Majjens blogg

Nu har det gått 10 år...

För 10 år sedan fyllde jag 50 år. Då bestämde jag mig för att ta ett nytt steg i mitt liv. Åtminstone i mitt friluftsliv. Jag och Livskamraten begav oss då ut på vår första vintertur någonsin. Vid det tillfället hade ingen av oss stått på längdskidor på över 30 år. Det märktes. Men vi tog oss från Abisko till Nikkaluokta i tidiga mars 2002. En helt underbar stugtur. Om detta kan man läsa här.

Sedan dess har jag gjort en vintertur varje påsk. Varannan påsk har jag gjort den tillsammans med Livskamraten och de andra gångerna med en gammal kompis - Anders. Turerna med Livskamraten har oftast blivit stugturer och de med Anders oftast tältturer. Den tionde skidturen blev en Sarektur tillsammans med Anders påsken 2011. Den turen finns beskriven i min blogg. Den första inlägget (av 10) hittar man här.

Nu är det alltså dags för min 60-årsdag. Jag valde länge mellan en resa till New York (som jag väldigt gärna återser) och en fjällresa. Livskamraten hävdar att hon aldrig tvekade vilket det skulle bli. Skillnaden nu jämfört med för 10 år sedan är att båda våra vuxna söner följer med. Den äldre - Skribenten -  har gjort en Jämtlandstur tillsammans med Modern för ett par år sedan. Den yngre - Ornitologen - har inte stått på ett par skidor sedan han fyllde 10.

Eftersom Livskamraten gärna sover i stuga medan båda sönerna gärna provar vintertältning så tar vi med ett 3-mannatält vilket medför att jag kan välja.

Denna gång blir det dessutom fråga om en rundtur. Den tänkta färdvägen är Abisko - Abiskojaure - Alesjaure - Unna Allakas - Abiskojaure - Gorsavagge - Abisko.

Start den 9 mars.

Jag kräks på all julmusik... nästan...

För väldigt många år sedan kom jag över ett av de allra första exemplaren av julskivorna Absolut Christmas. Jag tyckte att jag hade gjort ett fynd: Allt det bästa fanns ju med! Det upptäckte tyvärr alla varuhus också och dessutom såväl Lokalradion som reklamkanalerna. Det dröjde inte länge innan min CD-skiva låg ospelad. Och bara liiite längre tog det innan jag faktiskt inte stod ut med att höra den över huvud taget. Numera gör den kommersiella julmusiken mig näst intill illamående.

Varje år öser de för tillfället populära artisterna dessutom ut högar med smöriga tolkningar av klassiska jullåtar.

Men så! Av en ren slump hittade jag Franska Trion på Spotify. De spelar utmärkt, ibland lite jazziga versioner av några klassiska julmelodier samtidigt som de räcker upp långfingret åt "etablissemanget". När jag hörde den första låten tyckte jag att det lät fruktansvärt, men plötsligt märkte jag att jag njöt! SÅ snabbt gick förändringen.

En av deras låtar finns på youtube. För att få höra hela skivan måste ni söka på Spotify.

Det vore kul med lite återkoppling. Finns det fler som faktiskt gillar det här?

Till alla på Utsidan - Kompisar och andra som läser det jag skriver - vill jag härmed tillönska en riktigt

God Jul!

Vindskyddsjakt med stor bonus

I söndags var jag och Livskamraten ute för att besöka och dokumentera tre vindskydd längs kanotleden i Svartån. Vid Svartå herrgård svängde vi söderut längs väg 205 - mot Laxå. Vi hade inte åkt mer än en knapp kilometer då ett djur promenerade tvärs över vägen i sakta mak. Jag såg genast att det var något nytt - något jag inte sett tidigare - och den första tanken som passerade mitt huvud var - varg! Det finns ju varg i närheten och jag har länge hoppats att stöta på ett exemplar eftersom jag ofta rör mig i dessa trakter.

Men... i nästa ögonblick insåg jag att det var frågan om ett annat djur. Att jag inte omedelbart begrep vilket djur det var frågan om berodde troligen på storleken. Jag trodde inte att lodjur var så stora. För det var ett sådant vi såg i maklig takt promenera över vägen. Mitt livs första.

Undrar när jag får se min första varg... eller björn?

Djupdalshöjden och Eskils koja

Förra helgen var vi ute en tur i den norra delen av Örebro län för att leta vindskydd i några av de naturreservat som finns i trakten: Djupdalshöjden, Ljustjärnsskogen, Kaljoxadalen och Nittälvsbrännan.

Nittälven är ju ett känt paddelvatten som jag transporterat mig nedströms nästa 10 gånger. Två gånger tillsammans med mina söner när de var i 10-årsåldern och resten tillsammans med olika klasser jag haft. Startplats har varit Uvbergsbron och avslut någon stans i Salbosjön eller Ljusnarn. Nu är det ganska många år sedan jag var där och det visade sig att det hänt en hel del när det gäller tillgång till övernattningsmöjligheter sedan det bildats naturreservat i området.

Ljustjärnsskogen och Djupdalshöjden ligger inte längs Nittälven utan några km österut. Skyddet vid Ljustjärnen är närmast att räkna som ett rastskydd och erbjuder inga övernattningsmöjligheter, men Djupdalshöjden överraskade.

På länsstyrelsens hemsida kan man hitta mycket bra information om de olika naturreservaten i länet, bl a tydliga kartor. När det gäller Djupdals-höjden var dock informationen betydligt mer knapphändig - ingen karta och inga bilder. Man får reda på att här finns länets högsta punkt samt att skogen är mycket gammal. Här växer en del intressanta vedlevande svampar och lavar. Sist i informationen finns ett par punkter om vad som är förbjudet att göra i reservatet. Jag citerar den sista punkten:

"Köra skoter.  Det ska dock vara tillåtet att köra snöskoter från reservatets norra gräns fram till den rastkoja som står på krönet av berget Dupdalshöjden i reservatets norra del."

Rastkoja? Det måste undersökas.

Det var sannerligen inte lätt att ta sig fram till reservatet. De avslutande kilometrarna på sönderkörda skogsbilvägar satt jag med hjärtat i halsgropen flera gånger när Livskamraten balanserade vår bil mellan de djupa timmerbilsspåren. Till sist kom vi ändå fram till en vändplan i reservatets östra utkant. Och se! Där fanns några målade ringar runt träden som markerade en stig. Alldeles nygjort.

Efter en promenad på ungefär 1 km kom vi fram till denna nybyggda stuga.

Här fanns ett mycket stort vedförråd (stugan till vänster) och ett nybyggt dass. Stugan innehåller två rum. Det ena är ett sovrum med fyra sovplatser (2 våningssängar) och det andra var utrustat med bord, bänkar och kamin. Bänkarna var så breda att ytterligare fyra personer skulle kunna övernatta där.

Nu var det bara ett problem... Stugan var låst! Ovanstående besiktning av interiören är gjord genom två fönster.

Så fort jag kom hem skickade jag ett mejl till länsstyrelsen, och dagen efter fick jag följande svar:

Stugan är ej färdig att användas för övernattningar. Så snart den är inredd, besiktad och eldstaden är godkänd, kommer den att finnas till förfogande för övernattning och som raststuga för besökare i reservatet. Det kommer då även att finnas information om vad som gäller vid övernattning och nyttjande av stugan. Arbeten med leder och byggnader i naturreservatet beräknas bli klara under 2012. Då kommer även informationsskyltar och kartor att finnas vid entrén och i reservatet, samt en folder för nedladdning på länsstyrelsens hemsida.

Jag fick också reda på att det inte var "rastkojan" jag varit vid. Ytterligare längre norrut finns den och dessutom finns det ett vindskydd i den västra delen av reservatet. Hit finns alltså anledning att återkomma.

Kaljoxadalen och Nittälvsbrännan är två naturreservat som gränsar till varandra och ligger på båda sidor om Nittälven. Man har där skapat ett ganska omfattande stignät och byggt en hel del rastskydd. Ett av dem - det som ligger vid den sydligaste spetsen av Komoramossen - har ett plankgolv och erbjuder därmed övernattningsmöjligheter för två personer, men de övriga - Nittälvsbrännan, Märrjärvi och Petter-Nilsberget - erbjuder endast rastskydd. (Petter-Nilsberget bjuder däremot på en mycket vacker utsikt och spännande natur i övrigt.)

I ett kommande blogginlägg tänker jag presentera alla vindskydd längs Nittälven, men jag kan inte avhålla mig från att redan nu presentera en övernattningsmöjlighet som är SÅÅÅ inbjudande - Eskils koja!

Stugan är 3-4 m i kvadrat och 3-4 personer kan övernatta där. Den har en ny eldstad inomhus och en eldstad med fyra bänkar runt utomhus. Här finns vedförråd med yxa, såg,  huggkubb och sågbock. Dessutom finns ett fräscht dass.

Stugan ligger högt med Nittälven precis nedanför en brant slänt.

Ett stort problem dock: Om man laddar ner beskrivningen över Nittälvens kanotled (ni hittar den som pdf-fil här) så visar pilen till Eskils koja helt fel. Pilen pekar i själva verket på rastskyddet i Nittälvsbrännan. Eskils koja ligger på Nittälvens västra strand, cirka 700 m norr om vindskyddet vid Dansarbacken.

Länsstyrelsens karta över Kaljoxadalens naturreservat placerar kojan på någorlunda rätt ställe. En pdf-fil kan hämtas i högra spalten.

Positioneringen gäller stugan i Djupdalshöjden.

Raggar-runda runt Laxå

Så var det åter dags att dela ut förra årets försenade julklapp till Syrran och Svågern. För tredje året i rad hade vi tänkt bjuda med dem på en kajaktur i Bohuslän, och för tredje året i rad var det busväder just de tilltänkta dagarna. Att välja trakten runt Laxå som ersättning är faktiskt inte så pjåkigt som det kan låta

På grund av diverse krämpor hos några av de inblandade valde vi denna gång att genomföra "äventyret" som en raggar-runda - alltså till stor del med bil.

S & S skulle komma med bil från Östergötland, så vi beslutade därför att sammanstråla i Laxå. Därifrån skulle vi guida till vindskyddet vid Grönsjöbäcken. Jag och Livskamraten lyckades komma iväg i skaplig tid från respektive arbete, så vi passade på att åka i förväg till vindskyddet för en kortare rekognocering. Men... vi kom inte fram!

Drygt 6 km innan vi var framme låg det en stadig tall tvärs över vägen. Att vandra ända därifrån i begynnade mörker och med diverse krämpor kom inte på fråga. Hur skulle vi nu lösa det? Tanken hade varit att vi på lördagen skulle ta bilen till naturreservatet Vargavidderna för att äta lunch där, och sedan fortsätta färden till vindskyddet vid Kråksjön för övernattning nummer två. Vi bestämde snabbt att den tänkta andra övernattningen istället skulle bli nummer ett.

S & S kom fram lite senare än beräknat på grund av att en lastbil vält i deras väg. Omvägen blev betydande och mörkret höll på att falla när de kom fram. Vi grillade några korvar med lite styrka och kröp sedan snart ner i sovsäckarna.

Natten var fullständigt otrolig. Knivskarpt lyste alla miljontals stjärnor över vårt vindskydd på den lilla udden i sjön. Eftersom det var absolut vindstilla speglade sig allt i vattenytan.. På sennatten kunde jag inte låta bli att plocka fram kameran.

Både jag och Livskamraten vaknade tidigt. Vi kröp upp ur våra sovsäckar och lät de allra första solstrålarna värma oss medan vi sörplade vårt pulverkaffe.

När våra fingrar vant sig vid temperaturen plockade vi fram våra böcker för en liten lässtund.

Solens sneda strålar skänkte ett extra djup åt platsen. Vindskyddet är relativt nyuppfört, men trots det har kaminen redan rostat rejält. Liksom vid alla andra vindskydd längs Bergslagsleden finns en ny och fräsch toa samt ett nytt vedskjul.

Någon timme senare vaknade också våra medvandrare - Syrran och Svågern.

Vi packade ihop och vandrade den knappa kilometern till bilarna för en tur till naturreservatet Vargavidderna. Stigen från parkeringen ut över myrarna mot vindskyddet bjuder på underbara vyer med mycket Norrlandskänsla. Redan i början av stigen stöter man på stora områden med väldoftande skvattram. Doften i solgasset för mig tillbaka till min barndom. Jag hade ett helt fantastiskt gömställe i ett mycket tätt skvattramsnår som jag använde mig av varje gång vi lekte tjuv och polis...

 

 

Visst ger det en Norrlandskänsla... ?

 

Vindskyddet i Vargavidderna är annorlunda på flera sätt. Det som märks först är det draperi man kan dra för (vilket kan vara bra eftersom skyddet inte har något takskägg) och det andra man märker är all den utrustning som finns där. På minussidan kan nämnas vattenbrist och avsaknad av toa.

Det största plusset är den underbara utsikten över myren. Jag drömmer om att komma hit på skidor en vårvintermorgon...

Här finns också ett utsiktstorn som ger lite von oben-känsla.

Vi tog lunch i solskenet uppe i tornet trots att det hade börjat blåda en del.

 

Vår plan var nu att ta oss till vindskyddet vid Kölnavattnet. Det ligger på etapp 17 av Bergslagsleden och är det absolut bästa läget för ett utforskande av Tivedens nationalpark. När vi kom dit upptäckte vi att det var precis så vackert som vi mindes. Eftersom vi tänkte ta en tur i nationalparken packade vi inte upp våra saker, utan fortsatte vår färd till det turistcentrum som finns mitt i nationalparken. Där kan man välja att gå två olika rundslingor - Trollkyrkorundan (6 km) eller Stenkällerundan (2 km). Båda är rejält kuperade. Vi valde Stenkällerundan.

Tiveden är magisk! Trollskt, John Bauerskt, klippigt, vilt!

Syrran

 

Stenkällerundan har fått sitt namn av den vattenkälla som finns rakt under några jättelika klippblock mitt i skogen. Man kan ta sig in under klipoprna, men får vara aktsam om huvudet.

Vad är det man ser på bilden ovan? Det mesta är en vatten yta! Ser ni spegelbilderna av personerna på andra sidan?

Stenkälla

 

Svårframkomligt

 

Vackra svampar

 

Svågern och Syrran spanar åt olika håll.

 

Rundan tog faktiskt en och en halv timme. Nöjda satte vi oss i bilarna och åkte tillbaka till Kölnavattnet. Men... när vi kom dit hade fyra vandrande män boat in sig i vindskyddet. De erbjöd sig - mycket gentilt - att maka åt sig så att vi skulle få plats, men vi tyckte att de - som vandrat - förtjänade att få fortsätta att breda ut sig. Vi hoppade in våra bilar och åkte till...

.... just det... tillbaka till Kråksjön. Där badade vi (nåja... jag i alla fall) och... 

...sedan ägnade vi oss åt att tillaga marinerade köttbitar och pastasallad med hemgjord pesto och oliver. Till detta drack vi ett utmärkt vin. Efterätten bestod av ett par smakrika ostar.

Trots att det inte riktigt blev som vi planerat så blev vår julklapp mycket lyckad, delvis tack vare ett helt fantastiskt sensommarväder. Tala om givandets glädje!

Positioneringen gäller det ungefärliga läget för vindskyddet i Vargavidderna.