Bloggar > Majjens blogg

Majjens blogg

Jag är inte helt nöjd med sommarens fjällvandring 1

Lika bra att skriva det på en gång:

Jag är inte helt nöjd med sommarens fjällvandring.

Detta och ytterligare ett blogginlägg ska försöka förklara varför. Sedan - när jag har fått ur mig det här - tror jag att jag kan skriva om vandringen med lite klarare blick.

Så här är det:

1) Mina fysiska förberedelser har varit under all kritik. Ryggont, knäont och tunga förkylningar har gjort att jag inte kunnat vara ute på sedvanlig vintertur i februari. Inte heller blev det någon fjälltur under påsken. Jag har inte heller kunnat(?) fysträna som jag brukar 2-3 gånger i veckan. Jag känner mig som en soffpotatis.

2) Eftersom det var fråga om en vandring på hög höjd så planerade jag att genomföra den så sent som möjligt, kanske första veckan i augusti. På grund av olika omständigheter blev jag tvungen att prioritera om. Det innebar att min vandring skulle genomföras strax efter midsommar istället.

3) Från början var detta tänkt att vara en vandring tillsammans med Livskamraten, och den skulle äga rum runt Sulitelma och de sydligaste delarena av Padjelanta. Nu blev det tyvärr så att hon hade känningar av reumatism, och på ett ganska tidigt stadium gjorde hon klart för mig att hon inte skulle klara av någon fjällvandring i år. Därför bytte jag område till Norra Storfjället eftersom jag tänkt på detta område ett par år, men insett att det inte skulle passa Livskamraten.

Jag pausar här. Nästa del ska handla om ekonomi, väder och ytterligare lite om bristande fysik.

Postat 2016-07-06 13:33 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Reklampelare eller...?

I mitten av oktober förra året fick jag ett meddelande här på Utsidan med en förfrågan om jag kunde tänka mig att recensera lufttorkad friluftsmat från friluftsmat.nu.

Min första tanke var att ignorera erbjudandet. Dels misstänkte jag att företaget gjort ett massutskick till Utsidans medlemmar och dels hade jag ingen lust att agera gratis reklampelare.

Jag kollade deras hemsida och skickade sedan en förfrågan om hur många de skickat detta meddelande till. Det visade sig vara fyra medlemmar på Utsidan som fått denna förfrågan. Av de övriga tre tror jag enbart att det är Mikael Strandberg som kommit till skott med detta blogginlägg.

Det jag läst om företaget gör att jag gärna vill prova deras produkter. De erbjuder en hel del färdiga rätter, men jag vill först och främst komponera min mat själv, så jag bad om att de skulle skicka helmjölkspulver, gräddpulver, heläggspulver, torsk och renkött.

När det gäller mjölkpulver så har jag tidigare länge använt skummjölkspulver eftersom jag inte visste att det fanns något annat. För ett par år sedan fick jag tips här på Utsidan om Nidob - ett helmjölkspulver "Made in Netherlands" av märket Nestlé. Smaken på detta mjölkpulver är avsevärt mycket bättre än skummjölkspulvret och energitillskottet var behövligt.

Men... Nestlé är ett företag som jag inte gärna vill sponsra. Därför hoppas jag mycket på Friluftsmats pulver. De har alltså dessutom gräddpulver. Kanske kommer detta att kunna ersätta mjölken helt och hållet. Det beror på smaken.

Heläggspulvret hoppas jag också på. Vi (läs: Livskamraten) har flera gånger tillverkat eget äggpulver, men det är ganska "meckigt". Funkar detta så underlättar det omelettillverkningen ordentligt.

När det gäller torsken ska det bli mycket intressant att försöka komponera någon måltid. Vi har provat ett par gånger att torka fisk, men inte fått till det tillräckligt bra. 

Till sist renköttet: Det tänker jag inte använda i någon maträtt (tror jag) utan bara ha att tälja smakbitar av.

Nästa helg bär det ut för en 3-4-dagarstur i Gyllbergen utanför Borlänge. Ett blogginlägg (eller kanske en artikel) om denna tur kommer lite senare. Då recenserar jag också de ingredienser vi provat.

Postat 2016-02-14 13:57 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Årets första: Favorit i repris! Placerad på karta

Tvåsiffrig vinterkyla var ju utlovad, så vi väntade in den innan vi gav oss ut. Turligt nog hade också ett snölager hunnit lägga sig. Det var vindstilla och i det närmaste klarblå himmel.

Anledningen till vår tur var - förutom att njuta av bergslagsnaturen - att planera den traditionella julklappen till syster och svåger med flera.

Vi ställde bilen strax öster om Göljan och började med att gå fram till vindskyddet för att se om där fanns ved.

Sedan följde vi Bergslagsleden österut fram till ingången i naturreservatet Trolldalen.

Göljestigen har jag ju skrivit om tidigare. Vi hade en tanke att kombinera den med en tur genom Trolldalen.

En bit upp i Trolldalen finns denna imponerande jättegryta med en grotta längst in.

Den planen kommer troligen att revideras, för de nordligare delarna av den förkastningsspricka som utgör Trolldalen är sannerligen vild och vacker, men också mycket svårforcerad.

Det är verkligen såhär det ser ut i övre delen av Trolldalen.

Visserligen försvårade givetvis snön framkomligheten, med med tanke på att två förskolebarn kommer att följa med när julklappen delas ut så tror jag att vi måste tänka om.

Om man tittar på den karta över Trolldalen som finns på länken ovan, så ser man att det går en stig från norra spetsen. Den svänger av västerut och sedan söderut och passerar något som kallas Gårdsjötorp. Denna plats förtjänar egentligen ett eget blogginlägg, men det får bli en annan gång. 

När vi kom till Gårdsjötorp hade vi turen att träffa på Örebros kommunbiolog Mats Rosenberg med sällskap. Han är hjärnan bakom väldigt mycket sevärt i vår kommun, så även Gårdsjötorp.

Vi värmde oss en stund med en brasa i bergslagskaminen innan vi letade upp Bergslagsleden, vilken vi följde fram till Göljan.

Några få gånger när jag vandrat i vårt län har jag stött på andra övernattare när jag kommit fram till ett vindskydd. Det har dock aldrig hänt tidigare under vinterhalvåret. Varje gång har jag letat upp en annat plats att övernatta (vilket kanske säger något om mig som person). 

Jag och Livskamraten blev därför mycket förvånade när vi stötte på kocken, trädgårdsmästaren och arboristen Martin i vindskyddet. Han hade hunnit rulla ut sitt liggunderlag, huggit och späntat ved och tänt en liten eld. Han hälsade oss med ett "Hej. Här finns plats för oss alla" och flyttade undan sina saker åt ena kanten.

Än mer förvånad blev jag över min egen reaktion... Varför inte? Det var något i hans väsen som ingav ett lugn och en trygghet. I efterhand är det mycket svårt att peka på vad det var som gjorde att det inte kändes som ett "intrång" att ta plats i vindskyddet. Det handlar knappast om vad han sa, för vi pratade inte speciellt mycket med varandra. Kanske var just det en del av förklaringen?

Av min inledande beskrivning av Martin (kock, trädgårdsmästare och arborist) så kan man kanske tro att han berättade mycket om sig själv. Icke så. Det var tack vare mina nyfikna frågor som jag fick reda på en del om honom. Han visade inte heller något större intresse för vilka vi var. De frågor Martin ställde handlade nästan uteslutande om våra erfarenheter av viss utrustning, friluftsmat samt platser i trakten att besöka.

Livskamraten och Martin hade en del gemensamma intressen. Eftersom han var utbildad kock undrade jag hur det påverkade hans friluftsmat, varpå samtalet gled in på torkning av allehanda saker, vilket ju Livskamraten är duktig på. Samtalet gled också in på de få urskogar som finns kvar i Sverige. Som arborist var han förstås (?) intresserad av gamla träd. Även Livskamraten när ju sådana intressen. Flera år har hon deltagit i de inventeringar av rödlistade arter som finns i våra få urskogar.

Natten var stjärnklar och morgonen kom sakta smygande med en himmel som förändrades först från blåsvart till mörkblå och sedan med små rosa stråk i det blåa precis när det blev dagsljust.

Vi gjorde sedvanlig frukost innan vi packade ihop, vinkade hejdå och gick den korta biten till vår bil. Tankarna stannade hos Martin. Det finns nog en del intressanta o-berättade historier där.

Martin... hör av dig om du känner för det...

Postat 2016-01-05 16:38 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Vallareristningar runt Örebro Placerad på karta

Under mina färder i mitt hemlän - Örebro - stöter jag med jämna mellanrum på olika typer av lämningar från våra förfäder. Dessa har börjat intressera mig allt mer och det händer numera ganska ofta att jag planerar mina turer och övernattningar utifrån dessa.

En speciell typ av lämningar som intresserat mig den senaste tiden är alla de ristningar som finns på stenar och berghällar runt om i länet. Utöver ett antal runstenar har Örebro län har inga kända ristningar från vår forntid. De ristningar man hittar här dateras från 1700-talet och framåt. 

Med ett undantag vet man inte säkert vem eller vilka som utfört ristningarna. De kallas med ett gemensamt namn för "vallareristningar" eftersom man antagit att det varit vallpojkar som utfört dem. Detta kan delvis vara sant, men knappast för alla. De flesta ristningarna utgörs av bokstäver (initialer) och årtal, men det finns också flera som har ganska avancerade symboler och bilder.

En sak som slagit mig när jag stött på ristningar i länet är hur oskyddade och dåligt omhändertagna de är. Inom några år kommer de att vara nerslitna eller övervuxna om inget görs. Livskamraten och jag hade denna helg ambitionen att göra något åt detta, och utrustade oss därför med rotborste och for iväg i riktning mot Klockarhyttan för att besöka två olika ristningsområden som helt eller delvis är övervuxna. När vi kom fram blev vi mycket glatt överraskade över att riksantikvarieämbetet hade satt upp pinnar och plastband vid ristningarna och det syntes tydliga tecken på att de påbörjat friläggningsarbete. Våra rotborstar kunde ligga kvar i ryggsäcken.

Den första ristningen vi besökte var Kyrkstenen. Det är en ristning som visar hur Närkes Kils kyrka såg ut innan ombyggnaden år 1909. Traditionen berättar att det var kyrkobesökare långväga ifrån som brukade rasta vid den kvadratmeterstora stenen.

Nästa stopp blev i skogarna mellan  Klockhammar och Blankhult. Här finns två stora områden med ristningar och även här pågick arbete i riksantikvarieämbetets regi.

 

Utöver dessa båda ställen har jag tidigare besökt tre olika ristningsområden. Vid Saxhyttefallet strax norr om Grythyttan finns ett sådant område. Här hittar man en bild av Grythyttans kyrka, en solursliknande ristning samt det äldsta årtalet - 1702. Strax intill dessa ristningar låg Grythyttans avrättningsplats där den sista avrättningen ägde rum år 1833.

 

Mellan Degerfors och Karlskoga - på östra sidan av Möckeln - hittar man den - enligt mitt tycke - intressantaste ristningen. På en berghäll finns en mängd bokstäver, tecken och mönster av olika slag samt en mycket vacker runslinga. Dessa ristningar är dock mycket hårt slitna. Bland annat kan man se att  någon kört med en crosscykel rakt över hällarna. Detta handlar troligen inte om  medveten förstörelse, för en stig går i stort sett rakt över ristningarna. Jag hoppas innerligt att riksantikvarieämbetet gör en insats även här.

 

De enda ristningarna som man säkert vet vilka som utfört är de som finns uppe på Lekhytte klint. Här uppe finns fundamentet till ett brandbevakningstorn. De som tjänstgjorde här på 40- och 50-talen roade sig bland annat med att rista in sina namn i berghällen, till exempel "113 Krohn 1940". 

Det sägs också att här ska finnas en ristning föreställande en Volvo PV, modell 1947-48. Den har jag inte hittat.

Om någon vill ha mer exakt vägbeskrivning till någon av dessa platser så är det bara att höra av sig.

Positioneringen gäller ristningarna mellan Blankhult och Klockhammar.

Postat 2015-10-03 20:23 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Spår efter Lucifer Placerad på karta

I tisdagens Nerikes Allehanda (15/9) fanns en artikel om en tänd kolmila strax norr om Lindesberg. På en av bilderna som kompletterade artikeln skymtade en kolarkoja i bakgrunden. Alltså åkte jag och Livskamraten dit denna helg.

Kojan och milan ligger vid Hällabacken, strax norr om  Fornaboda travbana. Kojan är ovanligt fräsch och lockade verkligen till övernattning.

Den var mycket välutrustad med bland annat en liten järnkamin. Två personer kan sova bekvämt.

Utanför kojan - på andra sidan skogsvägen - finns en eldstad med grillgaller och fina sittplatser runt.

Bredvid kojan finns också ett timrat bord med fasta bänkar och tak över.

Strax bakom kojan finns dessutom ett dass. 

Här finns till och med rinnande vatten ur en slang från en källa en bit där ifrån. 

 

 

Inte långt ifrån milan finns ett botaniskt minnesmärke markerat på kartan. Det är en plats som jag länge funderat på att besöka, men det har inte blivit av - förrän nu.

Platsen har det lockande namnet Lucifers kyrka och består av ett tätt, runt  gransnår som är öppet i mitten.

Det har uppstått genom att en gran förökat sig vegetativt, genom att grenar som legat mot marken har slagit rot. Det har sedan vuxit upp en tät ring med granar runt moderträdet.

Detta träd har sedan dött och multnat ner. På detta sätt har ett rum bildats inuti dungen. Granarna är knotiga och vridna och skapar en suggestiv stämning.

Moderträdet har antingen varit genetiskt avvikande eller möjligen toppknäckt.

Liknande "grankyrkor" är betydligt vanligare i fjällnära skog där det hårda klimatet förhindrar frösättning och gynnar vegetativ förökning.

Ryktet säger att denna plats är en mötesplats för häxorna där de bolade med djävulen i påsktid.

Tyvärr har några nötter rivit ner resterna av moderträdet, brutit torra grenar på träden runt om och eldat i mitten av rummet, kanske i samband med att de haft ockulta lekar för sig.

Lite röd färg på stammarna och skelettdelar av djur vittnar om detta. 

 

På vägen till och från Lucifers kyrka hittade vi en liten magisk sjö med stup på ena sidan.

Marken på andra sidan sjön bestod av stenskärvor under mossan. Antagligen är det fråga om ett brott av något slag.

Eftersom jag inte hittat något namn på denna sjö tar jag mig friheten att döpa den till Lucifers grav...

Positioneringen gäller kolarkojan.

Postat 2015-09-20 11:27 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera
Sida: Första Föreg. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ... 62 Nästa Sista 

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in