Nåja, Katarina ville se staven i alla fall... Nå, den ligger rejält undanstuvad uppe på svinkalla vinden, så någon ny bild blir det inte, men varför inte några gamla bilder "in action"?
Vilandes, släpandes, stödjandes... I tur och ordning, vid Svenonius glaciär medan dess ägare tar en whisky on the rocks, i Dossagevaggi och i Latnjavagge.
Bilden ovan är den allra första på mig och min vadarstav. Bilden är från samma vandring - 1977 - som jag hittade staven, men ca en vecka senare när vi hunnit ner till de nedre delarna av Sarvesvagge. Det är förresten bara ett par timmar kvar tills vi måste över Rapaälven... Ungdomens fräschör gäller oss båda.
Jag vet att staven inte syns på bilden nedan, men den används där. Min svåger - han på bilden - hade ingen vidare vadarstav, så han fick låna min vid detta vad över Tjågnårisjåkkå.
Jättefin pinne...ehh...STAV, menar jag! Lagom lång, lagom stadig,lagom krokig...den ursprunglige ägaren måste ångra bittert att han slängde/glömde den.
Härligt att man fick beskåda denna klenod! Det är ju något visst med äkta trä i alla fall.... mer charm än konstgjort!