Ibland infinner sig känslan av att stå inför ett äventyr. Det kan hända när som helst, till och med en grå arbetsvecka eller en vanlig dag. Men det är oftast när jag ger mig iväg till berg och fjäll som jag upplever den som starkast. Att sitta på tåget eller flyget (eller vad man nu åker med) och veta att nu, nu är jag på väg. Denna känsla vill jag vara rädd om, det är en värdefull tillgång för att kunna uppleva en resa på bästa möjliga sätt.
Åter till Sarek
I midsommar är det dags för fjällresa igen. När man beger sig till ett område som Sarek finns det alltid vissa osäkerhetsmoment. Äventyret kommer vare sig man har planerat för det eller inte. Denna gång kommer vi att vara en grupp på fem stycken. Förutom jag själv kommer min flitige följeslagare Anders vara med samt tre unga entusiaster från hans familj. Två av dem gjorde sin sarekpremiär för två år sedan, den tredje ska göra sin debut i år. För oss "gamlingar" är det en extra dimension i äventyret att få dela upplevelsen med människor som besöker Sarek för första gången.
Av olika skäl kommer denna resa starta så tidigt som vid midsommar, annars går inte sommarplaneringen ihop för vissa av oss i gruppen. Slutmålet kommer att bli Kvikkjokk, men var ska vi börja? Ritsem verkar osäkert (risk att båten inte börjat gå över sjön) så det blir troligen Suorva, alternativt Saltoluokta. Sedan planerar vi att gå fram till centrala Sarek vid Bielavallda (Pielaslätten) och hoppas att det ska gå utan problem. Sedan vill vi fortsätta fram till bron vid Skárjá.
Vy från området nordväst om Bielavallda, in i Guohpervágge. I förgrunden syns deltalandet som bildas av Smájllájåhkås utlopp efter Skárjábron. I bakgrunden något till höger syns berget Guohper med sin mycket karaktäristiska topp.
Osäkerhetsmomenten vid Skárjá
Ett vattendrag som man måste passera mellan Bielavallda och Skárjá är den strida glaciärjokken Tjågnårisjågåsj. Tidigt på säsongen finns en snöbrygga som gör att det är enkelt att komma över.
Snöbryggan över Tjågnårisjågåsj, 27 juni 2012. Ungefär så här förväntar vi oss att den ska se ut i år också veckan efter midsommar. Tjock och stabil. Foto: Diana Ivanova.
Snöbryggan smälter under sommaren, brister och kan vara borta i augusti eller slutet på juli. Jokken kan då i allmänhet vadas vid kröken strax söder om fjällkartans utritade stig. Vattenfåran delar sig där tillfälligt i två fåror och böjer av till rakt sydlig kurs (syns bra på Google Earth). Om detta ställe upplevs alltför svårt får man gå ända ner till svämkäglan vid utflödet i Ráhpajåhkå. Utflödet är nog det ställe som är enklast att komma över vid, men det är ju en bit extra att gå dit ner.
Två jokkars utflöden i Ráhpajåhkå, den 10 juli 2011. I förgrunden (röd pil) Bielajåhkå. Denna jokk är nästan aldrig svår att vada där stigarna korsar den uppe på Bielavallda (i sina lugnare partier kan den dock vara rätt så djup och fin att bada i). Bakom skymtar utloppet av Tjågnårisjågåsj (blå pil). Fotot är taget från Sjielmágiedde med kameran riktad mot Skárjá.
Efter att vi passerat Tjågnårisjågåsj ställer vi in siktet på bron vid Skárjá. Det finns en mindre jokk till emellan (Máhtujågåsj) där det också med stor sannolikhet ligger en snöbrygga. Men när det gäller själva bron är det vid denna tid på säsongen - före månadsskiftet juni/juli - rena lotteriet!
Så här såg det ut 27 juni 2012. Skárjábron låg prydligt uppställd på andra sidan, och av helikopter fanns inte ett spår. Jag hade talat med länsstyrelsen på telefon två dagar tidigare. Då hade de sagt att de jobbade med broarna men att det blåsiga vädret och den dåliga sikten hade fördröjt utplaceringarna i hela fjällvärlden. Diana och jag behövde bron eftersom vi vår plan var att följa Ruohtesvágge norrut till Treparksmötet. Nu gick det bra den gången. På grund av rena vintervädret fanns en snöbrygga kvar över biflödet Mihkájåhkå. Den gick att använda. Men man ska inte räkna med att det alltid går så enkelt. Mihkájåhkå bör undvikas, den är mycket kraftig och kan vara livsfarlig att vada. Utan erfarenhet och en bra vadningslina ska man inte ens försöka.
En viktig detalj i Sarek: reservplan!
Kommer vi att mötas av scenariot med utebliven bro även detta år? Det vet vi inte. Vi vill förstås gärna komma över genom att använda bron, men skulle det bli stopp vid Skárjá har vi naturligtvis en reservplan: att vända söderut och gå mot Aktse. Kanske tar vi en titt på Tielmavadet och går över där om vattennivån tillåter, annars fortsätter vi på norra/östra sidan av Ráhpaädno och gör ett besök på Skierffe och det underbara Aktse. Därefter blir det Kungsleden mot Kvikkjokk.
Strandstigen utmed Ráhpaädno är underbart vacker. Den börjar en liten bit från Skårkistugan och går fram till Alep Vássjájågåsj. Detta foto är från 23 juni 2010 då Anders och jag gick den åt andra hållet. Berget bakom Anders är Låddebákte. Oalgásj (Ålkatj) skymtar bakom till vänster. Vid hög vattenföring i Ráhpaädno är dock strandstigen olämplig och man bör välja stigen inne i skogen.
Rapadalen mot norr, fotograferad från Skierffes topp, 21 juni 2010. En mer inbjudande och äventyrlig vy är svårt att tänka sig! Foto: Anders Gudmundsson.
Fjällets invånare
För mig är djurlivet och fåglarna också en viktig del av äventyret. Man kan aldrig förutse vilka djurmöten det kommer att bli. Älg, örn och jaktfalk kan man oftast räkna med, men att se järv, lo eller björn är sällsynta lyckträffar. Likaså flera av de sällsynta fjällfåglarna, som fjälluggla och nordsångare. Och kanske, kanske någon tillfällig fågelgäst som kommit långväga ifrån.
Skärsnäppan är en fågel jag ivrigt spanat efter i svenska fjällen. Det tog många år innan jag fick se den i Sarek. Detta foto är mitt första någonsin av den i Sverige. Luohttoláhko i Sarek, 1 augusti 2014.
Fotona tagna av undertecknad om inget annat anges.
Visst är det underbart att planera - att formulera en huvudplan och ett antal reservplaner. Jag låter ofta detta ta lååång tid. Några planer ligger och gror flera år. Av dessa blir några realiserade, andra inte. Än så länge.
Jag känner så väl igen dina tankar om medvandrare. Det är alltid mycket spännande att vandra med andra, att få visa upp något man älskar. Just nu är det Sulitelma och södra Padjelanta som jag gärna visar upp. Min Livskamrat har varit med dit en gång, min yngste son - ornitologen - har varit i området två gånger. I sommar har jag glädjen att få med mig äldste sonen. Även i det området måste man ha en del reservplaner eftersom det finns en hel del luriga vattendrag.
Sulitelmaområdet verkar väldigt spännande, har varit där ganska lite och det var länge sedan. Jag har ju läst dina redogörelser därifrån, och det har varit fint att få följa med på det sättet. Förhoppningsvis får både du och jag åtskilliga år att återvända till fjällvärlden. Sulitelma, Kebnekaise och Abisko vill jag gärna se mer ordentligt.
Många bra tipps til vadställen och leder som är viktiga för de flesta som tar sig in i Sarek. Frågan om bron i Skarja och farligheten i Mihkajåhkå är mycket viktig. Det är ju viktigt att Anders' ungdomar får smak för att fjällvandra.
Härligt bild från Snöbryggan över Tjågnårisjågåsj
Anders och jag _försöker_ att inte skrämma ungdomarna. Det går väl lite halvbra. Förra gången gick vi i rätt så brant stenskravel i flera timmar för att komma upp på en topp. Tjejen trodde inte att hon skulle komma levande ner igen. Sa hon. Konstigt nog vill hon till Sarek igen :-).
Planeringen är en del av vandringen tycker jag. Det här blogginlägget kom just som jag börjat planera om.Jag hade planerat Abiskofjällen, men förra veckan fick jag en förfrågan från e god vän och tidigare medvandrare som väldigt gärna ville gå i Sarek. Vi ska gå i början av augusti och då brukar den så omtalade/omskrivna snöbryggan vara borta. jag har en gång "tvingats" att vada Tjågnårisjågåsj nere vid svämkäglan. Är ju som du skriver en bit extra att gå. Men jag minns inte någon besvärande björkskog. I år är det osäkert om vi kommer den vägen. Planeringen är i full gång. Det finns ju en hel del varianter att välja mellan.
Tack för ditt inlägg och de fina bilderna!
Anders säger ibland när jag frågar hur planeringen går: "Jag vandrar redan". Och det gör man ju, rent mentalt. Så planeringen är en väldigt trevlig del av äventyret.
Det där med björkskogen var nog förhastat, du har rätt. Det finns ju vissa videområden och dungar av björk utmed Ráhpajåhkå, men följer man Tjågnårisjågåsj är det nog ytterst lite sådant. Jag suddade ut det ;-).
Åh vilken härlig vandringsberättelse om hur tankarna går inför äventyret! Sedan blir det aldrig exakt som man tänkt sig, och tur är väl det. Då hade det ju inte blivit hela tre upplevelser av det hela: Före, under och efter. Alla tre en del av det!
Låter som en fin plan. Hoppas bara att det kommer lite värme dit upp de närmaste veckorna! Är ju fortfarande mer vinter än vår där uppe och det är ju alltid lite besvärligt att ta sig fram på snö :-)
Blir spännande att läsa hur det gick i en förhoppningsvis framtida blogg!
Kære Hans - længslen efter fjeldet bliver ekstra stor når man læser dine indlæg. I år går turen til den nordlige del af Sarek, Gassalahko, Sareklåpptå, Piela og Basstavagge - men først til August, der må sneen vel være smeltet :-) Selvom sommeren selv her sydpå lader vente på sig, vi har vel kun haft en enkelt dag med temperaturer over 20 grader, og man er stadig nødt til at have varme på indendørs her ved midsommer.
Jeg ønsker dig en rigtig trevlig tur og midsommer.
Glæder mig til at læse om den, vilket jeg håber bliver muligt inden jeg selv skal afsted.
mv Lars
Tack för välgångsönskan! Det synes mig att alla lyckönskningar kan komma att behövas ;-). Flygfoton av Pielaslätten (tack "tassemark" i forum) visar rena vintervädret, nu är det att hoppas på att snön inte är djup och att den är fast att gå på. Kanske vädret sparar några snöfält tills du kommer i augusti.
Om jag hinner ska jag skriva om vår färd när jag är tillbaka, åtminstone rapport om snöläget. Men förhoppningsvis också något om vad vi stötte på. Lycka till med dina egna förberedelser, och på återhörande!