Majjens blogg

Dovra sjöar

På torsdag bär det iväg för några få dagar på skidor i Jämtland. Innan dess ville jag suga ut det sista (?) av vintern i Närke. Det blev ett besök i det fantastiska naturreservatet Dovrasjödalen. Jag har varit där många gånger tidigare - och även övernattat i vindskyddet tillsammans med elever - men aldrig tidigare pulsat i snö. 

Dovra sjöar är tre långsmala sjöar som ligger på rad i en riktigt häftig sprickdal. Framför allt den norra sjön har magnifika stup på båda sidor. Tanken var att i möjligaste mån vandra nedanför stupen, men på västra sidan tvingades jag tidvis upp på höjderna. Det kändes inte helt OK att vandra på isarna direkt under stupen.

Dovra kyrka

Dovra kyrka

Norra sjön

Välfyllt vedförråd trots det sena datumet. Välskött! 

En reslig gamling

Stupen på den östra sidan har rejält överhäng.

Spännande isformationer.

Det finns en hel del intressant att läsa om Dovra sjöar på länsstyrelsens hemsida. Klicka på länkarna till höger.

Positioneringen gäller vindskyddet.

Lampahöjd med snöskor

Sedan ett par veckor hade Livskamraten och jag anmält oss till en guidning anordnad av Hopajola. Det skulle bli en snöskovandring i naturreservatet Lampahöjd.

Det var två saker som lockade oss - naturen och det där med snöskor. Området känner vi till sedan tidigare. Naturreservatet Murstensdalen - som vi tycker mycket om - ligger strax väster om Lampahöjd och vi hade förhoppningar om stark vildmarkskänsla. Många gånger har jag färdats på skidor genom oländig terräng och funderat på om inte snöskor skulle vara ett bättre hjälpmedel. Nu fick vi prova på.

Det kan först som sist sägas att båda lockelserna överträffade våra förväntningar. Vädret var absolut fantastiskt - den vackraste vårvinterdag man kunde tänka sig med mängder med bullig, vit snö, solsken från blå himmel och dagsmeja som gjorde att man fick se upp så man inte stod i riskzonen frör fallande snö från gammeltallarna. Att färdas fram i starkt kuperad terräng i vinterlandskap med snöskor var förvånansvärt lätt. Vi kommer båda att skaffa oss var sitt par mycket snart. Om någon läsare har synpunkter på vilken typ av snöskor som är att föredra så hoppas jag ni har tid att gå in på denna forumtråd och lämna era synpunkter.

Nu låter jag bilderna berätta. Tips: Klicka på bilderna. De blir mycket vackrare i större format.

Utdelning av snöskor. Längst till höger står vår eminente guide David.

Lite försiktigt begav vi oss in bland drivorna...

I sådan här terräng börjar svetten snart att pärla i pannorna.

Snart nog började det bära uppför...

... och uppför...

... och uppför...

... och mer uppför...

... och ännu mer uppför...

Någon gång när man stannade till och pustande hängde på sina stavar

kunde man få syn på sådana här små mästerverk.

Uppe snart?

Och så öppnade sig naturen...

När vi står här uppe lyfter en havsörn från toppen på en vresig gammal tall. Den cirklar makligt runt några varv, antagligen något irriterad över att ha blivit störd, och låter sedan vindarna sakta föra sig utom synhåll.

Oväntat möte i Kilsbergen

I onsdags - 20 februari - blev jag avsläppt i Pershyttan av Livskamraten. Några dagars skidåkning längs Kilsbergsspåret och på myrar, sjöar och skogsbilvägar i dess närhet låg framför mig. Övernattning skulle ske i vindskydd eller kojor. Helst vindskydd, för dessa erbjuder möjlighet att lyssna till nattens ljud. Jag hoppades på ugglor. Men... några ugglor blev det inte...

Första övernattningen ägde rum i vindskyddet vid Rusakulan. Denna plats är betydligt mer inbjudande vintertid än på sommaren. Dagen var mycket vintrig, men molnen gjorde att kvicksilvret inte sjönk till tvåsiffrigt, åtminstone inte förrän tidigt på morgonen då molnen dragit bort. Någon gång på kvällen (det var inte kolmörkt än) sitter jag och sysslar med matlagning. Då ser jag i ögonvrån att något rör sig. Jag tittar upp och ser något stort och mörkt ljudlöst försvinna in i skogen.

Men... vad sjutton? Kan det ha varit...? Jag måste ha sett fel...

Efter en liten stund - när pulsen har lugnat sig - böjer jag mig åter över kastrullen. Nästan i samma ögonblick händer det igen: Något rör sig. Denna gång är jag mer fokuserad. Snabbare...

Där går en varg... Jag ser den några sekunder - 10? - innan den försvinner lika ljudlöst på samma plats som tidigare.

Drömmer jag? Har jag sett inte en, utan två vargar?

Nästa morgons klara solsken ger tydligt besked. Det var ingen dröm...

Här har passerat två vargar av något olika storlek. De största tassavtrycken är lika stora som min stavkringla.

Nu - hemkommen från min tur - hör jag talas om att ett vargpar från Tornedalen har flyttats. Ett av flera tänkbara ställen att släppa dem var i norra Kilsbergen. Jag kontaktade både Naturvårdsverket och Svenska Rovdjursföreningen för att ta reda på om det var detta vargpar jag sett. Jan Bergstam på Svenska Rovdjursföreningen svarade alldesles nyss:

"Det var sannolikt två vargar i Villingsbergsreviret som passerade. De flyttade vargarna från Tornedalen släpptes i (---). Så småningom kan dessa flyttvargar ha vägarna förbi vindskyddet om de börjar sin långa vandring tillbaka."

(Min censurering. Naturvårdsverket får själva bestämma när de vill avslöja utsläppsplatsen.)

Vargkitteln

Vargkitteln är ett av fyra små naturreservat asom ligger tätt ihop i Kilsbergen, ca 7 km norr om Garphyttan. Jag och Livskamraten var egentligen på väg till vindskyddet vid Göljan när vi kom på att det var länge sedan vi besökte Vargkitteln.

Idén innebar några kilometers snöpulsande men var väl värt mödan. Själva Vargkitteln är ett tudelat vattenfall som är mycket mäktigt på våren. Även så här i vinterskrud är det spännande med alla is, men tyvärr mycket svårfångat på bild. Däremot bjuds på många fina närbilder.

Här hittar ni ett tidigare blogginlägg om detta område:

http://www.utsidan.se/blogs/majjens/index.htm?tag=212&skip=25

Vi letar tretå i Garphyttan

Det finns tretåig hackspett på flera ställen i närheten av Örebro, men vill man vara mer eller mindre säker på att få syn på en, då ska man bege sig till Garphyttans nationalpark.

Skådaråret hade börjat bra med bland annat sothöna, sparvhök, ormvråk och korp redan på nyårsdagen och vi hoppades att flytet skulle fortsätta - och det gjorde det. Vi hittade vår tretå, men också nötskrika, spillkråka, större hackspett förutom en hel del småfågel, t ex svartmes, trädkrypare, domherre och talltita.

Efter flera dagars regn kunde vi nu njuta av sol och nollgradigt, och det var med stort välbehag vi tog en fika med ryggarna lutade mot en välkomnande granstam.

Utöver fåglar såg vi skogsmus, ekorre och...

Innan vi begav oss hem tog vi vägen förbi Lugnets IP i södra Örebro. Vi hade hört ett rykte om att där skulle finnas en...

... just det - kattuggla.

Positioneringen gäller tretån.