Sommaren 1997 var det dags att introducera Sarek för våra söner. Det hade då gått 20 år sedan vårt första besök:

http://www.utsidan.se/cldoc/14783.htm

Martin var nu 18 på det 19:e och Magnus nybliven 14-åring. Vi tog dessutom med C - en kompis till Martin.

Vi hade planerat en riktigt rejäl tur med start och mål i Saltoluokta. Turen var tänkt att gå via Sitojaure - Rinim - Pastavagge - Skarja - Alkavagge - Nasajavrre - Kuopervagge - Pierikjavrre - Slugga - Pietsaure - Salto.

Nu blev det inte alls så. De dagar vi befann oss där uppe var stekheta, vindstilla och fruktansvärt myggrika. Vi kom till Skarja mycket senare än vi tänkt oss, och bestämde där att vi struntade i den bortersta "öglan". Vi vände istället tillbaka mot Pielavalta för att sedan fortsätta österut. Värmen och myggen tvingade oss att stanna vid snart sagt varenda litet vatten för att doppa oss.

Utöver minnena gällande väder och mygg var det två händelser som har etsat sig kvar. Båda har med lokalbefolkningen att göra.

På vägen in i Sarek fick vi denna gång för första gången åka med skeppare Per Kuhmunen. Vi var de enda passagerarna. Jag vill minnas att kostnaden redan då var 220 kr per person. Jag hade alltså räknat med en kostnad på 1100 kronor. När Per förstod att allt skulle betalas ur samma plånbok tittade han på oss och sa:

- Ni två betalar fullt pris (jag och Livskamraten). De där två (Martin & C) betalar halvt pris, och han där (Magnus) betraktar jag som handbagage.

Nästa episod utspelar sig näst sista dagen på fjället - vid Pietsaure. Enligt Grundsten ska Autsutjjåkkå vadas precis vid infödet i Pietsaure. När vi kom fram dit visade det sig att det var MYCKET djupt. Vi tog av oss packningarna och funderade. Skulle vi bygga någon sortts flotte och sedan simma över?

Plötsligt hör vi en liten utombordare närma sig. Det visar sig vara Acke Kuoljok som sett oss i kikaren, och eftersom vi hade "småfolk" med oss erbjöd han sig att ta oss i båten fram till samevistet. Vi tackade för erbjudandet, men bad honom bara ta över våra ryggsäckar till andra sidan utflödet. Vi längtade nämligen efter ännu ett dopp.

C - som med bred marginal var längst av oss fem - var den ende som lyckades "vada". Detta är - överlägset - det djupaste vadet.

C står på bottnen... Han är LÅNG...

Acke ville inte ha något betalt för hjälpen, men rekommenderade oss att besöka café-kåtan - vilket vi gjorde. Där huserade Ackes fru Siv. Vi tillbringade hela eftermiddagen i hennes sällskap. Hon bjöd på sig själv och berättade med mycket stor inlevelse om samer och samisk kultur. efteråt var samtliga grabbar överens om att detta var vandringens absoluta höjdpunkt.

Vi spred också viss glädje. Magnus ville absolut plocka med sig renhorn. Och vi sa visst - men han fick bära dem själv. När Ackes gamle far såg Magnus packning brast han ut i högljudda gapskratt och förklarade mycket ingående varför japanerna skulle betala stora pengar för hans samling.

Magnus med packning på väg mot Pietsaure.