Gröna Bandet 2020 - Hemavan till Gäddede

Nästa etapp inleds med spänning och viss osäkerhet. För mig helt nya marker ska utforskas längs nya Lapplandsleden.

Markerad färdväg i rött. Blå triangel är ungefärliga tältplatser.

Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

19 augusti till 27 augusti
Gångtid 8 dagar + 1 vilodag, cirka 230 km
Hemavan till Gäddede

Alternativ inledning på Lapplandsleden
Efter flera veckor med strålande väder spår meteorologerna något sämre dagar framöver. Jag packar ihop mina saker och går ner till Hemavans Fjällcenter för att ladda med en rejäl frukost. Med magen full hinner jag inte längre än förbi flygplatsen innan det börjar regna. Trots det blir det en svettig klättring upp på Jofjället. Jag går i uppknäppt regnjacka och shorts för att inte bli för varm. Länsstyrelsens arbete med den nya Lapplandsleden märks av här. Det är nyspångat och därför mindre blött än väntat. Enligt kartan finns det flera vägar att välja på men jag ser bara en tydlig stig och följer den. Det fungerar bra fram till Holmtjärn. Där fortsätter markeringarna längs strandkanten och det blir rejält blött. När jag kommer fram till den västra änden ser jag spång leda fram ur skogen mot stigen. Tydligen har de spångat en bit upp i skogen från tjärnen sett. Kommer du från andra hållet går det inte att missa, men norrifrån fanns det inga skyltar som talade om det här. Förhoppningsvis blir det fixat till säsongen 2021.
Vid Aejliesjaevrie passerar jag ett av alla vindskydd här uppe och kort därefter hittar jag en stig som viker av västerut. Jag gissar på att det är den som kommer bli en del av den officiella leden. Min plan är att testa den andra tänkta sträckning som fanns från början. Därför fortsätter jag söderut ner till landsvägen. Den följer jag i ungefär 8 kilometer fram till en kraftledning. Där kliver jag på en stig ner till Jovattsån och en bro över densamma. På andra sidan fortsätter stigen fram till och över en myr. När den kommer fram till nästa myr försvinner den. Därifrån syns en tydlig ås rakt söderut. Jag tar mig upp på den och börjar sedan navigera sydväst genom skogen. Det förekommer en del enbuskar och annat snår men det är inget som ställer till några större problem. Omgärdad av skogen har man ofta bara kompassen att navigera efter. Idag får jag så småningom hjälp av masten öster om Övre Jovattnet. Jag vet att jag inte ska bort till den utan målet är nästa hylla österut. Du kan hitta den på kartan med hjälp av höjdkurvorna.

Aejliesjaevrie i riktning mot Hemavan.

Bron över Jovattsån liknar en del av de broar man ibland hittar i norska fjällen.

Från vägen upp till att jag kommer ut ur skogen tar det drygt en timme på en distans av cirka 4 kilometer och 200 höjdmeter. Det är en mycket fin tid för att vara oledat genom skog uppför. Kom dock ihåg att jag är i riktigt bra vandringsform vid det här laget. Vad vill jag då ha sagt med det? Det är verkligen inte frågan om något slags skryt. Utan om du känner dig bekväm med att navigera med karta och kompass genom skog så är det här en väg värd att fundera på. Kortare och mer direkt upp på kalfjället med relativt enkel skogsterräng. Den nya Lapplandsleden kommer dras hela vägen västerut över Jofjället. Trots det blir det 6 kilometer vägpromenad från Joesjö via den rutten, men bestäm dig inte än. Läs först om resterande sträcka fram till kulturreservatets vandringsled.

Äntligen ute ur skogen blir jag lite osäker på den fortsatta navigeringen. Det hänger tunga gråa moln över fjällen och det gör det svårare för mig att lokalisera exakt vart jag ska. Målet är Aavtjejaevries utlopp. Jag förstår först inte hur långt västerut jag ska och går till följd för mycket söderut. När jag får syn på väldigt karakteristiskt långsmal vattensamling inser jag mitt misstag och korrigerar min riktning mer åt väster. Terrängen här är lite lurig med klippåsar som man enklast följer istället för att försöka forcera. Ju längre västerut jag kommer desto lättare blir det. Med kanske 1 kilometer kvar till Aavtjejuhkes ravin söker jag mig mer söderut och rundar Jillietjahkes utlöpare. Där kommer en tydlig klippformation i vy, markerad som gruvområde på kartan. Den går jag på östra sidan om och tar mig sedan ner till bäcken. Vadet över den går problemfritt nära utloppet från den namnlösa lilla extrasjön. Därifrån är det enkel vandring upp mot det breda passet mellan Atofjället och Njeeretjahke. Sedan blir det liknande klippterräng som jag stötte på tidigare. Jag får sicksacka en del för att hitta enklaste väg fram. Det rör sig dock om en kortare sträcka så jag är snart ute på andra sidan och får syn på Gualijesjaavretje. Bortanför sjön går leden genom kulturreservatet som är mitt mål. Den följer jag sedan medsols förbi där stigen till Ropenkåtan viker av. Efter den lilla bäcken som leden går över där genar jag västerut till Lapplandsleden. Så fort jag kommer på den börjar jag leta tältplats. Klockan är snart 20.00 och det är hög tid att slå läger. Bra platser finns det tyvärr inte gott om här kan jag säga. Jag hittar ingen som får godkänt i området där jag kom fram till leden utan blir tvungen att fortsätta en halv kilometer söderut innan jag hittar en acceptabel plats. Trots att vi nu är i andra halvan av augusti finns det gott om mygg kvar som letar sig fram till mig. Annars är det en kväll i total stillhet och lugn.

Lapplandsleden bjuder till
Vad som följer nästa dag ned till Arevattnet är en fysiskt ganska utmanande sträcka som samtidigt bjuder på riklig belöning. Stigen förvinner snart och jag får istället förlita mig på alla rösen. Det är gott om dem som tur är. Vandring blir dock snarare att likna oledad då den går rakt över myrar och flera vad. Rösena undviker i alla fall nästan all vide och annan snår. Området är vackert och idag påminner det mig stundtals om Islands geotermiska miljöer. Anledningen är att jag går runt i en värld av moln. De är ovanför, nedanför och ibland omsluter de mig helt. En del sveper fram precis ovanför marken och liknar därmed ångorna från en varm källa eller någon gas. Alltsamman skapar en makalöst häftig upplevelse jag aldrig erfarit tidigare. Jag rör mig över fjälltoppar och fjällryggar allt längre söderut tills Arevattnet slutligen uppenbarar sig.

Molnen är överallt - ovan, framför...

…och nedanför.

Det blir ett kortare stopp i stugan för energiintag och registrering i färdboken. Där kan jag läsa att en man från Länsstyrelsen varit förbi och rekognoserat för fortsatt arbete med den nya Lapplandsleden. Därefter väntar dagens tuffaste stigning som avslutning, 500 höjdmeter upp till Stoere Tjåhke. Från stugan och runt sjöns västra ände följer jag stig och fyrhjulingsspår om vartannat. Efter stranden finns det inte lika tydliga spår längre. Framförallt när det är dags att börja röra sig uppåt ser det lilla som finns av en stig ut att fortsätta framåt. Av en slump slänger jag ett öga åt höger och får syn på ett röse vid sidan av, och tur är det för leden går brant söderut därifrån, nästan rakt uppför sluttningen. Utan någon stig att tala om. Sakta, sakta kämpar jag mig uppåt med många pauser. Vilket tillåter mig att blicka tillbaka ut över Arevattnet i ett allt stabilare väder.

Vyn tillbaka mot Arevattnet är fantastisk med vädret på min sida.

Så tillslut finner jag mig vid passets högsta punkt, strax väster om Stoere Tjåhke. Ska jag följa fjällryggen österut eller fortsätta på leden ner till Aamere? Jag tycker om att skippa onödiga höjdmeter och var därför inne på att gå österut härifrån. Klättringen upp till Aamere ser dock oväntat beskedlig ut från den här höjden. Innan jag hinner ta det slutgiltiga beslutet blåser ett nytt moln in och placerar mig i tjock dimma. Molnet fattar helt enkelt beslutet åt mig. Jag börjar färden neråt via Jillie Vaajja och sedan upp till platån väster om Aamere. Jag chansar på att hitta vatten från bäcken som rinner därifrån. Jag rekommenderar dig istället att fylla på vatten i bäcken man vadar väster om renvaktarstugan innan klättringen upp till platån börjar. Det är en otroligt fin plats att tälta på, men även här har jag lite problem att hitta en bra yta. Framförallt är det gott om sten och klippa som gör det svårt att få ner tältpinnarna. Orkar man leta mer går det nog att hitta fler och bättre platser i området. Kvällen här uppe med utsikt över Skalvattnet i Sverige och Skardvatnet i Norge är i samma nivå som min kväll norr om Torneträsk. Med samma blåa himmel till sällskap. Ovanför mig har alla moln lägligt nog blåst bort lagom till kvällen.

Skalvattnet

Utsikten mot Norge från min tältplats ovanför Skalvattnet.

Fjällryggen Aamere är något jag sett fram emot och samtidigt känt en viss oro kring. Säkerligen helt fantastisk i vackert väder, samtidigt en väldigt utsatt sträcka i dåligt väder. Min tur håller i sig med vindstilla och stabilt väder den här dagen. I det här skedet har Länsstyrelsen ännu inte gjort något arbete här. Med god sikt gör det inget eftersom jag enkelt kan se bästa väg framåt. Med dålig sikt kommer bli mycket bättre med någon form av ledmarkering på plats. Det är bitvis klippig terräng och i början finner jag det bäst på södra sidan för att sedan skifta mer över mot norra ungefär halvvägs. Först när jag är på väg ner mot skogen i öster hittar jag en början till en stig. Spång visar sedan tydligt var den fortsätter ner mot vägen. Den är idag en blöt och bitvis övervuxen historia. Som jag förstått har Länsstyrelsen en plan om att dra en ny stig närmare bäcken från Skalvattnet. I så fall kommer man ut på vägen närmare rastplatsen vid Vapstälven där det går bra att tälta. Där jag kommer ut nu är det svårt att se att det finns en stig ifall du kommer söderifrån. Så håll koll på hur länge du gått längs vägen. Skulle beskriva det som en liten sänka med grus i sluttningen bredvid vägen. Den syns på Lantmäteriets flygbilder.

Underbar vandring längs Aamere med Skalvattnet till vänster och dalgången med Skalmodal till höger.

Min första tanke när jag såg dem på håll var just får, men jag slog bort den tanken med tanke på att det är kalfjäll och platsen är ganska otillgänglig. De rörde sig inte alls heller. Så döm om min förvåning när det visade sig att jag hade rätt. Första gången jag sett får i svenska fjällen.

En vilopaus senare är det dags att börja skogsvandringen bort mot Västra Vardofjället. En trevlig sådan när insekterna försvunnit. En kort bit efter bron är det fyrhjulingsväg innan en stig viker av till höger. Den följer jag fram till Daarnegenjohke där jag finner en fin plats med utrymme för flera tält. För mig är dagen fortfarande ung så färden fortsätter längs stigen upp på fjället. Uppför en oväntat brant och tung backe. Ovanför trädgränsen river sedan en kraftig vind tag i mig. Tacksamt nog är det ingen varaktig vind utan den hinner lägga sig innan jag är framme vid rengärdet. Där får jag leta efter stigen på andra sidan. En koll på kartan leder mig i rätt riktning till ett första röse. Stig finns det endast begränsade spår av så det förklarar mina problem att hitta den. Det är ändå inga problem att hitta tack vare rösena. Området är också mycket flackt och består av lättvandrad vegetation. Vilket gör att en bra stig har mindre betydelse.
Precis där skogen är på väg att ta över igen hittar jag en ny fin tältplats. Det är visserligen ingen utsikt där men det är en stor gräsyta med björkar glest utspridda. Alldeles i närheten finns dessutom en bäck att hämta vatten från. Jag har dock siktet inställt på Åtnikstugan. Vägen ner genom skogen är enkel att hitta för mig. För den som passerar tidigare på säsongen tror jag det är svårare. Jag kan nämligen följa ett spår med nedtrampade växter som skapar en slags stig. Det finns inga markeringar på träd eller liknande som leder en rätt. Tyvärr lär inte Länsstyrelsen göra något åt det heller eftersom Lapplandsleden kommer dras via Östra Vardofjället.
Från de två små sjöarna Åtnetjejaevrieh hittar jag en tydlig stig att följa hela vägen ner till stugan. Där har någon redan bosatt sig. Sannolikt fiskare som är och utövar sin hobby i detta nu. Jag går igenom mina kvällsrutiner och hämtar nytt vatten i den fascinerande källan som finns i närheten av stugan. Något senare kommer far och dotter fiskare tillbaka till stugan. Nästa trevliga kväll med sällskap är ett faktum. Kvällen kröns med en imponerande 280 poängseger i Yatzi, utan att få Yatzi.

Åtnikstugan ligger bortom de två närmaste sjöarna. Det kanske går att hitta en tältplats där också om man letar lite. Där stigen passerar är det dock ganska knöligt.

Åtnikstugan - Den skulle behöva en del underhåll, men jag tycker ändå att den var ganska mysig inuti. Ett nytt dass stod i alla fall på platsen och väntade på installation.

Till frukost nästa morgon blir jag bjuden på kex med smör och Oboy. Det smakar mycket gott jämfört med min vanliga frukost bestående av granola och vatten. Jag stannar kvar en stund extra i stugan när de ger sig av för dagens första fiskepass. Målet idag är Tjåkkelestugan där jag stämt träff med Rudolf som är sista startande från Grövelsjön det här året. Dit är det mindre än 20 kilometer så jag har gott om tid. Runt 10.30 ger jag mig av i grådisigt väder. På min väg genom skogen tappar jag bort stigen vid en myr. Det går snabbt att hitta den igen, men en notering till mig själv är att hålla lite koll även när jag följer en led. Regnet börjar falla när jag gör sista rycket upp mot kalfjället. Idag behåller jag shortsen på i kombination med regnjackan för att inte bli för varm. Det fungerar hela vägen ner till Remdalen. Där märker jag att ännu sämre väder är på ingång så regnbyxorna åker fram. Vandringen längs Norgefararleden på åsen här måste vara fantastisk i vackert väder. Min sikt är tyvärr begränsad av de låga molnen och snart tar också det förväntat kraftigare regnfallet fart. Därför blir det ingen bild på den gamla cykeln vid en av skyltarna som talar om namnet på leden. Anledningen till att den står där är tydligen för att folk förr i tiden cyklade den här sträckan till Norge för att utföra handel. Skogsträckan därefter känns lång idag trots att den egentligen inte är det. Många renar har hittat tillflyktsort här och håller mig i alla fall sällskap i regnet.

Jag verkar vara först fram till stugan. Någon har visserligen redan inkvarterat sig i ett av de två rummen, men det ser ut att vara någon som bott in sig ordentligt och planerar att stanna ytterligare nätter. Den personen dyker aldrig upp. Däremot kommer en kvinna gåendes framåt kvällen. Hon visar sig vara ute på städuppdrag åt Länsstyrelsen. Jag har inget bättre för mig och hjälper därför henne att städa båda rummen. När vi senare sitter ner och känner oss nöjda med vårt arbete, berättar hon att hon mötte en annan Gröna bandare vid Skiblekojan igår. Vi kommer fram till att det nog var Rudolf för han har inte dykt upp än och det börjar bli sent. En extra koll på vår meddelandekonversation bekräftar det. Vi har missförstått varandra om vilket datum vi skulle passera Tjåkkelestugorna...

Mer väta väntar
Innan jag går iväg nästa morgon skakar jag ur de sista filtarna och överkastet till "min" säng. Därefter ger jag mig ut i gråvädret igen. Hela vägen fram mot Durrenskalet är det riktigt trist med regn om vartannat. Sedan är det som om någon har lyssnat på min vädjan att få se skalet, för molnen börjar stiga och snart får jag även en kort skymt av topparna. Inne i själva dalgången blåser det friskt. Något det gör ofta misstänker jag. Vid den något slitna Durrenstugan möter jag mannen som bor i Tjåkkelestugans andra rum. Han har varit ner till Klimpfjäll för att proviantera och är nu på väg tillbaka. Jag berättar för honom om kvinnan och städningen så han inte ska bli orolig att någon gått igenom hans saker.
Trots att det är kortare från Durrenstugan till Klimpfjäll än jag hittills gått idag, och samtidigt mycket bättre väder, så känns sträckan mycket längre. Jag tror hela tiden att jag ska få syn på byn över nästa krön. Börjar undra om det står fel på skyltarna, men det har nog mer troligt med psykologi att göra. Fram kommer jag så klart till slut i alla fall. Det första jag gör är att leta på den italienska restaurangen. Personal är på plats och dörrarna är öppna men tyvärr är det stängt idag. De hänvisar mig till hotellet istället. Så jag får knata tillbaka den väg jag kom och fortsätta ner för backen. Där får jag en trevlig pratstund med en i personalen som berättar att de haft bilkö med husbilar genom byn i sommar. Nu är det betydligt lugnare med mig och en familj som enda gäster. Jag laddar mina tekniska prylar och magen fyller jag med en härligt stark pizza kallad Heta Johan. Det blir också ett stopp på livsmedelsbutiken för inköp av lite annat gott.

Durrenskalet träder fram ur molnen.

Intressanta formationer i sjön nedanför Klimpfjäll som jag misstänker att många gröna bandare har fotat. Är de skapade av människan eller naturen?

Vädret har lite svårt att bestämma sig när jag lämnar Klimpfjäll. Gråa regnmoln och skurar varvas med solsken. Temperaturen är i alla fall behaglig på min väg förbi Vielmiesmehkie och upp mot Slipsikstugan. Det håller i sig genom ett mysigt område med ett myller av åsar och småsjöar. Sedan sker ett skifte till klart kyligare väder. Slipsikstugan ligger i ett mycket platt och öppet landskap alldeles bredvid den stora sjön Sliptjehke. Vilket innebär att det är en vindutsatt plats. Det blåser nordvästlig vind idag och följden blir att den kyls ner av sjön innan den når stugplatsen. Då är det inte särskilt mysigt att sitta i mitt tält så jag spenderar kvällen i stugan fram tills det är dags att sova.
Tyvärr är vädret sämre nästa dag. Jag packar ihop tältet och söker skydd i stugan igen. Medan jag äter min frukost och avvaktar en lucka i regnandet får jag bevittna vilken skillnad det kan vara mellan två dalgångar i fjällen. Genom det norra fönstret ser jag blåa luckor i molnen över Klimpfjäll. I det södra, vilket är den riktning jag ska åt, avlöser de svarta molnen varandra. Framåt klockan 11 har jag tröttnat på att vänta. Det ser inte ut att komma något bättre väder så vid första bästa uppehåll sätter jag fart mot Raukasjö. Ett kortvarigt sådant, snart blåser nästa regnmoln in och som kronan på verket halkar jag i en lerpöl. Ibland är det bra härligt att fjällvandra!
Nere i skogen blir det dock lite bättre. Med skydd från vinden blir det mycket varmare och behagligare. Det har också slutat regna. Lite överraskande kommer en annan vandrare på väg norrut. Det är en tysk kvinna som startat i Halmstad och ska ända upp till Nordkap. Om hon ska hinna det innan vintern anländer där uppe måste hon nog sätta lite fart. Innan vi säger adjö och önskar varandra lycka till visar hon mig prognosen för nästa dag. Den ser riktigt hemsk ut med kraftig vind, under tio grader och en hel del regn. Framme i Raukasjö får jag dessutom veta att SMHI varnat för snö i området. Min plan om att gå till Tjärnbäcken idag och sedan fortsätta upp på Rödfjället imorgon känns inte särskilt lockande längre. Jag bestämmer mig istället för att försöka nå Ankarede redan idag med förhoppning om att hitta boende där.

Blickar tillbaka mot Durrenskalet på väg till Slipsikstugan.

Efter en kortare vägpromenad är det dags att inleda en av dem mentalt tuffare sträckorna. Det må vara markerat som kombinerad vinter- och sommarled på kartan, men i verkligheten det tveksamt om det kan kallas för sommarled. Området är fyllt av myrmark och leden går rakt över allt utan en enda spång; det blir tungtrampat och blött. När den inledande klättringen uppför är avklarad håller jag extra uppsikt så jag inte råkar följa vinterleden åt sydväst. Råkar man göra den missen hamnar man helt fel och kommer sannolikt tvingas gå genom rejält besvärlig terräng, alternativt gå tillbaka 7 kilometer när man kommer fram till Värjaren och inser sitt misstag. Eftersom leden går rakt över myrmarkerna finns det ingen riktig stig som leder en längs rätt ledkryss. Snart finns det dock en stig att följa då leden går in i ett något torrare område. Alldeles i lagom tid också då fötterna har börjat bli kalla från de blöta myrarna. Nu får jag upp värmen i dem igen. Tyvärr blir den glädjen kortvarig då nya myrar snart tar vid.
I Tjärnbäckens rastskydd tar jag en kortare paus och skriver in mig i ännu en färdbok. Kvar återstår nu bara någonstans kring 11-12 kilometer, men jag vet ju vilken typ av terräng det kommer handla om. Mina fötter är nu på gränsen till att bli för kalla för att det ska vara komfortabelt. Flera gånger när jag funderar på att ta fram mina neoprenstrumpor kommer en kortare respit från myrklafsande. Precis tillräckligt för att jag ska få upp lite värme igen. Så håller det på tills jag äntligen når fastar mark i skogen norr om Lejarfallet. Där tar en mycket trevlig stig vid som efter fallet följer älven fram till Ankarede.
Samtidigt som jag anländer till den gamla kyrkstaden kommer två herrar gåendes från strandkanten. Det är far och son som avslutat fisket för dagen. Tillsammans med mor i familjen bor de här en vecka med fiske som huvudaktivitet. De hjälper mig att komma i kontakt med några som förmedlar stugorna i byn. En kort stund senare kommer de förbi och ger mig nyckel till en av dem. I stugan bredvid bor ett danskt äldre par och de måste ha tyckt lite synd om mig, för medan jag står i mörkret på bryggan och tvättar mina strumpor frågar de om jag vill ha något att äta. Det tackar man aldrig nej till när man är ute på långtur. Jag blir bjuden på te och smörgås med många olika pålägg. Till efterrätt rosévin och choklad. Vilken härlig avslutning på en tuff dag!

Lejarfallet

Morgonen efter blir jag bjuden på frukost av Pia, Krister och Martin, fiskarfamiljen. En sak jag får lära mig under den måltiden är att Ankarede måste vara något alldeles speciellt. Både det danska paret och den här familjen har återkommit i stort sett varje år i över tjugo års tid. Då har man verkligen fattat tycke för en plats. Jag börjar kanske känna likadant. Jag bestämmer mig i alla fall för att ta en vilodag här och väntat ut det dåliga vädret. Innan dagen är slut har familjen visat prov på en mycket uppskattad vänlighet. Utöver frukosten skjutsar de mig till affären i Stora Blåsjön, trots att de nyligen varit dit, och av Pia får jag en bok hon har läst ut.

Med en vilodag i ryggen är jag hundra procent redo för att fortsätta nästa dag. Stannar trots det kvar tills caféet öppnar vid 11. Jag måste ju göra rätt för mig och betala för stugan. Att de bjuder på våffla och varm choklad med grädde till gröna bandare har inte ett dugg med saken att göra, jag lovar. Får veta att leden upp till Rödfjällsstugan är torr och fin med spång över de blötare partierna. Det stämmer inte alls efter senaste dagarnas regnande. Istället blir det snart en blöt historia. Det är först efter bron över Ullersjöbäcken som det börjar stämma in på beskrivningen.

Rödfjällsstugan som mer liknar ett klassiskt rastskydd.

Vägen till slutet
Rödfjället har fått sitt namn från bergarten peridotit som finns rikligt här, och det blir mycket tydligt på plats. Jämfört med andra delar av fjällkedjan är det en ovanlig färg på sten och klippa. Initialt hamnar mitt fokus där tills en en svag irritation i min ena vad blir allt tydligare. Jag tänker först att det är något tillfälligt som snart kommer försvinna. Det händer ganska ofta att någon kroppsdel skaver en stund och sedan känns bra igen. Tyvärr är det inte frågan om det. Irritationen går över till svag smärta och sedan till kraftigare smärta. En stunds vila gör på sin höjd att det känns okej i några minuter. Första tankarna om att jag kanske måste bryta dyker upp sedan starten med insektshelvetet i början. Smärtan blir bara värre och vid Balkesbuorke söker jag skydd från vinden för att ringa till 1177. Av min beskrivning bedömer de det som en överansträngning. Ganska logiskt med tanke på att jag vandrat över 100 mil nu, men samtidigt märkligt efter att inte ha känt någonting alls i vaden tidigare och att jag precis haft en vilodag. Fram till Gäddede måste jag ta mig i alla fall så jag sväljer en antiinflammatorisk tablett och går vidare mot Väktarmon.
Dalen söderut bjuder på fin utsikt när man kommer från rastskyddet. Jag försöker njuta av den istället för att fokusera på vaden. Det går helt okej då jag kan undvika att lägga allt för stor belastning på främre delen av foten. I skogen ner till Väktarmon blir jag tvungen att halta allt mer. Känns det inte bättre imorgon tar nog min vandring slut i Gäddede.

Bilden visar lite av den peridotit som gett namnet åt Rödfjället. Toppen i bakgrunden är Sielkentjahke.

Jag hinner knappt börja min sista dag till Gäddede innan smärtan sakta kommer krypande i vaden. Fler antiinflammatoriska och vila har inte hjälpt tyvärr. Jag kan hålla bra tempo och vandra relativt obehindrat, men smärtan finns där helt klart. Inledningen från rastskyddet går oväntat mycket uppför och de blöta myrarna gör en mindre välkommen återkomst. Bitvis är det bättre, men det påminner mycket om dagen från Slipsikstugan. I närheten av Bleriken har jag ett vägval att göra. Enligt skyltarna är de två alternativen lika långa, men jag tror inte det stämmer även om skillnad kanske rör sig om ett par kilometer. Jag satsar mina pengar på den väg jag tror är något kortare och ger mig av rakt söderut. Den vägen fortsätter över myrmark ner till Långflyn. Där sommarleden viker av västerut är det skyltat mot Junsternäset. Efter ett kort vad över bäcken från Svarttjärnen blir det succesivt bättre och det finns nu också en riktig stig att följa. Det dyker till och med upp spång över en del blötare partier. Enligt kartan ska det finnas en vinterled som går söderut direkt efter bäcken men den ser jag aldrig något av. Stigen kommer ut på en grusväg som jag följer ner till den större vägen. Medan jag går längs den tar jag fram telefonen och ringer ett tråkigt samtal för att få hjälp med bokning av hemresa. Smärtan har bara blivit värre under dagen och slutet är ett faktum. Det är inte värt att riskera värre skada bara för att slutföra vandringen. Jag har trots allt haft en fantastisk resa på sex veckor genom svenska fjällen. Det räcker mer än väl. För att använda en sliten men ack så sann klyscha; det är det allt handlar om, resan och upplevelserna längs vägen, inte målet.

Gröna Bandet 2020 - Saltoluokta till Hemavan

Tillbaka till solokvist fortsätter färden söderut längs Kungsleden. Då jag vandrade stora delar av den här sträckan förra året hamnar fokuset mer på olika möten längs vägen.

Markerad färdväg i rött. Blå triangel är ungefärliga tältplatser.
Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

10 augusti till 18 augusti
Gångtid 9 dagar, cirka 310 km
Saltoluokta till Hemavan

Tillbaka på Kungsleden
Veckan genom Sarek var snudd på vila efter min start på den här vandringen. En välbehövlig och trevlig sådan. Nu blir det ett något högre tempo igen. Kungsleden är lättvandrad och jag har gått den förut. Redan runt klockan 7 på morgonen tar jag mina första steg i strålande solsken. Det känns roligt att gå den här sträckan igen. Jag minns den som en favorit från min vandring mellan Abisko och Kvikkjokk. Luften är alldeles lagom kylig för klättringen upp på kalfjället. Fram till rastskyddet har jag fjället helt för mig själv. Där har några valt att tälta så jag stannar inte något utan fortsätter. Inte långt senare möter jag Jörgen som går bandet åt andra hållet. Han kommer från Rinim och har alltså också gått genom Sarek. Han är en stor förespråkare för vandring med lätt utrustning. Till den grad att han skrivit en bok i ämnet. Därför är det kanske inte så konstigt att vi pratar en hel del utrustning. Jag ger honom också tips på hur han kan gå norr om Torneträsk. Vi blir snart lite kalla då det fortfarande är kyligt i luften. Vilket får oss att tacka för en trevlig pratstund och fortsätta våra vandringar åt varsitt håll.
Nere i skogen norr om Sitojaure blir det plötsligt rejält varmt och svettigt. Kontrasten mot uppe på fjället är markant. Framme vid familjen Blinds stuga är jag väntad. Ett av de samtal jag nämnde i förra inlägget var att boka in en extra båttransport över sjön. Den går annars på schemalagda tider vid morgon och kväll. Två kvinnor har gått hit med förhoppning om en extra tur. För mig var det därför tur att jag ringde innan. Annars kanske jag hade missat att få åka med. På plats är också stugvärdarna från STF's fjällstuga i närheten. Vi vill alla tre titta till den innan avfärd. De två kvinnorna går iväg direkt medan jag sätter mig en stund för att vila innan jag också går dit. När vi tre kommer tillbaka igen har två andra vandrare dykt upp. Totalt blir vi alltså fem stycken som åker över klockan 13.

Jag lämnar Saltoluokta och mina vänner för att fortsätta på egen hand längs Kungsleden.

På andra sidan väntar en tyngre klättring upp på fjället än den jag gjorde i morse. Jag upplever den vara ungefär lika tung som förra gången. Framförallt sista biten som är brant. Det går garanterat fortare den här gången men den är ändå ansträngande. Jag minns också att det inte finns något vatten på fjällryggen man ska över här. Därför ser jag till att dricka ordentligt vid en bäck i skogen.
Uppe på fjället möter jag två familjer som är ute på tur tillsammans. Tar en paus och får en trevlig pratstund med dem. Efter en brant utförsbacke är jag sedan framme vid Aktsestugan. Idag är det fullpackat med folk här. Jag får höra att det blivit lite av en grej att cykla stigen från Sitoälvsbron, lämna cykeln för att gå/springa upp till Skierfe och sedan tillbaka; allt på en dag. Kanske är det därför det är så mycket folk just här. Jag är helt övertygad om att det har med Skierfe och dess utsikt att göra i alla fall. Effekten på mig blir att jag flyr platsen illa kvickt för en lugnare tillvaro nere vid Lájtávrre.
Den schemalagda båtturen över sjön går om en timme. Min tanke är att ro istället ifall det ligger två båtar på den här sidan. Tyvärr gör det inte det, men jag kan se att en båt är på väg hitåt. Jag ropar in dem till bryggan som ligger en bit vid sidan om själva båtplatsen för just roddbåtarna. Det är ett medelålders par som lämnar över båten till mig. Lustigt nog nämner de Jörgen, och hans bok Vandra fjäderlätt, när de ser att jag går med lättare utrustning. Jag kan ju då berätta att jag nyss mött honom och att han sannolikt är i Saltoluokta nu. Rodden över en ren njutning idag. Sjön ligger helt spegelblank och inte ens en liten vindpust förekommer. Jag stannar till en stund mitt på för att njuta av stillheten och omgivningen. Trots de optimala förutsättningarna tar det en bra stund att ro knappa 3 kilometer. Speciellt när båten är tung och har helt värdelösa åror. Jag är glad att det räcker med en överfart och inte tre.
På andra sidan väntar flera vandrare på den schemalagda turen som dyker upp kort därefter. Jag passar på att tvätta både mig och kläder innan jag inleder dagens sista arbetspass. Det här är också en sträcka som har begränsat med vatten. Cirka 5 kilometer in i skogen passerar man två bäckar. Nästa efter det är uppe vid rastskyddet Jågge. Så om du är av den törstiga sorten är det kanske värt att ta lite vatten från sjön. Jag känner mig stark och matar på hela vägen fram till rastskyddet för att tälta där.

Orkade inte vänta på att vattenytan skulle lägga sig efter mitt fäktande med årorna. Annars var det verkligen inte ens en krusning på ytan.

Rittak

Nästa morgon får jag känna av den andra änden av skalan. Energin är helt borta och det går långsamt ner från fjället. Bara två timmar in på dagen har jag ätit upp halva dagsransonen av nötter. Enligt min åsikt är det här Kungsledens sämsta sträcka med få vackra vyer och tung terräng. Kanske spelar det in på min form. Myggsituationen är också sämre igen efter att ha varit mycket bättre de senaste dagarna. Jag är ändå vid gott mod och gläds över att få vara ute på tur i fortsatt vackert väder. I takt med att jag avverkar kilometer efter kilometer genom skogen kommer energin sakta tillbaka. Med bara en liten bit kvar till Kvikkjokk möter jag två äldre kvinnor som satt sig för att vila bredvid stigen. En av dem visar sig dela intresset för långvandring. Mycket imponerande gick hon för två år sedan välkända pilgrimsvandringen El Camino de Santiago i nordvästra Spanien.

Framme i Kvikkjokk skulle jag nästan vilja påstå att det är folktomt. Jag har avslutat många vandringar här de senaste åren och det har alltid varit fullt med folk. Utöver att Kungsleden passerar här så är det en bra start- och målplats för vandringar i Sarek, samt ena änden på både Padjelantaleden och Nordkalottleden. Precis som i Slatoluokta verkar de flesta friluftsmänniskor valt andra platser att besöka det här året. Som tältare får jag tyvärr inte nyttja faciliteterna i år. I normala fall kan man annars lösa ett dagpass för en mindre summa. Dock får jag sitta inne i receptionen och kan därmed ladda min elektronik och prata med många av dem som faktiskt hittat hit. Ett trevligt yngre par jag samtalar med en längre stund planerar att gå hela Kungsleden. En bit in i samtalet frågar de om det var jag som passerade Katterjåkk för ett par veckor sedan. Hur kunde de veta det? Det visar sig att de är vänner till familjen jag mötte precis innan jag kom fram till turiststationen där, och de hade berättat om mannen de mött som var ute på långvandring. Vilket roligt sammanträffande!

Markerad färdväg i rött. Blå triangel är ungefärliga tältplatser.

En onödigt tuff utmaning
Under natten kommer det en kraftigt regnskur. Resultatet av det blir ett rejält skitigt tält. Jord och annat skräp har stänkt upp runtom hela tältet. Det blir ordentligt stressigt när jag i panik försöker borsta rent tältet och packa ihop allt innan jag ska med båten till fortsättningen på Kungsleden. Björn Sarstad kör oss den här dagen och han bjuder på en extra tur genom deltat och förbi Gamájåhkås fors. Med på båten är en annan pilgrimsvandrare. En dansk herre som är på väg till S:t Olavsleden. Han värmer alltså upp med många mil genom fjällen först eftersom den går mellan Selånger och Trondheim. Drygt 40 mil längre söderut.
Solen skiner igen men jag får ändå inleda dagen med blöta fötter. Det är ganska kyligt och mycket vatten kvar i vegetationen från nattens regn. Så fort jag kommer ut ur barrskogen och in i den högre belägna fjällskogen blir det bättre. Precis som förra året stannar jag till vid Tsielekjåkkstugan. Jag är ensam till en början men efter att jag varit ner och tvättat fötterna har ett yngre par satt sig på trappen utanför stugan. De visar sig också vara ute på Gröna Bandet. Så jag stannar en stund extra och pratar med dem.
Från stugan väntar en kortare och mycket fin kalfjällssträcka. Det börjar med en grund ravin som tar en upp på en platå. Därifrån har jag idag milsvid utsikt söderut. När leden passerar över en bäck stannar jag för lunch. Normalt sett lagar jag ingen lunch på dagarna men jag har fått middagar över från tidigare etapper. Jag vill också sätta upp tältet så det får torka i solen. Efter det är det enkelt att borsta bort den sista smutsen. Den danska pilgrimen kommer ikapp mig här och han bestämmer sig för att stanna på platsen. Jag förstår honom, det är verkligen en fin plats. Själv har jag förhoppningar om att hinna nå nästa fjällrygg innan dagen är slut och jag går därför vidare.

Långt där borta på andra sidan vattnet väntar nästa fjällrygg jag hoppas att nå till kvällen.

I nästa skogsparti möter jag först en utländsk herre som är ute på en kortare tur. Tydligen har han gått ett par dagar söderut från Kvikkjokk och sedan vänt för att gå samma väg tillbaka. Intressant val, både av plats och rutt. Kort därefter kommer jag ikapp en yngre svensk kvinna som går i rask takt. Vi slår följe ett tag och jag får veta att hon är ute på sin första längre fjällvandring. Härligt att se dessa kvinnor som vågar sig ut på egen hand. Vi skiljs åt en stund innan hon kommer ikapp mig när jag stannat för att rasta vid broarna över Piteälven. Hon bestämmer sig för att stanna här och börjar leta tältplats. Terrängen är inte den bästa för det med mycket klippor och få plana ytor. Jag tipsar henne om rastplatsen som finns längre fram längs leden. Tyvärr påstår jag att den kan ligga upp till 2 kilometer bort. En distans hon inte orkar gå nu. Om jag hade gått den här sträckan förra året hade jag vetat att den egentligen bara ligger några hundra meter längre fram, men då gick jag via Västerfjäll istället. Kanske borde jag ha gått tillbaka och meddelat henne det. Mitt fokus är dock på att hinna med båtturen från Vuonatjviken imorgon bitti.
Hemma framför datorn gjorde jag upp planer på att gå runt Riebnes och därmed skippa båtturen. Något jag funderade på även förra året. Då blev suget att besöka Västerfjäll större. I år är jag inte sugen på fler senvägar och den typen av strapatser; i det här fallet potentiellt snårig fjällskog. Istället ser jag chansen att hinna med båten redan imorgon förmiddag. Därför ger jag mig själv utmaningen att testa nattvandring. Vilket är det som krävs för att jag ska ha en chans att hinna fram i tid.
Därför finner jag mig själv passera Tjäurakåtan i svagt skymningsljus drygt två timmar senare. Att vandra en led som Kungsleden går bra i begränsad sikt. Även i ett stenigt område som det här. Det svåra är att hitta en bra tältplats. På håll kan det se ut som en kanonfin plan yta, men vid närmare inspektion visar den sig vara rejält knölig med stenar och dylikt. Jag ratar tältplats efter tältplats. En fördel med det är att jag naturligtvis får en kortare sträcka att gå imorgon. Vid midnatt beslutar jag mig för att det får räcka. Fysiskt orkar jag mer men jag kan ju inte gå hela natten. Lite vila kommer jag behöva. En halvtimme senare ligger jag i tältet och försöker sova. Det går inte alls. Säkert för att jag ligger och tänker på att jag max får sova fyra timmar för att ha nog med tid att gå de sista cirka 17 kilometerna till Vuonatjviken.

Piteälv i vackert kvällsljus.

Tre timmar senare, vid klockan 3.30, ger jag upp på att försöka få någon riktig sömn. På en timme har jag fått i mig lite mat och packat ihop mina saker. En anledning till det är att jag fick ägna lite extra tid åt att torka tältet. Platsen jag valde måste ha varit ganska fuktig för värre kondens har jag aldrig varit med om i det här tältet. En annan anledning är hur jag mår tack vare sömnbristen. Det här var ju ett utomordentligt korkat beslut! Nu får jag dock stå mitt kast och härda ut. Att gå den sista biten till Vuonatjviken på drygt fem timmar ska nog ändå gå vägen. Med den form jag är i nu efter nästan fyra veckor på tur är det ett långsamt tempo. Långsamt går det också kan jag säga. Energireserverna är tömda och jag går på ångor. Maten smakar inte gott och det jag får i mig ger bara energi i upp till en halvtimme. Det blir många pauser bara för att försöka hitta ny energi någonstans djupt ner.

En tröst är i alla fall att jag fick njuta av den här fina soluppgången. Första gången för mig i svenska fjällen på sommaren.

Jag lyckas faktiskt ta mig fram i tid. Efter att jag köpt min biljett går jag ner till bryggan, och hinner till och med laga en varm lunch innan det är dags för avfärd. Jag känner mig klart bättre efter det och tur är väl det. På andra sidan väntar nämligen närmare 2 kilometer tung stigning. För att inte glömma resterande 18 kilometer och därmed andra halvan av min planerade dagsetapp till Jäckvik.

Äntligen framme i Vuonatjviken!

Min nyfunna energi räcker ganska precis till stigningen upp på fjället. Sedan är jag tillbaka vid att gå på ångor igen. Innan jag går ner i skogen på andra sidan kliver jag av leden och lägger mig ner för att vila en stund. Jag lyckas aldrig riktigt somna men det känns i alla fall något bättre. I skogen lyckas jag otroligt nog passera en annan vandrare. Det beror så klart på hans mycket långsamma tempo, inte att jag går fort. Annars möter jag flera stycken. Samma sak hände förra året också. Det verkar som att tajmingen blir bra med vilken tid folk startar från Jäckvik när man tar morgonbåten från Vuonatjviken. Precis som då gör det att det ligger två båtar på norra sidan av roddleden. Även om det är en kort sträcka att ro går det mycket tungt. Att behöva göra det tre gånger hade tagit mig enormt lång tid idag. Jag har intalat mig att bara jag klarat av rodden så kommer det jobbiga vara avklarat. Då är det inte långt kvar. Trots att jag vet att det är flera kilometer kvar. En skylt talar ju till och med om det nära båtplatsen. Framme i Jäckvik blir jag förvånad när jag tittar på klockan. De sista 6 kilometerna tog bara en timme och tjugo minuter. Det kändes som en evighet.

Trevliga möten längs Kungsleden
Själva byn är inte direkt uppseendeväckande men Kyrkans Fjällgård är en riktig höjdare. Den blir en naturlig samlingspunkt för vandrare. I det gemensamma köket blir det många trevliga samtal. Bland annat är Walter och Emily som startade ända nere vid Smygehuk där. Jag får dock bara chansen att prata med Walter då Emily är dålig i magen och håller sig på rummet. En annan grönabandare från Tyskland befinner sig tydligen också på platsen men jag ser aldrig till henne eller hennes hundar.
Jag spenderar en natt i tält vid fjällgården. Sover djupt i tio timmar. Nästa morgon har jag bestämt mig för att ta en halv vilodag. Jag går till den nya ICA-butiken för att betala en natt i Pieljekaisestugan och hämta upp nyckeln till densamma. Sedan stannar jag kvar på fjällgården och umgås med andra gäster fram till 17.30 innan jag ger mig av.
Nere i Jäckvik är det varmt och skönt. Det ändras snabbt när jag kommer upp på fjället. Där blåser kraftiga och kyliga vindar. Behåller ändå shortsen på då det bara handlar om några kilometer på kalfjället innan skogen tar vid igen. Det är det första tursamma beslutet jag tar den här kvällen. Nästa är när jag kommer fram till det enda blöta partiet på den här sträckan. Jag minns från förra året att det var ganska lönlöst att försöka gå runt. Inte utan att gå en lång omväg. Därför tar jag av mig skorna och går barfota den korta sträckan det handlar om. När jag nästan är förbi allt det blöta försvinner plötsligt marken under min ena fot. Jag har klivit rakt ner i ett osynligt hål och står med ena benet upp till halva låret i lera. Tack vare att jag går barfota och har shortsen på mig är det bara jag som blir skitig, inte kläderna. För att inte tala om skon som potentiellt hade kunnat fastna där nere... Istället kan jag skratta åt missödet och dra loss mitt ben. Dessutom passerar leden en bäck bara några meter längre bort så jag kan tvätta av mig där. Ibland har man tur i oturen.

Utanför Pieljekaisestugan sitter en man på trappen. Han har imponerande nog lyckats hitta en tältplats i skogen bakom stugan. Det är rejält kuperat här kan jag säga. Inne i stugan hittar jag två personer till. Barbara från Tyskland och Niklas från Sverige. Han ser bekant ut och jag inser efter ett tag att det måste vara från Utsidan.se. Mycket riktigt är det så och därmed mitt första officiella möte med en annan utsiding. Båda undrar om det är okej ifall de sover i stugan. Nyckel lämnas bara ut åt en person eller ett sällskap under rådande omständigheter. Det finns gott om plats för tre personer så jag har inget emot det. Vi kan hålla avstånd utan problem. Det blir en lika trevlig kväll här som jag hade i Jäckvik igår. Barbara kommer dessutom till mina fötters räddning. Sedan allra första början har jag skött fotvården dåligt. Framförallt var jag rädd att jag tagit med för lite fotsalva. Därför snålade jag med den och smörjde inte fötterna tillräckligt. Vilket ledde till att huden torkade och tappade sin elasticitet med sprickor mellan tårna som följd. De har inte läkt utan snarare blivit sämre med tiden. När hon får veta det plockar hon fram något som jag aldrig sett eller hört talas om tidigare: Hiker Wool. Tänk dig lös bomull fast det är gjort av ull. Det fungerar så att man tar en rejäl tuss och lägger direkt på det ömma området t.ex. ett skavsår. Sedan tar man bara på sig strumpan. Ullen fastnar inte i såret som bomull skulle göra. Däremot fastnar det i strumpan och det gör att det ligger kvar på plats. Hon instruerar mig att vira det runt de tårna där jag har problem.
Ullen visar sig vara en helt fantastisk produkt. Jag känner inte längre någon smärta vid varje steg och smutsen kommer inte åt lika lätt. Den går också att återanvända flera gånger genom att dra isär den och jobba tillbaka fluffet. Blir den blöt är det dock lite svårare, men går att fortsätta använda ett tag ändå. Det här måste jag försöka hitta någonstans när jag kommer hem.

På min väg mot Adolfström möter jag Rickard som går bandet norrut. Han har fått sänka sitt tempo på grund av problem med en vad. Vi pratar en bra stund och byter tips med varandra.
Jag räknar ut att jag någonstans här måste passera halvvägs i total distans på min vandring. Var exakt det sker är inte viktigt för mig. Psykologiskt har det däremot betydelse. Det börjar kännas som att det kanske kan gå vägen det här ändå.

Jag stannar till vid handelsboden i Adolfström för att lämna in nyckeln till stugan. Precis när jag är på väg att gå vidare anländer Barbara. Hon håller ett bra tempo trots klart färre mil i benen. Vi säger på återseende med en förhoppning om att mötas i Bäverholmen igen. Hon planerar att åka båt över Iraft. Som gröna bandare får jag inte göra det om bandet ska bli godkänt. Finns det en led parallellt med sjön ska den följas. I takt med att jag gör just det blir jag allt mer tveksam på att vi kommer mötas igen. Blåsten som började igår härjar fortfarande. I skogen märker man det knappt men på en öppen yta som sjön blir det något annat.
Mycket riktigt bekräftar ägaren min misstanke när jag pratar med honom i restaurangen en stund senare. Han har nyss varit ute med båten och testat köra mot Adolfström. Det gick inte alls. Jag hör hans dotter meddela det till Barbara när hon ringer för att fråga om det går någon båt. Hoppas hon har energi kvar för att gå några timmar till. Själv fortsätter jag efter att ha inmundigat både hamburgare och glass. Väljer å-leden den här gången och den är ett trevligt alternativ till Kungsleden. Vid bron över Laisälven går de två stigarna ihop igen.
Tillbaka på kalfjället får jag verkligen känna av vinden mer direkt. Den sliter och drar i mig. Något som får mig att känna mig extra levande. Tillslut finns det inte plats kvar för min livsglädje. Den bubblar över i form av skratt och glädjetjut om vartannat. Då vinden ska fortsätta över natten viker jag av till rastskyddet Snjulttjie. Det är tomt när jag kommer fram. Kan läsa i färdboken att gröna bandarna Anette och Herbert har passerat här idag. Kanske de följde Kungsleden där jag gick å-leden. Vi har i alla fall missat varandra på ett eller annat sätt. Innan kvällen är slut har fyra personer till anlänt med samma tanke att få lite skydd från vinden. Det blir ytterligare en kväll med trevligt umgänge inomhus. När det börjar bli dags för sängen får jag första tjing eftersom jag kom först till platsen. Det finns inte mängder med yta att tälta på utanför men vi lyckas alla hitta en acceptabel plats till slut.

En blick tillbaka mot Bäverholmen längs å-leden.

Nästa morgon är jag klart tidigast iväg. Den interna klockan är numera ställd efter mängden sömn jag behöver. Jag vaknar när jag är utvilad utan behov av någon väckarklocka för att komma upp. Med tidig säng blir det också tidiga morgnar. Till min glädje får jag uppleva Björkfjället i klart väder den här gången. Förra året passerade jag i tjock dimma. Den gången gick jag den "nya" sträckningen via Rävfallsstugan. Nu fortsätter jag istället rakt söderut i den starka vinden som fortfarande är närvarande. Jag hade tänkt gå, en på kartan utritad stig, hela vägen ner till Ammarnäs. Med tidspress att hinna till affären innan den stänger och en osäkerhet på stigens status väljer jag istället att gå ner till vägen som passerar Höbäcken. Följer vinterleden sista biten och den visar sig enkel att gå med endast kortare blöta partier.
Det avslutande vägpartiet blir oväntat smärtsamt. Trodde min fötter skulle vara bättre härdade vid det här laget. Lägligt nog råkar jag också ut för något som jag tror de flesta gröna bandare gör; en bil stannar och erbjuder mig skjuts. Underbart med så vänliga människor. Inte lika underbart att behöva tacka nej. De erbjuder sig då att i alla fall ta min ryggsäck och det tackar jag ja till. Vet inte vad reglerna säger om det men jag går ju fortfarande hela sträckan. Utan packningen känner jag mig otroligt lätt. Så lätt att jag får lust att börja springa. Något jag ångrar väldigt snabbt. Kroppen protesterar omgående och starkt! Den har uppenbarligen fått jobba hårt i drygt 70 mil.

Björkfjället

Markerad färdväg i rött. Blå triangel är ungefärliga tältplatser.

Fina dagar till Hemavan
I Kvikkjokk fick jag tips om att tälta vid STF:s boende, Ammarnäs Wärdshus. De har en mindre gräsyta bakom med plats för några tält och det finns ett gemensamt kök att nyttja. Från baksidan går det också en kort stig ner till affären. Jag hinner lagom installera mig och gå ner till affären innan den stänger. På plats är en ung svensk tjej som gör sin första fjällvandring. Hon har varit med på ett evenemang som STF ordnar kallat Fjälluffa. Det riktar sig till just ungdomar 18-25 år och inkluderar en introduktion med nyttig kunskap på plats i Hemavan. Sedan går man på egen hand från stuga till stuga med gemensamt umgänge där. Förhoppningsvis med nyfunna vänner i samma grupp. Det låter ju som en perfekt start på vandringskarriären. Senare ansluter också en annan ung kvinna och henne känner jag igen. Vi träffades senast i Jäckvik och pratade en del där. Hon gick därifrån tidigare än mig och har gått via Rävfallet. Därav möts vi här igen och kan nästa morgon hålla varandra sällskap vid den goda frukostbuffén. Pratar också med en äldre herre som är på väg att byta av nuvarande stugvärd i Serve.

Från Ammarnäs väljer jag återigen en ny väg. Börjar med att följa vägen fram till macken och viker där av vänster. Därifrån går en stig först över och sedan längs med Tjulån. Om du redan har gått Kungsleden via Aigert kan jag rekommendera den här vägen som ett trevligt alternativ. Ibland kommer en öppning i skogen så att man ser ån och dess imponerande vattenflöde. Stigen passerar också ett par trevliga rastplatser. Från parkeringen i östra änden av Stor-Tjulträsket ser leden dessutom ut att ha fått lite kärlek nyligen. Nya tydliga markeringar är uppsatta och det är bra röjt hela vägen. Det är endast en del spång som är övervuxen och den behöver man inte ens nyttja. Kan vara bra att veta att det är klent med vatten fram till och en bit efter Rávriejuhka. En bäck som erbjuder en till fin tältplats precis vid bron över densamma.

Tjulån - Bilden är tagen från ett vindskydd som stigen passerar.

Mycket trevlig rastplats med fin yta för tält i östra änden av Stor-Tjulträsket.

Dryga kilometern efter att jag är tillbaka på Kungsleden dyker Servestugan upp. Jag stannar till och pratar med stugvärdarna som är mitt i överlämningen. Informerar framförallt han jag mötte vid frukosten i morse om statusen på sträckan jag gått. Självklart blir det ett eller två glas med saft också. Känner mig fortfarande pigg och full av energi; säkert har den stadiga frukosten en del i det. Trampar därför vidare mot Tärnasjöstugorna i rask takt. Det här är också en sträcka jag fattat tycke för. I bra väder har man bland annat utsikt över Norra Storfjällets höga toppar. Närmare ligger Servvejávrrie med sina många öar. Vid stugorna stannar jag bara en kortare stund innan jag fortsätter med målet att gå några kilometer till för att hitta en tältplats i ett område jag har för mig att det finns. I värsta fall finns plats vid bäcken som rinner ut i Tärnasjön eller ute på den stora halvön lite längre söderut. Mitt minne har tjänat mig väl och jag hittar en bra plats mindre än 1 kilometer innan bäcken. I lagom tid för att hinna klara av alla kvällsrutiner och sedan äta middagen i solnedgången.

Servestugan

Utsikten från sträckan väster om Servestugan mot Norra Storfjället. Sjön är Stájnna.

För första gången vaknar jag till frost på marken. Platsen jag valt att tälta på har klarat sig och likaså tältet, vilket är skönt. Det innebär dock en kall start på dagen. Jag får ofta problem med nedkylda händer då. Tar närmare timmen innan jag får upp värmen i fingrarna igen. Trots vantar och bra tempo.
På en av öarna i Tärnasjön stannar jag och rastar. En utländsk man har tältat där i natt. Han beklagar sig över att det är så kuperat och undrar ifall det kommer fortsätta. Jag kan lugna honom med att det i alla fall är enkelt till nästa stuga. Sedan blir det tyvärr värre igen. Han har ganska tung utrustning plus att han insett att han bär på alldeles för mycket mat. Därför undrar han om jag vill ha lite. Jag föreslår istället att han lämnar det i nästa stuga till bättre behövande. Jag tackar för pratstunden och önskar honom lycka till innan jag går vidare till Syterstugan.
Väl där har jag fått upp temperaturen ordentligt. Till sådan grad att jag känner mig tvungen att blöta min tröja i Svärfarbäcken. Ett par damer jag pratar med blir förvånade när jag gör det. De tycker fortfarande att det är kyligt. Jag är övertygad om att de kommer ändra åsikt på deras väg upp till Sytertoppen. Vägen över den betydligt lägre Sjul-Olsaxeln är svettig nog. När jag stannar för att drick vid en bäck klantar jag mig rejält. Jag har tagit fram telefonen för att ta foton till ett inlägg på Facebook. Lat som jag är stoppade jag bara ner den i, en av dem för telefonen för små, höftbältesfickorna. Följden blir att den trillar ur när jag böjer mig ner för att fylla kåsan; mitt i bäcken. Notera att jag har en gammal telefon helt utan IP-klassning. Sliter i panik upp den och stänger omgående av den. Facebook får klara mig utan bilder på Syterskalet. Lägger den i en plastpåse med hushållspapper och hänger den sedan på ryggsäcken där solen ligger på. Det kommer bli mycket omständligare att fixa med den fortsatta planeringen om den går sönder.
Över på andra sidan glömmer jag snart incidenten med telefonen. Jag hade inte direkt optimala förhållanden i skalet förra året. Nu är det helt perfekt! Vinden har lagt sig och det är nästan helt stilla samtidigt som solen skiner från en molnfri himmel. Jag njuter i fulla drag på min väg genom dalgången. Vädergudarna har verkligen varit på min sida ända sedan Torneträsk. Stannar även till vid Viterskalsstugan. Till en början känner jag mig inte särskilt välkommen. En av värdarna agerar misstänksamt mot mig och ifrågasätter vad jag håller på med när jag börjar fylla i färdboken. Hon mjuknar dock när den andra värden börjar prata med mig. Hon heter Kristina och har ett mycket varmare bemötande. Ett skönt lugn i sin personlighet på något vis. Precis som Lasse i Sitasjaure kommer hon från Falun. Det som började negativt övergår till att bli ett mycket positivt samtal och möte med bägge värdar.

Min kamera låg tryggt kvar i den andra höftbältesfickan så här kan jag bjuda på en bild över Syterskalet.

Sista vägen ner till Hemavan väljer jag att gå kortaste vägen ner till fjällstationen. Vid liftstationen går jag mer rakt fram istället för vänster där Kungsleden fortsätter. Passerar över en väg och kommer sedan ner till en bäck. Där blir jag osäker på fortsättningen. Kartan visar en stig på samma sida bäcken, men jag ser ingen stig där. På andra sidan finns det däremot en stig. För säkerhetsskull frågar jag en som är ute på gården vid ett hus i närheten, innan jag fortsätter på andra sidan bäcken. Följer den fram till en öppning där skidanläggningen verkar bygga en ny nedfart eller transportsträcka. Tar den ut till nedfarten som jag vet går förbi fjällstationen.

Stationen har också ett gemensamt kök för gäster. Det blir alltid en trevlig samlingsplats med andra vandrare. Den här gången är det ett nytt gäng som ska starta STF:s Fjälluffa och Tobias går bandet norrut. Jag gläds åt dessa möten som förgyller vandringen. Det gör att det inte känns som en solovandring.

På stigen längs Stor-Tjulträsket passerar man detta gamla nybygge som heter Rödingvik. Längre västerut uppfördes en ny stuga ovanför Rödingviken. Därav det nuvarande namnet på bosättningen.

Den lilla timmerstugan är öppen och agerar idag raststuga.

Gröna Bandet 2020 - Ritsem till Saltoluokta

Färden fortsätter genom Sareks nationalpark längs en av de mer populära färdvägarna i sällskap med vänner.

Markerad färdväg i rött. Blå triangel är ungefärliga tältplatser.

Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

4 augusti till 9 augusti
Gångtid 6 dagar, cirka 90 km
Ritsem till Saltoluokta

Det underbara vädret är bokstavligt bortblåst när jag vaknar på morgonen. Av Áhkká syns ingenting och regnet är ständigt återkommande. Jag håller mig därför mest inomhus och läser i väntan på mina vänner. Samtalar också en del med stugvärden som blev avlöst av Jakob i Hukejaure, och en tjej i receptionen som själv gått Gröna Bandet tidigare.
På eftermiddag anländer Monica och Eva med bussen från Gällivare helt enligt tidtabell. I och med det får jag också påfyllning av mat som jag lämnade hos Monica innan färden norrut.
Resan över Akkajaure klaras av. En sådan här dag är det svårt att finna bättre ord. Inte heller vandringen är särskilt inspirerande till en början. Regnet är fortsatt närvarande och molnen täcker det mesta av utsikten. Fram mot treparksmötet börjar vi dock skönja en liten lättnad. Det är också en lagom första dagsetapp och därför vårt mål för dagen. Medan vi genomför våra kvällsrutiner så tittar solen fram allt mer. Något som också tittar fram allt mer är den, vid det här laget, mycket välbekanta myggen... kanske skulle vi ha satt upp tälten ovanför sänkan istället för mitt i med allt vatten runtomkring. En grupp ungdomar tältar också på platsen. De har fått nog av insekterna och är på väg hem efter bara tre dagars vandring.

Vuojatädno är lika mäktig som alltid. Vädret lämnar däremot en del att önska.

Innan vi tar våra första steg i Sarek nästa morgon gör jag först en snabbvisit till Gisurisstugan då den ligger mindre än en kilometer från treparksmötet. Hoppas på att få köpa lite nybakt bröd, men jag är för tidigt ute. Sedan ger vi oss av in i nationalparken med dess centrum som mål. Vädret är mycket bättre idag. Vandringen börjar väldigt enkelt och fortsätter egentligen så också. Enda problemet är när stigen blir mer otydlig och den fortsättning vi hittar visar sig vara fel stig. Som följd hamnar vi för långt från Sjnjuvtjudisjåhkå och får leta oss tillbaka mellan videsnåren. Fortsättningen längs rätt stig är lika enkel som starten och totalt sett har vi fått en härlig start på vår väg genom Sarek. Snart hittar vi en fin tältplats nedanför Niják med utsikt tillbaka mot Áhkká.

Kanonfin start på morgonen när vi tar våra första steg i nationalparken.

Utsikten över Áhkká från vår tältplats precis bredvid stigen.

Skárjá
Eva och Monica överraskar mig med sång och godis innan jag hunnit ur tältet på morgonen. Jag kan just nu inte komma på en bättre plats eller tillfälle att fira min födelsedag. Med familjen är så klart svaret på den funderingen men i år räknade jag med att det inte skulle bli möjligt. Då är det svårslaget att få göra det i vackert väder mitt i Sarek.
Vi tar det lugnt genom Ruohtesvágge med många raster och verkligen njuter av att vara här. Monica har fått problem med fötterna så det passar bra att få vila dem lite extra. Smàjlajjåhkå och vadet över den är det första osäkra momentet på vår gemensamma vandring. Speciellt då ingen av damerna har någon större erfarenhet av vad, men vattennivån är låg och allt går mycket enkelt. Fram hit har det nästan känts som att vi vandrat på en officiell led. Mestadels tydlig och enkel stig att följa. Vi har också mött många andra vandrare. Det fortsätter i stort sett så också. Det blir bara något tuffare terräng med lite på skrå och flera små bäckar att korsa med en del sten runtomkring. Fortfarande enkelt för att vara Sarek och inget som ställer till några riktiga problem.
Den här kvällen väljer vi att tälta i vad som ibland kallas för Sareks centrum, Skárjá. En plats många passerar på sin vandring genom nationalparken oavsett om de går från norr till syd eller öst till väst. Ikväll är det ett lugnt centrum. Ett par unga tjejer stannar till och pratar en stund. De är ganska nyfikna på Gröna Bandet. Själv blir jag imponerad av deras planer på att bestiga Sarektjåhkkå imorgon, dalkrypare som jag är. Efter att de gett sig av anländer två killar som väljer att stanna och tälta med oss. Utöver det är det tomt på folk. På kvällen kan vi därför lyxa till det med att sitta bekvämt inne i stugan.

På väg mot Skárjá passerar stigen denna renvaktarstuga. Det är möjligt att bo i den, men det såg inte särskilt mysigt ut. Den skulle behöva en del underhåll. Desto trevligare var numera vädret. Underbar dag!

Nästan framme vid Skárjá. Det går att skönja två små byggnader ungefär i mitten av bilden. Sämre väder har börjat dra in.

Markerad färdväg i rött. Blå triangel är ungefärliga tältplatser.

Vi vaknar inte till lika bra väder nästa morgon. Det är uppehåll men gråa moln täcker himlen. Monicas fötter är inte i något bättre skick tyvärr. Vårt tempo är dock ganska lugnt och nu har vi tagit oss ungefär halva vägen, så hon säger att kommer gå vägen. Det hjälper ju i alla fall inte att vända tillbaka då det är lika långt åt det hållet. Efter det första vadet över Máhtujågåsj går vi några meter uppför sluttningen och letar på den övre stigen. Helt enkelt för att jag vet från förra året att den är enkel att gå och kommer ta oss åt rätt håll. Inte heller vadet över Tjåggnårisjåhkå ställer till några problem.
När vi är på väg att runda Sarvalåbddå stannar vi till vid en liten göl och tar lunch. Damerna passar också på att tvätta sitt hår. Det ser ut att vara bättre väder på ingång, därför räknar de med att det ska hinna torka innan dagen är slut. Där har jag en fördel med att vara en man med tunn man.
Väl framme vid Bierikjávrre har himlen spruckit upp ordentligt och det är kanonfint väder igen. Perfekt tajmat till den glaciärvattenfyllda sjön som nu lyser i olika nyanser av turkost och grönt. På kartan är det ingen stig utritad här, men på plats finns det en tydlig och enkel stig att följa. Den missade vi förra året när jag var här med andra vänner och vi kom från andra hållet. Den här gången följer vi den tills det är dags att gå upp mot passet väster om Vuojnesvárásj. Stigen ser ut att fortsätta längre österut mot och kanske runt Vuojnesskájdde. Vi ser också andra vandrare som går ditåt, men vi väljer alltså att istället gå över utlöparen från Vuojnestjåhkkå. På så vis får vi mycket fin utsikt tillbaka över Bierikjávrre, och sedan på andra sidan över dalgången ändå bort mot Sluggá. Här uppe hittar vi också en fin tältplats med en liten minibäck som bidrar med rinnande vatten. Kvällen spenderar vi med olika stenkastarspel som Eva kommer på.

Enkelt vad över Máhtujågåsj. Utsikt tillbaka mot Skárjá och Guohpervágge.

Bierikjávrre visar sig från sin bästa sida i solskenet.

Ähpármassivet.

Vi lämnar Sarek för den här gången
Starten på nästa morgon blir en enkel sådan då vi har nedförsbacke ner till vadet över Vuojnesjågåsj. Där nere möter vi en yngre tysk man som spenderat 14 dagar i nationalparken. Han verkar ganska nöjd över det så jag säger inget om hur länge jag varit ute. Det är ändå alltid intressant att höra om andras upplevelser. Vi samtalar en stund innan han vadar över och ger sig av mot Suorva. När vi sedan tar bron över Guhkesvákkjåhkå lämnar vi Sarek för den här gången. Vi följer också stigen mot Surova fram till och över Lulep Niendojågåsj två vad. Det är här någonstans vi möter en grupp unga kvinnor som är på väg åt samma håll. Vi ber om att få låna deras karta för att reka den sista biten fram till Saltoluokta lite närmare. Calazos Sarekkarta i skala 1:50 000 täcker tyvärr inte in det partiet. Hemma skrev jag ut den del som saknas, men det blir inte lika tydligt som en riktig karta. Det visar sig att vi på väg åt samma håll och har liknande tankar på distans och hur vi ska ta oss dit. Vi funderar ett tag på om vi ska dela på båtskjuts från västra änden av Bietsávrre. Både de och vi kommer dock fram till att vi lika gärna kan gå över fjället mellan Gähppo och Vuovres. Vi räknar med att hinna fram imorgon oavsett och då känns det dumt att chansa på båten som dessutom kostar pengar. Det ska komma att visa sig vara ett tursamt beslut.

Nu kommer den förväntat tuffaste sträckan på den här etappen. På kartan ser det kanske ut som ett plant och enkelt område, men berättelser från andra som gått här har gett en annan bild. Det är fullt med stenar, små kullar och en del snår. Vid en mindre ås som går i rätt riktning viker vi av från stigen och tar sikte mot passet mellan Gähppo och Vuovres. Linjen genom landskapet blir allt annat än rak efter det. Vi söker oss fram där det ser enklast ut. Ibland hittar vi en stig en kort stund, och ibland ett röse eller två. Överlag verkar vi ha haft tur att hitta någon form av led genom området. Efter cirka 6 kilometer är vi igenom det värsta och det tog oss 3 timmar. Klart bättre än jag befarade. Kanske är det glädjen över det som gör att vi orkar med en sista ansträngning över passet och därmed går vår längsta sträcka på en dag.

Mitt bland den jobbiga terrängen på väg mot Gähppo och Vuovres. Vi ser här tillbaka på den väg vi gått med den lilla höjden Niendooalgge ungefär mitt i bild.

Vinden tar i
På kvällen blåser dimma in och gömmer vår tältplats ovanför Bietsávrre. Det blåser sen allt kraftigare under natten, och det fortsätter på morgonen. Vi packar därför ihop snabbt och börjar gå utan att göra någon frukost. Det är en kylig vind som turligt nog knuffar oss i ryggen. I Gådojåhkås ravin stannar vi och äter frukost i skydd från vinden.
Om vi istället hade valt att gå ner till västra änden av Bietsávrre för att bli upphämtade med båt, hade vi fått en klart jobbigare dag idag. Det går knappast bra att åka någon båt på sjön idag.
Med lite mat i magen fortsätter vi österut mot samevistet. Här gör vi misstaget att hålla för mycket höjd. På håll ser det ut som om man kan gå över en av Ráseks utlöpare. Tyvärr är Rumokjågåsj i vägen och den bäcken ser alltför riskabel ut att vada. Det är djupt, strömt och flera vattenfall nedströms. Det resulterar i att vi sakta får sicksacka nedför en mycket brant sluttning. Vad vi skulle gjort var att gå mot Rumok och sedan gått ner strax efter den kullen. Tacksamt nog tar vi oss ner utan några incidenter. Därefter får vi leta en stund innan vi hittar en stig som går igenom den lilla skogsremsan och dess snåriga partier, fram till bäcken och ett bra vad över den. I östra änden av sjön gör sig vinden ordentligt påmind igen. Det känns snarare som att vara vid en havskust där vi går längs sandstranden med konstant sidolutning. Damerna försöker fylla på flaskorna med vatten men det går inte alls när vågorna slår in mot stranden. Inte utan att ta ett ofrivilligt dopp i alla fall. Vid inloppet till sjön ligger en båt fastbunden med rep i bägge ändar. Med hjälp av den kan vi ta oss över torrskodda. Idag får vi brottas en del extra för att dra oss och båt över då vinden vill vara med och leka här också. På andra sidan hittar vi en låda att lägga lite pengar i som betalning för nyttjande av båten.

Vi är äntligen nere på säker mark igen och alla tuffa strapatser är över för den här gången. I mitten av bilden är inloppet till Bietsávrre där roddbåten ligger.

Samevistets café är stängt idag så vi går direkt vidare mot Saltoluokta. I backen upp mot Tjeburisvárásj tar Monica och Eva paus samtidigt som jag ökar på tempot. De vill ta det lugnt sista biten och njuta av att det trots allt är vackert väder idag. Jag vill istället passa på att få en del saker gjorda. Det blir på det viset när man är på långvandring och kommer till civilisationen så att säga. Man vill ringa telefonsamtal till släkt, vänner och kanske också för kolla upp några saker till nästa etapp. En depå ska hämtas ut och ryggsäcken packas om med all den nya maten. Utrustningen kan också behöva en översyn för eventuell reparation. Allt det här tar tid och mina vänner behöver inte längre mig för att hitta fram.
Över på norra sidan av Tjeburisvárásj kommer jag fram till ett vägskäl. Båda ser vältrampade ut så jag fortsätter bara rakt fram. Den stigen resulterar i en brant och småkrånglig väg ner i en ravin. Sannolikt är det enklare att gå den andra stigen. I slutet på ravinen ansluter nämligen en annan stig från vänster. Jag är tämligen övertygad om att det är den andra vägen som ansluter där.
Så är jag då äntligen tillbaka vid Saltoluokta. Det tog mig 6 år att komma tillbaka hit från det att jag passerade här på min vandring längs Kungsleden 2014. Min första vandring någonsin i våra nordligaste fjäll. Idag är det mindre folk på plats och jag tycker det är lite oväntat. Av någon anledning verkar de flesta valt andra ställen detta år med mycket inhemsk turism. I receptionen hör jag någon nämna Gröna Bandet. Det visar sig vara Mikaela som står och pratar med andra vandrare om bandet. Jag hoppas de ursäktar mig för att jag tränger mig in i samtalet. Hon har inte långt kvar nu när reglerna tillfälligt tillåter målgång i Abisko. Själv har jag fortfarande många mil kvar. Jag försöker låta bli att tänka på det. Bättre att njuta av här och nu. Slippa bli överväldigad av hur långt det är.
Till kvällen blir jag bjuden på fjällstationens goda middag av Monica och Eva som avslutning på vår härliga vandring genom Sarek. Tack för sällskapet och en underbar vecka!

Den fina tältplatsen vi hade nedanför Niják.

Jag njuter av utsikten i kvällssolen nära vår tältplats på Vuojnesvárásj.

Gröna Bandet 2020 - Katterjåkk till Ritsem

Här kommer nästa del av min långa sommarutflykt i fjällen. En kortare etapp där jag ändrar något på rutten för att slippa vänta en dag i Ritsem.

Markerad färdväg i rött. Blå triangel är ungefärliga tältplatser.
Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

30 juli till 3 augusti
Gångtid 5 dagar, cirka 135 km
Katterjåkk till Ritsem

Jag går ut hårt och inleder etapp nummer två med en vilodag. S och jag hade planerat behöva 14 dagar från Pulsujärvi till våra respektive första depåstopp. Nu fick jag ju istället gå själv nästan hela vägen. Det kombinerat med den oväntat enkla terrängen norr om Torneträsk har gjort att jag ligger två dagar före planen. Därför krävs en liten ändring av den då jag ska guida två kamrater genom Sarek. Den 4 augusti ska jag möta upp dem i Ritsem. Så jag tar det lugnt och njuter av att bo på Friluftsfrämjandets trevliga turiststation. Den nybyggda fina bastun provas flera gånger. Livsmedelsbutikerna får också flera besök. Jag tar även chansen att träna överkroppen lite mer när jag hjälper värden att sortera en hög med byggskräp. Hon var snäll och mötte upp bussen för att hämta min depålåda och är därmed värd att få lite hjälp.

På stationen bor också Heidi och Maria som vandrat runt mellan stugorna i Abiskoalperna. De skulle ha åkt hem idag, men bussen åkte ifrån dem och alla andra som också väntade på den. Trist för dem men fler trevliga samtal för mig. En mindre trevlig berättelse de drar handlar om en äldre kvinna som ramlat i det ökända vadet vid Valffojávri. Med tung ryggsäck hade hon hamnat helt under vattnet och först inte lyckats ta sig upp igen. Med en sista mirakulös kraftansträngning hade hon ändå lyckats få huvudet ovanför vattenytan och sedan tagit sig ur bäcken. Inte direkt den typ av berättelse jag vill höra när jag själv ska gå den vägen inom kort. Så sent som för en vecka sedan låg det is på sjöarna där uppe. Risken är alltså att det fortfarande är mycket smältvatten i området.

Färden fortsätter
Nästa dag är det slut på vilan och dags att fortsätta min färd mot Grövelsjön. Det fina vädret är kvar och det hjälper mig upp för backen längs Gátterjohka. Jag stannar till och kikar på Svenska Fjällklubbens stuga. Tyvärr är den tom och låst så jag har nu en anledning att komma tillbaka hit. Allt går mycket enkelt upp till och förbi Gátterjávri. Därefter kommer det en till passage där jag är tvungen att krångla till det i vad jag skulle säga onödan. Leden går över på norska sidan gränsen i knappt 1,5 kilometer. Jag får istället klättra upp bland klippblocken öster om riksröse 265A. Som belöning får jag bättre utsikt, men hade hellre följt den enklare vägen via leden. För att vara säker håller jag mig kvar uppe på höjd längre än nödvändigt. Det är också lite svårt att se exakt var jag kan gå ner till leden igen på ett säkert sätt. Därför fortsätter jag fram till strax norr om Dossagemvárás där det sluttar enkelt neråt.

Kutterjaurestugan

Fin utsikt, knepig terräng.

Vadet från Hoiganvággi misstänker jag kan vara riktigt lurigt en dag med mer vatten. Det är inget långt vad, men det strömmar på ganska bra och där jag går över når vattnet till låren. Sedan dyker Stuor-Kärpels rastskydd upp som en oas i stendjungeln. Leden snirklar sig annars fram bland stenblock. Utan den skulle det vara mycket jobbigt att vandra här. Tältplatser är det verkligen inte gott om. Dryga kilometern efter rastskyddet finns dock en jättefin plats för flera tält nära en lugnare del av jokken.

Stuor-Kärpel

På väg upp mot högsta punkten möter jag tre män. Jag passar på att fråga om vadet och de berättar att det endast är det övre av de tre utmärkta vaden vid Valffojávri som går att nyttja. Då kan jag slappna av något. Känns bra att veta att de tagit sig över.
Som vanligt tar det längre tid än väntat att nå högsta punkten. Innan jag går ner till vadet stannar jag vid de tre små sjöarna och lägger mig ner för att njuta en stund i solskenet. Nu är det underbart att vara ute på tur!

Ett första av flera trevliga möten på etappen
Jag hittade en sådan skön plats att jag till och med somnar en liten stund. Det är bra härligt att kunna ta dagen som den kommer på det här sättet, och jag har fortfarande sex veckor kvar! Tiden går ändå vidare och jag har trots allt ett mål. Så jag tar på mig ryggsäcken igen och går ner till vadet. På avstånd ser jag två vandrare som precis tar sig över det nordligaste vadet till den här sidan. De sista tveksamheterna är därmed borta.

Vadet visar sig vara mycket enkelt. Det mesta smältvattnet har redan runnit bort, men det märks att det fortfarande är en del snö kvar i området. Vattnet är så där fruktansvärt kallt det kan vara i fjällen ibland. Efter att jag rundat sjön och anslutit till leden igen går jag fram till det nedersta vadet för att titta. Där hade det absolut inte fungerat att vada idag. Jag förstår om många väljer bort det även vid lägre vatten, speciellt med tanke på forsen man hamnar i nedströms om man skulle ramla. Nöjd och lagom trött fortsätter jag fram till Valfojåkka rastskydd. Vilken kontrast det är mot Kamasjaure rastskydd! Jag är beredd att ranka det högst på min lista. Det har två fönster på motsatta väggar och de är större än de brukar vara på rastskydd. Utsikten sydost mot Kungsleden och bergsmassiven bortanför är helt fantastisk!
Utanför finns en hyfsat plan yta att tälta på. Den är lite knölig men min luftmadrass sväljer de ojämnheterna utan problem. Jag får en perfekt kväll tillsammans med några renar som sakta går förbi medan solen sjunker mot horisonten.

Till vänster i bild går leden över det ökända vadet vid Valffojávri. I bakgrunden syns Miesákcohkka.

Valfojåkka rastskydd är perfekt placerat en sådan här dag.

Nästa morgon stannar jag till för att inspektera lämningarna från gruvbrytningen vid Sjangelistugan på avstånd. En nära inspektion sparar jag till ett framtida återbesök. Alltid bra att ha anledningar till återbesök. Längre ner i dalgången blir det ett mindre kärt återseende med mina "vänner" myggen. Vid det här laget är jag däremot härdad från tidigare och de bekymrar mig inte i närheten av vad de gjort tidigare.
Vid Unna Allakasstugorna vilar jag en stund och fyller på godisförrådet. Därifrån går jag tyvärr bort mig lite. Antingen missade jag skyltningen helt eller så är den något bristfällig. Jag hamnar i alla fall på leden mot Norge och Cunojavrrestugan. Inser det efter knappa kilometern och vänder då snett upp mot sluttningen österut. I stigningen uppåt blir jag rejält less på myggen igen. Det var verkligen onödigt med dryga kilometern extra här. Solen värmer på ordentligt och svetten rinner. Myggen brukar gilla det tyvärr. Stannar därför och tar ett mycket skönt dopp i den kalla sjön Allagasjávri.

Lämningarna från gruvdrift vid Sjangeli.

Kortare visit på Kungsleden
Vägen över platån mot passet norr om Gárddecohkka blir en ännu varmare upplevelse. Det är vindstilla och solen lyser starkt. Min förhoppning om att det skulle vara torrt och myggfritt häruppe besannas inte tyvärr. Det är tvärtom väldigt blött efter snöfält som fortfarande smälter och myggen följer mig fortsatt. Därför tar jag mig upp till passet innan jag pausar för lunch. Där blåser en lätt vind som svalkar och ger mig en trevlig stund.
Ner mot Kungsleden har jag återigen en fantastisk utsikt. Alisjávri lyser skarpt turkost i solskenet. Vid fjällstationen får jag tillfälle att tycka synd om övriga vandrare. De har det mycket kämpigt med myggen som är vältalig även här. Trots det går jag numera i shorts och har lagt undan myggnätet för huvudet. Vilket kanske förklarar varför myggen stört mig en del den här dagen. Dock inte tillräckligt för att jag ska klä på mig och istället svettas kopiösa mängder. Jag förväntar mig därför en jobbig sträcka mot Tjäktjastugan, men tacksamt nog blåser det lätt motvind och det blir en underbar kvällspromenad. Stannar och pratar med en grupp unga grabbar som visar sig komma från Kina. Vilket känns lite märkligt med tanke på att viruset spreds från Wuhan, men jag antar att de redan befann sig i Sverige för studier eller jobb.
En till två kilometer innan renvaktarstugan gör jag kväll och sätter upp tältet. Fram till det att solen försvinner bakom topparna och vinden mojnar är det mycket härligt. Sedan vaknar mina kompisar till liv igen och tandborstandet får ske i marschtakt fram och tillbaka.

På väg ner mot Kungsleden bjuds man på denna utsikt över Alisjávri sameviste och dess omgivning.

Med tidig start nästa dag får jag Kungsleden för mig själv nästan ända fram till Tjäktjastugan. Tar ett kort stopp vid stugan då jag förra gången bara gick förbi. Alltid gott med lite saft och att få sig en pratstund med stugvärden. Över Tjäktjapasset har jag sedan vackert väder för andra gången i rad. Det är en superfin övergång när man kommer norrifrån. Bara en kort bit ner på andra sidan har ett gäng svenska grabbar hittat en riktig kanonplats för tälten med full utsikt över Tjäktjavágge. Minns inte att det fanns en sådan bra tältplats från förra gången jag passerade här.
Längre ner i dalgången uppstår en något pinsam situation jag inte varit med om tidigare i fjällen. Ett yngre par badar näck precis bredvid leden. Alltså inte i Tjäktjajåkka som rinner 100 meter bort, utan i en liten bäck som leden passerar rakt över. Även om det är deras egna val så väljer jag att visa lite respekt. Jag passar på att plocka upp solkrämen från ryggsäcken och smörjer in mig. Något jag hade tänkt göra snart i alla fall. När de är lite mer anständiga går jag fram och hälsar. Lustigt nog blir det mitt första möte med ett par "kollegor". Det är Anna och Ludwig med hundarna Freke och Munin. De berättar om ett trevligt möte med stugvärdar. Det är tydligen fikats dag idag och passande nog hade de blivit bjudna på just det vid Sälka. Jag får också en lite uppdatering om S. Hon har tydligen börjat gå från Abisko efter några dagars vila i Kiruna. Skönt att höra då det måste betyda att hon mår okej i alla fall. Efter en mycket trevlig pratstund och hundra döda myggor är jag på väg vidare söderut igen, mot Sälkastugorna. Tyvärr blir det inte ett lika trevligt mottagande för min del. Stugvärdarna är upptagna med att säga adjö till goda vänner som varit på besök. Istället får jag glädja mig åt en mer eller mindre tam riphöna med ungar som lugnt går runt på stugplatsen.

Härlig tältplats i norra änden av Tjäktjavagge.

Markerad färdväg i rött. Blå triangel är ungefärliga tältplatser.

Åter till mer folktomma trakter
Knappa 4 kilometer från Sälkastugorna passerar Kungsleden genom ett renstängsel. Direkt efter det viker jag av västerut mot Hukejaure. Det är dags att trampa lite nya marker igen och följa den led som kommer ta mig till Ritsem. Jag har blivit förvarnad om att kartan inte stämmer med verkligheten här. Det är utritat som en gemensam sommar- och vinterled men kryssmarkeringarna går mycket närmare sjöarna i början än vad sommarledens stig gör. Från det här hållet är det enkelt att bara följa den stig som till en början är mycket tydlig. Från andra hållet är det viktigare att hålla koll på de rösen som finns, för stigen blir allt mer otydlig och jag tappar ibland bort den korta stunder. Längre västerut längs sjön Gaskkamus Cuhcajávri ska leden vika av vänster till ett vad. Jag hittar istället rösen som går mer rakt fram. Vägen framåt över en höjd ser enkel ut så jag fortsätter och kommer fram till den plats där vinterleden går över vattendraget. Här är det idag ett mycket enkelt vad där nivån knappt når halvvägs upp på min vader. Vattentemperaturen är också riktigt behaglig så jag stannar på andra sidan och njuter av ett härligt bad i kvällssolen.

Jag står på sommarleden där den går genom Cuhcavággi. Nere vid sjön kan du se ledkryssen för vinterleden. Långt där borta mot Kebnekaise skymtar Rabots glaciär.

Närmare Hukejaurestugan ändrar landskapet karaktär och det blir en allt mer stenig miljö. Stigen är inte vältrampad här heller, men är något tydligare igen efter vadet. Med hjälp av rösen är det inga problem att hitta rätt. Så dyker då stugan upp på andra sidan Huvkijávri, fint placerad mellan stenblock och klippor strax ovanför strandlinjen. Det är ont om tältplatser i området så jag väljer att tälta vid stugan. På plats är det den nyanlända stugvärden Jakob med kompisen Kat och två gäster. Gäster som därmed fått en halv stuga var att husera i. En tjej i den ena och en trevlig kille vid namn Isak i den andra. Han är snäll nog att låta mig få dela "hans" halva en stund på kvällen.
På morgonen bjuder Jakob på kanadensisk Bannock till frukost. Det kan närmast beskrivas som en kombination mellan en bulle och en munk. Mycket gott! Guldstjärna och favorittippad som vandringens bästa stugvärd! Tjejen i den andra halvan visar sig sedan för första gången när hon kliver ut genom dörren och ger sig av mot Sitasjaure. En stund senare ger sig även Isak av. Själv stannar jag kvar fram till lunch och njuter av tillvaron. När jag väl ger mig av sitter Jakob och Kat på trappen och försöker sig på att knyta en fiskehåv.

Hukejaurestugorna

Landskapet skiftar åter karaktär till mer runda lågfjäll och mer grönska. Jag skiner ikapp med solen och glider fram på lätta fötter. Vid en bäck hittar jag Isak som håller på att förbereda sin lunch. Jag stannar bara kort och önskar honom en fortsatt fin dag. Vi kommer mötas igen vid Sitasjaurestugorna så han mår nog bra av att få vara ifred en stund. En sällskapssjuk solovandrare kan bli lite för mycket ibland. På långt håll för jag sedan syn på två vandrare som kommer från östra änden av Guojujávri. Några kilometer längre fram ansluter de till leden och jag får en pratstund med dem. Det är två äldre damer som precis avslutat årets arbete med kalvmärkningen. Imponerande att de går tillbaka hem trots sin respektfulla ålder. Tyvärr är leden ganska trist härifrån och fram till Sitasjaurestugorna. Vyerna är fantastiska, men själva leden är till en början sönderkörd av 4-hjulingar. Närmare stugorna är det långa sträckor med rejäl spång gjord för dessa 4-hjulingar. Något även damerna beklagar sig över. Jag försöker fokusera på vyerna.
Innan jag tar mig över den sista fjällryggen mot STF-stugan möter jag den första vandraren som går åt motsatt håll sedan jag lämnade Kungsleden. Motsatt håll visar sig stämma i ett större perspektiv också då det är Sebastian som går Gröna Bandet norrut. Han vill fortsätta förbi Abisko och hoppas hitta en lösning med transport över Torneträsk då gränserna fortfarande är stängda. Jag kan ju då berätta för honom att leden upp till röset är lättvandrad och önskar honom lycka till.

Bron över Áinnajohka hade inte mycket att säga till om i vårfloden. Samma sak gällde för någon bro längs leden norr om Hukejaurestugan fick jag höra. En tillfällig bro hade placerats ut här och jag antar att samma sak gjordes vid den andra bron.

Sitasjaurestugorna ligger också vackert om man bortser från människans ingrepp i naturen. Ett dammbygge sätter så klart sina spår. Stugvärden är nyanländ även här. Han heter Lars och kommer från Falun precis som mig. En pratglad herre med intresse för gamla dräkter. Han berättar bland annat, med lätt saknad i tonen, om en komplett karolineruniform han ägt tidigare i livet.

Utsikt över Sitasjaure på väg ner till stugplatsen.

Sista dagen på den här sträckan blir vägpromenad nummer två på vandringen. Även denna bjuder på mycket vackra omgivningar. Den blir klart trevligare än den förra då min fötter inte klagar lika mycket den här gången. Vatten hittar jag nära vägen fram till Autajaure. Därefter är det torrt över fjällryggen den här dagen, förutom de mindre sjöarna som ligger en bit längre bort från vägen. I backen ner mot Ritsem får jag äntligen se hela Áhkkà på närmare håll utan molntäcke.

Áhkká

Slutnot: Du som läser det här är säkert redigt trött på allt tjat om myggor vid det här laget. Anledningen är att sommaren 2020 var den insektsrikaste jag någonsin varit med om. Även lokalbefolkningen jag mötte längs vägen påpekade att myggplågan var en av de värsta.

Gröna Bandet 2020 - Treriksröset till Katterjåkk

Första riktiga etappen på Gröna Bandet tar mig genom för mig helt okända marker. Det blir en lång och spännande sträcka på egen hand där få vandrare rör sig. Häng med!

Markerad färdväg i rött. Blå triangel är ungefärliga tältplatser.
Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

21 juli till 28 juli
Gångtid 8 dagar, cirka 208 km
Treriksröset till Katterjåkk

Tidigt på morgonen börjar det regna så jag tar in alla saker i den stora raststugan och söker skydd där. Ungefär samtidigt som båten från Kilpisjärvi anländer slutar det. Med hjälp av personalen ombord kommer jag i kontakt med en man i Keinovuopio som heter Martin. Han har stugor att hyra för övernattning. Efter att ha pratat med honom har jag ett beslut att fatta; stanna kvar i Golddaluokta eller påbörja vandringen söderut. Medan jag funderar på det tar jag mig fram och tillbaka till Treriksröset, och startar därmed officiellt mitt Gröna Band.

Okej, få se din bästa fotopose... klick! Där satt den!

Valet blir att fortsätta söderut då det just nu är uppehåll och prognosen lovar sämre väder längre fram. Jag hinner dock inte mer än dryga timmen upp på fjället innan det börjar regna rejält. Den här gången är utsikten mot Finland gömd. Molnen omfamnar mig totalt. Vilket passar mig ganska bra då myggen försvinner som följd. Utsikten fick jag ju se dagen innan. Sedan jag vänt söderut har humöret inlett en långsam men stadig kurva uppåt. Varken regn, dyngsura skor eller skogsmygg rår på att vända kurvan nedåt igen. Den positiva känslan bär mig fram till Kummavuopio ett par timmar snabbare än jag räknat med. Där blir jag totalt överfallen av mygg. Stannar ändå och vilar en stund på trappen till Edla och Petter Johanssons gård innan jag börjar gå för att möta upp Martin. Det är för övrigt Sveriges nordligaste gård. Varken Edla eller Petter finns kvar i livet. Istället är det deras barn som löst in fjällägenheten och idag återkommer då och då. Därför går det tyvärr inte längre att räkna med något boende här. Planer fanns på att bygga fler stugor för uthyrning, men antalet besökare har minskat drastiskt sedan Kilpisjärvi började satsa mer på turism.
Martin visar sig vara samma man som jag mötte i bilen längs vägen under gårdagen. På väg till Keinovuopio berättar han om den otroligt guppiga grusvägen, som byggdes någon gång på 80-talet, och sedan lämnats åt sitt öde. Egentligen är det staten i någon form som ska underhålla den, men det går bara att ta sig hit från Finland över Könkämäälven. Vilket så klart gör det kostsamt att sköta underhållet på en väg som ett fåtal nyttjar.
På kvällen får jag låna bastun han har tillsammans med sin systers familj. Efteråt blir jag bjuden på pannkakor med ett rejält lass hjortronsylt. Ren, mätt och varm sitter jag nöjd i min lilla stuga på kvällen och ser med tillförsikt på fortsättningen.

Fjällen gömmer sig den här dagen. Att jag gick motsatt riktning under gårdagen hjälper mig i navigeringen.

Prognosen har lovat regn mer eller mindre hela nästa dag och jag stannar därför kvar i Keinovuopio till efter lunch. Martin skjutsar sedan tillbaka mig till samma ställe han hämtade upp mig på. Därifrån blir det en förhållandevis kort vandring upp till Hurvejåkka. Den här gången vet jag vilken väg jag ska gå och har inga problem att hitta rätt. Vädret är verkligen trist och därför väljer jag att ta denna korta dag och stannar redan strax innan rastskyddet. Kroppen kan behöva lite vila också. Jämfört med min kväll här för tre dagar sedan känns allt mycket bättre, vädret till trots.

Regnet är fortfarande närvarande nästa morgon. Väntar ut det värsta innan jag går vidare. Det ger sig så småningom och blir faktiskt riktigt bra väder även om de gråa molnen fortsatt täcker himlen. Efter broarna norr om Vuolimus Rávdojávri sätter jag fötterna på okänd mark igen. Det kyligare vädret gör att insekterna är mycket mindre aktiva. Jag kan för första gången njuta fullt ut av att färdas över kalfjället, och vilken känsla det är!

Fin utsikt in mot topparna i Norge trots moln.

Något jag verkligen blir fundersam över ibland är spänger och broars placering längs lederna. Här är ett ställe där det senare kan ifrågasättas. Efter att leden gått parallellt med ett renstängsel en dryg kilometer så kliver jag först över en mindre bäck på en bro. En bäck man enkelt skulle kunna ta sig över utan bro. Några hundra meter senare kommer leden fram till en mycket bredare bäck som måste vadas. Även fast jag går över renstängslet och hittar ett smalare parti nedströms så blir jag tvungen att vada. Den här bäcken som skulle behöva en bro saknar alltså det. Varför har man valt att lägga resurser på den mindre bäcken?
Annars är det överlag en mycket lättvandrad led i ett långsträckt kalfjällsområde som med lite marknadsföring skulle kunna avlasta Kungsleden och andra överbelastade leder. Om Länsstyrelsen bara förbättrade markeringarna och fixade till broarna. Kanske hade jag något på känn...

Mot fiskecampet
Vid en mycket större bro, efter nästa passage av renstängsel, får jag syn på andra människor. Det måste betyda att Rostojávris fiskecamp är öppet. Något både jag och Martin varit tveksamma till att det skulle vara. För att få det bekräftat går jag fram och pratar lite kort med fiskarna. Under de få minuterna hinner jag hjälpa till att håva upp en stor harr. Tycker man om att fiska så verkar det helt klart värt att åka hit!

Då molnen börjar kännas mer hotfulla bestämmer jag mig för att ta omvägen via fiskecampet och se om de kanske har en ledig stuga. Med bara en kilometer kvar öppnar himlen sig.
Sjöblöt letar jag mig fram till receptionen och får veta att en stuga kostar 900 kr per natt. Lite väl mycket tycker jag och frågar om jag kan få tälta på området istället. Det går bra och jag får också elda i deras grillkåta om jag vill. Mycket snällt! Jag flyttar in alla saker i kåtan och startar en eld. I vanlig vandringsrutin sprider jag ut mina saker över hela bänkraderna längs väggarna. Marianne som sköter om stället måste nog ha tyckt lite synd om mig ändå. Medan jag torkar mina saker kommer hon förbi med ett förslag. Om jag öser ur hennes tio båtar så kan jag få låna en stuga gratis. Hon är samtidigt inte dum som ser en chans att slippa det slitgörat också. Båtarna är nämligen totalt överfulla efter de senaste dagarnas regn. En båt ligger till och med under vatten i aktern. Om det beror på att den tyngts ner av vattnet eller sjöns nivå ökat vet jag inte. Mängden regn har i alla fall varit signifikant senaste dagarna. Jag ser det som en chans att träna överkroppen lite när man annars låter benen jobba hela dagarna. Plus bekvämligheten att få bo under tak så klart. Med hjälp av en stor hink och ett par lånade stövlar går det ändå ganska smidigt. Hon lägger sedan till en bastu i erbjudandet också. Många gånger är det bra att följa infall och styra stegen dit lusten drar.

Rostujávri fiskecamp. Det är inget skrivfel trots att sjön stavas Rostojávri på kartan. Olika samiska som använts kanske?

När jag lämnar fiskecampet nästa dag är det fortfarande mörkgråa moln som dominerar himlen. Jag börjar med att gå fel och hamnar vid några av deras andra båtar utlagda i Omátjávri. Det är nog fler som går dit än tillbaka mot den markerade sommarleden. Väl på leden igen börjar en härlig sträcka som går ovanpå en sandås i cirka 2 kilometer. Efter det väntar över 1 mil av vidsträckt fjällhed. Jag kan under lång tid vända mig tillbaka och se fiskecampet samt de mörka molnen som fortfarande hänger tungt ovanför. Framåt är det ljusare. Horisonten domineras av fjället Cokcu, och det ska komma att vaka över mig resten av dagen. Kanske har jag lämnat det jobbiga bakom mig för gott nu?

Får hoppas det slutar lyckligt det här. Jag befinner mig i Esrange 5200 km² stora raketskjutfält. Några anvisningar finns inte kvar i den lilla lådan.

Cokcu

Överväxta broar
Framme vid ett rengärde väljer jag att följa kartan och ledkryssen istället för det par av rösen jag kan se. Jag tänker att de kanske visar vägen till renvaktarstugorna och dit ska jag inte. Det visar sig vara ett dumt beslut. Jag hamnar i en rejält blöt myr med vide växande i kanten mot rengärdet. Medan jag tar mig runt viden tror jag för ett tag att jag ser i syne. En annan vandrare rör sig uppför fjället i motsatt riktning mot min egen. Jag börjar vifta frenetiskt samtidigt som jag försöker skutta fram i den knöliga terrängen, sällskapssjuk som få.
Det är en kvinna från Länsstyrelsen som är ute och inspekterar broarna längs leden. Vi samtalar en kort stund och byter erfarenheter om sträckan vi just gått. Lika snabbt som hon dök upp, lika snabbt är hon borta. Mycket bra att Länsstyrelsen skickat ut någon att besikta sträckan. Jag hoppas i alla fall att hon också kommer rapportera om den och inte bara om broarna. Kanske kommer leden att få lite välbehövlig kärlek trots allt. Ensam igen fortsätter jag fram till bron över Skihccejohka. En rejäl metallbro som visar sig vara igenväxt av vide i båda ändar.

En rejäl metallbro som fått sig en törn och även börjar bli igenväxt av vide i båda ändar.

Fortsättningen till nästa bro över Gorvvejohka är enkel. På avstånd kan jag se en helikopter landa och hämta några fiskare. Sannolikt har de hållit till vid ett större tipitält som står uppställt en kilometer nedströms. Nästan uppe på södra sidan tappar jag bort rösena. Det finns inte längre någon stig att följa och det är gott om sten som gör det svårt att hitta nästa röse. Fortsätt bara i samma generella riktning så dyker de upp igen. Om inte annat kommer ett renstängsel längre fram som fångar upp en. Därefter rullar det på bra igen några kilometer. Vädret är riktigt bra och jag får till och med lite sol på mig.

Vid Giehpanjohka väntar nästa igenväxta bro. Här behövs det mer jobb än på förra bron. Det växer en hel del vide på norra sidan, och som så ofta när det gäller vide är det blött också. Stigen försvinner och jag försöker hitta enklaste väg fram. Lyckas väl någorlunda bra genom att gå lite åt höger rakt ner mot jokken först innan jag svänger vänster mot bron. På andra sidan är det mindre av den svåra terrängen. Problemet är istället att det inte finns någon hyfsat torr väg. Bäst är att bara gå rakt igenom den blöta myren som leden går över. Vid renvaktarstugan försvinner stigen igen. Fram hit har myggen lämnat mig ifred under dagen. Här hittar de mig igen, och det rejält. Samtidigt som jag går fram och tillbaka för att komma ifrån det värsta försöker jag ta en titt på kartan. Bara lätt frustrerande... Kartan visar att stigen ska gå västerut från stugan innan den svänger kraftigt vänster. Med andra ord rakt igenom mer vide och troligtvis även våtmark. Det enda jag kan se som liknar ett röse är några riktigt stora stenar en halv kilometer bort. Jag har ingen lust att chansa på att så är fallet med tanke på terrängen. Istället väljer jag att följa jokken uppströms. I kanten på den finns stenar och annan fast mark att gå på. Det är helt rätt val kan jag tala om. Efter kanske ett par hundra meter får jag syn på ett röse och eventuellt en stig också. Snart blir det till en tydlig stig och jag lyckas undvika nästan all vide samt väta. Stigen passerar sen alldeles bredvid de stora stenarna som därmed bör kunna klassas som ett röse.

Gámasjávri, sjön nedanför Kamasjaure rastskydd.

Kamasjaure rastskydd blir mitt stopp för dagen. Tyvärr är det inte en plats jag kommer minnas med värme. Det är fjällvärldens hittills sämsta rastskydd jag passerat. Bäcken man går över via en bro precis innan rinner från en myr. Jag trilskar mig igenom viden vid bron för att ta ett smakprov. Vattnet är gulbrunt och smakar lite konstigt. Närmsta alternativ är den stora sjön Gámasjávri "bara" 3-400 meter bort.  Ändå värt promenaden för att få bättre vatten. Till sällskap har jag kopiösa mängder mygg. Vinden har lagt sig helt och de har nu upptäckt att jag är här. Vattenflaskan fyller jag på så snabbt jag kan i ren panik. I normala fall är rastskyddet då en räddning. En chans att få sitta mer bekvämt än i tältet och samtidigt få lite ro. Inte här dock. Det måste finnas många glipor för det tar inte lång tid innan det är fullt med mygg även inne. Tältet är det som blir räddningen istället. Platsen rastskyddet ligger på är annars mycket vacker med utsikt över fjälltopparna i Norge på andra sidan sjön. En kväll med mindre mygg hade sannolikt gett mig en helt annan känsla för platsen och det hade då varit härligt att sitta utanför och titta på utsikten.

Prövningarna är inte över
Sämre väder återvänder under natten. På morgonen hinner jag knappt börja gå innan regnet är tillbaka ännu en gång. Kort efter jag lämnat renvaktarstugorna bakom mig går leden genom ett kortare snårigt parti. Direkt till vänster är en platå utan högväxt ris. Gå uppe på den istället, där finns en till stig som går i samma riktning. Leden går sedan som i en sänka eller mindre dalgång så regnet kom ganska lägligt trots allt eftersom sikten ändå är begränsad här. Nästa bro på kartan ligger en liten bit in i denna sänka. I verkligheten finns den knappt kvar. Viden håller på att ta över helt och det finns endast ett par plankor kvar att gå på. Jag tar det försiktigt eftersom regnar gjort plankorna rejält hala. Tur nog finns räckena kvar så jag har något att hålla mig i.

Vädret stabiliserar sig allt mer och kort efter att regnet upphört öppnar sig luckor i molnen som släpper igenom solens strålar. Ytterligare ett renstängsel passeras och kort därefter, nedanför ett tydligt men namnlöst fjäll, går leden rakt över ett kortare blött område som jag försöker gå runt. Något jag inte får mycket för. Det är sannolikt mycket enklare att bara acceptera faktum och följa leden rakt över det blöta. Förbi detta fjäll går leden ihop med ett fyrhjulingsspår. Det har inte exakt samma sträckning som leden, men jag rekommenderar att du följer det ändå. Jag fortsätter följa rösena och hamnar bland fjällbjörkar där stigen har växt över sedan länge. Bara en halv kilometer senare ansluter fyrhjulingsspåret igen.

Nere i Vuoskojaure sameviste väljer jag istället att avvika från leden och följer en stig västerut som går strax norr om en liten tjärn. Den passerar fler hus och jag hoppas också att den ska undvika mer av myrmarken. Förutom ett kort parti precis i början så är det torrt och bra val. Första huset är tomt. Hela området verkar faktiskt väldigt lugnt och öde. Det är kalvmärkningstider så samerna är sannolikt inne i Norge och pysslar med det. På avstånd ser jag några fler hus som inte heller visar något liv eller rörelse. Det verkar också vara fallet med nästa hus jag kommer fram till, men plötsligt är det någon som rör sig i ett fönster. En medelålders kvinna stiger ut på verandan. Jag får veta att hon är den enda på plats i byn just nu. Hon har anlänt i förväg för att förbereda några släktingars ankomst. Jag får också veta att folk har koll på vad som händer i trakterna trots långa avstånd. Hon berättar om en helikopter som setts av flera i området för ungefär en vecka sedan. Färgen hade indikerat för dem att det var en räddningshelikopter. De hade därför funderat en del på vad som hade hänt. Jag kunde då lugna henne, samt mig själv, och informera om att det sannolikt var S de hämtade. Att vi hade startat tillsammans och att hon varit tvungen att bryta kort därefter. Ingen allvarlig olycka med andra ord.

Innan våra vägar skiljs åt följer hon med och visar vägen. På andra sidan gården fortsätter en stig genom skogen. Ute på ett öppet område går vi mer rakt söderut, istället för att följa spåren, till ett nytt skogsparti och en ny stig. Vid nästa öppna område pekar hon sydväst och talar om att det finns en spång där framme, innan skogen börjar igen. Den är lite övervuxen och därför svår att se på håll. Det är här stigen hon lett mig på ansluter till leden igen. Jag tackar för hjälpen och vinkar adjö.

Mycket riktigt hittar jag snart en spång. Det går därefter enkelt via bron över Vuoskkojohka fram till ett upphugget område precis vid renstängslet. Där försvinner stigen, men fortsätt bara rakt fram och håll dig på ungefär samma avstånd från renstängslet till vänster. På andra sidan är det en öppning i skogen och där fortsätter stigen. Även om det syns att få nyttjar denna stig idag är det aldrig några större problem att följa den härifrån. Skyltar finns där det behövs och det är hyfsat rensat genom skogen. Ute ur skogen blir det dock värre. I början hittar jag en del rösen och jag kan följa fyrhjulingsspår, men bägge försvinner efter ett tag. Leden ska passera en bäck och längre fram kan jag se en skogsremsa i samma riktning. Något som indikerar att bäcken sannolikt rinner där. Någon öppning kan jag dock inte se. Jag har en känsla av att jag befinner något för högt upp så jag tar mig snett ner mot skogremsan. Jag har lärt mig att lita på något som kanske kan kallas för intuition i naturen. Den är baserad på min samlade kunskap tror jag. En förutsättning är att man har koll på riktning och placering med hjälp av karta och kompass. Annars kan det lätt bli fel om man går på känsla. Men har jag det blir det ganska ofta rätt när jag läser av landskapet och gör val på just denna "intuition". Så är fallet denna gång. En öppning i skogen blir allt tydligare och jag är mer eller mindre på väg rakt mot den. Där hittar jag stigen igen. Vid bäcken passar jag på att tvätta mig då jag inte vet hur det kommer se ut med sådana möjligheter framöver. En del svarta moln har dessutom börjat dyka upp på himlen.

Gråa moln driver in över Láimoluokta på eftermiddagen.

Söder om Jorbacohkka lämnar jag leden för att runda sagda fjäll. Väster om det ansluter jag till den på kartan markerade stigen som går rakt norrut in i Norge. Jag följer den fram till en liten bäck. Efter det är jag tyvärr tvungen att lämna stigen och gå västerut rakt genom terrängen. Byråkratins ofta svartvita synsätt innebär att vi inte får korsa gränsen till Norge just nu. Inte ens i ett par kilometer precis innanför gränsen där jag knappast kommer möta någon människa och riskera att sprida covid-19. Istället får jag kämpa mig förbi våtmark, fjällbjörk, vide och stenblock tillbaka till samma stig efter att den svängt tillbaka in i Sverige strax söder om Riksröse 277A. Jag är annars övertygad om att det är en mycket enkel väg att följa fyrhjulingsspåren genom Norge. En väg jag absolut kan rekommendera för den som vill gå norr om Torneträsk. Jag har läst om andra som gått närmare träsket via Láimoluokta och jag tycker det ser ut att vara en mycket mer besvärlig väg.

Framme på stigen igen vänder jag mig om för att ta en titt på de svarta molnen. De har blivit större och rör sig i oroväckande takt mot mig. Alldeles bredvid stigen finns en bra plan tältyta med en liten sjö nedanför. Det kommer ta minst en timme innan jag är genom skogen och uppe på fjället. Så lång tid tror jag inte att jag har. Jag hinner precis få upp tältet och värma på vatten innan molnen nått fram och det börjar regna. Klockan är bara runt 17 så det är ett ovanligt tidigt stopp för mig, men jag är säker på att det är rätt beslut. Det regnar sedan konstant nästan hela kvällen.

Min färdväg norr om Torneträsk markerad i rött. Blå triangel är ungefärliga tältplatser.

Den definitiva vändningen
Nästa morgon är det inte mycket bättre. Jag oroar mig inför vägen jag valt över fjället. Molnen ligger så lågt att jag inte ser någonting av kalfjället. Vilket betyder att gångtiden blir längre och det blir mentalt utmattande. I dimman kommer jag hela tiden ifrågasätta min navigering. Med förhoppning om en bättring ligger jag kvar i tältet. Utan synbar förändring tröttnar jag tillslut. Efter drygt två timmar, runt klockan 8.30, slutar det äntligen att regna och jag ser min chans. En halvtimme senare är jag på väg mot renvaktarstugan. När fyrhjulingsspåren viker av vänster fortsätter jag rakt fram på stigen. Något senare tappar jag bort den, men hittar fyrhjulingsspåren igen något åt sydväst. På något vis lyckas jag tappa bort mig igen nästan omgående. Studier av satellitbilder efteråt visar att spåren fortsätter västerut fram till stugan som bara ligger några hundra meter bort. Jag hamnar nordost om stugan och därifrån syns den inte alls. Åter är det intuitionen som säger mig att stugan borde finnas här någonstans. Därför väljer jag att gå upp på en liten höjd för att få bättre överblick, och precis där bakom den lilla höjden gömmer den sig.

En annan sak satellitbilderna visar är att det sannolikt är bäst att fortsätta norrut från stugan och följa de fyrhjulingsspår som fortsätter in i Norge därifrån. De svänger västerut och efter mindre än en kilometer kan man lämna dem och hitta sin egen väg västerut över fjället. Men som jag nämnde tidigare får jag inte gå in i Norge och blir därför tvungen att brottas med lite jobbigare terräng igen. Det rör sig dock bara om cirka en kilometer. Sedan blir det enklare ju högre upp jag kommer.

Otroligt nog verkar den sämsta kvällen och morgonen hittills varit frågan om vädergudarnas sista urladdning. Deras sista test av min beslutsamhet. För varje steg upp längs fjällsidan stiger molnen allt högre. När jag nått hyllan runt 1000 meter i riktning mot Svállavárri har det spruckit upp ordentligt. Samtidigt som en svalkande vind ser till att det är totalt myggfritt. Vad mer kan man önska?

Långt bort får jag en första liten glimt av Torneträsk. Närmare är det Didnobákti och Ribasjávri som bjuder på skönhet. Som jag har sett fram emot denna sträcka av första etappen. Äntligen är jag här, och vädret är med mig!

Med den fina utsikten framför mig stannar jag och tar fram mobilen för att ringa ett samtal. Något jag aldrig brukar göra på vandring. Min bästa vän har precis gift sig. Det är definitivt värt ett undantag. Det blir ett mycket trevligt samtal som höjer mitt humör ännu högre.

Vägen jag valt norr om Beaivvegorsa är mycket enkel hela vägen. Förvånansvärt enkel. Slät och fin utan vare sig hög växtlighet eller blockhav. Ingen av bäckarna som senare blir Beaivvajohka behöver heller vadas. Upp över nästa breda pass kommer det första vägvalet. Norra eller södra sidan om Duoptecohkka? Jag är säker på att bägge går bra, men valet faller på den södra sida. Dels för att skippa några höjdmeter, dels för att jag troligtvis kommer fortsätta söder om Bálggescohkka. Det är mycket möjligt att den norra sidan är enklare. Alternativt att man går längre söderut runt Bálggescohkka än vad jag gör. Jag håller mig kvar på samma höjd kring 1100 meter och får därmed glädjas åt närmare 3 kilometer blockhav...

Mycket snö kvar i slutet av juli. Molnen håller sig envist kvar kring den namnlösa toppen 1540.

Vadet över Davip Duoptejohka gör jag på ett brett och grunt ställe strax nedströms från den nedre sjön. På andra sidan finns en stor plan yta med plats för många tält. Jag blir lite sugen på att stanna på denna vackra plats men klockan är "bara" 17.00. För någon som likt mig tillhör skaran vandrare med fäbless för att hålla sig i rörelse är det alldeles för tidigt att stanna. Jag vill ta till vara på det underbara vädret. Man vet aldrig hur länge det håller i sig och ytterligare ett pass kvarstår att forcera. Vägval nummer två ligger framför mig i form av två olika pass. Vid kartstudier hemma lutade jag åt att ta det väster om sjöarna över till Salmmecahca. På vägen hit började jag tänka om och väl framme blir valet enkelt. Det ser brant ut väster om sjöarna och ett stort snöfält täcker dessutom sluttningen. Situationen ser säkert bättre ett år med mindre snö och tidigare snösmältning, men jag vill ändå rekommendera det sydligare passet mellan Bálggescohkka och Váivváncohkka. Där stöter jag inte på några svårigheter alls förrän jag ännu en gång väljer att behålla höjden, denna gång ett mycket dumt beslut. Det är blockhav även här, och det stora problemet är att det blir ordentligt brant. Även en lugn själ som jag blir ordentligt nervös för att ramla här. Det skulle inte sluta väl.
Vad jag skulle gjort istället var att fortsätta nedåt en bit efter den lilla vattensamlingen mitt i passet, och sedan gått mer snett uppåt mot den hylla som syns på kartan längs den västliga utlöparen från Bálggescohkka. Nu får jag istället ta mig sakta och försiktigt fram längs den branta sidan i cirka 400 meter. Flertalet stenar börjar glida under mina fötter och andra lossnar och studsar nedför med krossande ljud som följd. Att klättra ner för att sedan klättra upp igen känns tyvärr inte som något bättre alternativ. Det här var ett väl ogenomtänkta beslut för att slippa onödiga höjdmeter, men jag tar mig upp utan incidenter.

Den vackra platsen där jag vadade över jokken från Bajip Duoptejávrrit. Fjället i bakgrunden är Salmmecohkat. Till vänster syns det alternativa passet jag funderade på att ta, samt det branta snöfältet som definitivt avgjorde mitt val.

Passet mellan Bálggescohkka och Váivváncohkka. Välj mellan stengata eller snöfält.

Utsikten har varit magnifik hela dagen, och från hyllan på andra sidan passet når jag crescendot. Till vänster har jag massiven både väster och öster om Abisko. Däremellan ligger Torneträsk som en gigantisk silverspegel i solens sken. Rakt fram ligger en vid grönskande dal med små sjöar och vattendrag. Följt av flera större sjöar ovanför och längst bort snötäckta bergstoppar. Utan tvekan en av de bästa vyer jag någonsin upplevt på en vandring. En sådan som det nästan inte går att tröttna på. Kroppen behöver dock sin vila så jag tar mig ner för sluttningen och vadar Salmmejohka precis uppströms där den närmsta bäcken från Bálggescohkka ansluter. På andra sidan hittar jag snabbt en fin tältplats med bra utsikt.

Utsikten från andra sidan av passet med Torneträsks silverspegel till vänster.

Även om jag skippade den fina platsen söder om Bajip Duoptejávrrit, är jag inte särskilt ledsen över det.

Området fortsätter visa sig från sin bästa sida
Under natten tog vinden i lite extra och gjorde det svårt att sova. Jag skulle nog ha orkat letat på öronpropparna. Gårdagens långa vila på morgonen eller det fortsatt fina vädret är kanske anledningen till att jag ändå känner mig full av energi. Innan jag ger mig av vidare västerut spanar jag ut en bra väg genom dalen. Utöver Vákkejohka är det en del vide och flera småsjöar i min väg. Med hjälp av den information går det enkelt bortsett från några små kullar med stenblock och buskage. Snirklandet runt och över dem gör att det går ganska långsamt sista biten fram. Platsen jag vadar Vákkejohka på är idyllisk med ett vackert vattenfall uppströms. På andra sidan är fortsättningen enkel upp till renvaktarstugan. Pausar där en stund innan jag går norrut och rundar Guollejávri. Tanken är att gå på den norra sidan om den stora sjön Goaivojávri. Det för att slippa vada Snuvrejohka som potentiellt kan innehålla väldigt mycket vatten. Därför går jag även på öster sida om Cuolmajávri. Terrängen ser också ut att vara enklare jämfört med att försöka korsa området kring bäcken som rinner mellan sjöarna.

Vákkejohkas vattenfall.

Goaivojávri är inte mycket jämfört med Torneträsk men är ändå en imponerande syn när jag kommer över krönet på en kulle och får full överblick. Mörkblå och vidsträckt med vinden som skapar mängder av små små krusningar på dess yta. Knappa 3 kilometer bort ligger andra änden där Snuvrejohka har sin början. Vilket är en anledning till att det tar en bra stund innan jag når dit. Den andra är att det är ganska blött runt de tre bäckarna som rinner till sjön norrifrån. Egentligen borde jag bara gå rakt över, men jag försöker istället hoppa mig fram på stenarna. Om jag bara hade tagit det lugnt och varit fokuserad hela tiden hade det gå bra också. Tyvärr är jag inte det och tappar balansen vilket resulterar i att jag blir tvungen att kliva ner i vattnet ändå. Så kan det gå.

Goaivojávri breder ut sig.

Från sjön börjar en lång sträcka med mycket enkel vandring. Till och med enklare än jag hade i början på gårdagen. Det är plan rished med mycket låg växtlighet och som vanligt våtmarker. Tre vad behöver passeras och inget av dem bjuder på några större svårigheter. Det sista från sjön sydost om Rr273A vadar jag precis vid utloppet. Där är det smalt och lite djupare men lugnare ström. Nedströms där jag kom fram till bäcken är det kraftigare fors med klippor och fall. Längre nedströms kanske det lugnar ner sig så det kan vara ett alternativ. Jag var osäker på exakt vilken riktning renvaktarstugan låg i och kom fram till att det enklaste var att gå upp till sjön för att identifiera vilken sjö det rörde sig om. Samtidigt som jag hoppades hitta ett ställe att hoppa över den relativt smala bäcken. Det senare gick jag bet på, men jag kunde i alla fall lista ut exakt var jag befann mig.
Ska erkänna att jag var löjligt orolig över att råka korsa gränsen till Norge här. Ifall någon skulle upptäcka det och diskvalificera mig från Gröna Bandet. Som om det vore troligt. Har inte sett någon människa ens på avstånd sedan jag lämnade Vuoskojaure.

Den här renvaktarstugan ligger otroligt vackert med utsikt över Lapporten på andra sidan Torneträsk.

Dessutom är dalen nedanför minst lika vacker. Därför tycker jag det är något förvånande att stugan ser ut att vara eftersatt och sparsamt använd idag.

På motsatta sidan av dalen går jag upp mot en liten namnlös bäck som rinner ihop med bäcken från den långsmala sjön nära norska gränsen. Längre söderut finns ett stort och långt snöfält i branten som jag gärna undviker. Drygt 800 höjdmeter upp i sluttningen kommer jag fram till en liten kulle precis bredvid bäcken. På andra sidan den, bara cirka 20 meter från bäcken, finns en hylla som är jättefin att tälta på. Även om det är frestande så är det än mer frestande att fortsätta någon timme till. Klockan är "bara" runt 17.00 igen.

Nere till höger på bilden är den lilla kullen med en plan grön yta direkt till vänster om den. Renvaktarstugan syns i vänsterkant.

Området bjuder på några av de bästa vyer jag upplevt i svenska fjällen. I det vackra vädret sträcker sig utsikten ända från Gáisevárri i öst, via topparna norr om Kebnekaise söderut, till bergsmassivet precis öster om Narvik i väster. Med lite avrundning en sikt på 5 mil i vardera riktning.

Dags att lämna kalfjället för en stund
Den långsmala sjön väljer jag att gå söder om. Det är en jättefin sträcka som går längs klippåsar och lättvandrad rished. Efter sjön letar jag mig fram till Riksröse 272A. Därifrån har jag en bra överblick över skogen ner mot Nordkalottleden. Tyvärr får jag ju inte fortsätta över kalfjället in i Norge. Gränsgatan ser svår ut att följa så jag spanar ut en väg parallellt med den ner mot ett par tvillingkullar, där gränsgatan ser ut att gå rakt över den högra. Vägen ner är oväntat enkel. Skogen här är gles och mellan träden är det något som kan liknas vid ängsmark. Mestadels knähögt gräs som är hur enkelt som helst att gå genom. Det enda som ställer till med lite problem är passagen av en Gurttejohka. Den rinner i en ganska djup ravin så jag får ta händerna till hjälp för att ta mig upp för branten på andra sidan. Sista biten över en av tvillingkullarna gör jag tyvärr ett dumt vägval igen i ett försök att gena. Jag går vänster ner mot den lilla sjön vid Riksröse 272 och hamnar på skrå i en ganska brant sluttning med bökig terräng. Bättre hade troligtvis varit att gå rakt ner mot sjön och sedan följa strandkanten runt till höger eller vänster. På andra sidan kan jag se Rr 272 och vet därmed att jag är på rätt plats. Kort därefter ansluter jag till Nordkalottleden.

Utsikt i riktning av gränsgatan mot Norge och Narvik. Gränsgatan syns som ett ljusare streck genom skogen. Den går fram till den högra av två små kullar. Jag spanar ut en väg till vänster om den i det lite öppnare skogspartiet.

Jag hade befarat mycket mygg här nere i skogen, men det är faktiskt relativt lugnt på den fronten. Vid Pålnostugan är det lugnt och stilla. Stugan har sett sina bästa dagar och jag hoppas den får lite underhåll av STF snart. I värst skick är utedasset som numera agerar soptunna. Vet att de hade planerat göra något i år men valt att flytta fram det på grund av pandemins framfart och effekterna det haft på deras ekonomi.  Nere vid sjön hittar jag en fin plats för mitt tält som känns trevligare än stugan.

Pålnostugan

Tung asfalt
Sista dagen på denna etapp bjuder på fortsatt bra väder. Kroppen matchar inte riktigt det utan känns seg, och det är kanske inte så konstigt med tanke på distansen jag gått de senaste dagarna. Efter bron över Njuoraeatno möter jag den första människan sedan kvinnan i Vuoskojaure. Snart möter jag fler som är ute på dagstur. Det blir tydligt att jag närmar mig vägen. En väg som jag bestämt mig för att gå. Från början hade jag en tanke om att vända norrut från Pålnostugan och gå genom Vadvetjåkka nationalpark, men efter många dagars ensamvandring är jag mer sugen på social kontakt. Alternativet till vägen är annars Rallarstigen. En stig som känns ungefär lika tråkig just nu. Vill hellre komma fram snabbt och få mer vila i Katterjåkk. Utsikten kan till och med vara bättre längs vägen.

Det blir en svettig, och för fötterna, smärtsam promenad. Jag förstår varför tågsträckan till Narvik är ansedd att vara den kanske vackraste i landet. Det är fin utsikt hela tiden. Ett sådant här år med mycket inrikesturism är det kanske inte så konstigt att många har hittat hit. Framförallt vid Låktatjåkka är det helt galet med bilar parkerade längs vägkanten. Trollsjön är det som lockar. För mig är 10 kilometer extra fram och tillbaka inget jag orkar den här dagen så den får vänta tills en annan gång.
Sista kilometrarna lämnar jag vägen och följer Rallarstigen. Här ser den ut att vara en populär cykelstig. Mycket riktigt möter jag också snart ett par cyklister. Precis vid bron över ett av Vássejohkas mäktiga vattenfall finns en rastplats med vindskydd. Där har en familj tagit en paus. Barnen cyklar och föräldrarna springer. Med Riksgränsen som bas gör de liknande utflykter i området. Under vårt samtal visar de ganska stort intresse för Gröna Bandet. Något de inte hört talas om tidigare.
Framåt 15.30 är jag sedan framme vid Katterjåkk Turiststation och inkvarterad i ett eget rum med kokvrå. Med alla saker snabbt lämnade på rummet styr jag stegen mot livsmedelsbutiken.

Även om tågets kraftledning skär genom landskapet så är det fina vyer längs vägen till Katterjåkk.