Majjens blogg

Påsktur i ljuvligt Jämtlandsväder

Påskhelgen var tänkt att innehålla en tälttur tillsammans med Anders. Av olika anledningar bestämde vi oss för att istället genomföra en glidartur mellan några av fjällstugorna. Och en glidartur blev det. Bättre väder gick inte att önska sig - sol och stiltje. Bättre före gick inte att önska sig - 5 cm nysnö ovanpå fast och fin snö - både fäste och glid.

Anders och jag.

Trots färgen på kåsan lyckades jag slarva bort den.

Som vanligt tog vi tåget till Enafors och som vanligt var tåget försenat. Det är nästan så att man kan räkna in det i kostnadskalkylen. Denna gång fick vi tillbaka 880 kronor.

Lite synd var det dock, för det innebar att vi inte kom iväg från Storulvån förrän klockan närmade sig 12. Dagens mål var Gåsen och dit är det 20 km - uppför.

Utsikt bakåt - mot Snasahögarna - och framåt - mot Helags.

Det vimlade av djuspår i nysnön. Ovan mård (?) och nedan ripa.

När man ska ta sig till Gåsen så vet man på förhand att de sista 4-5 kilometrarna är jobbiga. Ganska brant uppför. Man (läs: vi) tänker kanske inte på att även resten av vägen - de första 15 - också är uppför. Vi var rejält möra när vi kom fram till raststugan vid Gåsån.

Skuggspel

Rast vid Gåsån.

När vi tog en paus efter den första kraftiga stigningen upp mot Gåsen så såg vi något oväntat på andra sida dalgången. Först trodde vi att det var en stor dunge med fjällbjörk vi såg, men efter en stund märkte vi att den flyttade på sig och dessutom hördes svagt ljud av skotrar. Det visade sig vara en jättelik renflock som föstes över fjället från trakten av Helags (eller ännu längre bort) och vidare ner i riktning mot Handöl.

Dessa bilder vinner på att förstoras.

Just när solen började gå ner bakom fjällryggarna kom vi fram till Gåsen.

Aldrig har jag sett så många skidor utanför storstugan. Vi hade turen att få bo i hundrummet. Där har man närmast till såväl vatten som dass. Trevliga människor fanns där också - lagom många. :-)

Nästa dag blev kanske den mest fantastiska. Vi skulle bara ta oss de 15 kilometrarna till Vålåstugan (Vålåvalen) - 1 km uppför, 12 kmutför och 2 km på flacken.

1 kilometer uppför...

... och sedan bara utför...

Här närmar vi oss raststugan i denna mycket tilltalande dalgång - Härjångsdalen.

Och många raster blev det denna dag. Vi gjorde allt för att turen skulle dra ut på tiden...

... men till sist kom vi ändå fram. Här fanns ytterligare tid att sitta i en snödriva och njuta av solvärmen...

Turen hade tagit oss fyra och en halv timme.

Vår favoritmat: Tjälknöl med potatismos och lingonsylt. Detta åt vi de två första dagarna. Till detta en öl och lite gott och starkt till kaffet.

Magiskt kvällsljus.

Nu bar det vidare mot Lunndörrstugan. Det är en tur på ca 17 km som går genom både vacker och varierande natur. Det börjar på myrarna...

Sedan bär det mestadels utför, ända ner i granskogen. Det avslutas med en mycket lång utförsbacke, sedan en brant knix uppför och vi var framme efter cirka fem timmar.

Lunndörren är i mitt tycke den trevligaste fjällstugan. Den ger intrycket av en liten gård tack vare att alla byggnader ligger ganska tätt. Dessutom finns här bastu (som vi givetvis utnyttjade) och det är inte långt till vattnet.

I Lunndörren finns - om jag inte minns fel - 26 bäddar. Natten innan vi kom dit slogs ett svårslaget rekord. Där övernattade 83 personer! När vi kom dit handlade det om futtiga 44. :-)

Den sista dagen tog vi oss Vålådalen. Vi gjorde dock en liten omväg för att få titta på Pyramiderna. Man börjar då med att gå 3-4 km mot Anarisstugan innan man svänger norrut.

Det var en molnig dag, men runt horisonten fanns ett vackert ljus.

Pyramiderna var vackra i den vintriga gråskalan.

Hela turen till Vålådalen går utför. Vi tog oss en fikapaus i Grönvallen. Där fick vi sällskap av två nyfikna lavskrikor. Det är en fantastiskt charmig fågel.

Strax innan ankomsten till Vålådalen mötte vi hela sex hundspann.

Dagens 15-16 km tog oss bara tre och en halv timme. Lättåkt!

Traditionsenligt avslutas våra Jämtlandsfärder med god mat och dryck på fjällstationen i Vålådalen.

Årets tur blev en fantastisk upplevelse främst tack vare det underbara vädret och det fina föret. Även utan dessa ingredienser är denna sträckning mycket tilltalande. Här är helt enkelt vackert och dessutom fler utförsbackar än uppför. Vi mötte en hel del människor som åkte åt andra hållet. För mig är det helt obegripligt. Har de inte tittat på kartan?

Nästa år blir det en längre tur som kommer att behöva förberedas med många och långa kartstudier. Det ska bli Sarek - igen.

Bilderna 2, 6, 7, 14, 19, 21, 26, 28, 30, 32 och 33 är tagna av Anders Onerup.

Positioneringen gäller favoritstugan Lunndörren.

Go tur!

Dovra sjöar

På torsdag bär det iväg för några få dagar på skidor i Jämtland. Innan dess ville jag suga ut det sista (?) av vintern i Närke. Det blev ett besök i det fantastiska naturreservatet Dovrasjödalen. Jag har varit där många gånger tidigare - och även övernattat i vindskyddet tillsammans med elever - men aldrig tidigare pulsat i snö. 

Dovra sjöar är tre långsmala sjöar som ligger på rad i en riktigt häftig sprickdal. Framför allt den norra sjön har magnifika stup på båda sidor. Tanken var att i möjligaste mån vandra nedanför stupen, men på västra sidan tvingades jag tidvis upp på höjderna. Det kändes inte helt OK att vandra på isarna direkt under stupen.

Dovra kyrka

Dovra kyrka

Norra sjön

Välfyllt vedförråd trots det sena datumet. Välskött! 

En reslig gamling

Stupen på den östra sidan har rejält överhäng.

Spännande isformationer.

Det finns en hel del intressant att läsa om Dovra sjöar på länsstyrelsens hemsida. Klicka på länkarna till höger.

Positioneringen gäller vindskyddet.

Stadshuset i Boden

För ett tag sedan fick jag ett mejl med följande innehåll:

"Hej Håkan,
jag jobbar som arkitekt och har gjort ett färgsättningsförslag till Stadshuset i Bodens Kommun. Genomgående tema är fototapeter med fjällmotiv och till detta skulle jag vilja använda ett av dina fotografier som jag hittat på Utsidan.se. Jag undrar om du vill ge tillstånd till att använda denna bild och eventuellt hur mycket du vill ha för den? Fotografiet har du själv kallat "Vinter i Sarek" och motivet är snöklädda berg med en strålande sol."

Här är bilden det handlar om.

Vad tror ni att jag svarade?       :-)

Så vitt jag förstår är det många fotografer som blivit tillfrågade, så vi får väl se hur det går. Kul att bli tillfrågad i alla fall.

Lampahöjd med snöskor

Sedan ett par veckor hade Livskamraten och jag anmält oss till en guidning anordnad av Hopajola. Det skulle bli en snöskovandring i naturreservatet Lampahöjd.

Det var två saker som lockade oss - naturen och det där med snöskor. Området känner vi till sedan tidigare. Naturreservatet Murstensdalen - som vi tycker mycket om - ligger strax väster om Lampahöjd och vi hade förhoppningar om stark vildmarkskänsla. Många gånger har jag färdats på skidor genom oländig terräng och funderat på om inte snöskor skulle vara ett bättre hjälpmedel. Nu fick vi prova på.

Det kan först som sist sägas att båda lockelserna överträffade våra förväntningar. Vädret var absolut fantastiskt - den vackraste vårvinterdag man kunde tänka sig med mängder med bullig, vit snö, solsken från blå himmel och dagsmeja som gjorde att man fick se upp så man inte stod i riskzonen frör fallande snö från gammeltallarna. Att färdas fram i starkt kuperad terräng i vinterlandskap med snöskor var förvånansvärt lätt. Vi kommer båda att skaffa oss var sitt par mycket snart. Om någon läsare har synpunkter på vilken typ av snöskor som är att föredra så hoppas jag ni har tid att gå in på denna forumtråd och lämna era synpunkter.

Nu låter jag bilderna berätta. Tips: Klicka på bilderna. De blir mycket vackrare i större format.

Utdelning av snöskor. Längst till höger står vår eminente guide David.

Lite försiktigt begav vi oss in bland drivorna...

I sådan här terräng börjar svetten snart att pärla i pannorna.

Snart nog började det bära uppför...

... och uppför...

... och uppför...

... och mer uppför...

... och ännu mer uppför...

Någon gång när man stannade till och pustande hängde på sina stavar

kunde man få syn på sådana här små mästerverk.

Uppe snart?

Och så öppnade sig naturen...

När vi står här uppe lyfter en havsörn från toppen på en vresig gammal tall. Den cirklar makligt runt några varv, antagligen något irriterad över att ha blivit störd, och låter sedan vindarna sakta föra sig utom synhåll.

Oväntat möte i Kilsbergen

I onsdags - 20 februari - blev jag avsläppt i Pershyttan av Livskamraten. Några dagars skidåkning längs Kilsbergsspåret och på myrar, sjöar och skogsbilvägar i dess närhet låg framför mig. Övernattning skulle ske i vindskydd eller kojor. Helst vindskydd, för dessa erbjuder möjlighet att lyssna till nattens ljud. Jag hoppades på ugglor. Men... några ugglor blev det inte...

Första övernattningen ägde rum i vindskyddet vid Rusakulan. Denna plats är betydligt mer inbjudande vintertid än på sommaren. Dagen var mycket vintrig, men molnen gjorde att kvicksilvret inte sjönk till tvåsiffrigt, åtminstone inte förrän tidigt på morgonen då molnen dragit bort. Någon gång på kvällen (det var inte kolmörkt än) sitter jag och sysslar med matlagning. Då ser jag i ögonvrån att något rör sig. Jag tittar upp och ser något stort och mörkt ljudlöst försvinna in i skogen.

Men... vad sjutton? Kan det ha varit...? Jag måste ha sett fel...

Efter en liten stund - när pulsen har lugnat sig - böjer jag mig åter över kastrullen. Nästan i samma ögonblick händer det igen: Något rör sig. Denna gång är jag mer fokuserad. Snabbare...

Där går en varg... Jag ser den några sekunder - 10? - innan den försvinner lika ljudlöst på samma plats som tidigare.

Drömmer jag? Har jag sett inte en, utan två vargar?

Nästa morgons klara solsken ger tydligt besked. Det var ingen dröm...

Här har passerat två vargar av något olika storlek. De största tassavtrycken är lika stora som min stavkringla.

Nu - hemkommen från min tur - hör jag talas om att ett vargpar från Tornedalen har flyttats. Ett av flera tänkbara ställen att släppa dem var i norra Kilsbergen. Jag kontaktade både Naturvårdsverket och Svenska Rovdjursföreningen för att ta reda på om det var detta vargpar jag sett. Jan Bergstam på Svenska Rovdjursföreningen svarade alldesles nyss:

"Det var sannolikt två vargar i Villingsbergsreviret som passerade. De flyttade vargarna från Tornedalen släpptes i (---). Så småningom kan dessa flyttvargar ha vägarna förbi vindskyddet om de börjar sin långa vandring tillbaka."

(Min censurering. Naturvårdsverket får själva bestämma när de vill avslöja utsläppsplatsen.)