Bloggar > Snurtes blogg

Snurtes blogg

En förlängning av min hemsida/blogg 'Wayfaring In The Wild' som gör det möjligt att dela mina utflykter även på Utsidan.

Nordkalottleden - Ett stort misstag - Del 2 Placerad på karta

I del 1 fick vi båda problem med skador och somnade oroliga över vår möjlighet att kunna fortsätta vandringen eller inte. Här kommer nästa del i berättelsen.


Sulitelma Dag 3 Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

12 augusti ca 26 km
Gångtid ca 10 timmar , 8:00 - 18:00
Cirka tre kilometer efter Sårjåsjaurestugan till nordväst om Stuor Varvvek

Den här morgonen väcks vi trevligt nog av lite sol. Tältet är också helt torrt vilket gör att det går väldigt smidigt att packa ihop allt för avfärd. Alltid härligt med en torr start på dagen. Den enkla leden fortsätter svagt nedåt mot bron över Stáddájåhkå och passerar ett par blöta områden på vägen. Jokken bjuder sedan på ett mycket fint skådespel med ett trappstegsfall. Längre upp kommer ett till större fall som är delat i två med en bra utstickare varifrån prakten kan avnjutas.
Det är egentligen ingen tung backe att ta sig uppför här, i runda slängar 250 höjdmeter över 3 kilometer, men idag går det segt. Igår kväll och i morse tog jag en tablett ibuprofen med förhoppning om att det ska stoppa löparknät från att bli värre. Samtidigt försöker jag tänka på hur jag jobbar med höger sida och trycka ifrån lite extra med främre delen av foten. Kanske är det det som gör att det går tyngre idag. Vanessa tuffar i alla fall på som vanligt när det går uppför... trots det extremt låga energiintaget. Imponerande!

Me on the bridge over Stáddájåhkå. Hallå, här är jag! Ser du mig!?

Beautiful waterfall in Stáddájåhkå a bit south of the bridge. Det delade fallet. Notera Vanessa där framme till vänster för att få en uppfattning om storleken.

Jiegnáffo tornar upp sig ovanför oss och vi kan skymta den första toppen 1436 bland molnen. Vid varje tillbakablick norrut ifrågasätter vi vårt vägval. Vi kan se solen skina vackert över dalen genom luckor i molntäcket. Söderut, dit vi ska, blir himlen allt mer grå. Än så länge är dock vädret behagligt med uppehåll. Uppe i Gájlávágge, när vi får uppsikt över passet nedanför Jålle möts vi däremot av verkligheten. Framför oss är det så där jämngrått att det inte riktigt går att urskilja var molnen slutar och regnet börjar, och vi går i motvind. Det dröjer inte länge innan vi är helt omslutna av ett rejält regnväder som piskar oss i ansiktet. Trösten är att vinden förhoppningsvis gör att det blåser bort lika fort som det anlände. På ett sätt kommer det i rätt tid då marken här är väldigt blöt på många ställen. Med skor som redan är dyngsura från regnet kan jag utan att fundera gå rakt igenom allt.
Cirka 30 minuter senare kommer vi fram till den namnlösa bäcken som rinner ner rakt västerut från Jiegnáffos högsta topp. Samtidigt lättar regnet upp lite vilket gör att Vanessa slipper byta om till vad i det allra tyngsta regnet (en aktivitet nästan lika rolig som att slå upp eller packa ihop ett tält i regn). För min del fortsätter jag att bara kliva rakt på med mina blöta skor. Trots den vattensjuka marken i år innehåller jokkarna förvånande nog inte speciellt mycket vatten hittills. Det är knappt att det här vadet ens kan räknas som ett vad.

Heading for the pass by Jålle through Gájlávágge. Gájlávágge med passet långt där framme innan regnet dragit in på allvar.

Ungefär samtidigt som vi passerar Jålle bryter några solstrålar genom molntäcket och lyser upp Gájssegiesjtjåhkkå på ett sätt som får det nakna och blöta berget att gnistra vackert. Regnet ger sedan upp helt och bortåt horisonten på andra sidan passet ser det också mycket bättre ut än tidigare. Sträckan längs Gájlávákkjåhkå ner mot renvaktarstugan blir därför mycket trevlig med vid utsikt framför oss.
Före och efter stugan är det ett par vad som ska passeras. Inte heller de bjuder på några svårigheter. Något de säkerligen kan göra vid fel tillfälle. Strax därefter möter vi ett annat par vandrare som inte visar något intresse av att stanna och prata. Undrar om det är vi som ser buttra eller farliga ut och ingen därför vill/vågar stanna? Eller visar vi själva inga tecken på att vilja stanna? Det är i alla fall de enda andra personer vi möter den här dagen.

The first ford by the reindeer watchers cabin. Första vadet vid renvaktarstugan.

The second ford by the reindeer watchers cabin. Vanessa tar sig an det andra vadet.

I takt med att molnen stigit, och med det nu bjuder på bättre väder, har den västliga vinden blivit allt kyligare. Precis efter bron över Varvvekjåhkå hittar vi lite lä bakom en kulle och kan stanna en stund för vila. Förstärkningskläderna åker trots det omedelbart på. Här är det min tur att upptäcka något glömt/borttappat. Innan vi åkte fick jag hjälp av min kära mor att sy ett puffskydd till kamerans mikrofon. Ni vet ett sådant där som ska ta bort brus från vinden samt flåset från den som pratar. Med det dåliga vädret har jag inte varit särskilt intresserad av att filma och därför låtit puffskyddet ligga löst bredvid kameran (istället för att sätta fast det direkt). Nu har det trillat ur påsen vid något tillfälle jag tagit upp kameran. Klantigt!

De kommande kilometerna passerar vi klart fler än de tre broar som är markerade på kartan. En del av dem undrar vi varför de ens placerats ut; enkla passager finns alldeles bredvid. Det är inte direkt så att Nordkalottleden hittills har varit väl underhållen med träspång över varje blöt myr och broar över potentiellt riskabla vad. Att då plötsligt ha broar över mindre bäckar känns nästan lite märkligt. Kanske är det för rennäringens skull? Tidigare under dagen har vi till exempel sett spår från något som måste vara ett par motorcyklar. Fordon som endast är tillåtna för samer att framföra i Padjelanta och vi antar därför att det är ett par lappar som kört. Vi har visserligen lämnat nationalparken nu, men det var där vi såg spåren längs med leden.

Yet another bridge. This one looks to be crushed by winter. The lake is most likely Varvvekjávrre. En av de mindre broarna som vi faktiskt kunde se ett behov av. Just den här vid Varvvekjávrre har sett bättre dagar.

När vi hamnar parallellt med en serie sjöar börjar vi fundera på att slå läger. På en ås med en större sten hittar vi en fin plan yta bredvid leden med rinnande vatten i närheten. I normala fall känns det inte jättebra att tälta nästan på stigen, men vi har mött så pass få människor de här dagarna att vi inte bryr oss. Med ett allt bättre väder under eftermiddagen har det nu klarnat upp tillräckligt för att vi äntligen ska få en vy över Sulitelma. Mellan Labbá och Uhtsa Varvvek reser sig massivet mot himlen.
I takt med att vinden lägger sig dyker myggen upp för att hälsa på. Vaskningen i bäcken sker i en rasande fart den här kvällen på grund av rejält kallt vatten, och myggen så klart. Vi njuter ändå av tillvaron med den fina utsikten som bjuds.
Jag har inte känt av mitt löparknä något under dagen, men då har jag tagit fler piller för att motverka den begynnande inflammationen. Vanessas nervproblem i ena foten fortsätter krångla medan den stukade foten som tur är känns något bättre. Överlag är situationen alltså lite bättre och vi somnar lugnare den här kvällen.


Third nights camp spot with Sulitelma on the horizon. Bortsett närheten till leden är det en mycket trevlig tältplats.


Underbart ljus på kvällen med runda Labbá i mitten och delar av Sulitelma till höger.

Staddajåkkå cabins. Staddajåkkåstugorna

Was there a Pride Festival here at some point? Pridefestival i fjällen?


Sulitelma Dag 4 Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

13 augusti ca 12+4 km
Gångtid ca 7+2 timmar , 7:30 - 14:30 + 16:00 - 18:00
Nordväst om Stuor Varvvek till Muorannjunnje

 

Den hittills bästa morgonen möter oss utanför tältet kring halv åtta. Temperaturen är inte hög, men vad gör det när solen skiner efter en blöt gårdag. Vägen ner mot Pieskehaure är mycket trevlig med enkel terräng och vidsträckt utsikt över sjön och dess omgivningar. Runt omkring oss springer flera mindre grupper med renar. Det är här de gömmer sig alltså. Under de tre tidigare dagarna såg vi bara en enda ren.
Ju längre ner vi kommer desto varmare blir det och successivt åker kläderna av i långsam takt. Lugn och fin nu, det är fortfarande kyligt och därför inte frågan om att visa någon hud här.
En ljungpipare sitter fint på en sten på en höjd och sjunger oss välkomna. Jag försöker smyga fram för att ta ett foto, men kommer såklart aldrig ens i närheten. Kompaktkameror har många fördelar vid vandring, men fotografering av djur hör inte till en av dem. Ett bättre motiv hittar vi vid passagen över bäcken som har sin upprinnelse från Stuor Varvvek. Flertalet Kungs Karls spira i full blom växer i kanten av vattnet. Förra året hittade vi stora mängder vissna spiror och det är därför roligt att nu få se den i sin fulla prakt. Kort därefter får vi se en annan växt i ett tidigare växtstadium. Det är inte fullt lika roligt eftersom det rör sig om hjortron. Bredvid leden är det fullt med röda bär överallt. Hela den knöliga och leriga stigen fram till Pieskehaurestugan passerar vi område på område med hjortron. Vi letar och letar, men hittar inte mer än ett par stycken som i bästa fall kan kallas halvmogna.

Heading down towards Pieskehaure. Vackert färgade Pieskehaure i sikte.

The direct translation from Swedish is King Charles Spire. Not sure if that is the correct name in English. Blommor går bättre att fota med kompaktkamera. En vacker Kungs Karls spira.

Vid stugan stannar vi och tar en längre paus. Mina fingrar, som jag alltid har problem med i början på vandringar, har tagit mer stryk än normalt på grund av den lägre temperaturen och kräver omvårdnad. Vi behöver också bestämma oss för vart vi ska ta vägen. Med Vanessas fotproblem och mitt knäproblem vågar vi inte chansa på att gå genom Sarek. Speciellt med tanke på det kyliga och blöta vädret vi har haft hittills. Det handlar trots allt om minst en vecka till i så fall. Istället funderar vi på Mavas, men är osäkra på om det är någon kvar där som kan köra oss över sjön med båt. Därför söker vi upp stugvärden med förhoppning om att han ska veta. Inne hos Erik, som han heter, sitter också Gröna Bandet-vandraren rebex_ (hennes namn på instagram). Hon kom dagen innan från just Mavas och berättar att båtföraren håller på att packa ihop och planerar att åka hem idag. Erik ringer snällt och frågor ändå. Vi kan ju tänka oss att snabba på lite för att komma fram dit ikväll om han skulle vara kvar då. Tyvärr får vi bekräftat att han redan är på väg därifrån. Taskig tajming! Intressant område att besöka annars som inte är helt enkelt att ta sig till. Ska tydligen också vara riktigt trevligt i Vuoggatjålme med god mat vilket gör det lite extra trist.
Inne i stugan börjar vi titta på kartan som finns uppsatt för att se om vi kan gå runt Mávasjávrre istället. Vi är säkra på att det är möjligt, men det ser inte ut att finnas någon relativt enkel väg. Det blir två till tre mil extra med antingen snåriga områden eller flera rejäla stigningar. Kombinera det med våra krämpor och Vanessas fasta så blir beslutet enkelt. Det får bli Kvikkjokk för fjärde året i rad. Vi är ganska säkra på att det går en buss därifrån nu på fredag (annars går det definitivt en under helgen). Idag är det söndag och med vårt normala tempo skulle vi anlända till Kvikkjokk redan på tisdag. Således bestämmer vi oss för att njuta av den här första dagen med riktigt fint väder och slå upp tältet på en vacker plats istället för att gå tills vi blir trötta. Beroende på var vi hamnar och hur vädret ter sig kanske det kan bli en dagsutflykt någonstans istället.

Pieskehaure cabin and Sulitelma. The river is Varvvekjåhkå. Pieskehaurestugan med Sulitelma skymtande till höger bland molnen.

Med plåster på fingrarna och lite mer ibuprofen i magen startar vi nästa etapp. Även efter stugan hittar vi mängder med hjortronkart. Vi kan inte annat än snyfta lite samtidigt som det är roligt att se vilket fint hjortronår det kommer att bli här om några veckor. Hoppet lever för vår del att de ska ha hunnit mogna i Tarradalen när vi kommer dit.
Tidigare år har vi varit bortskämda med varma och soliga dagar. Idag är det första gången på den här vandringen vi kan känna lite riktig värme. Efter det enkla vadet över jokken från Vuobmegietjtjåhkkå passar vi därför på att stanna och tvätta av oss för att sedan njuta en stund i solskenet.

Getting close to a ford over a side stream to Varvvekjåhkå. Vuobmegietjtjåhkkå in the background. Vi närmar oss vadet över jokken man kan skymta längre fram. Den breda fåran är Varvvekjåhkå. Leden korsar ett mindre tillflöde en bit till höger.

Platån som följer därefter är ett riktigt eldorado för tält. Enorma plana ytor med mycket lite vegetation. Vi håller dock tummarna för en plats med bättre utsikt längre fram och fortsätter därför upp mot Muorannjunnje. Ungefär halvvägs uppför backen hittar vi, efter lite letande, en fin tältplats ett tiotal meter från leden med rinnande vatten däremellan. Utsikten är magnifik över Pieskehaure härifrån och beslutet att inte stanna nere på platån känns nu helt rätt. Är ni ett större gäng som planerar att tälta här bör ni veta att det är extremt begränsat med bra tältplatser jämfört med platån längre ner.
När tältet är rest och alla saker uppackade är klockan bara kring halv fyra. Därför stoppar vi lite godsaker i en dagsäck och tar sikte mot ravinen nere vid Varvvekjåhkå. Det går upp och ner över små kullar och åsar innan vi kommer fram till ravinen. Vi går först åt ena hållet och sedan åt det andra. Lite här och var hittar vi flera plana fina tältplatser; under förutsättning att man kan leva med det höga bruset från jokken och vissa problem med att hämta vatten (det är brant). Mot slutet hittar vi också ett lugnare område intill kanten som bildar en liten badpool. Visserligen en väldigt kall badpool eftersom den hela tiden fylls på med nytt vattnet. Vi skulle säkerligen tagit ett dopp om det fortfarande hade var lika varmt i luften som mitt på dagen. Nu får badkrukan däremot råda.
Ravinen sträcker sig drygt 1,5 kilometer mellan de bredare partierna på kartan och bjuder på en vacker miljö. I början och på slutet hittar du lite kraftigare forsar om det är vad som intresserar dig mest.

Some whitewater rapids in Varvvekjåhkå. Kraftig fors i slutet av ravinen.

Nice views above the Varvvekjåhkå ravine. En luftig ås ovanför ravinen bjuder på utsikt.

Under dagen har vinden hållit sig lite lugnare. Nu på kvällen tar den i igen och den är fortsatt kylig. Maten lagas i skydd av tältet och vi sätter oss sedan inuti med ytterdörren öppen för att kunna se ut. Jag suger på karamellen länge, men tvingar mig ändå ut tillslut för lite kroppsvaskning.
Den här dagen har jag inte känt något alls av mitt löparknä och bestämmer mig därför för att inte ta några fler piller. Jag får se hur det går imorgon. Vanessas stukade fot känns också bättre, men nervproblemet i andra foten är tyvärr kvar. Hon håller ändå jämn fart med mig när vi går utan att klaga. Det hade jag sannolikt inte klarat av. Den tidigare oron över att behöva bryta vandringen finns därför inte längre kvar. Även om problemen skulle återkomma har vi nu tagit oss så pass långt att vi i alla fall ska kunna ta oss fram till Kvikkjokk på ett eller annat sätt. Det märks på den mer avslappnade stämningen i tältet med mycket prat och skratt innan vi tillslut somnar även denna kväll. 


Fourth camp spot overlooking Pieskehaure. Nattens mycket fina tältplats med Pieskehaures glaciärvatten i nya färger.

Varvvekjåhkå ravine. Längre upp i Varvvekjåhkås ravin.

Love! Naturen är full av kärlek!

So many cloudberries and none ripe enough to eat!!! Så många fina bär! Om de ändå vore mogna.


Gå vidare till del 3.

Postat 2018-04-22 20:25 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Nordkalottleden - Ett stort misstag - Del 1 Placerad på karta

Förord
Genom att återberätta 2017-års vandring kommer jag bjuda på mitt hittills största misstag i samband med en fjällvandring. Låt inte titeln lura er att tro att en vandring av Nordkalottleden var ett misstag för det var det verkligen inte. Det anspelar alltså på mitt misstag. Kanske du som läser det här kan lära dig något av det. Om inte annat hoppas jag det blir trevlig läsning!

Snurte


Sulitelma Dag 1 Grundmaterialet är hämtat från norska Kartverket. Nattens tältplats är markerad med en röd triangel.

10 augusti ca 10 km
Gångtid ca 4,5 timmar, 7:30 - 20:30
Sulitjelma till Storelvvatnan

En skön känsla av deja-vu sköljer över mig samtidigt som vi bryter igenom molntäcket och närmar oss marken. En rejäl duns följer och vi har tagit mark i Bodö igen, snart ett år efter vår förra vandring med samma utgångspunkt - eller det är en sanning med modifikation. Våra första steg upp på fjället kommer inte ske från samma plats, men där är vi inte än.
Precis som förra året blir den första uppgiften att fixa bränsle till våra kök. Det går lite smidigare i år eftersom vi nu vet vilken av alla friluftsbutiker som faktiskt säljer T-röd. Vädret är inte alls lika inbjudande i år med ett rejält molntäcke över oss. Temperaturen är ändå bra och det regnar inte så vi kan njuta av en trevlig lunch på torget med underhållning i form av live-musik på en scen de ställt upp där. Här sker troligtvis den första händelsen som ska komma att sätta temat för vandringen. Vi glömmer sannolikt en vattenflaska vid bordet.

Den här gången kopplar jag varför bussen vi åker med har nummer 100. Sannolikt har alltid bussen till Fauske nummer 100 och även om vi satt kvar på den där förra året så räknades det som ett byte och numret ändrades till det jag sett på hemsidan för vår slutdestination. Den här gången när vi kommer göra ett fysiskt byte till en annan buss stämmer nummer på hemsida och bussar lite bättre.

I Fauske tar vi en promenad längs vattnet medan vi väntar på att få borda nästa buss. En timme senare har vi satt oss tillrätta och är på väg mot startpunkten: Sulitjelma. Ombord hör en äldre kvinna vart vi ska och förstår på våra frågor att vi inte känner till platsen. Hon talar om att hon ska av på samma plats och kan meddela oss när det är dags. När vi kliver av visar hon också vart vi ska ta vägen för att komma upp till Ny-Sulitjelma. Det finns alltid trevliga och hjälpsamma människor i den här delen av världen!

Här vill jag pausa berättelsen lite för att skriva några ord om Vanessas "lilla" experiment på den här turen. Förra året testade vi att inte bestämma någon exakt väg vi skulle gå. Något som visade sig fungera väldigt bra och vi kände aldrig någon oro inför eller under turen. Det kräver dock erfarenhet ska sägas, att göra på det sättet. Årets experiment ligger däremot på en helt annan nivå om du frågar mig. Hon ska nämligen fasta under vandringen. Med sig har hon i stort sett bara vegetarisk "pulversoppa", buljong och te för att få i sig mineraler och vitaminer. Energivärdet är verkligen inte högt på dessa saker. En sådan här sak ska man verkligen inte göra utan att känna sin kropp mycket väl samt ha tidigare erfarenhet från fasta. Ändå vet vi så klart inte hur det kommer gå och är beredda på att vi kan tvingas avbryta turen.

Tillbaka till berättelsen igen...


Sulitjelma Vi söker lite skydd från regnet medan vi packar ihop våra saker för att sedan ta de första stegen upp mot fjället förbi kyrkan.

Regnet smattrar på våra kläder när vi går förbi kyrkan och sedan börjar den sega vandringen uppför grusvägen. Molnen ligger fortfarande täta och täcker de flesta toppar, men vi får i alla fall en fin utsikt över byn, dalgången och Langvatnet. Den enda vi möter på hela vägen upp är en man i full fart på en fyrhjuling. Även om jag hoppas på att vi kan få skjuts den här sträckan så kommer jag inte ha några problem med att tacka nej ifall han skulle erbjuda det. Inom en timme har det slutat regna och skogen ligger bakom oss. Då kommer fyrhjulingen tillbaka upp i samma höga fart. Kort därefter planar vägen ut och vi viker av vänster mot Ny-Sulitjelma. Under en kort fotopaus upptäcker Vanessa att hennes nya vattenflaska är borta. Hon fyllde på den när vi åt lunch i Bodö och vi misstänker att den blev kvar där. Oturligt nog har hon samtidigt bestämt sig för att skippa sin kåsa det här året och bara använda flaskan. Vi funderar en kort stund på att gå tillbaka ner en bit för att se om den ligger på marken där vi senaste stannade, men kommer fram till att vi kan klara oss med min flaska. Med en snilleblixt får hon också idén att använda sin kastrull till köket som kåsa. Den har fasta handtag och är ganska liten vilket gör att det kommer fungera utmärkt.

Vid stugan stannar vi och vilar upp oss en stund inför resten av klättringen. Vanessa pratar lite med en kvinna som är på slutet av sin två veckor långa vandring. Förutom idag har de tydligen haft väldigt bra väder. Något vi inte räknar med att få se särskilt mycket av; prognoserna har nämligen lovat gott om regn den närmaste tiden.
Från stugan tar vi sedan leden istället för vägen de sista 2-300 höjdmeterna.

View of Ny-Sulitjelma cabin and the valley surrounding it. Vi lämnar Ny-Sulitjelma bakom oss och tittar ut över dess omgivning.

Ett vattenfall i Gikenelva bjuder på fin utsikt under klättringen. Det känns just nu skönt att temperaturen är låg eftersom vi kan behålla lite kläder på till skydd mot myggen som följer oss. När vi lämnar det sista av civilisationen bakom oss har det karga stenlandskapet börjat ta över. Leden är enkel att vandra, men klart blötare än tidigare år när vi gått i mitten av augusti. Precis som 2015 är det sen snösmältning i år och det syns tydligt i landskapet. Än så länge är dock leden fri från snöfält. Något som ska komma att ändra sig längre fram.

An even grander Gikenelva waterfall. Gikenelva bjuder på prakt.

Bortanför Sulitjelma kan vi se solen skina genom hål i molntäcket. Där vi är ligger de tyvärr tjockt fortfarande och täcker bergsmassivets toppar helt. Vi njuter ändå av att äntligen vara på fjället igen - det kunde ju ha varit värre. Snart ser vi det större vadet, markerat med ett kryss, över den namnlösa jokken som kommer ge oss en indikation på hur vattennivåerna ligger till egentligen. Man skulle kunna tro att det ska vara mycket vatten eftersom det är väldigt blött rent allmänt, men det ser ut att bli ett enkelt vad. Medan vi förbereder oss att äntra det iskalla vattnet börjar det regna igen. Vi ökar tempot för att komma över snabbt och få på oss regnkläderna. Vattnet går aldrig högre än en bit upp på vaden.

The first ford. Sulitelma massif hidden in the clouds behind. Ett enkelt första vad.

Efter vadet går leden ovanför Storelvvatnan en liten bit innan klättringen över ett pass tar vid. Med tanke på att klockan är efter 20:00 och det lär bli än mer kargt på andra sidan bestämmer vi oss för att försöka hitta en tältplats här. Det visar sig inte vara helt enkelt då de flesta plana ytor består av vattensjuk mark. Tillslut hittar vi en något gropig, men acceptabel plats. Med vår kombination av klassiskt liggunderlag i cellplast plus luftmadrass går det bra eftersom den är förvånansvärt bra på att svälja ojämnheter i marken.
Regnet försvann innan vi började sätta upp tältet och vi får en trevlig kväll trots det halvtrista vädret. Rejält med mygg gör oss sällskap vilket betyder att vi spenderar mest tid inne i tältet och lämnar därför ytterdörren i västlig riktning öppen för fin utsikt över sjön. Första dagen har i stort gått bra trots ett par incidenter. Först den försvunna flaskan och nu när det var dags att äta kvällsmaten upptäcker Vanessa att hon inte har fått med sig sin sked. Lite svårt att äta soppa utan en sådan. Vi får helt enkelt dela på min, eller ja, inte fysiskt då utan båda använda den.
Klättringen upp hit var lite tung för Vanessa tror jag, men hon höll imponerande nog samma fart som mig utan att klaga, och då ska ni vet att jag stoppat i mig massor med mat.
Senare under kvällen lättar molnen något och vi får till och med en liten glimt av glaciären på nordvästsidan av Stortoppen.


First nights camp spot at Storelvvatnan. Nattens tältplats vid Storelvvatnan.

Bad road ahead! En sann representation av de norska vägarna som vi svenskar självklart vet.

Bland molnen ovan Storelvvatnan.


Sulitelma Dag 2a Sulitelma Dag 2b Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet och norska Kartverket.

11 augusti ca 25 km
Gångtid ca 11 timmar, 9:30 - 20:30
Storelvvatnan till cirka tre kilometer efter Sårjåsjaurestugan

Det är fortfarande ett tjock molntäcke ovanför oss när vi vaknar. Regnet har fallit till och från under natten, men för stunden är det uppehåll. Vi torkar av det lätt fuktiga tältet innan vi packar ihop allt och inleder klättringen upp till passet. En del klipphällar passeras på vägen upp som kan vara rejält hala när det är blött. Vi klarar oss tacksamt nog utan incidenter och möts på andra sidan av vinter. Det är verkligen en markant skillnad på de olika sidorna även om jag kanske överdrev en smula nu. Temperaturmässigt är skillnaden inte stor, men det är annat med mängden snö. Bajep Sårjåsjávrásj är i stort sett helt istäckt fortfarande och många stora snöfält täcker leden. På väg ner möter vi en äldre kvinna som ser ut att ha det lite kämpigt. Dock inte tillräckligt för att vilja ta en paus och prata en stund. Ett kort "Hej!" och sedan försvinner hon uppför backen.

Heading up a pass. One of Sulitelmas glaicers can be seen to the left. Vi går över passet och lämnar Storelvvatnan bakom oss...


...och möter vintern på andra sidan.

Enligt den svenska kartan går leden, i stort sett hela vägen fram till broarna innan Sorjoshytta, på höger sidan om den namnlösa jokken som rinner ner i Bajit Sorjosjávri. I verkligheten är vår känsla att det inte stämmer. Stora delar är visserligen snötäckta, men vi uppfattar det som att vi korsar jokken flera gånger på snön. En koll på den norska kartan bekräftar att så är fallet. Varför leden gör det tycker vi är lite märkligt. Det ser ut att vara ganska enkel terräng om man håller sig på samma sida hela vägen fram till första bron. Kanske döljer snön något avgörande.

Jokken från Sorjostjåhkkås glaciär breder ut sig i flera grenar så där tar vi lite höjd och går över på en bred snöbrygga. Efter det ska vi egentligen ta oss ner mot bron, men den ser ut att ha en väldigt märklig placering som slutar mitt i jokken. Vi går aldrig närmare för att undersöka saken utan tar istället sikte direkt mot bro nummer två. Här är det lättare att förstå varför leden har den sträckning den har på denna plats. Under snöfältet är det troligtvis ett mindre stup eftersom det är brant och snön har ett överhäng. För att komma ner går vi lite till vänster där det inte är fullt så brant. En väg som med årets förutsättningar kännes klart enklare än hur det ser ut där leden går; där är det blött och lerigt mellan snöfälten. Sista biten fram till Sorjusstugan går vi på ett tunnare snöfält när Vanessa har otur och går igenom snön. Under är det fullt med stenar och tyvärr gör det att hon vrickar till foten lite. Inget som hindrar oss från att fortsätta, men det är ju inte kul när varje steg ömmar och man måste vara extra försiktig med hur man sätter ner foten. Hon har samtidigt börjat få känningar av en nerv som ibland hamnar i kläm i den andra foten.

Steep snow field we had to go around. Det branta snöfältet.

Vid stugan nyttjar vi vår DNT-nyckel för att se hur den ser ut inuti. Det är ju samtidigt trevligt att slippa vind och regn en stund, det ska jag inte neka till. Platsen är fascinerande och något kuslig i den karga miljön med det här gråa vädret. Vi gissar att det är magiskt vackert här en sommardag med lite mindre snö och mer sol. Inne i stugan är det riktigt trevligt med både rejält matbord och soffgrupp. Vanessa hittar till stor glädje engångsplastskedar som någon lämnat kvar. Nu behöver hon inte få i sig mina baciller längre. Jag passar på att laga min ena damask som precis gått sönder. Kroken som man fäster framme i skosnöret lossnade när jag tog av mig skorna och den behöver sys fast igen. Tur att den lossnade nu och inte under vandring.
Medan vi sitter där i stugan kommer en cyklist in och tar sig en snabb koll. Han byter några korta ord med oss på bred norrländska innan han går tillbaka ut i regnet och fortsätter mot Sulitjelma. Vi vet vad som väntar åt det hållet och tycker lite synd om honom. Det lär inte bli särskilt mycket cyklande de närmaste kilometerna uppför i snön.
Nöjd med lagningsresultatet, trots bristande sykunskaper, börjar vi packa ihop för fortsatt färd mot Sverige. Innan vi lämnar stugan ser vi till att städa upp snyggare än det var när vi kom dit. Inte för att den var stökig utan för att det helt enkelt känns bäst att göra på det viset.

Sorjus cabin Sorjusstugan

Sorjus cabin Inuti stugan.

Leden passerar några stenfält längs Bajit Sorjosjávri som kräver försiktighet i det blöta vädret. Överlag är det dock inte någon svår led att gå. Desto närmare Sverige vi kommer desto grönare blir det och mängden snö minskar samtidigt. Sista biten innan bron över den kraftiga jokken, som har sin källa i Sulitjelmas stora glaciärer, väljer vi vår egen väg istället för att följa leden. Det ser inte ut att vara någon större skillnad och marken är sannolikt torrare en bit från sjön. Bron är av klassisk norsk hängbro-stil och med tanke på att plankorna är blöta blir det en något svettig passage med krampaktigt grepp om räckesvajern. Hela vägen längs Sårjåsjávrre fortsätter vi sedan att välja vår egen rutt. Marken är fortsatt rejält blöt på många ställen och leden består ofta av lervälling och vattenpölar.

Scary Norwegian bridge across a nameless river. Den norska hängbron. Toppen i bakgrunden heter Hammaren.

Tillslut kommer vi äntligen fram till Konsul Persson stuga, eller Sårjåsjaurestugan som den heter på kartan. En plats jag velat, och sett fram emot att besöka en längre tid. Historien förtäljer att Nils Perssons ena dotter blev betagen av platsen under sin fars stationering i Sulitjelma. Till följd lät hon uppföra stugan till minne av sin far år 1922 och donerade den till Svenska Turistföreningen. Enligt berättelsen önskade hon att den skulle heta Konsul Perssons stuga och därför har den idag dessa två namn. Även om Sulitelmamassivet fortfarande göms i molnen kan vi förstå varför hon fattade tycke för platsen. Den omtalas ibland som en av de vackraste i svenska fjällkedjan.

Sårjåsjaure cabin. Konsul Perssons/Sårjåsjaurestugan

Inne i stugan sitter en ensam vandrare som vi gör sällskap för lite vila. Han går en stugtur med lättare packning och har idag gått hela den långa sträckan från Pieskehaurestugan. Vi får veta av honom att stugan numera har en stugvärd, men att han är ute på en dagstur. Det var nyheter för mig. Utanför står ett större tält som vi spekulerar om det kan vara stugvärdens. Inne i stugan finns det nämligen inte så mycket plats; två våningssängar är allt jag ser i det lilla rummet. Vi har en trevlig stund tillsammans med samtal som kretsar mycket kring det nyckfulla vädret. Genomvarma tar så småningom vårt sug att fortsätta över oviljan att gå ut i rusket igen.

Sårjåsjaure cabin Vi tittar tillbaka mot Konsul Perssons/Sårjåsjaurestugan.

Small ravine carved out by Sårjåsjåhkå. Mindre ravin utgrävd av Sårjåsjåhkå nedströms från stugan.

Härifrån upplever vi marken som torrare än tidigare. Leden är samtidigt väldigt lättvandrad. Det blir en behaglig avslutning på dagen... fram till det att Vanessa kommer på nästa sak som glömts, kastrullen till hennes kök! Hon kokade lite te i stugan och den blev tydligen kvar där. Utan kastrullen blir det genast mycket omständligare, plus att hon är väldigt nöjd med den rent allmänt. Även om vi hunnit närmare tre kilometer finns det inget att fundera på. Precis där vi står finns en stor sten med överhäng som är perfekt att gömma ryggsäckarna under innan vi vänder på klacken och går tillbaka.
Med en knapp kilometer kvar blir jag tyvärr tvungen att stanna och låta henne fortsätta själv. Anledningen är mitt återkommande problem med ett löparknä. Under dagen har jag känt tidiga symptom komma och bli allt kraftigare. Det högre tempot utan ryggsäcken har tyvärr gjort att det nu börjar kännas som att det kan äventyra hela vandringen. Medan Vanessa försvinner bakom nästa krön lägger jag mig därför ner med benen högt och börjar massera. Efter bara några minuter, känns det som, dyker hon upp vid krönet igen. Undrar om jag bara drog ner tempot genom att göra henne sällskap?
För att förklara löparknä lite snabbt. Vid cirka 30 graders vinkel passerar ledbandet på utsidan av knät den benknöl man har där. Över- eller felbelastningen leder till för stor friktion vid den punkten och skapar en inflammation, och följaktligen den smärta jag nu börjat känna av och är mycket bekant med sedan tidigare. På tillbakavägen tar jag det därför lite lugnare och försöker låta bli att böja benet mer än nödvändigt. Det känns inte bra, men jag kan fortfarande ta mig fram helt okej.
När vi är tillbaka vid ryggsäckarna igen börjar vi genast leta tältplats och hittar snabbt en bra yta. För att vara oss är vi klara sent med våra kvällsbestyr kring 23:00 den här dagen. Båda somnar vi med oro över vandringens fortsättning. Vanessa över bägge sina fötter och jag med mitt knä.


 

Second nights camp spot. Nattens tältplats i riktning mot Staddajåkkåstugorna.

We go that way! Ni är med på att jag bara försöker visa vägen till Sorjusstugan eller hur? Bra! (Gömmer mig bakom skämskudden.)

Getting closer to Sweden. Mängden snö minskar ju närmre Sverige vi kommer. Konsul Perssons/Sårjåsjaurestugan ligger längst bort i horisonten där sjön smalnar av.


Gå vidare till del 2.

Postat 2018-04-08 22:29 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Rago och Padjelanta - Del 4 av 4 Placerad på karta

Vi somnade till ett grått och ogästvänligt Tuottar i den tredje delen, med förhoppning om bättre väder kommande dagar.
Här kommer den fjärde och avslutande delen av berättelsen.


Rago Dag 7a Rago Dag 7b
Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

24 augusti   ca 25 km
Gångtid ca 9,5 timmar, 8:40 - 18:15
Tuottarstugorna till Såmmarlappastugan

Den här morgonen är det inte minsta tvekan om att det är frost på tältduken. Termometern visar 0 grader och det har varit en kall natt. Vi sover ofta med sovsäckarna som ett täcke, men den här natten fick vi båda lov att dra igen dragkedjan. Minsta lilla glipa släppte annars in en isande kall luft. Temperaturen är ändå lätt att stå ut med när vi öppnar tältdörren och tittar ut. Solen skiner från en klarblå himmel och stugplatsen som igår kändes närmast fientlig i sin gråa och steniga miljö lyser nu upp i starkare färger och blir genast mycket mer inbjudande.

Our sixth camp spot for the hike, at Tuottar cabins. Taken the morning after. Vår tältplats vid Tuottarstugorna.

Not a bad place for a toilette. Ett rum med utsikt?

Frukosten äter vi inne i stugan och vi får trevligt sällskap av det tyska paret igen. De planerar att gå till Såmmarlappastugan idag medan vi inte riktigt har bestämt oss än. Vårt sista vägval väntar framme vid Tarraluoppalstugorna och det blir antingen att fortsätta på leden eller att vika av till den sparsamt rösade Präststigen. En gammal färdväg som bland annat präster gick för att ta sig till Alkavare kapell i Sarek. Ett kapell som används än idag med gudstjänst en gång varje sommar. Linné gick också här och ska jag vara helt korrekt är det snarare Linnés väg vi skulle gå i så fall eftersom han gick till just Tarraluoppal. Färdvägen går öster om Padjelantaleden uppe på kalfjället med fördelen att det bara blir skog de sista 3 kilometerna. Dagens väder får avgöra.
Vi säger på återseende till våra tyska vänner och fortsätter söderut på vår vandring runt klockan 8:30. Vi passerar snart en väldigt fin tältplats på en liten hylla ovanför en sjö på höger sida. Med morgonens sol även under gårdagen hade vi gärna tältat där och blivit rejält avundsjuka på dem som redan tagit platsen. Området lyser verkligen upp idag och vi får ta del av dess fulla skönhet. Leden är enkel att vandra vilket gör att vårt fokus nästan helt läggs på att njuta av omgivningen. Till höger avlöser sjöarna varandra med delar av Gierrgevárres massiv som reser sig bakom. Till vänster stoltserar Sareks mer dramatiska toppar.

The moon appearing over Jungatjåhkkå. Månen visar sig ovanför Jungatjåhkkå.

Panorama mot Sarek med Sarvestjåhkkå, Tjåggnåristjåhkkå och Vássjábákte från vänster till höger.

När vi kommer allt längre söderut börjar vi möta folk som går i t-shirt och så småningom till och med shorts. Med tanke på att vi fortfarande har jacka och byxor på oss måste det vara en stor temperaturskillnad mellan Tarradalen och där vi kommer ifrån. Nere vid stugorna märker vi själva ganska snart varför de hade mycket mindre kläder på sig - temperaturen ligger runt 15 grader här. Det är helt tyst och vi ser inga människor i rörelse, inte ens någon stugvärd. Vi skriver in oss i färdboken och för min del lånar jag så klart ännu ett dass. Börjar nu tappa räkningen på antalet besök jag gjort på ledens utedass. Den troliga orsaken till mitt magbesvär kom jag underfund med på slutet av gårdagen. I ett snilledrag tyckte jag det skulle vara bra att öka på fibermängden i min kost som annars saknat det lite grann. Mitt val föll på chia- och linfrön. Bägge har en rekommendation på max intag per dag. I den förstas fall handlar det om ett högt kaloriinnehåll och risk för viktökning, knappast ett problem vid fjällvandring och en anledning till att jag valde just dem, medan den andra är giftig i för stor mängd (kroppen kan bilda vätecyanid). Jag var därför väldigt noga med att inte ha för mycket i min frukostblandning. Vad jag däremot inte hade koll på var linfröets andra lite mindre kända egenskap - en närmast laxerande effekt. Speciellt för någon som går från nästan noll till daglig maxkonsumtion...
Tur att vi valde att avsluta med Padjelantaleden och att det inte var någon dålig mat jag hade fått i mig. Får bli bättre förundersökning på matfronten nästa gång jag experimenterar med något nytt.

View over Tarraluoppal cabins and the start of the Tarra Valley. Solen skiner på Tarraluoppalstugorna och starten av Tarradalen.

Vi tar också en kort rast nedanför stugorna för att få i oss lite ny energi samt besluta om vår fortsatta färdväg. Det blir i huvudsak vädret som bestämmer åt oss (och kanske viss bekvämlighet). Två saker är det som avgör; den mycket lägre temperaturen vi upplevt 200 - 300 höjdmeter högre upp och det faktum att molnen fortfarande gömmer topparna åt sydost. Även om vi mer än gärna skulle fortsätta på kalfjället vill vi inte riskera att hamna mitt i molntäcket med dålig sikt och kylig luft. Av de anledningarna fortsätter vi därför mot Såmmarlappastugan. Framför oss väntar ungefär två dagars skogsvandring, något vi egentligen inte är särskilt förtjusta i, men nu försöker vi övertala oss själva med att vi behöver lite variation. En del tveksamma tankar flyter runt i huvudet. Kommer vi ångra oss när den här dagen är slut?
Efter några kilometer får vi se nästa lite märkliga beteende från en ren. Bara ett tiotal meter bredvid leden har den ställt sig i perfekt fotopose och rör knappt en muskel. Med jämna mellanrum rör den lite långsamt på huvudet och ser ut att vara fullständigt ointresserad av vår närvaro. Vi börjar fundera på om det är en attrapp som någon same stället ut för oss turister. När det tyska paret senare kommer ikapp oss vid en rast får vi höra att den stod kvar i samma pose när de passerade. Fascinerande djur.

How nice of him to pose for us. Mekanisk eller äkta? Ett bra foto tycker jag att det blev i alla fall.

Skogen tar sedan oundvikligen sin början. Med avsaknad av vind blir det snart ganska varmt och vi svalkar därför av oss när vi kommer fram till en bäck. Fjällskogen, som har en något ljusare grön nyans på kartan, är enligt min mening en mycket trevligare miljö att gå i jämfört med barrskog. Fjällbjörk som växer glesare tillåter oftare god sikt över omgivningarna. Höstens antågande börjar märkas av på den gulnande växtligheten. Det ska nog gå bra ändå det här.
Sträckan blir tillslut att kännas väldigt lång, åtminstone för min del. Det är i runda slängar 10 kilometer från det att man lämnar kalfjället tills man kommer fram till stugplatsen, men den här dagen känns det mycket längre av någon anledning. Tillslut får vi syn på en skylt som pekar mot Holmboms badkar. Om jag minns rätt är det en källa med en liten undervattensgrotta och den innebär också att vi är nära fjällstugan. Vi bestämmer oss för att göra en avstickare som undantag, men kommer bara 20 meter på stigen innan vi snabbt ändrar oss. Den går rakt över en myr som är rejält blöt idag. Ingen av oss är sugna nog på att offra torra fötter bara för att få se en "vanlig" källa. Istället fortsätter vi på leden och håller ögonen öppna efter en kåta som ska finnas på höger sida. Innan nuvarande stugplats anlades så var det den som var "Såmmarlappastugan". Skogen måste dock ha växt till sig rejält sedan den tiden för vi går rakt förbi utan att hitta någonting.
Vid stugan möts vi av stugvärden och ett glas saft. Ett klassiskt och väldigt trevligt mottagande i svenska fjällen och faktiskt första gången för vår del. Sittande på farstutrappan samtalar vi en stund och får tips om både tältplatser och kommande sträckor. Mellan Tarrekaise- och Njunjesstugan är det tydligen tuffare terräng som tar en del tid att ta sig igenom. Jag frågar också om de sett några hjortron på andra sidan älven - det finns nämligen en båt att nyttja här för att ta sig över dit. Tyvärr blir svaret negativt, men hon nämner att stugvärden som var i Njunjesstugan när de passerade hade hittat mer hjortron än någonsin i fjällen. Vanessas ögon lyser upp och jag inser att morgondagens plan redan är bestämd.
Platsen som stugan ligger på är verkligen väl vald. Skogen är öppen här, Darrhaädno rinner förbi precis utanför, och runt omkring reser sig flera höga toppar. Ett riktigt litet paradis (så länge myggen håller sig borta vill säga). Medan vi sitter där ansluter några från ett äldre sällskap i samtalet och en helikopter anländer med ett par jägare och deras hund. Säsongen för ripjakt börjar imorgon får vi veta.

Såmmarlappa cabin Såmmarlappastugan

Just outside the cabin you find the river Darrhaädno. On the other side Vuoksák and Gárddevárre.Den här härliga utsikten hittar du precis utanför stugan.

Vi tackar för saft och pratstund innan vi tar till fots igen. Kort efter stugan passerar man en liten bro. Direkt efter den hittar vi en bra tältplats på vänster sida och bestämmer oss för att stanna där. Vid stugan märkte vi inte av särskilt mycket mygg, men här är de betydligt fler. Tur då att det finns en eldstad iordninggjord på platsen. Vi plockar ihop döda kvistar och ris i området och Vanessa sätter igång med att starta en eld. Flera av de vi mött längs leden har rapporterat om kraftigt regn tidigare, något som vi klarat oss ifrån. Här märks det på att vi endast hittar mer eller mindre fuktiga kvistar. Vanessa får kämpa lite innan det blir fart på elden på grund av det. Fördelen är att det blir extra rök som jagar bort myggen.
Trots avsaknad av vyer blir det ändå en ganska trevlig avslutning på dagen med vår lilla eld inne i skogen.


Lovely waterfall right next to the trail. Might be Buokkekjågåsj. Fint litet vattenfall precis bredvid leden. Osäker på om det är Buokkekjågåsj eller någon av de andra jokkarna i närheten som saknar namn.

Duck-boards over the wet parts in the valley. Stájggá in the background. Spången hjälper oss över de blöta områdena. Stájggá långt bort i bakgrunden.

The lush forest in Tarra Valley. Autumn is knocking on the door. Höstens antågande anas på den gulnande växtligheten i björkskogen.

Vanessa making a fire at our seventh camp spot. Vanessa kämpar på med elden vid vår fuktiga tältplats i skogen.


Rago Dag 8 Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

25 augusti   ca 23 km
Gångtid ca 8 timmar, 8:00 - 16:15
Såmmarlappastugan till Njunjesstugan

Under natten regnar det varje gång jag vaknar till. För första gången på den här vandringen så regnar det också fortfarande när det börjar bli dags att krypa ut ur tältet. Vår tur håller ändå i sig med bara några minuters väntan innan det har minskat till ett väldigt lätt duggregn. Snart försvinner även det. Tältet är det dock värre med - yttertältet är helt dyngsurt både på ut- och insida. Vi torkar av det värsta och packar sen ihop ytter- och innertält var för sig. Mitt i våra morgonrutiner passerar det äldre sällskapet vi samtalade med under gårdagen och de vinkar glatt till hälsning. (Hädanefter kallade Pensionärsexpressen. Notera dock att jag inte har en aning om ifall de verkligen är pensionärer. Det syftar mer till deras fart och något högre ålder än vår.)
Det märks tydligt på leden att det regnat rejält under natten. Mycket blötare och lerigare än tidigare. Nästan så att man vill ha regnjackan på sig när vegetationen blir tätare. Leden är annars fortsatt lättvandrad överlag. Vi blir positivt överraskade av hur lång tid det tar innan vi kommer ikapp Pensionärsexpressen. De hade hoppats hitta vatten snart, men har nu stannat mitt i skogen ändå. 5-10 minuter senare kommer vi fram till en bäck och jag sänder en omtanke till dem i mitt huvud.
Under flera kilometer vakar Måskásjgájsse majestätiskt över oss på vänster sida. Vädret växlar mycket fram och tillbaka hela dagen med någon kort regnskur och enstaka solglimtar. Vid en av de senare stunderna passar vi på att spänna ut yttertältet för lite torkning medan vi tar rast. En rast som blir kortvarig då nya moln snabbt drar in igen.

Continuing along the Tarra Valley. Vi fortsätter i en något fuktigare Tarradal.

Framme vid, vad som kanske kan kallas Bádurjåhkå, är det lätt att förstå var man befinner sig på kartan. En jokk som stundtals innehåller mycket vatten och delar upp sig i så många förgreningar lämnar tydliga spår i landskapet. Ett brett stenfält berättar om väldigt högt vattenflöde och flera ändringar av detsamma tidigare i historien. Antingen är vattnet lägre eller rinner andra vägar numera eller så har de höga och smala stenrösena som finns här byggts upp nyligen. Om broar kan rasa av vattenmassorna lär inte de stå kvar särskilt länge.
Kort därefter anländer vi till punkten där Nordkalottleden ansluter. 2 kilometer in längs den leden, på andra sidan älven, finns Svenska Turistföreningens äldsta stuga: Tarraälvshyddan. Den lockar tillräckligt mycket för att vi ska ge oss på en så pass lång avstickare för vår del. Vi gömmer ryggsäckarna bredvid leden och packar regnjackor och nötter i en dagturssäck. Tecken på att det är en led som vandras mindre och därför inte har prioriterats i underhållsarbetet visar sig snart. De har visserligen precis byggt en ny minibro över en bäck och röjt bort buskar och träd som börjat växa in över leden, men de skulle behöva byta ut och eventuellt lägga mer träspång. Nattens regn har gjort att det är väldigt blött och den nersjunkna spången är helt under vatten på flera ställen. Flera dagars ledvandring har tydligen gjort oss bekväma eftersom vi nu klagar över att spång saknas eller är utsliten. I en liten nedförsbacke med lerig sådan är det mycket nära en vurpa i klassisk slapstick-humor. För övrigt det enda underlag som mina skor inte riktigt klarar av - om nu någon sko gör det.
Stugan ligger mysigt gömd i skogen nära älven. Utanför står en ny informationsskylt uppsatt som talar om att den byggdes redan 1889 och därmed är STF:s äldsta bevarade stuga. Med tanke på det är den i förvånansvärt bra skick, och det är fortfarande fullt möjligt att övernatta i den. Stugan byggdes för att turister skulle ha någonstans att övernatta på sin väg till Sulidälbmá. Det berg man trodde var Sveriges högsta i slutet av 1800-talet. Vi andas in historiens vingslag en stund innan vi noterar vår närvaro i färdvägsboken och vänder åter igen.

Tarra river cabin Tarraälvshyddan har fått lite ny färg på senare tid.

Not a bad view from the Tarra river cabin. Darregájsse massif watching over the valley on the other side. Vacker utsikt över Darregájssemassivet på andra sidan älven.

Tillbaka på Padjelantaleden talar en skylt om att det är 4 kilometer kvar till Tarrekaisestugan. Den dyker upp bland träden tidigare än väntat och en snabb mätning på kartan bekräftar den känslan. Avståndet ser ut att snarare vara runt 3 kilometer. Platsen ger tyvärr inte samma trevliga intryck som Såmmarlappastugan gjorde. Skogen upplever vi som mer instängd och det är längre ner till vattnet i Darrhaädno, eller mer korrekt Darrávrre i det här fallet. Pensionärsexpressen visar återigen varför jag fastnade för det smeknamnet. De har passerat oss under vår lilla utflykt och sitter redan inne i stugan och äter sin lunch.

Tarrekaise cabin Tarrekaisestugan

Det blir ett kort stopp vid stugan. Innan vi fortsätter tvättar jag mina fötter och strumpor som behöver en uppfräschning efter den stundtals blöta och leriga terrängen. På mindre än 100 meter växer sedan sträckan till Njunjesstugan från 6 till 8 kilometer. Man kan lugnt påstå att det finns lite att jobba på gällande skyltningen (tre skyltar, alla med olika avstånd). Det här plus stugvärden i Såmmarlappastugans varning om svårigheter gör att vi förbereder oss mentalt för en tuff sträcka. Kanske just därför tycker vi inte att det stämmer med verkligheten. Visst passerar vi steniga områden, men det är inte värre än något annat vi stött på under vandringen. Kommer man däremot från andra hållet med en enkel start kan jag förstå om man tycker det är jobbigt.
Trots sin, i dessa trakter, beskedliga höjd över havet visar sig Njunjesstugan ligga väldigt öppet bland klipphällar. Medan jag går in i stugan för att skriva i färdboken passar Vanessa på att lägga sig och vila lite i solskenet som har hittat fram igen. Ingemar är något reserverad i sitt första mottagande när han kommer ut från sitt rum i stugan. (Jag hoppas jag minns rätt namn på stugvärden, det är inte min starka sida.) Vi byter några korta ord innan han avviker för att hjälpa en annan gäst. När jag fyllt i boken går jag ut och sätter mig på trappan för att vila mina fötter. Ingemar kommer också ut på trappan kort därefter och jag passar på att fråga om hjortron och tältplatser längs leden. Han visar nu upp en mycket gladare och mer pratsam sida.
- Hjorton har jag tyvärr inte sett mycket av och tältplatser är det lite dåligt med närmast efter stugan, men ni är välkomna att tälta i björkdungen på andra sidan älven, säger han.
En jägare ansluter också till vårt samtal.
- Har ni sett några ripor? undrar han.
Han berättar att han inte haft någon tur den här första dagen. För hans del har jag tyvärr bara dåliga nyheter att förmedla.
- De senaste riporna vi såg var innan vi anslöt till Padjelantaleden, 7 mil norrut.
Jag önskar honom lycka till och tackar sedan för mig och går bort till Vanessa för att berätta vad jag fått reda på. Dungen på andra sidan ser trevlig ut så det blir ett enkelt beslut att stanna här för dagen.
Ett häftigt ljusfenomen uppstår plötsligt när en bred regnbåge placerar sig mellan oss och Njunjesvárres nästan lodräta brant. Regnbågen syns bara där solen lyser på berget vilket gör att den smälter in i miljön. Det ser ut som om det egentligen är berget som är färgat på ett mycket märkligt sätt.

Rainbow only on the side of Njunjesvárre. En bild kan aldrig ge en sådan här upplevelse rättvisa. Bilden kanske kan hjälpa fantasin på traven lite grann i alla fall. Foto: Vanessa

Med tältet uppställt inleder vi vår efterlängtade hjortronjakt. Från björkdungen går vi uppströms ovanför älven i ett myrområde som kryllar av hjortronblad, men tyvärr inte några bär. Vi letar i kanske 30 minuter och Vanessa är den enda som hittar några i form av två mer eller mindre övermogna bär - inget vidare bra resultat. Vi får glädjas åt blåbär och det fina vädret som anlänt lagom till kvällen istället.
Tillbaka vid tältet kommer Ingemar förbi och hälsar på. Han undrar om tältplatsen fallit oss i smaken och vi bekräftar att den är till belåtenhet. Det blir också lite samtal kring vandringsutrustning innan han ursäktar sig och går tillbaka ner till stugan. Medan vi funderar på att ta tag i de sista kvällsbestyren kommer två unga killar upp till dungen och sätter upp sitt tält. De är ute på en kombinerad vandrings- och fisketur. På plats finns ett antal torklinor redan uppsatta och de börjar genast hänga upp sina kläder. En av dem berättar att de hade haft kläderna hängandes ute när regnet föll under natten. Det ser ut att vara flera vanliga bomulls t-shirts så det förvånar mig inte att allt fortfarande är blött. De verkar ändå vara vid gott mod. Jag önskar även dessa "jägare" lycka till och drar mig tillbaka för att krypa till kojs.


Inside the Tarra river cabin. Insidan av Tarraälvshyddan. Två personer kanske kan klämma ihop sig på den lilla britsen.

Njunjesstugan with Njunjesvárre rising above. Njunjesstugan med Njunjesvárre som reser sig bakom.

This is what it should look like, right? Our eigth and last camp spot for the hike near the Njunjes cabin. Mästerligt första försök att få upp tältet i den mysiga björkdungen, eller hur?

Ser ut att vara ett mäktigt vattenfall i ravinen som Áhkalmgårttje skapat på andra sidan.


Rago Dag 9 Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

26 augusti   ca 12 km
Gångtid ca 4 timmar plus båttransport, 7:45 - 12:30
Njunjesstugan till Kvikkjokk

Vi bestämde innan vi somnade igår att vi skulle ta det lugnt idag. Båten till Kvikkjokk går inte förrän klockan 13.00 och det ska vara en lätt sträcka att gå. Det spricker egentligen redan när vi vaknar. Tidig läggdags leder till tidig morgon. Midnatt för vandrare är väl vid 21.00 eller hur? Med en temperatur kring 7-8 grader är det en härligt frisk och vacker morgonsol som möter oss utanför tältet. Redan klockan 7 har vi packat ihop allting och börjat gå ner mot stugan för att förhoppningsvis kunna säga adjö till Ingemar. Han visar sig vara mitt i tandborstningen, men stannar ändå och pratar med oss en bra stund. Han tipsar om flera sevärdheter längs leden. Vi tackar så mycket för den trevliga vistelsen och startar sedan vår sista vandringsdag klockan 7.45.
Trots den tidiga timmen såg vi flera sällskap gå iväg före oss. Vi går också ikapp eller möter andra som går ikapp oss i mycket större utsträckning än någon annan dag. Det märks att transporten från Kvikkjokk i huvudsak är koncentrerad till helgen så här sent på säsongen (på vardagarna går det endast en buss för de morgonpigga vid 5.20).
Cirka 2 kilometer från Njunjesstugan öppnar sig skogen för hemmanet Njunjes. Platsen var bebodd fram till 1950-talet innan den, enligt historien, övergavs för gott. Nu kan vi se tydliga spår att den åter är i bruk och att någon håller på att fräscha upp byggnaderna. Lite avundsjuk blir man allt på de som bor så här vackert även om det är avlägset.

Work is being done on an old barn at Njunjes homestead. Arbete pågår vid hemmanet.

Not a bad place to live. Njunjes homestead with Gasskájvvo in the background. Njunjes hemman, sämre ställen att bo på kan man helt klart hitta. Gasskájvvo i bakgrunden.

Efter hemmanet övergår leden stundtals till något som kan kallas för en fyrhjulingsväg och blir följaktligen mycket lätt att vandra. Vid en bro kommer vi ikapp Pensionärsexpressen som startade ungefär när vi kom ner till stugan för att tacka Ingemar. De har satt sig på bron med benen dinglande över vattnet. Jag håller med om förträffligheten i den aktiviteten och gör de sällskap i väntan på att Vanessa ska komma ikapp. (Haha, för en gångs skull är det inte jag som hamnat på efterkälken!) Öppningen i skogen som jokken medför låter solens strålar skina på oss. Vanessa ansluter snart och vi stannar kvar en stund när de andra väljer att fortsätta mot Kvikkjokk.
Ett tips som Ingemar gav oss på morgonen var att gå ner till Darrhaädno när vi hör ett tydligt brus från en fors. Sagt och gjort smyger vi oss nu fram genom buskaget mot det dånande ljudet av stora vattenmassor. Forsen som möter oss på andra sidan träden är verkligen imponerande. Vi klättrar fram på enorma stenar nära vattnet med hjärtat i halsgropen. Ett felsteg här och det blir ett ofrivilligt hopp från 5:ans trampolin ner i en kokande kittel med iskallt vatten.
När vi kommer ut på leden igen möter vi ett yngre par som precis står och funderar på om det är värt att gå ner för att titta på forsen. Vi kan inte annat än rekommendera det, speciellt med tanke på att den bara ligger några få meter från leden.

Impressive Darrhaädno rapids. Darrhaädno forsar fram i blågröna färger.

Det fortsätter sedan mer eller mindre instängt i skogen med tillfälliga öppningar där vi åter kan se topparna i och kring Tarradalen. Återigen kommer vi ikapp Pensionärsexpressen vid en bro de stannat att rasta vid. Jag passar på att dricka lite vatten i jokken och även skölja min svettiga tröja. Värmen har stigit ju närmare Kvikkjokk vi kommit. När jag tar på mig ryggsäcken igen tycker jag mig höra ett konstigt ljud, alldeles som om något föll från säcken och landade på bron. Jag tittar mig omkring, men kan inte se något ligga på varken bron eller marken. Kan inte komma på att jag saknar något heller så vi vinkar adjö till Pensionärsexpressen än en gång och fortsätter. 15 minuter och 1 kilometer senare slår blixten ner. Var är mina solglasögon?! Jag inser direkt att det måste vara dem jag hörde slå i marken när jag tog på mig ryggsäcken. Vanessa får således chansen till lite skön vila i solen på älvens strandkant medan jag får arbeta vidare genom att småjogga tillbaka mot bron. Den andra personen jag möter ger mig som tur är ett positivt svar. Han har hittat glasögonen och varit snäll nog att ta dem med sig. Jag tackar honom enormt mycket för att han besparat mig en hel del tid på letande.

Passing a German speaking fellow on his third or fourth week in the Scandinavian mountains. Gasskájvvo in the background. Vi passerar en tysktalande herre som är ute på sin tredje av planerade fyra veckor i fjällen. Gasskájvvo i bakgrunden.

Tillbaka med Vanessa igen ser hon ut att njuta alldeles för mycket av sin rast. Det får minsann räcka, dags för henne att jobba lite också! Vi inleder så det sista rycket mot Bobäcken där båten hämtar upp vandrare för transport till Kvikkjokk. Landskapet öppnar sig snart för Vállegårssås framfart. Bron som tar alla vandrare över jokken visar sig vara en rejäl konstruktion, klart överdimensionerad för nuvarande vattenmängd. Andra tider på året är läget garanterat ett annat - bland de blottade stenarna ligger många rester av döda träd som slitits med av vattenmassorna. Vi passerar därefter en sidofåra till jokken där en ny stor bro håller på att byggas. Just nu är det nästan inget vatten alls här, men vi kan se resterna av den tidigare bron bland stora trädstammar längre nedströms. En tillfällig bro är utplacerad som vi får nyttja den här gången.

Vállegårsså Vállegårsså

11:30 är vi framme vid Bobäcken och där sitter redan ett tiotal personer och väntar på båten. En av de ringer upp Björn Sarstad som brukar köra båten och jag berättar därför att det är många till på väg. Vi får besked att de kommer på en gång och sedan kör en vända till enligt ordinarie tidtabell. Det blir alltså ingen lång väntan på båten. Pensionärsexpressen visar åter prov på sin styrka när de anländer inte långt efter oss. Båten anländer och körs istället av Helena(?), minnet sviker mig på namnet. Det blir en avkopplande resa i strålande väder med trevligt småprat.
På fjällstationen märks det också tydligt att bussanslutningen till tåget går en bättre tid på helgen. Trots att vi är utanför den absoluta högsäsongen är det mer folk nu än när vi var här 2014 och 2015. I den som vanligt varma receptionen är det sällan en fåtölj ledig (runt 25-30 grader som värst). När vi äter middag på kvällen blir det fullsatt nästan omgående.


Epilog:

På hemresedagens morgon kunde vi se snötäckta fjälltoppar i fjärran. Något som också förekommit tidigare i augusti, men som vi alltså slapp under vår tid på fjället. Jag upplever det gärna på avstånd istället för att vara mitt i det. Resan hem flöt på utan större problem den här gången. Bussen från Kvikkjokk blev visserligen fylld till bredden och vi blev sittandes på golvet vid den bakre dörren tills en extrainsatt buss kunde möta upp oss. Väntetiden vid byte till tåg i Murjek var längre än tidigare så vi har nog sett allt som går att se i den lilla "byn" nu. Det är riktigt trist med alla förfallna hus som bara övergetts - det lägger en känsla av vemod över platsen. Samtidigt förstår jag att det måste vara svårt att livnära sig här som dagens samhälle ser ut.

Själva vandringen då? Jag är mycket nöjd med den! Löst planerad med bara den första dagen riktigt bestämd och två olika slutmål där Ritsem var det mest troliga. Vi hade med oss kartor för hela Padjelanta och Sarek plus delar av Nordkalottleden och Abisko/Kebnekaise. För min del fungerade det här konceptet väldigt bra. Annars kan det lätt bli onödigt stort fokus på att nå målet och då är det också lätt att börja leta genvägar och öka tempot oavsett om man egentligen vill eller inte. Nu hade vi istället maximala tio dagar till vårt förfogande och anpassade turen efter det beroende på vart vi hamnade.
Vi hade återigen tur med vädret och behövde bara bära regnkläderna för deras huvudsakliga syfte ett fåtal gånger. När jag tänker efter så hade vi shorts på oss längre tid än det. En höjdpunkt, som också var en av anledningarna till startplatsen, var sjön Litlverivatnet och Litlverivassforsen. Mina största favoriter från vandringen är annars området ovanför Vielggisbákte och sträckan mellan Tuottarstugorna och Tarraluoppalstugorna. Vägen till Tuottarstugorna är en potentiell kandidat också, men vi hade ju tyvärr dåligt väder den dagen. Överlag bjöd Padjelantaleden på enklare och mindre stenig terräng jämfört med norra delen av Kungsleden. Antalet höjdmeter upplevde vi som något mer beskedliga också. Det fick vi istället känna på de fyra första dagarna när vi gick utanför led.
Sammanlagt blev det en vandring med väldigt stor variation. Kargt och stenigt, gröna böljande kullar, stora sjöar, vilda forsar och lummig fjällskog. Det sistnämnda som till största del förekom på slutet var en mycket trevligare bekantskap än skogen norr om Kvikkjokk. Mer öppen och mer lättvandrad med höga fjälltoppar på nära håll.

Avslutar med lite statistik för oss som tycker om det:

  • Totalt gick vi ca 185 kilometer fördelat på 9 dagar. 68 kilometer utanför led med 19,5 kilometer per dag i snitt och 117 kilometer på led med 26 kilometer per dag i snitt. Första och sista dagen är då räknade som halvdagar.
  • Vi åt goda blåbär varje dag, hallon 1 dag och hjortron på 5 av dagarna (räknar inte de få övermogna vi hittade näst sista dagen). Det provades också odonbär och hönsbär av ren nyfikenhet, knappast för deras "fantastiska" smak.
  • Missöden uppgick till 0 i antalet på den här vandringen, i kontrast till förra året. Spännet som gick sönder under transport räknar jag inte eftersom det var utom vår kontroll och skedde på vägen till vandringen.
  • Däremot ramlade Vanessa totalt 5 gånger. Alla vurpor utan någon allvarlig konsekvens som tur var. Om det berodde på hennes skor eller något annat låter jag vara osagt.
  • Vi hade egentligen bara 1 dag med dåligt väder och det var framförallt molnigt och kallt då - det regn som föll förekom mest på nätterna.
  • Våra packningar vet jag inte exakt, men vi startade båda med någonstans kring 15 kg inklusive allt utom det vi hade på kroppen. Om du vill veta vilken utrustning jag bär med mig har jag lagt upp en lista här. Den innehåller inga siffror på mat och bränsle som däremot är inkluderat i den total vikten här. Jag försöker hålla den någorlunda uppdaterad som en allmän lista. På enskilda turer kan det så klart skilja något vad jag tar med beroende på längd, område och förväntad väderlek.

Postat 2017-02-26 15:37 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Rago och Padjelanta - Del 3 av 4 Placerad på karta

I den andra delen av berättelsen, efter en utmattande avslutning på en fantastisk dag, fann vi oss som tillfälliga innevånare i Sáluhávrre sameviste. Här kommer den tredje delen.


Rago Dag 5a
Rago Dag 5b Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

22 augusti   ca 28 km
Gångtid ca 10,5 timmar, 8:20-19:00
Sáluhávrre till Arasluoktastugorna

Natten har varit något kylig och när vi vaknar gnistrar tältduken vackert i solskenet. Den fina morgonen med klarblå himmel och starkt lysande sol gör att eventuell frost på tältet hinner smälta innan vi kryper ut. Vi spenderar en del tid med att torka av tältet som blivit väldigt fuktigt under natten innan vi ger oss iväg framåt 7:30. Som tack för gästfriheten är vi extra noga med att inte lämna några spår efter vår närvaro.
Till en början hittar vi inte stigen som vi är säkra på måste vara tydligare här. Vi irrar runt ett tag innan jag tillslut får syn på en markering som sticker upp i det annars platta landskapet och mycket riktigt hittar vi stigen där. Den är sedan enkel att följa fram till broarna över Vuojatädno.
Under de senaste fyra dagarna har vi inte sett en enda människa på fjället, men så fort vi närmar oss Padjelantaleden får vi syn på de första - ett par som tältat nära broarna och ser ut att vara mitt i morgonbestyren. Vi håller oss på avstånd, men vinkar glatt som hälsning.
Vårt första stora beslut om vägval gjorde vi redan dag två i Rago. Igår kväll tog vi det andra. Med sex dagar kvar till förfogande var det ena alternativet att gå norrut i terrängen med Ritsem som mål, men även om det närmsta området är intressant känns det något för litet för vår del med tanke på antalet dagar. Skulle vi fortsätta längre norrut på Nordkalottleden blir det troligtvis mer stenig och karg terräng igen när den går tillbaka mot Norge. Istället väljer vi därför att gå mot den mittersta bron med Padjelantaleden söderut och Kvikkjokk som mål. Det lockar faktiskt lite att gå på led som omväxling och därmed slippa behovet att leta efter bästa vägen genom terrängen. Kanske var det också det tunga slutet på gårdagen som avgjorde vårt val.

Following the trail from Sáluhávrre towards the Padjelanta trail. Vanessa letar sig fram på stigen från Sáluhávrre till Padjelantaleden.

Vid den här tidpunkten fyller den mittersta bron knappt någon funktion - strömfåran är helt torrlagd. Vi stannar och dricker lite vatten vid rastplatsen mellan broarna. Himlen är i stort sett molnfri och solen gassar obarmhärtigt. Vi spekulerar i om det kan vara ett liknande högtryck som vi hade förra året i Sarek som nu lagt sig över fjällen igen. Det vore ju onekligen trevligt med sådana här dagar hela vägen till Kvikkjokk. En timme senare blir vi tvungna att stanna vid en bäck för välbehövlig svalka genom att skölja både tröjor och hattar i det kalla vattnet. Den lilla nackdelen tar jag gärna jämfört med kyligare väder.
Vägen fram till att vi är jämsides med Gievgessuoloj tar uppskattningsvis ungefär hälften av tiden längs leden som den gjorde i terrängen på andra sidan under gårdagen. Jag förvånas över mängden vandrare som vi möter på leden. Den absoluta högsäsongen har passerat och stugorna kommer snart att stänga. Därför hade jag inte väntat mig att möta så här många. Kan det bero på att vi går från norr till söder och den motsatta riktningen är mer populär? Eller har vi helt enkelt blivit folkskygga efter fyra dagar i ensamhet?
I sluttningen ovanför Vásstenjávrre sameviste får vi dagens första höjdpunkt med milsvid utsikt över Vásstenjávrre. Ett sådant tillfälle bjuder verkligen in till rast så när leden passerar en liten bäck sätter vi oss ner en stund och svalkar våra fötter - det är helt vindstilla och ingen mygg. Några moln har letat sig fram, men solen skiner fortfarande och skänker oss en härlig värme nu när vi kommit lite högre upp.

Leden är mycket lättvandrad hela vägen fram till Låddejåkkåstugan med relativt beskedliga backar och lite sten. Nere i den här dalen är det intressant nog lite svalare än uppe på fjället. Kanske är det den vattenrika Låddejåhkå som kyler ner platsen eller så är det helt enkelt bara några moln som råkar passera precis då. Jag stannar och pratar med stugvärden som håller på med det mindre roliga arbetet att bränna skräp. Hon beklagar sig över att många slänger väldigt mycket plast i fjällen som istället borde återvinnas hemma. Mina egna planer på att slänga skräp här får mig genast att skämmas lite grann och komma på bättre tankar - det mesta är trots allt plast i form av olika förpackningar och väger inte mycket. Vi pratar annars lite allmänt om fjällvandring. Jag frågar också om beläggningen på stugan och får statistik som visar ett möjligt mönster i väderförhållandena det här året jämfört med det förra. I år har hon fått ihop 200 gästnätter med bara ett par veckor kvar av säsongen, medan förra året genererade hela 600. Som en del av er kanske minns var det väldigt sen snösmältning 2015 i fjällen och många rapporterade dåliga förhållanden långt in i juli. Det verkar alltså har varit lite bättre förutsättningar i år med fler tältnätter som följd. Innan vi går vidare passar Vanessa på att köpa lite gott nybakt bröd från stugvärden.

Låddejåkkå cabin Låddejåkkåstugan

Där bron låter oss passera har Låddejåhkå under årtusenden gröpt ur en häftig ravin. Jokken har med hjälp av tid och en liten sten skapat håligheter i olika avsatser. Vid ett ställe blir det nästan som en omvänd fontän när vattnet skvätter i omgångar från den ena håligheten till den andra.
När vi tittar upp mot sluttningen vi ska tackla får vi se ett djur springa fram och tillbaka i hög fart. Önsketänkandet vill få det till en järv på rörelsemönstret, men det måste ändå ha varit en ren (den var alldeles för stor för att vara en järv). Deras, med min ringa erfarenhet, lite konstiga beteende ser alltså ut att fortsätta även här. De brukar mer trippa fram över fjällhedarna, inte springa i full galopp. Den är helt ensam och ser inte ut att vara jagad av något. En kvinna som vi pratade lite med nere vid stugan nämnde också att hon sett ett liknande beteende, mycket märkligt. Längre upp i sluttningen får vi dessutom en klar indikation på vad de tycker om oss vandrare egentligen. Vi stannar som vanligt för att inte störa när en ren närmar sig och samtidigt njuta av mötet. Den här svarar med att vända rumpan rakt mot oss, snegla på oss över "axeln", och sedan sätta igång att kissa... helt oberörd. Tack för den upplevelsen!

If you look closely you can see that the water runs from one little pool to another. Om du tittar noga kan du se att vattnet rinner från en urgröpning till en annan. Det skedde stötvis i takt med vattnets böljande.

Värmen kom tillbaka igen nästan samtidigt som vi lämnade stugan. Vandringen uppför är inte svår eller speciellt tuff, men den blir svettig på grund av sagda värme. Halvvägs upp ser det ut som att samerna håller på med en flytt av sitt rengärde här. Det finns tydliga spår på marken som visar var hägnaden stod tidigare. En liten byggnad finns också på platsen. Jag har börjat få lite problem med magen och går fram för att se om det kan vara ett utedass. Det ser ut att vara fallet, men tyvärr är det låst. Inte långt därefter inser jag att min förhoppning om att kunna nyttja faciliteterna i Árasluokta bara är att glömma. Jag viker av från leden, gräver ett hål, och håller tummarna för att inga vandrare kommer från andra hållet de närmaste minuterna för här finns ingenting att gömma sig bakom. En kvarts sekel senare (det är så det känns) reser jag mig upp och vänder mig om, glad att ingen vandrare kommit gående, bara för att få syn på ett par som tagit en paus längre upp på andra sidan jokken. Kan bara hoppas att jag var tillräckligt kamouflerad när jag satt hopkrupen över mitt lilla hål. Med en något starkare röd ton i ansiktet fortsätter jag försiktigt söderut.
När vi passerat högsta punkten och börjar gå ner mot Miellädno är vädret på gång att växla igen. Något kvarvarande högtryck ser det alltså inte ut att bli. Några riktigt svarta moln med kraftigt regn åt sydväst är på väg mot oss och toppen Áras. Det ser verkligen inte roligt ut och vi hoppas att vi ska hinna fram till Árasluokta innan det når oss. Utsikten över Virihávrre, Allak och området nedanför med Ájajávrre är desto trevligare. Eftermiddagssolen lyser vackert på Allaks gröna sluttning medan vi passerar Miellädno. Det känns lite märkligt när man tänker på att vi stod där på andra sidan cirka 25 kilometer bort och tittade ut över samma sjö för nästan tre dagar sedan. Som om det vore en helt annan tur vid ett helt annat tillfälle även fast det bara skiljer några dagar.

Allak with Miellädno and Ájajávrre in front. Allak med Miellädno och Ájajávrre nedanför.

Leden från bron är fortsatt enkel, men tar som vanligt längre tid än man tror att den ska göra. En mätning på kartan visar att det som ser kort ut faktiskt är närmare 4 kilometer. När vi kommer fram till Arasluoktastugorna står stugvärden i den lilla butiken, som snarast liknar en liten skrubb, och pratar med några vandrare. Vi passar på att gå dit direkt för att kontrollera utbudet. Det slutar med inköp av lite mer nybakt bröd plus en kallrökt röding. Innan vi fortsätter blir det ändå ett besök på utedasset här trots tidigare tömning.
Vid bron strax söder om stugorna finns några tältplatser, men ingen som faller oss i smaken. Istället stannar vi och tvättar oss lite i jokken och fortsätter sedan genom renstängslet på andra sidan. Efter en del kräset letande väljer vi tillslut en plats som vi anser vara acceptabel. Regnmolnen vi såg stannade som tur är kvar på östra sidan av Áras och det har nu vänt till att bli en riktigt fin kväll även om en del mörka moln fortfarande hotar ovanför. Dagens andra höjdpunkt blir förtäringen av den magiskt goda fisken som sakta smälter i våra munnar. Kvällen blir tyvärr något besudlad av en hel del mygg. Vanessa ger till slut upp och flyr in i tältet. Mer fisk till mig!


Duck-boards on the Padjelanta trail. Heading towards Låddejåhkå cabins with Máhttoajvve in the background. På väg mot Låddejåkkåstugan med Máhttoajvve i bakgrunden.

A very common photo object along the Padjelanta trail. Truly stands out in this type of terrain. Troligtvis en av Padjelantaledens mest fotade objekt vid Boarkka. En kalksten formad av vädrets makter som påminner om Gotlands raukar.

Arasluokta cabins Arasluoktastugorna samt delar av samevistet med samma namn.

Our fifth camp spot of the hike, shortly after the Arasluokta cabins. Nattens tältplats strax efter Arasluoktastugorna. Gråa moln hotar ovanför.


Rago Dag 6 Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

23 augusti   ca 29 km
Gångtid ca 9 timmar, 6:50 - 16:00
Arasluoktastugorna till Tuottarstugorna

Morgonen visar sig vara en stark kontrast till gårdagen. Med en temperatur under 10 grader och en del vind är det den kallast hittills på vandringen. Ett tjockt och lågt molntäcke är också tydligt närvarande. På grund av det genomför vi våra morgonrutiner snabbare än någonsin och kommer iväg redan strax före klockan 7. Kort efter vår tältplats finns ett stigskilje för en gammal stig som går öster om Stuor Dijdder och den officiella leden som går på väster sida till Stáloluokta och där är det nära att vi går fel. Av en ren slump väljer jag ett annat spår än Vanessa som går framför. Jag får syn på en liten stig som går mot ett större klippblock och ser en rolig utmaning i att ta den vägen istället. Det visar sig att fortsättningen på den officiella sträckningen går ovanför klippblocket. En dag med tråkigt väder och låga moln håller man gärna blicken på marken framför fötterna för att inte halka omkull. Hade jag istället gått Vanessa på hälarna vet jag inte om vi ens hade märkt av stigskiljet. Vi stannar så klart ibland och ser oss omkring, men utsikten är inte lika inbjudande en sådan här dag. För att få upp värmen i kroppen hjälper det att röra på sig också. Ungefär halvvägs möter vi en riktig "iron lady" - en kvinna i 60/70-års åldern som ser helt oberörd ut iklädd shorts, och där kommer vi med både jacka och byxor.

Virihávrre - On the way to Stáloluokta. En inte fullt så imponerande utsikt över Virihávrre.

Någon riktig paus blir det inte på hela vägen fram till Stáloluokta - denna plats som jag sett mycket fram emot att besöka. Dels på grund av dess förekomst i mångas reseberättelser, dels på grund av Virihávrres rykte om sig att vara en av Sveriges vackraste sjöar från den här platsen. Man kan lugnt säga att vi inte valde den bästa dagen för ett besök. Det ligger fortfarande ett tjockt molntäcke lågt över himlen och en kall vind blåser in från sjön som just nu bara är olika nyanser av grått och svart. Ett tunt, tunt duggregn faller.
Efter att ha skrivit in oss i färdboken blir det ett besök hos butiken även här. Det finns fisk, men det känns inte lika lockande med tanke på det nuvarande vädret, vilket gör att vi nöjer oss med lite godis istället. När vi sedan sätter oss på läsidan av fjällstugan och intar ny energi regnar det till vår glädje inte längre.

Stáloluokta Stáloluokta

Den inledande vandringen från Stáloluokta blir riktigt behaglig trots det trista vädret. Vinden har vi i ryggen och den avtar något när vi kommer en bit bort från Virihávrre. För de som går åt andra hållet är nog den här sträckan inte riktigt lika behaglig idag. Det känns så bra att det till och med blir en avstickare på hela 50 meter för att få lite extra utsikt över vattenfallet i Gieddejåhkå. Det hör verkligen inte till vanligheterna för vår del. Något senare bakom en liten kulle, precis på leden, sitter ett äldre par och dricker kaffe i skydd från vinden. De hade tältat i närheten av bron över Bålllávrjåhkå, som är märkt som en sommarbro på äldre kartor, och tagit det lugnt fram hit i motvinden. Deras humör är på topp och vi får en trevlig pratstund innan vi fortsätter mot bron.
Broplatsen ger en indikation till varför det tidigare har funnits en sommarbro här. Jag räknar det till 3 eller 4 gamla brofästen som inte längre används (min mattematik är inte stark just nu, ok). Det måste rinna mer vatten än man tror här under snösmältningstider. Vi sätter oss ner bakom en sten och lyssnar på jokkens brus, och märker snart tydligt att det fortfarande är en kylig dag. Så länge vi hade vinden i ryggen och rörde på oss var det inga problem att hålla värmen, men efter 15 minuters vila är kroppstemperaturen en helt annan. Förstärkningskläderna som vi haft på under rasten får därför sitta kvar när vi ger oss av uppför fjället.

Heading for the bridge over Bållávrjåhkå, which is marked as a summer bridge on older maps. På väg mot bron över Bållávrjåhkå som är märkt med sommarbro på äldre kartor.

Cirka 2 kilometer efter bron kan man fortsätta rakt fram på en äldre stig eller led. Vi hade funderingar på att gå den vägen för att få möta lite mindre folk igen, men stugvärden i Låddejåhkå pratade väldigt gott om vägen till och från Tuottarstugorna. (Hon hade det som lite av ett favoritområde.) Därför fortsätter vi istället på den officiella leden. Trots molntäcket kan vi förstå varför hon fastnat för det här området. Det är ett böljande grönt landskap med stora vattenfall som avlöser varandra i kulissen. Vi njuter av omgivningen och fantiserar samtidigt om hur än mer sagolikt det skulle vara i solsken.
Leden är fortsatt mycket enkel att vandra hela sträckan med korta och inte särskilt branta stigningar. Det förekommer inte heller några stenfält eller blockhav i stil med det du kan hitta på Kungsleden. Träspången behöver bättras på här och var och vi ser spår av att det redan pågår arbete i form av träplank staplade som pyramider längs leden (eller kåtor kanske är ett bättre ord i den här miljön). För tillfället blir de att agera väldigt tydliga ledmarkörer. Vi går också över någon nymonterad spång. Lustigt nog på de torrare platserna medan de riktigt ruttna på de allra blötaste ställena fortfarande inte är bytta.

Beautiful cairn along the trail. Vackert röse längs leden.

När jag gissar att det kanske är ett par kilometer kvar dyker plötsligt stugorna upp bland kullarna. Framför oss ser vi en man stå bredvid jokken och fixa med sin packning. Det känns inte som ett naturligt ställe för en rast, speciellt med tanke på nuvarande väder, vilket gör att vi börjar misstänka att det är ett vad som väntar oss. Oerhört lockande en sådan här dag! Mycket riktigt går leden rakt över jokken och till råga på allt står det Vad 1 på en skylt. Inte mycket att göra, av med regnbyxorna och rulla upp de andra. Tar också på mig mitt förstärkningsplagg på överkroppen för att behålla så mycket värme som möjligt. Vadet är inte svårt på något vis. Vattennivån är låg och strömmen svag, men vattnet känns verkligen iskallt när temperaturen i luften ligger runt 3 grader. Med stela och frusna fötter stapplar vi vidare till nästa vad några hundra meter längre fram. Här har vi lite mer tur och kan ta oss över på stenar utan problem.

Me doing the first crossing just before reaching the Tuottar cabins. Jag tar mig över det enkla, men kalla Vad 1. Foto: Vanessa

Klockan är bara runt fyra på eftermiddagen när vi är framme vid stugorna. Helt enkelt på grund av att vi kom iväg så tidigt på morgonen och att vädret inte passat för njutningsfulla raster. Vi diskuterar därför hur vi ska lägga upp resten av dagen. Med tanke på just vädret och att vi har gott om tid på oss tar det inte lång tid innan vi bestämt oss för att tälta vid stugorna, och på det viset kunna njuta av lite stugvärme. När tältet är rest går Vanessa in i stugan för att äta medan jag tar tjuren vid hornen och går ner till sjön för tvagning. Kallare tvätt har jag aldrig varit med om i fjällen. Trots att jag behåller kläderna på, på överkroppen när jag tvättar underkroppen och vise versa, är jag helt stelfrusen efteråt. Att kliva in i stugvärmen och få i sig lite mat efteråt känns som en varm och kärleksfull omfamning av mamma när man var liten och ledsen.
Inne i stugan sitter redan ett annat par från Tyskland som Vanessa för ett livligt samtal med.  Det blir en mysig kväll med många av de vanliga samtalsämnena: utrustning, mat och tidigare vandringar. Med 25 kilogram var i ryggsäcken är de inga lättpackare direkt. Kvinnan i sällskapet plockar t.ex. fram flera ölburkar som inköpts i, som jag förstod det, Árasluokta. När jag nämner att det är lågkalori-öl blir hon förvånad och lite besviken. Varför väljer man att sälja den sorten i en fjällstuga? Är det någonstans man inte behöver oroa sig över kaloriintaget så är det väl ändå på en fjällvandring. De har också med sig mycket te och Vanessa blir överlycklig när paret säger att hon gärna får ta lite - hon har saknat den varma drycken.
Tillslut är vi ändå tvingade att lämna den sköna stugvärmen och krypa in i tältet för lite sömn. Skönt nerbäddade i sovsäckarna somnar vi med förhoppningar på en ny vändning av vädret.


Gå vidare till del 4.

Postat 2017-02-03 09:34 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Rago och Padjelanta - Del 2 av 4 Placerad på karta

Del 1 avslutades vid en av ytterst få tältplatser i ett ödsligt, kargt och stenigt landskap i Rago nationalpark. Här kommer nästa del i berättelsen där vi korsar tre gränser samtidigt och lämnar vackra Rago bakom oss.


Rago Dag 3 Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

20 augusti   ca 21 km
Gångtid ca 10 timmar, 8:00 - 18:15
Öster om Duolbbagjiegna till Hurrejåhkå

Vi vaknar till en temperatur på 13 grader, samma som när vi gick och lade oss kvällen innan. Med nya krafter sätter vi igång att forcera det sista av stenlandskapet runt klockan 8. Från Rágojiegna rinner en mindre och en lite större jokk som vi behöver passera - den första tar vi enkelt via stenar, medan den andra presenterar en tuffare utmaning. Vanessa väljer att byta skor och göra sitt första vad för den här vandringen på ett enkelt och brett ställe. Med långa stavar och en försmak för stenhoppning lyckas jag ta mig över denna utan att vada. Vi passerade även flera jokkar eller bäckar under gårdagen som garanterat kräver vad vid högre vattenföring, men vi kunde alltså ta alla de på stenar relativt enkelt.

Passing below the glacier Rágojiegna. Vi passerar nedanför glaciären Rágojiegna.

Några rösen har vi inte sett sedan kort efter starten i morse. Det kan visserligen bero på att det i vår plan inte ingår att gå ända ner till Virihávrre och det på kartan markerade vadställe som ska finnas där. Istället ska vi gena över fjället och gå mer rakt mot Ráhkojávrre. Till vår glädje kommer grönskan tillbaka nästan samtidigt som vi passera gränsen till Sverige. Något som jag hävdat skulle ske, både halvt på skämt och halvt på allvar, men Vanessa inte velat tro på. Förutom att vi väljer en väg med några branta klippformationer att ta sig runt och få plana ytor så är det ändå relativt enkel vandring här med endast låg växtlighet. Vädret växlar mycket den här dagen och vid ett tillfälle med sol stannar jag vid en liten vattensamling och tvättar av mig. Vanessa väljer en annan väg och jag möter därför upp henne efteråt på andra sidan nere vid Nourtap Gierisgåhpe. Varken den eller Oarjep Gierisgåhpe innehåller några större vattenmängder för tillfället och vi tar oss enkelt över på stenar.

Our first view over Virihávrre. Vår första glimt av Virihávrre.

Inför vandringen har jag påstått att vädret oftast är bättre på den svenska sidan, att regnmolnen brukar fastna på de norska topparna och inte nå in till Sverige. Det här får jag så klart äta upp med åtskilliga pikar från Vanessa eftersom läget är det helt omvända. Ovanför oss ligger molnen tunga samtidigt som vi ser rikligt med blå himmel över de norska fjälltopparna. Typiskt!
Närmare Ráhkojávrre blir terrängen allt planare och lättare att handskas med. Vi går förbi en fin tältplats som framförallt markeras av stenar som någon använt till att säkra tältet med. Siktet är inställt nästan rakt norrut mot Rastesjávrásj och vi väljer därför att hålla oss på den västra sidan om sjön. Efter en svag sluttning uppför norr om sjön ser det ut på kartan som det ska vara enkelt. Det stämmer inte riktigt. Det är visserligen inte svårt att gå här, men det är många åsar att gå runt eller över. Vi tar en paus i en sluttning innan vi kommer fram till Rastesjávrásj och njuter i lite sol med fötterna i högläge. De har fått jobba hårt så långt och behöver lite vila.

Paws up! Upp med tassarna! Foto: Vanessa

När vi börjar röra på oss igen har fler mörka moln börjat blåsa in och regn ser ut att vara i antågande. Vid högre vattenstånd kan det eventuellt vara bättre att gå väster om sjön och hålla sig på den sidan för att få färre jokk-passager högre upp i vattensystemet. Läget är gynnsamt för oss vilket leder till att vi väljer en mer direkt väg på den östra sidan. Underlaget här består av svart sand och på strandkanten ser vi gamla spår från en ensam vandrare som gått från väst till öst. Regnet har så sakta börjat falla och ett vad känns inte allt för lockande. Vi har naturligtvis inte mycket till val och för mig blir det här det första på vandringen. Jag passar på att ge mina fötter en spabehandling genom att gå barfota över i sanden. Det är varken strömt eller djupt och blir därför ett enkelt vad. Regnet blåser tacksamt snabbt förbi och vi kan packa ner våra regnkläder igen. Det ville väl bara retas lite genom att stanna till ovanför oss just när vi skulle vada.

Rástesjávrásj - Guovddelistjåhkkå in the background. Rastesjávrásj med Guovddelistjåhkkå i bakgrunden.

Nästa sträcka mot renvaktarstugan bjuder på fin terräng med flera klippformationer. Vid bäcken från Rástesvárre går vi först över direkt, men hamnar i lite väl brant och snårig terräng med vide så vi väljer att gå tillbaka till den södra sidan tills vi passerat den korta branten. Det är inte långt kvar nu till något som varit lite av ett orosmoment, Guovddelisjåhkå där den rinner mellan Guovddelisjávrásj och renvaktarstugan. Nu har vi ju sett att vattennivån är låg vilket gjort att oron har släppt med tiden och den känslan visar sig stämma. Jag tar mig till och med över via sten medan Vanessa, sin vana trogen, väljer att vada. Vi kan dock tydligt se att det är betydligt mer vatten som rinner här andra tider på året.
Så fort vi kom till grönskan i Sverige dök också renarna upp och något som jag inte sett tidigare på mina vandringar är den nyfikenhet de visar upp. Nära renvaktarstugan är det en ensam ren som springer rakt mot oss, stannar en stund för att titta på oss, och sen kommer lite närmare. Så håller den på ett tag, springer runt oss och sen tillbaka, alltid med små pauser för att se vad vi håller på med.

I'm keeping my eyes on you! Jag håller mina ögon på er!

Norr om stugan finns tre tillflöden till Guovddelisjåhkå som vi väljer att ta var för sig för att få en enklare passage. Inte heller här behöver jag doppa mina fötter. Det är nu en bit in på eftermiddagen och vi bestämmer oss för att runda Guovddelisvárre innan det är dags att stanna för dagen. I sluttningen här hittar vi hjortron för tredje dagen i rad, om än bara några enstaka. Vädret vänder igen och regnet börjar så småningom falla - vi ser också fler mörka regnmoln över Vásstenjávrre som är på väg mot oss. Letandet efter tältplats är inlett, men det är antingen blött eller väldigt ojämnt. Regnet gör så klart att vi inte är jättesugna på att börja med tältresningen heller. Närmare Hurrejåhkå runt klockan 18 hittar vi tillslut en acceptabel plats med en liten bäck i närheten. Regnet håller till och med upp medan vi reser tältet och vi hinner även tvätta oss lite innan det sätter igång igen. Vattenkokning och förtäring blir gjort i absiden den här kvällen. Vår tur med vädret håller ändå i sig när det blir uppehåll igen lagom så att vi kan klara av våra sista kvällsbestyr utan behov av tältakrobatik.


Our third camp spot for the hike, above Hurrejåhkå with a view over Vásstenjávrre. Nattens tältplats med utsikt över Vásstenjávrre.

On our way down to the river Oarjep Gierisgåhpe. Virihávrre and Allak in the background. På väg ner till Oarjep Gierisgåhpe. Virihávrre och Allak syns i bakgrunden.

Colourful miniature waterfall about 1 kilometer after passing Rástesjávrásj. Färggrant vattenfall i miniatyr cirka 1 kilometer efter att vi passerat Rástesjávrásj.


Rago Dag 4 Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

21 augusti   ca 25 km
Gångtid ca 11 timmar, 8:30 - 19:15
Hurrejåhkå till Sáluhávvre

Den här morgonen vaknar vi tyvärr till det sämsta vädret hittills på vandringen. Låga moln gömmer en hel del av utsikten och vi är bara svagt hoppfulla om att det ska hinna bli bättre innan vi är uppe ovanför Vielggisbákte. Våra tankar på att besöka det stora vattenfallet som ligger längre in i dalen lägger vi därför ner såvida inte Hurrejåhkå tvingar oss att gå åt det hållet. Som vi misstänkt är vattnet fortfarande lågt och vi kan gå över direkt där vi kommer fram till jokken. Det är till och med så lågt att jag nästan kan gå på stenar hela vägen. Jag blir faktiskt mer blöt om fötterna under klättringen uppför sluttningen än av vadet då allt ris är genomblött efter kvällens och nattens regn. Benmusklerna har fått jobba hårt de första tre dagarna och är nu slitna vilket gör att jag snart hamnar på efterkälken och hela tiden letar efter anledningar till att stanna för lite vila. Något som inte är särskilt svårt i den svenska fjällmiljön. Det finns nästan alltid något storslaget att titta på framför, bakom eller på sidan. Minnesbilder från förra årets konstanta nederlag i uppförsbackarna dyker snart upp. Är vi tillbaka där igen nu, tänker jag tröttsamt...

Getting ready to ford Hurrejåhkå. Vanessa gör sig redo att vada Hurrejåhkå.

Upp kommer jag tillslut i alla fall och molnen har till och med varit snälla nog att lyfta på sig, vilket gör att vi har god sikt över området. Skarpa klippformationer omger den lilla namnlösa sjön och skapar en miljö som blir en stark kontrast mot den mjukare grönskan före och efter. Utsikten som öppnar sig på andra sidan hör till de allra bästa jag sett i de svenska fjällen. Det blir inte sämre av att molnen nu börjat skingra sig och släppa igenom solen. Till höger breder Vásstenjávrre ut sig, vackert skimrande i grått och blått. Rakt fram ligger ett böljande grönt landskap med en hylla nedanför till höger där jokken från Báktegiesjjávrásj rinner och speglar solljuset på sin yta. Jag går uppför en liten slänt till vänster och följer sedan något som, med lite fantasi, kan liknas vid en fjällrygg i miniatyr. I efterhand kan jag ångra att jag inte hade sinnesnärvaro att filma lite med min kamera här, men jag blir helt uppslukad av vyerna och inget annat existerar för stunden. Vanessa går parallellt en bit till höger om mig närmare Vásstenjávrre och det är väldigt speciellt att se hennes profil i rörelse med den stora sjön som kuliss. På den motsatta sidan bjuder Báktegiesjjávrásj på ett vackert färgspel trots molnen ovanför. Med blå himmel och sol måste den vara mycket spektakulär. Jokken från sagda sjö uppenbarar sig snart och det ser först ut som ett nytt vad väntar oss. Bara några meter till vänster, vid utloppet, ser jag dock en potentiell möjlighet. Vanessa förvånar mig med att bokstavligt talat hoppa över vadet denna gång och använda stenarna precis som mig. Normalt tror jag annars att ett vad krävs här. Om det skulle visa sig för svårt finns alltid möjligheten att gå runt sjön istället.

The very same lake. Den lilla sjön utan namn.

Really liked this place, a favourite of the hike. En underbar miljö öppnar sig på andra sidan den undangömda sjön.

Nu är det dags för oss att göra ett vägval igen. Den här gången mellan att följa sluttningen ner mot Vásstenjávrre eller att, längs de mindre sjöarna, gå norr om Árranoajvve. Utsikten lär vara hänförande på det södra vägvalet, men en väg med lite större variation lockar mer. Längre fram kommer vi dessutom nära Vásstenjávrre igen och får förhoppningsvis ett kärt återseende av den stora sjön. Vi tar därför sikte mot Guovdoajvejávrátja och möter en mycket lätt terräng att vandra. Det är en vacker grön fjällhed med bara låg växtlighet och svagt lutande kullar. De små sjöarna som följer är lite svåra att placera eftersom känslan är att det finns fler än vad som är utritat på kartan. Navigeringen är ändå enkel eftersom vi har Árranoajvve och höjd 899 att hålla oss efter och vi lär knappast missa Guovdoajvejávrátja som är bra mycket större. Vid den norra av de två små jokkar som rinner parallellt här väljer vi att ta en längre paus. Temperaturen har stigit under dagen och det är nu riktigt varmt trots många moln så vi passar på att tvätta våra fötter lite innan vi sätter oss och bara njuter en stund.

Panorama över Báktegiesjjávrásj.

För att komma norr om Guovdoajvejávrátja blir vi tvungna att ta oss över några klippformationer direkt efter jokken. Det är inget som ställer till några större problem och därefter är det mycket enkelt igen. När vi går där längs sjön kommer en örn seglandes över våra huvuden. Vi ser tydligt "fingrarna" längst ut på vingspetsarna, men kan inte avgöra exakt vilken sort det är. Den flyger fram och tillbaka ovanför oss en stund innan den sakta försvinner bort mot horisonten.
Vädret skiftar till det sämre igen med mer gråa moln som blåser in och en temperatur som sjunker. Till Vanessas förtret dyker det också upp mygg. Vilket kan tyckas lite konstigt eftersom det blir mer stenig terräng i Áravágge jämfört med tidigare där vi inte hade mygg. Här går vi också förbi flera sjöar som inte heller är ritade på kartan och vi tycker det är lite förvånande med tanke på att det finns mindre sjöar som faktiskt är utritade. Det är nästan så vi tror att vi har gått vilse ett tag. Snart breder dock Árajávrre ut sig och vi känner oss lugna igen.
Vandringen längs den trots allt ganska stora sjön är väldigt enkel och trivsam. Jag snurrar visserligen runt i ett litet område med myrmark, letandes efter en torrare väg, och lyckas nog välja den längsta tänkbara vägen runt. Inte var den särskilt torr heller. Men det är bara ett mindre irritationsmoment som gör att jag hamnar på efterkälken, igen...

Buoldagiesjjågåsj Buoldagiesjjågåsj - Vi ska följa den mot horisonten.

På vår väg österut måste vi passera Buoldagiesjjågåsj någonstans och det första stället vi tänkt kontrollera är precis efter sjö 769. Helst vill vi inte gå över där då det skulle innebära skrågång längs Svártitjåhkkås sluttning ner mot jokken (risken finns alltid att det är brant på sina ställen). Förhoppningen är att vi istället ska kunna gå över precis efter sluttningen. Vattennivån är låg även här så vi är övertygade om att det inte ska vara några problem att komma över även längre österut.
Frågan är om vi väljer rätt väg efter det. Istället för att följa jokken går vi rakt i den kompassriktning vi ska och det placerar oss bland de små kullarna söder om jokken. Samtidigt som vädret vänder igen med stigande temperatur så stöter vi på en del vide och dvärgbjörk. Inga högt växande för att vara av sin sort, men kombinationen av det, en temperatur kring 20 grader och några små stigningar upp och ner gör oss rejält svettiga. Sträckan känns mycket längre än vad den är på grund av det och vi har svårt att tänka på något annat än den svalkande jokken som väntar längre fram.
Platsen vi kommer till känns som ett paradis. (Säkerligen färgad av vår längtan efter svalka.) Vattnet forsar vackert ner till vår badplats där lugnare vatten samlas bakom vad som närmast kan beskrivas som flata klipphällar. Det blir både helkropps- och klädtvätt i det oväntat "varma" vattnet.

Buoldagiesjjågåsj Forsen/vattenfallet vi hade som kuliss till vår badplats.

Vägen upp från jokken bjuder på mer växtlighet som stretar emot. I det stora hela är det ändå en enkel väg upp söder om höjd 810. När backen klarats av gör då Vásstenjávrre en storstilad återkomst i eftermiddagssolen. Vattenytan ligger helt stilla och molnen har skingrat sig allt mer den sista timmen. Mulkka, Allak och Árasvarre reser sig ståtligt på andra sidan samtidigt som kameran går varm. Vinden är helt stilla, myggen är trots det inte närvarande, och en ensam ren tassar sakta förbi. Jag kan inte riktigt förstå vilken tur vi har som får uppleva en sådan här dag. Samtidigt ser vi framför oss en svag enkel lutning ner till Sáluhávrre. Om vi bara visste vad som väntade...

Vásstenjávrre med Mulkka, Allak och Árasvárre i bakgrunden.

Vi ser hela vägen fram till samevistet och jag gissar på att det ska ta ungefär 2 timmar att ta sig dit. Klockan är nu strax efter 16. Till höger på en liten ö har vi samevistet Gievgessuoloj som en referens att vi faktiskt rör oss framåt. Annars ser vi så långt att landskapet knappt verkar förändras. Här börjar då vad som ska komma att bli den tuffaste delen på årets vandring. Risheden blir allt mer sällsynt och bryts av med vide, dvärgbjörk och myrmark. I början går vi runt all myrmark i ett försök att behålla fötterna torra, men snart orkar vi inte längre och snarare välkomnar den - videsnåren är klart jobbigare att tampas med i jämförelse. Området verkar vara ett populärt ställe att hänga på för ripor. Ett tag känns det som om vi skrämmer upp en fågel i var och varannan buske. Om de istället satt stilla skulle vi varken sett eller märkt av dem överhuvudtaget.
Siktet är inställt på den stig som ska gå mellan samevistena längs Vuojatädno, men det är långt dit. Energinivån blir allt lägre och svetten rinner i pannan. En liten tröst och samtidigt en energikick mitt i det jobbiga dyker upp när jag av en ren slump får syn på fler hjortron. Vanessa har vid det här laget lärt sig vad som kan få mig att stanna mitt i en myrmark och ansluter snabbt för att leta efter fler guldgula bär.
Det känns som en evighet har passerat innan vi tillslut hittar några rösen. Rösen som sedan visar sig leda till ingenting alls. Stigen har kanske haft en längre sträckning tidigare och det här skulle i så fall kunna vara en lämning från det. Nu får vi kämpa vidare vår egen väg en bit till innan vi äntligen hittar en otydlig stig som inte är helt enkel att följa. Ärligt talat vet jag inte om den gör någon större skillnad heller eftersom den försvinner om vartannat samtidigt som terrängen successivt blivit allt lättare efter att vi passerade en grusås.

This looks easy, let's go. Heading for Sáluhávrrre. Det här ser ju enkelt ut. Nu kör vi, Sáluhávrre nästa! Foto: Vanessa

Rejält trötta når vi äntligen fram till Sáluhávrre runt klockan 19. Alla husen är igenbommade och inga människor syns till. Därför bestämmer vi oss för att låna deras plana gräsyta (torget?) i mitten av samevistet som tältplats. Efter vår svettiga avslutning genom myrmarkerna med blöta och skitiga fötter som följd blir det ytterligare en kroppstvätt den här dagen. När solen sakta sjunker allt lägre mot horisonten sätter den eld på Ákkhá med ett varmt orange sken och bjuder oss på en magisk kväll utanför tältet. Det enda negativa är myggornas fortsatta sug efter Vanessa. Samtidigt som värmen från solen börjar försvinna lägger sig en tunn hinna med fukt på alla saker vi spridit ut i gräset. Vilket gör att vi plötsligt får väldigt bråttom med att kasta in allt under tältduken. Trötta somnar vi snabbt och gott efter en helt fantastisk dag.

En notering för den som funderar på att gå i västra Padjelanta via Sáluhávrre. Med största sannolikhet är det enklare att gå högre upp över Njunnjása Dujbbe istället för närmare Vástenjávrre och Vuojatädno som vi gjorde.


Sáluhávrre Same settlement Sáluhávrre

Water continously grinding on the stone. Vattnet fortsätter outtröttligt att slipa stenen i fantastiska former.

Our fourth camp spot, this time in Sáluhávrre. Nattens tältplats i Sáluhávrre.

Heading for Sáluhávrre Same settlement along Vuojatädno, magnificent Áhkká in the background. Vår väg fram mot Sáluhávrre längs Vuojatädno med majestätiska Áhkká i bakgrunden.

Gievgessuoloj - A Same settlement on a small island at one end of Vásstenjávrre. Gievgessuoloj - Beläget på en liten ö där Vásstenjávrre snart rinner ut i Vuojatädno.


Gå vidare till del 3.

Postat 2017-01-18 20:45 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera
Sida: 1 2 Nästa Sista 

Logga in