Bloggar > Snurtes blogg > Gröna Bandet 2020 - Hemavan ...

Snurtes blogg

En förlängning av min hemsida/blogg 'Wayfaring In The Wild' som gör det möjligt att dela mina utflykter även på Utsidan.

Gröna Bandet 2020 - Hemavan till Gäddede

Nästa etapp inleds med spänning och viss osäkerhet. För mig helt nya marker ska utforskas längs nya Lapplandsleden.



Markerad färdväg i rött. Blå triangel är ungefärliga tältplatser.

Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

19 augusti till 27 augusti
Gångtid 8 dagar + 1 vilodag, cirka 230 km
Hemavan till Gäddede

Alternativ inledning på Lapplandsleden
Efter flera veckor med strålande väder spår meteorologerna något sämre dagar framöver. Jag packar ihop mina saker och går ner till Hemavans Fjällcenter för att ladda med en rejäl frukost. Med magen full hinner jag inte längre än förbi flygplatsen innan det börjar regna. Trots det blir det en svettig klättring upp på Jofjället. Jag går i uppknäppt regnjacka och shorts för att inte bli för varm. Länsstyrelsens arbete med den nya Lapplandsleden märks av här. Det är nyspångat och därför mindre blött än väntat. Enligt kartan finns det flera vägar att välja på men jag ser bara en tydlig stig och följer den. Det fungerar bra fram till Holmtjärn. Där fortsätter markeringarna längs strandkanten och det blir rejält blött. När jag kommer fram till den västra änden ser jag spång leda fram ur skogen mot stigen. Tydligen har de spångat en bit upp i skogen från tjärnen sett. Kommer du från andra hållet går det inte att missa, men norrifrån fanns det inga skyltar som talade om det här. Förhoppningsvis blir det fixat till säsongen 2021.
Vid Aejliesjaevrie passerar jag ett av alla vindskydd här uppe och kort därefter hittar jag en stig som viker av västerut. Jag gissar på att det är den som kommer bli en del av den officiella leden. Min plan är att testa den andra tänkta sträckning som fanns från början. Därför fortsätter jag söderut ner till landsvägen. Den följer jag i ungefär 8 kilometer fram till en kraftledning. Där kliver jag på en stig ner till Jovattsån och en bro över densamma. På andra sidan fortsätter stigen fram till och över en myr. När den kommer fram till nästa myr försvinner den. Därifrån syns en tydlig ås rakt söderut. Jag tar mig upp på den och börjar sedan navigera sydväst genom skogen. Det förekommer en del enbuskar och annat snår men det är inget som ställer till några större problem. Omgärdad av skogen har man ofta bara kompassen att navigera efter. Idag får jag så småningom hjälp av masten öster om Övre Jovattnet. Jag vet att jag inte ska bort till den utan målet är nästa hylla österut. Du kan hitta den på kartan med hjälp av höjdkurvorna.


Aejliesjaevrie i riktning mot Hemavan.


Bron över Jovattsån liknar en del av de broar man ibland hittar i norska fjällen.

Från vägen upp till att jag kommer ut ur skogen tar det drygt en timme på en distans av cirka 4 kilometer och 200 höjdmeter. Det är en mycket fin tid för att vara oledat genom skog uppför. Kom dock ihåg att jag är i riktigt bra vandringsform vid det här laget. Vad vill jag då ha sagt med det? Det är verkligen inte frågan om något slags skryt. Utan om du känner dig bekväm med att navigera med karta och kompass genom skog så är det här en väg värd att fundera på. Kortare och mer direkt upp på kalfjället med relativt enkel skogsterräng. Den nya Lapplandsleden kommer dras hela vägen västerut över Jofjället. Trots det blir det 6 kilometer vägpromenad från Joesjö via den rutten, men bestäm dig inte än. Läs först om resterande sträcka fram till kulturreservatets vandringsled.

Äntligen ute ur skogen blir jag lite osäker på den fortsatta navigeringen. Det hänger tunga gråa moln över fjällen och det gör det svårare för mig att lokalisera exakt vart jag ska. Målet är Aavtjejaevries utlopp. Jag förstår först inte hur långt västerut jag ska och går till följd för mycket söderut. När jag får syn på väldigt karakteristiskt långsmal vattensamling inser jag mitt misstag och korrigerar min riktning mer åt väster. Terrängen här är lite lurig med klippåsar som man enklast följer istället för att försöka forcera. Ju längre västerut jag kommer desto lättare blir det. Med kanske 1 kilometer kvar till Aavtjejuhkes ravin söker jag mig mer söderut och rundar Jillietjahkes utlöpare. Där kommer en tydlig klippformation i vy, markerad som gruvområde på kartan. Den går jag på östra sidan om och tar mig sedan ner till bäcken. Vadet över den går problemfritt nära utloppet från den namnlösa lilla extrasjön. Därifrån är det enkel vandring upp mot det breda passet mellan Atofjället och Njeeretjahke. Sedan blir det liknande klippterräng som jag stötte på tidigare. Jag får sicksacka en del för att hitta enklaste väg fram. Det rör sig dock om en kortare sträcka så jag är snart ute på andra sidan och får syn på Gualijesjaavretje. Bortanför sjön går leden genom kulturreservatet som är mitt mål. Den följer jag sedan medsols förbi där stigen till Ropenkåtan viker av. Efter den lilla bäcken som leden går över där genar jag västerut till Lapplandsleden. Så fort jag kommer på den börjar jag leta tältplats. Klockan är snart 20.00 och det är hög tid att slå läger. Bra platser finns det tyvärr inte gott om här kan jag säga. Jag hittar ingen som får godkänt i området där jag kom fram till leden utan blir tvungen att fortsätta en halv kilometer söderut innan jag hittar en acceptabel plats. Trots att vi nu är i andra halvan av augusti finns det gott om mygg kvar som letar sig fram till mig. Annars är det en kväll i total stillhet och lugn.

Lapplandsleden bjuder till
Vad som följer nästa dag ned till Arevattnet är en fysiskt ganska utmanande sträcka som samtidigt bjuder på riklig belöning. Stigen förvinner snart och jag får istället förlita mig på alla rösen. Det är gott om dem som tur är. Vandring blir dock snarare att likna oledad då den går rakt över myrar och flera vad. Rösena undviker i alla fall nästan all vide och annan snår. Området är vackert och idag påminner det mig stundtals om Islands geotermiska miljöer. Anledningen är att jag går runt i en värld av moln. De är ovanför, nedanför och ibland omsluter de mig helt. En del sveper fram precis ovanför marken och liknar därmed ångorna från en varm källa eller någon gas. Alltsamman skapar en makalöst häftig upplevelse jag aldrig erfarit tidigare. Jag rör mig över fjälltoppar och fjällryggar allt längre söderut tills Arevattnet slutligen uppenbarar sig.


Molnen är överallt - ovan, framför...


…och nedanför.

Det blir ett kortare stopp i stugan för energiintag och registrering i färdboken. Där kan jag läsa att en man från Länsstyrelsen varit förbi och rekognoserat för fortsatt arbete med den nya Lapplandsleden. Därefter väntar dagens tuffaste stigning som avslutning, 500 höjdmeter upp till Stoere Tjåhke. Från stugan och runt sjöns västra ände följer jag stig och fyrhjulingsspår om vartannat. Efter stranden finns det inte lika tydliga spår längre. Framförallt när det är dags att börja röra sig uppåt ser det lilla som finns av en stig ut att fortsätta framåt. Av en slump slänger jag ett öga åt höger och får syn på ett röse vid sidan av, och tur är det för leden går brant söderut därifrån, nästan rakt uppför sluttningen. Utan någon stig att tala om. Sakta, sakta kämpar jag mig uppåt med många pauser. Vilket tillåter mig att blicka tillbaka ut över Arevattnet i ett allt stabilare väder.


Vyn tillbaka mot Arevattnet är fantastisk med vädret på min sida.

Så tillslut finner jag mig vid passets högsta punkt, strax väster om Stoere Tjåhke. Ska jag följa fjällryggen österut eller fortsätta på leden ner till Aamere? Jag tycker om att skippa onödiga höjdmeter och var därför inne på att gå österut härifrån. Klättringen upp till Aamere ser dock oväntat beskedlig ut från den här höjden. Innan jag hinner ta det slutgiltiga beslutet blåser ett nytt moln in och placerar mig i tjock dimma. Molnet fattar helt enkelt beslutet åt mig. Jag börjar färden neråt via Jillie Vaajja och sedan upp till platån väster om Aamere. Jag chansar på att hitta vatten från bäcken som rinner därifrån. Jag rekommenderar dig istället att fylla på vatten i bäcken man vadar väster om renvaktarstugan innan klättringen upp till platån börjar. Det är en otroligt fin plats att tälta på, men även här har jag lite problem att hitta en bra yta. Framförallt är det gott om sten och klippa som gör det svårt att få ner tältpinnarna. Orkar man leta mer går det nog att hitta fler och bättre platser i området. Kvällen här uppe med utsikt över Skalvattnet i Sverige och Skardvatnet i Norge är i samma nivå som min kväll norr om Torneträsk. Med samma blåa himmel till sällskap. Ovanför mig har alla moln lägligt nog blåst bort lagom till kvällen.


Skalvattnet


Utsikten mot Norge från min tältplats ovanför Skalvattnet.

Fjällryggen Aamere är något jag sett fram emot och samtidigt känt en viss oro kring. Säkerligen helt fantastisk i vackert väder, samtidigt en väldigt utsatt sträcka i dåligt väder. Min tur håller i sig med vindstilla och stabilt väder den här dagen. I det här skedet har Länsstyrelsen ännu inte gjort något arbete här. Med god sikt gör det inget eftersom jag enkelt kan se bästa väg framåt. Med dålig sikt kommer bli mycket bättre med någon form av ledmarkering på plats. Det är bitvis klippig terräng och i början finner jag det bäst på södra sidan för att sedan skifta mer över mot norra ungefär halvvägs. Först när jag är på väg ner mot skogen i öster hittar jag en början till en stig. Spång visar sedan tydligt var den fortsätter ner mot vägen. Den är idag en blöt och bitvis övervuxen historia. Som jag förstått har Länsstyrelsen en plan om att dra en ny stig närmare bäcken från Skalvattnet. I så fall kommer man ut på vägen närmare rastplatsen vid Vapstälven där det går bra att tälta. Där jag kommer ut nu är det svårt att se att det finns en stig ifall du kommer söderifrån. Så håll koll på hur länge du gått längs vägen. Skulle beskriva det som en liten sänka med grus i sluttningen bredvid vägen. Den syns på Lantmäteriets flygbilder.


Underbar vandring längs Aamere med Skalvattnet till vänster och dalgången med Skalmodal till höger.


Min första tanke när jag såg dem på håll var just får, men jag slog bort den tanken med tanke på att det är kalfjäll och platsen är ganska otillgänglig. De rörde sig inte alls heller. Så döm om min förvåning när det visade sig att jag hade rätt. Första gången jag sett får i svenska fjällen.

En vilopaus senare är det dags att börja skogsvandringen bort mot Västra Vardofjället. En trevlig sådan när insekterna försvunnit. En kort bit efter bron är det fyrhjulingsväg innan en stig viker av till höger. Den följer jag fram till Daarnegenjohke där jag finner en fin plats med utrymme för flera tält. För mig är dagen fortfarande ung så färden fortsätter längs stigen upp på fjället. Uppför en oväntat brant och tung backe. Ovanför trädgränsen river sedan en kraftig vind tag i mig. Tacksamt nog är det ingen varaktig vind utan den hinner lägga sig innan jag är framme vid rengärdet. Där får jag leta efter stigen på andra sidan. En koll på kartan leder mig i rätt riktning till ett första röse. Stig finns det endast begränsade spår av så det förklarar mina problem att hitta den. Det är ändå inga problem att hitta tack vare rösena. Området är också mycket flackt och består av lättvandrad vegetation. Vilket gör att en bra stig har mindre betydelse.
Precis där skogen är på väg att ta över igen hittar jag en ny fin tältplats. Det är visserligen ingen utsikt där men det är en stor gräsyta med björkar glest utspridda. Alldeles i närheten finns dessutom en bäck att hämta vatten från. Jag har dock siktet inställt på Åtnikstugan. Vägen ner genom skogen är enkel att hitta för mig. För den som passerar tidigare på säsongen tror jag det är svårare. Jag kan nämligen följa ett spår med nedtrampade växter som skapar en slags stig. Det finns inga markeringar på träd eller liknande som leder en rätt. Tyvärr lär inte Länsstyrelsen göra något åt det heller eftersom Lapplandsleden kommer dras via Östra Vardofjället.
Från de två små sjöarna Åtnetjejaevrieh hittar jag en tydlig stig att följa hela vägen ner till stugan. Där har någon redan bosatt sig. Sannolikt fiskare som är och utövar sin hobby i detta nu. Jag går igenom mina kvällsrutiner och hämtar nytt vatten i den fascinerande källan som finns i närheten av stugan. Något senare kommer far och dotter fiskare tillbaka till stugan. Nästa trevliga kväll med sällskap är ett faktum. Kvällen kröns med en imponerande 280 poängseger i Yatzi, utan att få Yatzi.


Åtnikstugan ligger bortom de två närmaste sjöarna. Det kanske går att hitta en tältplats där också om man letar lite. Där stigen passerar är det dock ganska knöligt.


Åtnikstugan - Den skulle behöva en del underhåll, men jag tycker ändå att den var ganska mysig inuti. Ett nytt dass stod i alla fall på platsen och väntade på installation.

Till frukost nästa morgon blir jag bjuden på kex med smör och Oboy. Det smakar mycket gott jämfört med min vanliga frukost bestående av granola och vatten. Jag stannar kvar en stund extra i stugan när de ger sig av för dagens första fiskepass. Målet idag är Tjåkkelestugan där jag stämt träff med Rudolf som är sista startande från Grövelsjön det här året. Dit är det mindre än 20 kilometer så jag har gott om tid. Runt 10.30 ger jag mig av i grådisigt väder. På min väg genom skogen tappar jag bort stigen vid en myr. Det går snabbt att hitta den igen, men en notering till mig själv är att hålla lite koll även när jag följer en led. Regnet börjar falla när jag gör sista rycket upp mot kalfjället. Idag behåller jag shortsen på i kombination med regnjackan för att inte bli för varm. Det fungerar hela vägen ner till Remdalen. Där märker jag att ännu sämre väder är på ingång så regnbyxorna åker fram. Vandringen längs Norgefararleden på åsen här måste vara fantastisk i vackert väder. Min sikt är tyvärr begränsad av de låga molnen och snart tar också det förväntat kraftigare regnfallet fart. Därför blir det ingen bild på den gamla cykeln vid en av skyltarna som talar om namnet på leden. Anledningen till att den står där är tydligen för att folk förr i tiden cyklade den här sträckan till Norge för att utföra handel. Skogsträckan därefter känns lång idag trots att den egentligen inte är det. Många renar har hittat tillflyktsort här och håller mig i alla fall sällskap i regnet.

Jag verkar vara först fram till stugan. Någon har visserligen redan inkvarterat sig i ett av de två rummen, men det ser ut att vara någon som bott in sig ordentligt och planerar att stanna ytterligare nätter. Den personen dyker aldrig upp. Däremot kommer en kvinna gåendes framåt kvällen. Hon visar sig vara ute på städuppdrag åt Länsstyrelsen. Jag har inget bättre för mig och hjälper därför henne att städa båda rummen. När vi senare sitter ner och känner oss nöjda med vårt arbete, berättar hon att hon mötte en annan Gröna bandare vid Skiblekojan igår. Vi kommer fram till att det nog var Rudolf för han har inte dykt upp än och det börjar bli sent. En extra koll på vår meddelandekonversation bekräftar det. Vi har missförstått varandra om vilket datum vi skulle passera Tjåkkelestugorna...

Mer väta väntar
Innan jag går iväg nästa morgon skakar jag ur de sista filtarna och överkastet till "min" säng. Därefter ger jag mig ut i gråvädret igen. Hela vägen fram mot Durrenskalet är det riktigt trist med regn om vartannat. Sedan är det som om någon har lyssnat på min vädjan att få se skalet, för molnen börjar stiga och snart får jag även en kort skymt av topparna. Inne i själva dalgången blåser det friskt. Något det gör ofta misstänker jag. Vid den något slitna Durrenstugan möter jag mannen som bor i Tjåkkelestugans andra rum. Han har varit ner till Klimpfjäll för att proviantera och är nu på väg tillbaka. Jag berättar för honom om kvinnan och städningen så han inte ska bli orolig att någon gått igenom hans saker.
Trots att det är kortare från Durrenstugan till Klimpfjäll än jag hittills gått idag, och samtidigt mycket bättre väder, så känns sträckan mycket längre. Jag tror hela tiden att jag ska få syn på byn över nästa krön. Börjar undra om det står fel på skyltarna, men det har nog mer troligt med psykologi att göra. Fram kommer jag så klart till slut i alla fall. Det första jag gör är att leta på den italienska restaurangen. Personal är på plats och dörrarna är öppna men tyvärr är det stängt idag. De hänvisar mig till hotellet istället. Så jag får knata tillbaka den väg jag kom och fortsätta ner för backen. Där får jag en trevlig pratstund med en i personalen som berättar att de haft bilkö med husbilar genom byn i sommar. Nu är det betydligt lugnare med mig och en familj som enda gäster. Jag laddar mina tekniska prylar och magen fyller jag med en härligt stark pizza kallad Heta Johan. Det blir också ett stopp på livsmedelsbutiken för inköp av lite annat gott.


Durrenskalet träder fram ur molnen.


Intressanta formationer i sjön nedanför Klimpfjäll som jag misstänker att många gröna bandare har fotat. Är de skapade av människan eller naturen?

Vädret har lite svårt att bestämma sig när jag lämnar Klimpfjäll. Gråa regnmoln och skurar varvas med solsken. Temperaturen är i alla fall behaglig på min väg förbi Vielmiesmehkie och upp mot Slipsikstugan. Det håller i sig genom ett mysigt område med ett myller av åsar och småsjöar. Sedan sker ett skifte till klart kyligare väder. Slipsikstugan ligger i ett mycket platt och öppet landskap alldeles bredvid den stora sjön Sliptjehke. Vilket innebär att det är en vindutsatt plats. Det blåser nordvästlig vind idag och följden blir att den kyls ner av sjön innan den når stugplatsen. Då är det inte särskilt mysigt att sitta i mitt tält så jag spenderar kvällen i stugan fram tills det är dags att sova.
Tyvärr är vädret sämre nästa dag. Jag packar ihop tältet och söker skydd i stugan igen. Medan jag äter min frukost och avvaktar en lucka i regnandet får jag bevittna vilken skillnad det kan vara mellan två dalgångar i fjällen. Genom det norra fönstret ser jag blåa luckor i molnen över Klimpfjäll. I det södra, vilket är den riktning jag ska åt, avlöser de svarta molnen varandra. Framåt klockan 11 har jag tröttnat på att vänta. Det ser inte ut att komma något bättre väder så vid första bästa uppehåll sätter jag fart mot Raukasjö. Ett kortvarigt sådant, snart blåser nästa regnmoln in och som kronan på verket halkar jag i en lerpöl. Ibland är det bra härligt att fjällvandra!
Nere i skogen blir det dock lite bättre. Med skydd från vinden blir det mycket varmare och behagligare. Det har också slutat regna. Lite överraskande kommer en annan vandrare på väg norrut. Det är en tysk kvinna som startat i Halmstad och ska ända upp till Nordkap. Om hon ska hinna det innan vintern anländer där uppe måste hon nog sätta lite fart. Innan vi säger adjö och önskar varandra lycka till visar hon mig prognosen för nästa dag. Den ser riktigt hemsk ut med kraftig vind, under tio grader och en hel del regn. Framme i Raukasjö får jag dessutom veta att SMHI varnat för snö i området. Min plan om att gå till Tjärnbäcken idag och sedan fortsätta upp på Rödfjället imorgon känns inte särskilt lockande längre. Jag bestämmer mig istället för att försöka nå Ankarede redan idag med förhoppning om att hitta boende där.


Blickar tillbaka mot Durrenskalet på väg till Slipsikstugan.

Efter en kortare vägpromenad är det dags att inleda en av dem mentalt tuffare sträckorna. Det må vara markerat som kombinerad vinter- och sommarled på kartan, men i verkligheten det tveksamt om det kan kallas för sommarled. Området är fyllt av myrmark och leden går rakt över allt utan en enda spång; det blir tungtrampat och blött. När den inledande klättringen uppför är avklarad håller jag extra uppsikt så jag inte råkar följa vinterleden åt sydväst. Råkar man göra den missen hamnar man helt fel och kommer sannolikt tvingas gå genom rejält besvärlig terräng, alternativt gå tillbaka 7 kilometer när man kommer fram till Värjaren och inser sitt misstag. Eftersom leden går rakt över myrmarkerna finns det ingen riktig stig som leder en längs rätt ledkryss. Snart finns det dock en stig att följa då leden går in i ett något torrare område. Alldeles i lagom tid också då fötterna har börjat bli kalla från de blöta myrarna. Nu får jag upp värmen i dem igen. Tyvärr blir den glädjen kortvarig då nya myrar snart tar vid.
I Tjärnbäckens rastskydd tar jag en kortare paus och skriver in mig i ännu en färdbok. Kvar återstår nu bara någonstans kring 11-12 kilometer, men jag vet ju vilken typ av terräng det kommer handla om. Mina fötter är nu på gränsen till att bli för kalla för att det ska vara komfortabelt. Flera gånger när jag funderar på att ta fram mina neoprenstrumpor kommer en kortare respit från myrklafsande. Precis tillräckligt för att jag ska få upp lite värme igen. Så håller det på tills jag äntligen når fastar mark i skogen norr om Lejarfallet. Där tar en mycket trevlig stig vid som efter fallet följer älven fram till Ankarede.
Samtidigt som jag anländer till den gamla kyrkstaden kommer två herrar gåendes från strandkanten. Det är far och son som avslutat fisket för dagen. Tillsammans med mor i familjen bor de här en vecka med fiske som huvudaktivitet. De hjälper mig att komma i kontakt med några som förmedlar stugorna i byn. En kort stund senare kommer de förbi och ger mig nyckel till en av dem. I stugan bredvid bor ett danskt äldre par och de måste ha tyckt lite synd om mig, för medan jag står i mörkret på bryggan och tvättar mina strumpor frågar de om jag vill ha något att äta. Det tackar man aldrig nej till när man är ute på långtur. Jag blir bjuden på te och smörgås med många olika pålägg. Till efterrätt rosévin och choklad. Vilken härlig avslutning på en tuff dag!


Lejarfallet

Morgonen efter blir jag bjuden på frukost av Pia, Krister och Martin, fiskarfamiljen. En sak jag får lära mig under den måltiden är att Ankarede måste vara något alldeles speciellt. Både det danska paret och den här familjen har återkommit i stort sett varje år i över tjugo års tid. Då har man verkligen fattat tycke för en plats. Jag börjar kanske känna likadant. Jag bestämmer mig i alla fall för att ta en vilodag här och väntat ut det dåliga vädret. Innan dagen är slut har familjen visat prov på en mycket uppskattad vänlighet. Utöver frukosten skjutsar de mig till affären i Stora Blåsjön, trots att de nyligen varit dit, och av Pia får jag en bok hon har läst ut.

Med en vilodag i ryggen är jag hundra procent redo för att fortsätta nästa dag. Stannar trots det kvar tills caféet öppnar vid 11. Jag måste ju göra rätt för mig och betala för stugan. Att de bjuder på våffla och varm choklad med grädde till gröna bandare har inte ett dugg med saken att göra, jag lovar. Får veta att leden upp till Rödfjällsstugan är torr och fin med spång över de blötare partierna. Det stämmer inte alls efter senaste dagarnas regnande. Istället blir det snart en blöt historia. Det är först efter bron över Ullersjöbäcken som det börjar stämma in på beskrivningen.


Rödfjällsstugan som mer liknar ett klassiskt rastskydd.

Vägen till slutet
Rödfjället har fått sitt namn från bergarten peridotit som finns rikligt här, och det blir mycket tydligt på plats. Jämfört med andra delar av fjällkedjan är det en ovanlig färg på sten och klippa. Initialt hamnar mitt fokus där tills en en svag irritation i min ena vad blir allt tydligare. Jag tänker först att det är något tillfälligt som snart kommer försvinna. Det händer ganska ofta att någon kroppsdel skaver en stund och sedan känns bra igen. Tyvärr är det inte frågan om det. Irritationen går över till svag smärta och sedan till kraftigare smärta. En stunds vila gör på sin höjd att det känns okej i några minuter. Första tankarna om att jag kanske måste bryta dyker upp sedan starten med insektshelvetet i början. Smärtan blir bara värre och vid Balkesbuorke söker jag skydd från vinden för att ringa till 1177. Av min beskrivning bedömer de det som en överansträngning. Ganska logiskt med tanke på att jag vandrat över 100 mil nu, men samtidigt märkligt efter att inte ha känt någonting alls i vaden tidigare och att jag precis haft en vilodag. Fram till Gäddede måste jag ta mig i alla fall så jag sväljer en antiinflammatorisk tablett och går vidare mot Väktarmon.
Dalen söderut bjuder på fin utsikt när man kommer från rastskyddet. Jag försöker njuta av den istället för att fokusera på vaden. Det går helt okej då jag kan undvika att lägga allt för stor belastning på främre delen av foten. I skogen ner till Väktarmon blir jag tvungen att halta allt mer. Känns det inte bättre imorgon tar nog min vandring slut i Gäddede.


Bilden visar lite av den peridotit som gett namnet åt Rödfjället. Toppen i bakgrunden är Sielkentjahke.

Jag hinner knappt börja min sista dag till Gäddede innan smärtan sakta kommer krypande i vaden. Fler antiinflammatoriska och vila har inte hjälpt tyvärr. Jag kan hålla bra tempo och vandra relativt obehindrat, men smärtan finns där helt klart. Inledningen från rastskyddet går oväntat mycket uppför och de blöta myrarna gör en mindre välkommen återkomst. Bitvis är det bättre, men det påminner mycket om dagen från Slipsikstugan. I närheten av Bleriken har jag ett vägval att göra. Enligt skyltarna är de två alternativen lika långa, men jag tror inte det stämmer även om skillnad kanske rör sig om ett par kilometer. Jag satsar mina pengar på den väg jag tror är något kortare och ger mig av rakt söderut. Den vägen fortsätter över myrmark ner till Långflyn. Där sommarleden viker av västerut är det skyltat mot Junsternäset. Efter ett kort vad över bäcken från Svarttjärnen blir det succesivt bättre och det finns nu också en riktig stig att följa. Det dyker till och med upp spång över en del blötare partier. Enligt kartan ska det finnas en vinterled som går söderut direkt efter bäcken men den ser jag aldrig något av. Stigen kommer ut på en grusväg som jag följer ner till den större vägen. Medan jag går längs den tar jag fram telefonen och ringer ett tråkigt samtal för att få hjälp med bokning av hemresa. Smärtan har bara blivit värre under dagen och slutet är ett faktum. Det är inte värt att riskera värre skada bara för att slutföra vandringen. Jag har trots allt haft en fantastisk resa på sex veckor genom svenska fjällen. Det räcker mer än väl. För att använda en sliten men ack så sann klyscha; det är det allt handlar om, resan och upplevelserna längs vägen, inte målet.

Inlagt 2021-06-19 18:25 | Läst 1787 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2021-06-21 14:31   oscar jensen
Tack för en intressant turbeskrivning. Synd att du fick bryta!
 
2021-06-21 15:32   xyz007
Jag beklagar det snöpliga slutet. Tack för en fin reseberättelse, och sex veckor torde ha gett en fin upplevelse i sig. Planer på ett nytt försök?
 
Svar 2021-06-24 19:10   Henning K
Inte bara planer. Han är redan på vägen norrut - idag vid Helags.
Tyvärr väl redan med liten av den bekanta smärtan.
Kolla https://www.vitagronabandet.se/sv-SE/turer/turer-p%C3%A5-g%C3%A5ng-39044004 Nr. 49

Hoppas du klarar det denna år :-)
 
Svar 2021-06-25 09:03   xyz007
Tack, det var roligt att höra!

Vi hoppas det går hela vägen!
 
Svar 2021-06-28 15:17   snurte
Visst är jag ute på ett nytt försök. :)
Har lite problem med ett knä den här gången, men det har successivt blivit något bättre. Så äventyret fortsätter åtminstone en etapp till.
Precis som förra året är inte det viktiga att jag kommer i mål. Upplevelserna på vägen och gemenskapen med övriga bandare är det som är njutningen.
 
2021-07-04 17:06   Swift
Klokt av dig att bryta i Gäddede. Och det kanske inte är nödvändigt att söderifrån nå samma position. Jag kan ju tänka mig att just etappen Åre - Gäddede, eller tvärtom är den tristaste delen på Gröna Bandet, där många väljer att gå vägar långa sträckor. Men vi kanske får en ny berättelse i alla fall?
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar