ungskog. Delar av dessa kommer att brännas. Skogsbranden har ju tidigare varit en viktig faktor i skogens utveckling. Den gynnar många djur- och växtarter.

Man stöter på en del rester av mänsklig verksamhet i Kindla. Alla sjöar i området är reglerade och bäckar har dragits om. Vattenkraften användes bl a till att driva pumpar mm i Slotterbergets gruvområde strax söder om Kindla. Man stöter också på en del kolbottnar (rester från kolmilor).

I området kan man se rester av två torp - Kindla och Kindlamossen. Det förra består endast av några små ruinhögar, men vid Kindlamossen finns också brunn, jordkällare och rester av sk silängar där man samlat upp näringsrikt vårvattnet som sedan silades ut över mossen för att öka skörden av starrhö.

 I Kindlas skogar trivs en hel del ovanliga insekter, lavar, mossor och svampar. Om dessa finns mer information här. Av de stora rovdjuren är det endast lodjuret som har en fast stam.

Från var och en av de fyra parkeringsplatserna finns stigar in i Kindlareservatet. Här finns 15 kilometer markerade vandringsleder. Vid Klosstjärn möts de flesta stigarna. Här finns den enda tillåtna tältplatsen. I reservatet finns ett utsiktstorn, tre vindskydd, en hölada/koja, en kolarkoja och en eldpallkoja för övernattning. Dessutom finns ett vindskydd längs Bergslagsleden alldeles utanför (öster om) området. Vid samtliga övernattningsmöjligheter finns dass.

Nedanför utsiktstornet på Kindlahöjden finns ett vindskydd.

Vid Klosstjärn ligger ett vindskydd och en kolarkoja.

Den mysiga eldpallkojan vid Röbergstjärn.

Vindskyddet och höladan vid Kindlamossen.

Kindla naturreservat ligger ca 12 km V Storå, 15 km SVKopparberg och 26 km N Nora. Det är skyltat från Guldsmedshyttan och Nora. Bästa sättet att komma till reservatet är att åka västerifrån, från vägen mellan Nora och Hjulsjö. Den norra tillfarten kan vissa delar av året vara svårframkomlig.

Positioneringen gäller reservatets centrum - Klosstjärn.

Med dressin på Otterbäcksbanan

Ni som följer min blogg regelbundet kanske kommer ihåg att jag och Livskamraten varje år ger min syster och svåger en friluftsupplevelse i julklapp. Årets present levererades i helgen och bestod av en tur på dressin på Otterbäcksbanan.

Vi startade vid Ängebäck i Degerfors och trampade till "vildmarksrastplatsen" (jo, man kallar den så) Mosstorp där vi övernattade, åt god mat och drack gott. Dagen därpå återvände vi till Ängebäck. Det blev 25 km tur och retur.

Det finns andra startplatser längs banan, bland annat Konsterud och Gullspång.

Det finns en del sevärdheter längs vägen. Det trevligaste stöter man på efter ca 8 km. Då kommer man fram till Håkanbols handelsmuseum. Vi stannade till för en liten paus. När vi lyfte av en av dressinerna lossnade ena framhjulet. DET var tur att det inte hände under färd!

Inte hade jag räknat med att dessa verktyg borde ingå i vår friluftsutrustning.

Nu var personalen på Håkanbol tillmötesgående (trots att man inte hunnit öppna än) och lånade ut vad vi behövde.

Vi passade på att inta vår lunch vid en liten rastplats strax intill.

Lagom när vi var klara öppnade handelsboden.

Där kan man - hör och häpna - köpa en fika som inkluderar påtår, bulle och två småkakor för 35 kr, vilket vi givetvis gjorde. Bara det är ju värt ett besök.

Efter fikat fortsatte vi ytterligare 4-5 km fram till Mosstorp. Ett par km innan Mosstorp passerar man denna "vattenhäst" som fyllde ångloken med vatten.

I Mosstorp finns vedbod, torrdass, flera eldstäder och bord med bänkar MEN inget vindskydd (fast det står så på diverse hemsidor). Däremot finns där en liten trevlig koja/stuga med möjlighet för två personer att övernatta. Vi valde dock tält.

Från Mosstorp kan man följa en stig - en knapp kilometer - till sjön Däveln (även kallad Genesarets sjö).

Där råder en stilla och tilltalande stämning och det lockar till bad... tyckte någon...

Efter en god middag med angenäm dryck, somnade vi in någon gång mellan tio och elva på kvällen. Dagen hade varit mycket vacker. "Som vanligt" hade vi turen att den väntade nederbörden inte kom förrän på natten. Morgonen därpå var i det närmaste lika vacker som gårdagen.

Efter frukost lastade vi dressinerna för hemfärd. Det började hopa sig moln vid horisonten.

Banan passerar en hel del mindre vägar, men vid ett par ställen är trafiken lite livligare. Där är stoppklossar monterade och man måste kliva av och lyfta ena änden av dressinen för att kunna passera.

Det blev allt mörkare på himlen och 15 minuter innan vi var framme vid Ängebäck öppnades himlens alla slussar. Vi trotsade vädret och trampade på.

Sammanfattningsvis kan följande sägas:

1) Det var lättare än väntat att färdas med dessa fordon. Dock var det ganska stor skillnad på kvalitén på våra båda dressiner. Provcykla!

2) Min tanke var att vi skulle få se en del djur längs vägen, eller i varje fall få känna mig "nära naturen". Det var lite si och så med det. Hjulens färd längs rälsen var inte precis ljudlös. Att kommunicera med den andra dressinen var fullständigt ogörligt. Även samtal med medpassageraren krävde ganska rejäla röstresurser.

3) Julklappen uppskattades.

4) Positioneringen gäller Mosstorp.