Bloggar > Snurtes blogg > Rago och Padjelanta - Del 4 ...

Snurtes blogg

En förlängning av min hemsida/blogg 'Wayfaring In The Wild' som gör det möjligt att dela mina utflykter även på Utsidan.

Rago och Padjelanta - Del 4 av 4

Vi somnade till ett grått och ogästvänligt Tuottar i den tredje delen, med förhoppning om bättre väder kommande dagar.
Här kommer den fjärde och avslutande delen av berättelsen.


Rago Dag 7a Rago Dag 7b
Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

24 augusti   ca 25 km
Gångtid ca 9,5 timmar, 8:40 - 18:15
Tuottarstugorna till Såmmarlappastugan

Den här morgonen är det inte minsta tvekan om att det är frost på tältduken. Termometern visar 0 grader och det har varit en kall natt. Vi sover ofta med sovsäckarna som ett täcke, men den här natten fick vi båda lov att dra igen dragkedjan. Minsta lilla glipa släppte annars in en isande kall luft. Temperaturen är ändå lätt att stå ut med när vi öppnar tältdörren och tittar ut. Solen skiner från en klarblå himmel och stugplatsen som igår kändes närmast fientlig i sin gråa och steniga miljö lyser nu upp i starkare färger och blir genast mycket mer inbjudande.

Our sixth camp spot for the hike, at Tuottar cabins. Taken the morning after. Vår tältplats vid Tuottarstugorna.

Not a bad place for a toilette. Ett rum med utsikt?

Frukosten äter vi inne i stugan och vi får trevligt sällskap av det tyska paret igen. De planerar att gå till Såmmarlappastugan idag medan vi inte riktigt har bestämt oss än. Vårt sista vägval väntar framme vid Tarraluoppalstugorna och det blir antingen att fortsätta på leden eller att vika av till den sparsamt rösade Präststigen. En gammal färdväg som bland annat präster gick för att ta sig till Alkavare kapell i Sarek. Ett kapell som används än idag med gudstjänst en gång varje sommar. Linné gick också här och ska jag vara helt korrekt är det snarare Linnés väg vi skulle gå i så fall eftersom han gick till just Tarraluoppal. Färdvägen går öster om Padjelantaleden uppe på kalfjället med fördelen att det bara blir skog de sista 3 kilometerna. Dagens väder får avgöra.
Vi säger på återseende till våra tyska vänner och fortsätter söderut på vår vandring runt klockan 8:30. Vi passerar snart en väldigt fin tältplats på en liten hylla ovanför en sjö på höger sida. Med morgonens sol även under gårdagen hade vi gärna tältat där och blivit rejält avundsjuka på dem som redan tagit platsen. Området lyser verkligen upp idag och vi får ta del av dess fulla skönhet. Leden är enkel att vandra vilket gör att vårt fokus nästan helt läggs på att njuta av omgivningen. Till höger avlöser sjöarna varandra med delar av Gierrgevárres massiv som reser sig bakom. Till vänster stoltserar Sareks mer dramatiska toppar.

The moon appearing over Jungatjåhkkå. Månen visar sig ovanför Jungatjåhkkå.

Panorama mot Sarek med Sarvestjåhkkå, Tjåggnåristjåhkkå och Vássjábákte från vänster till höger.

När vi kommer allt längre söderut börjar vi möta folk som går i t-shirt och så småningom till och med shorts. Med tanke på att vi fortfarande har jacka och byxor på oss måste det vara en stor temperaturskillnad mellan Tarradalen och där vi kommer ifrån. Nere vid stugorna märker vi själva ganska snart varför de hade mycket mindre kläder på sig - temperaturen ligger runt 15 grader här. Det är helt tyst och vi ser inga människor i rörelse, inte ens någon stugvärd. Vi skriver in oss i färdboken och för min del lånar jag så klart ännu ett dass. Börjar nu tappa räkningen på antalet besök jag gjort på ledens utedass. Den troliga orsaken till mitt magbesvär kom jag underfund med på slutet av gårdagen. I ett snilledrag tyckte jag det skulle vara bra att öka på fibermängden i min kost som annars saknat det lite grann. Mitt val föll på chia- och linfrön. Bägge har en rekommendation på max intag per dag. I den förstas fall handlar det om ett högt kaloriinnehåll och risk för viktökning, knappast ett problem vid fjällvandring och en anledning till att jag valde just dem, medan den andra är giftig i för stor mängd (kroppen kan bilda vätecyanid). Jag var därför väldigt noga med att inte ha för mycket i min frukostblandning. Vad jag däremot inte hade koll på var linfröets andra lite mindre kända egenskap - en närmast laxerande effekt. Speciellt för någon som går från nästan noll till daglig maxkonsumtion...
Tur att vi valde att avsluta med Padjelantaleden och att det inte var någon dålig mat jag hade fått i mig. Får bli bättre förundersökning på matfronten nästa gång jag experimenterar med något nytt.

View over Tarraluoppal cabins and the start of the Tarra Valley. Solen skiner på Tarraluoppalstugorna och starten av Tarradalen.

Vi tar också en kort rast nedanför stugorna för att få i oss lite ny energi samt besluta om vår fortsatta färdväg. Det blir i huvudsak vädret som bestämmer åt oss (och kanske viss bekvämlighet). Två saker är det som avgör; den mycket lägre temperaturen vi upplevt 200 - 300 höjdmeter högre upp och det faktum att molnen fortfarande gömmer topparna åt sydost. Även om vi mer än gärna skulle fortsätta på kalfjället vill vi inte riskera att hamna mitt i molntäcket med dålig sikt och kylig luft. Av de anledningarna fortsätter vi därför mot Såmmarlappastugan. Framför oss väntar ungefär två dagars skogsvandring, något vi egentligen inte är särskilt förtjusta i, men nu försöker vi övertala oss själva med att vi behöver lite variation. En del tveksamma tankar flyter runt i huvudet. Kommer vi ångra oss när den här dagen är slut?
Efter några kilometer får vi se nästa lite märkliga beteende från en ren. Bara ett tiotal meter bredvid leden har den ställt sig i perfekt fotopose och rör knappt en muskel. Med jämna mellanrum rör den lite långsamt på huvudet och ser ut att vara fullständigt ointresserad av vår närvaro. Vi börjar fundera på om det är en attrapp som någon same stället ut för oss turister. När det tyska paret senare kommer ikapp oss vid en rast får vi höra att den stod kvar i samma pose när de passerade. Fascinerande djur.

How nice of him to pose for us. Mekanisk eller äkta? Ett bra foto tycker jag att det blev i alla fall.

Skogen tar sedan oundvikligen sin början. Med avsaknad av vind blir det snart ganska varmt och vi svalkar därför av oss när vi kommer fram till en bäck. Fjällskogen, som har en något ljusare grön nyans på kartan, är enligt min mening en mycket trevligare miljö att gå i jämfört med barrskog. Fjällbjörk som växer glesare tillåter oftare god sikt över omgivningarna. Höstens antågande börjar märkas av på den gulnande växtligheten. Det ska nog gå bra ändå det här.
Sträckan blir tillslut att kännas väldigt lång, åtminstone för min del. Det är i runda slängar 10 kilometer från det att man lämnar kalfjället tills man kommer fram till stugplatsen, men den här dagen känns det mycket längre av någon anledning. Tillslut får vi syn på en skylt som pekar mot Holmboms badkar. Om jag minns rätt är det en källa med en liten undervattensgrotta och den innebär också att vi är nära fjällstugan. Vi bestämmer oss för att göra en avstickare som undantag, men kommer bara 20 meter på stigen innan vi snabbt ändrar oss. Den går rakt över en myr som är rejält blöt idag. Ingen av oss är sugna nog på att offra torra fötter bara för att få se en "vanlig" källa. Istället fortsätter vi på leden och håller ögonen öppna efter en kåta som ska finnas på höger sida. Innan nuvarande stugplats anlades så var det den som var "Såmmarlappastugan". Skogen måste dock ha växt till sig rejält sedan den tiden för vi går rakt förbi utan att hitta någonting.
Vid stugan möts vi av stugvärden och ett glas saft. Ett klassiskt och väldigt trevligt mottagande i svenska fjällen och faktiskt första gången för vår del. Sittande på farstutrappan samtalar vi en stund och får tips om både tältplatser och kommande sträckor. Mellan Tarrekaise- och Njunjesstugan är det tydligen tuffare terräng som tar en del tid att ta sig igenom. Jag frågar också om de sett några hjortron på andra sidan älven - det finns nämligen en båt att nyttja här för att ta sig över dit. Tyvärr blir svaret negativt, men hon nämner att stugvärden som var i Njunjesstugan när de passerade hade hittat mer hjortron än någonsin i fjällen. Vanessas ögon lyser upp och jag inser att morgondagens plan redan är bestämd.
Platsen som stugan ligger på är verkligen väl vald. Skogen är öppen här, Darrhaädno rinner förbi precis utanför, och runt omkring reser sig flera höga toppar. Ett riktigt litet paradis (så länge myggen håller sig borta vill säga). Medan vi sitter där ansluter några från ett äldre sällskap i samtalet och en helikopter anländer med ett par jägare och deras hund. Säsongen för ripjakt börjar imorgon får vi veta.

Såmmarlappa cabin Såmmarlappastugan

Just outside the cabin you find the river Darrhaädno. On the other side Vuoksák and Gárddevárre.Den här härliga utsikten hittar du precis utanför stugan.

Vi tackar för saft och pratstund innan vi tar till fots igen. Kort efter stugan passerar man en liten bro. Direkt efter den hittar vi en bra tältplats på vänster sida och bestämmer oss för att stanna där. Vid stugan märkte vi inte av särskilt mycket mygg, men här är de betydligt fler. Tur då att det finns en eldstad iordninggjord på platsen. Vi plockar ihop döda kvistar och ris i området och Vanessa sätter igång med att starta en eld. Flera av de vi mött längs leden har rapporterat om kraftigt regn tidigare, något som vi klarat oss ifrån. Här märks det på att vi endast hittar mer eller mindre fuktiga kvistar. Vanessa får kämpa lite innan det blir fart på elden på grund av det. Fördelen är att det blir extra rök som jagar bort myggen.
Trots avsaknad av vyer blir det ändå en ganska trevlig avslutning på dagen med vår lilla eld inne i skogen.


Lovely waterfall right next to the trail. Might be Buokkekjågåsj. Fint litet vattenfall precis bredvid leden. Osäker på om det är Buokkekjågåsj eller någon av de andra jokkarna i närheten som saknar namn.

Duck-boards over the wet parts in the valley. Stájggá in the background. Spången hjälper oss över de blöta områdena. Stájggá långt bort i bakgrunden.

The lush forest in Tarra Valley. Autumn is knocking on the door. Höstens antågande anas på den gulnande växtligheten i björkskogen.

Vanessa making a fire at our seventh camp spot. Vanessa kämpar på med elden vid vår fuktiga tältplats i skogen.


Rago Dag 8 Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

25 augusti   ca 23 km
Gångtid ca 8 timmar, 8:00 - 16:15
Såmmarlappastugan till Njunjesstugan

Under natten regnar det varje gång jag vaknar till. För första gången på den här vandringen så regnar det också fortfarande när det börjar bli dags att krypa ut ur tältet. Vår tur håller ändå i sig med bara några minuters väntan innan det har minskat till ett väldigt lätt duggregn. Snart försvinner även det. Tältet är det dock värre med - yttertältet är helt dyngsurt både på ut- och insida. Vi torkar av det värsta och packar sen ihop ytter- och innertält var för sig. Mitt i våra morgonrutiner passerar det äldre sällskapet vi samtalade med under gårdagen och de vinkar glatt till hälsning. (Hädanefter kallade Pensionärsexpressen. Notera dock att jag inte har en aning om ifall de verkligen är pensionärer. Det syftar mer till deras fart och något högre ålder än vår.)
Det märks tydligt på leden att det regnat rejält under natten. Mycket blötare och lerigare än tidigare. Nästan så att man vill ha regnjackan på sig när vegetationen blir tätare. Leden är annars fortsatt lättvandrad överlag. Vi blir positivt överraskade av hur lång tid det tar innan vi kommer ikapp Pensionärsexpressen. De hade hoppats hitta vatten snart, men har nu stannat mitt i skogen ändå. 5-10 minuter senare kommer vi fram till en bäck och jag sänder en omtanke till dem i mitt huvud.
Under flera kilometer vakar Måskásjgájsse majestätiskt över oss på vänster sida. Vädret växlar mycket fram och tillbaka hela dagen med någon kort regnskur och enstaka solglimtar. Vid en av de senare stunderna passar vi på att spänna ut yttertältet för lite torkning medan vi tar rast. En rast som blir kortvarig då nya moln snabbt drar in igen.

Continuing along the Tarra Valley. Vi fortsätter i en något fuktigare Tarradal.

Framme vid, vad som kanske kan kallas Bádurjåhkå, är det lätt att förstå var man befinner sig på kartan. En jokk som stundtals innehåller mycket vatten och delar upp sig i så många förgreningar lämnar tydliga spår i landskapet. Ett brett stenfält berättar om väldigt högt vattenflöde och flera ändringar av detsamma tidigare i historien. Antingen är vattnet lägre eller rinner andra vägar numera eller så har de höga och smala stenrösena som finns här byggts upp nyligen. Om broar kan rasa av vattenmassorna lär inte de stå kvar särskilt länge.
Kort därefter anländer vi till punkten där Nordkalottleden ansluter. 2 kilometer in längs den leden, på andra sidan älven, finns Svenska Turistföreningens äldsta stuga: Tarraälvshyddan. Den lockar tillräckligt mycket för att vi ska ge oss på en så pass lång avstickare för vår del. Vi gömmer ryggsäckarna bredvid leden och packar regnjackor och nötter i en dagturssäck. Tecken på att det är en led som vandras mindre och därför inte har prioriterats i underhållsarbetet visar sig snart. De har visserligen precis byggt en ny minibro över en bäck och röjt bort buskar och träd som börjat växa in över leden, men de skulle behöva byta ut och eventuellt lägga mer träspång. Nattens regn har gjort att det är väldigt blött och den nersjunkna spången är helt under vatten på flera ställen. Flera dagars ledvandring har tydligen gjort oss bekväma eftersom vi nu klagar över att spång saknas eller är utsliten. I en liten nedförsbacke med lerig sådan är det mycket nära en vurpa i klassisk slapstick-humor. För övrigt det enda underlag som mina skor inte riktigt klarar av - om nu någon sko gör det.
Stugan ligger mysigt gömd i skogen nära älven. Utanför står en ny informationsskylt uppsatt som talar om att den byggdes redan 1889 och därmed är STF:s äldsta bevarade stuga. Med tanke på det är den i förvånansvärt bra skick, och det är fortfarande fullt möjligt att övernatta i den. Stugan byggdes för att turister skulle ha någonstans att övernatta på sin väg till Sulidälbmá. Det berg man trodde var Sveriges högsta i slutet av 1800-talet. Vi andas in historiens vingslag en stund innan vi noterar vår närvaro i färdvägsboken och vänder åter igen.

Tarra river cabin Tarraälvshyddan har fått lite ny färg på senare tid.

Not a bad view from the Tarra river cabin. Darregájsse massif watching over the valley on the other side. Vacker utsikt över Darregájssemassivet på andra sidan älven.

Tillbaka på Padjelantaleden talar en skylt om att det är 4 kilometer kvar till Tarrekaisestugan. Den dyker upp bland träden tidigare än väntat och en snabb mätning på kartan bekräftar den känslan. Avståndet ser ut att snarare vara runt 3 kilometer. Platsen ger tyvärr inte samma trevliga intryck som Såmmarlappastugan gjorde. Skogen upplever vi som mer instängd och det är längre ner till vattnet i Darrhaädno, eller mer korrekt Darrávrre i det här fallet. Pensionärsexpressen visar återigen varför jag fastnade för det smeknamnet. De har passerat oss under vår lilla utflykt och sitter redan inne i stugan och äter sin lunch.

Tarrekaise cabin Tarrekaisestugan

Det blir ett kort stopp vid stugan. Innan vi fortsätter tvättar jag mina fötter och strumpor som behöver en uppfräschning efter den stundtals blöta och leriga terrängen. På mindre än 100 meter växer sedan sträckan till Njunjesstugan från 6 till 8 kilometer. Man kan lugnt påstå att det finns lite att jobba på gällande skyltningen (tre skyltar, alla med olika avstånd). Det här plus stugvärden i Såmmarlappastugans varning om svårigheter gör att vi förbereder oss mentalt för en tuff sträcka. Kanske just därför tycker vi inte att det stämmer med verkligheten. Visst passerar vi steniga områden, men det är inte värre än något annat vi stött på under vandringen. Kommer man däremot från andra hållet med en enkel start kan jag förstå om man tycker det är jobbigt.
Trots sin, i dessa trakter, beskedliga höjd över havet visar sig Njunjesstugan ligga väldigt öppet bland klipphällar. Medan jag går in i stugan för att skriva i färdboken passar Vanessa på att lägga sig och vila lite i solskenet som har hittat fram igen. Ingemar är något reserverad i sitt första mottagande när han kommer ut från sitt rum i stugan. (Jag hoppas jag minns rätt namn på stugvärden, det är inte min starka sida.) Vi byter några korta ord innan han avviker för att hjälpa en annan gäst. När jag fyllt i boken går jag ut och sätter mig på trappan för att vila mina fötter. Ingemar kommer också ut på trappan kort därefter och jag passar på att fråga om hjortron och tältplatser längs leden. Han visar nu upp en mycket gladare och mer pratsam sida.
- Hjorton har jag tyvärr inte sett mycket av och tältplatser är det lite dåligt med närmast efter stugan, men ni är välkomna att tälta i björkdungen på andra sidan älven, säger han.
En jägare ansluter också till vårt samtal.
- Har ni sett några ripor? undrar han.
Han berättar att han inte haft någon tur den här första dagen. För hans del har jag tyvärr bara dåliga nyheter att förmedla.
- De senaste riporna vi såg var innan vi anslöt till Padjelantaleden, 7 mil norrut.
Jag önskar honom lycka till och tackar sedan för mig och går bort till Vanessa för att berätta vad jag fått reda på. Dungen på andra sidan ser trevlig ut så det blir ett enkelt beslut att stanna här för dagen.
Ett häftigt ljusfenomen uppstår plötsligt när en bred regnbåge placerar sig mellan oss och Njunjesvárres nästan lodräta brant. Regnbågen syns bara där solen lyser på berget vilket gör att den smälter in i miljön. Det ser ut som om det egentligen är berget som är färgat på ett mycket märkligt sätt.

Rainbow only on the side of Njunjesvárre. En bild kan aldrig ge en sådan här upplevelse rättvisa. Bilden kanske kan hjälpa fantasin på traven lite grann i alla fall. Foto: Vanessa

Med tältet uppställt inleder vi vår efterlängtade hjortronjakt. Från björkdungen går vi uppströms ovanför älven i ett myrområde som kryllar av hjortronblad, men tyvärr inte några bär. Vi letar i kanske 30 minuter och Vanessa är den enda som hittar några i form av två mer eller mindre övermogna bär - inget vidare bra resultat. Vi får glädjas åt blåbär och det fina vädret som anlänt lagom till kvällen istället.
Tillbaka vid tältet kommer Ingemar förbi och hälsar på. Han undrar om tältplatsen fallit oss i smaken och vi bekräftar att den är till belåtenhet. Det blir också lite samtal kring vandringsutrustning innan han ursäktar sig och går tillbaka ner till stugan. Medan vi funderar på att ta tag i de sista kvällsbestyren kommer två unga killar upp till dungen och sätter upp sitt tält. De är ute på en kombinerad vandrings- och fisketur. På plats finns ett antal torklinor redan uppsatta och de börjar genast hänga upp sina kläder. En av dem berättar att de hade haft kläderna hängandes ute när regnet föll under natten. Det ser ut att vara flera vanliga bomulls t-shirts så det förvånar mig inte att allt fortfarande är blött. De verkar ändå vara vid gott mod. Jag önskar även dessa "jägare" lycka till och drar mig tillbaka för att krypa till kojs.


Inside the Tarra river cabin. Insidan av Tarraälvshyddan. Två personer kanske kan klämma ihop sig på den lilla britsen.

Njunjesstugan with Njunjesvárre rising above. Njunjesstugan med Njunjesvárre som reser sig bakom.

This is what it should look like, right? Our eigth and last camp spot for the hike near the Njunjes cabin. Mästerligt första försök att få upp tältet i den mysiga björkdungen, eller hur?

Ser ut att vara ett mäktigt vattenfall i ravinen som Áhkalmgårttje skapat på andra sidan.


Rago Dag 9 Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

26 augusti   ca 12 km
Gångtid ca 4 timmar plus båttransport, 7:45 - 12:30
Njunjesstugan till Kvikkjokk

Vi bestämde innan vi somnade igår att vi skulle ta det lugnt idag. Båten till Kvikkjokk går inte förrän klockan 13.00 och det ska vara en lätt sträcka att gå. Det spricker egentligen redan när vi vaknar. Tidig läggdags leder till tidig morgon. Midnatt för vandrare är väl vid 21.00 eller hur? Med en temperatur kring 7-8 grader är det en härligt frisk och vacker morgonsol som möter oss utanför tältet. Redan klockan 7 har vi packat ihop allting och börjat gå ner mot stugan för att förhoppningsvis kunna säga adjö till Ingemar. Han visar sig vara mitt i tandborstningen, men stannar ändå och pratar med oss en bra stund. Han tipsar om flera sevärdheter längs leden. Vi tackar så mycket för den trevliga vistelsen och startar sedan vår sista vandringsdag klockan 7.45.
Trots den tidiga timmen såg vi flera sällskap gå iväg före oss. Vi går också ikapp eller möter andra som går ikapp oss i mycket större utsträckning än någon annan dag. Det märks att transporten från Kvikkjokk i huvudsak är koncentrerad till helgen så här sent på säsongen (på vardagarna går det endast en buss för de morgonpigga vid 5.20).
Cirka 2 kilometer från Njunjesstugan öppnar sig skogen för hemmanet Njunjes. Platsen var bebodd fram till 1950-talet innan den, enligt historien, övergavs för gott. Nu kan vi se tydliga spår att den åter är i bruk och att någon håller på att fräscha upp byggnaderna. Lite avundsjuk blir man allt på de som bor så här vackert även om det är avlägset.

Work is being done on an old barn at Njunjes homestead. Arbete pågår vid hemmanet.

Not a bad place to live. Njunjes homestead with Gasskájvvo in the background. Njunjes hemman, sämre ställen att bo på kan man helt klart hitta. Gasskájvvo i bakgrunden.

Efter hemmanet övergår leden stundtals till något som kan kallas för en fyrhjulingsväg och blir följaktligen mycket lätt att vandra. Vid en bro kommer vi ikapp Pensionärsexpressen som startade ungefär när vi kom ner till stugan för att tacka Ingemar. De har satt sig på bron med benen dinglande över vattnet. Jag håller med om förträffligheten i den aktiviteten och gör de sällskap i väntan på att Vanessa ska komma ikapp. (Haha, för en gångs skull är det inte jag som hamnat på efterkälken!) Öppningen i skogen som jokken medför låter solens strålar skina på oss. Vanessa ansluter snart och vi stannar kvar en stund när de andra väljer att fortsätta mot Kvikkjokk.
Ett tips som Ingemar gav oss på morgonen var att gå ner till Darrhaädno när vi hör ett tydligt brus från en fors. Sagt och gjort smyger vi oss nu fram genom buskaget mot det dånande ljudet av stora vattenmassor. Forsen som möter oss på andra sidan träden är verkligen imponerande. Vi klättrar fram på enorma stenar nära vattnet med hjärtat i halsgropen. Ett felsteg här och det blir ett ofrivilligt hopp från 5:ans trampolin ner i en kokande kittel med iskallt vatten.
När vi kommer ut på leden igen möter vi ett yngre par som precis står och funderar på om det är värt att gå ner för att titta på forsen. Vi kan inte annat än rekommendera det, speciellt med tanke på att den bara ligger några få meter från leden.

Impressive Darrhaädno rapids. Darrhaädno forsar fram i blågröna färger.

Det fortsätter sedan mer eller mindre instängt i skogen med tillfälliga öppningar där vi åter kan se topparna i och kring Tarradalen. Återigen kommer vi ikapp Pensionärsexpressen vid en bro de stannat att rasta vid. Jag passar på att dricka lite vatten i jokken och även skölja min svettiga tröja. Värmen har stigit ju närmare Kvikkjokk vi kommit. När jag tar på mig ryggsäcken igen tycker jag mig höra ett konstigt ljud, alldeles som om något föll från säcken och landade på bron. Jag tittar mig omkring, men kan inte se något ligga på varken bron eller marken. Kan inte komma på att jag saknar något heller så vi vinkar adjö till Pensionärsexpressen än en gång och fortsätter. 15 minuter och 1 kilometer senare slår blixten ner. Var är mina solglasögon?! Jag inser direkt att det måste vara dem jag hörde slå i marken när jag tog på mig ryggsäcken. Vanessa får således chansen till lite skön vila i solen på älvens strandkant medan jag får arbeta vidare genom att småjogga tillbaka mot bron. Den andra personen jag möter ger mig som tur är ett positivt svar. Han har hittat glasögonen och varit snäll nog att ta dem med sig. Jag tackar honom enormt mycket för att han besparat mig en hel del tid på letande.

Passing a German speaking fellow on his third or fourth week in the Scandinavian mountains. Gasskájvvo in the background. Vi passerar en tysktalande herre som är ute på sin tredje av planerade fyra veckor i fjällen. Gasskájvvo i bakgrunden.

Tillbaka med Vanessa igen ser hon ut att njuta alldeles för mycket av sin rast. Det får minsann räcka, dags för henne att jobba lite också! Vi inleder så det sista rycket mot Bobäcken där båten hämtar upp vandrare för transport till Kvikkjokk. Landskapet öppnar sig snart för Vállegårssås framfart. Bron som tar alla vandrare över jokken visar sig vara en rejäl konstruktion, klart överdimensionerad för nuvarande vattenmängd. Andra tider på året är läget garanterat ett annat - bland de blottade stenarna ligger många rester av döda träd som slitits med av vattenmassorna. Vi passerar därefter en sidofåra till jokken där en ny stor bro håller på att byggas. Just nu är det nästan inget vatten alls här, men vi kan se resterna av den tidigare bron bland stora trädstammar längre nedströms. En tillfällig bro är utplacerad som vi får nyttja den här gången.

Vállegårsså Vállegårsså

11:30 är vi framme vid Bobäcken och där sitter redan ett tiotal personer och väntar på båten. En av de ringer upp Björn Sarstad som brukar köra båten och jag berättar därför att det är många till på väg. Vi får besked att de kommer på en gång och sedan kör en vända till enligt ordinarie tidtabell. Det blir alltså ingen lång väntan på båten. Pensionärsexpressen visar åter prov på sin styrka när de anländer inte långt efter oss. Båten anländer och körs istället av Helena(?), minnet sviker mig på namnet. Det blir en avkopplande resa i strålande väder med trevligt småprat.
På fjällstationen märks det också tydligt att bussanslutningen till tåget går en bättre tid på helgen. Trots att vi är utanför den absoluta högsäsongen är det mer folk nu än när vi var här 2014 och 2015. I den som vanligt varma receptionen är det sällan en fåtölj ledig (runt 25-30 grader som värst). När vi äter middag på kvällen blir det fullsatt nästan omgående.


Epilog:

På hemresedagens morgon kunde vi se snötäckta fjälltoppar i fjärran. Något som också förekommit tidigare i augusti, men som vi alltså slapp under vår tid på fjället. Jag upplever det gärna på avstånd istället för att vara mitt i det. Resan hem flöt på utan större problem den här gången. Bussen från Kvikkjokk blev visserligen fylld till bredden och vi blev sittandes på golvet vid den bakre dörren tills en extrainsatt buss kunde möta upp oss. Väntetiden vid byte till tåg i Murjek var längre än tidigare så vi har nog sett allt som går att se i den lilla "byn" nu. Det är riktigt trist med alla förfallna hus som bara övergetts - det lägger en känsla av vemod över platsen. Samtidigt förstår jag att det måste vara svårt att livnära sig här som dagens samhälle ser ut.

Själva vandringen då? Jag är mycket nöjd med den! Löst planerad med bara den första dagen riktigt bestämd och två olika slutmål där Ritsem var det mest troliga. Vi hade med oss kartor för hela Padjelanta och Sarek plus delar av Nordkalottleden och Abisko/Kebnekaise. För min del fungerade det här konceptet väldigt bra. Annars kan det lätt bli onödigt stort fokus på att nå målet och då är det också lätt att börja leta genvägar och öka tempot oavsett om man egentligen vill eller inte. Nu hade vi istället maximala tio dagar till vårt förfogande och anpassade turen efter det beroende på vart vi hamnade.
Vi hade återigen tur med vädret och behövde bara bära regnkläderna för deras huvudsakliga syfte ett fåtal gånger. När jag tänker efter så hade vi shorts på oss längre tid än det. En höjdpunkt, som också var en av anledningarna till startplatsen, var sjön Litlverivatnet och Litlverivassforsen. Mina största favoriter från vandringen är annars området ovanför Vielggisbákte och sträckan mellan Tuottarstugorna och Tarraluoppalstugorna. Vägen till Tuottarstugorna är en potentiell kandidat också, men vi hade ju tyvärr dåligt väder den dagen. Överlag bjöd Padjelantaleden på enklare och mindre stenig terräng jämfört med norra delen av Kungsleden. Antalet höjdmeter upplevde vi som något mer beskedliga också. Det fick vi istället känna på de fyra första dagarna när vi gick utanför led.
Sammanlagt blev det en vandring med väldigt stor variation. Kargt och stenigt, gröna böljande kullar, stora sjöar, vilda forsar och lummig fjällskog. Det sistnämnda som till största del förekom på slutet var en mycket trevligare bekantskap än skogen norr om Kvikkjokk. Mer öppen och mer lättvandrad med höga fjälltoppar på nära håll.

Avslutar med lite statistik för oss som tycker om det:

  • Totalt gick vi ca 185 kilometer fördelat på 9 dagar. 68 kilometer utanför led med 19,5 kilometer per dag i snitt och 117 kilometer på led med 26 kilometer per dag i snitt. Första och sista dagen är då räknade som halvdagar.
  • Vi åt goda blåbär varje dag, hallon 1 dag och hjortron på 5 av dagarna (räknar inte de få övermogna vi hittade näst sista dagen). Det provades också odonbär och hönsbär av ren nyfikenhet, knappast för deras "fantastiska" smak.
  • Missöden uppgick till 0 i antalet på den här vandringen, i kontrast till förra året. Spännet som gick sönder under transport räknar jag inte eftersom det var utom vår kontroll och skedde på vägen till vandringen.
  • Däremot ramlade Vanessa totalt 5 gånger. Alla vurpor utan någon allvarlig konsekvens som tur var. Om det berodde på hennes skor eller något annat låter jag vara osagt.
  • Vi hade egentligen bara 1 dag med dåligt väder och det var framförallt molnigt och kallt då - det regn som föll förekom mest på nätterna.
  • Våra packningar vet jag inte exakt, men vi startade båda med någonstans kring 15 kg inklusive allt utom det vi hade på kroppen. Om du vill veta vilken utrustning jag bär med mig har jag lagt upp en lista här. Den innehåller inga siffror på mat och bränsle som däremot är inkluderat i den total vikten här. Jag försöker hålla den någorlunda uppdaterad som en allmän lista. På enskilda turer kan det så klart skilja något vad jag tar med beroende på längd, område och förväntad väderlek.

Inlagt 2017-02-26 15:37 | Läst 6008 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2017-02-26 18:43   hansnydahl
Det låter som om även de sista dagarna bjöd på givande vandring. Kul att även få se bilder på Tarraälvshyddan. Vi besökte inte den när vi gick leden åt andra hållet år 2014. Angående tältplats vid Sommarlappa, så finns det ett par fina platser vid älven, 300 meter söder om stugan. Stugvärden upplyste oss. Linfrön :-) En känd huskur mot trög mage. Man bör inte äta krossat linfrö eftersom mer av de giftbildande ämnena kommer fram. 1 till 3 matskedar per dag anser Livsmedelverket inte vara skadligt.
Tack för en detaljerad berättelse med illustrativa bilder.
 
Svar 2017-03-04 00:05   snurte
Numera är det en känd huskur även för mig. :)
 
2017-02-27 00:20   OBD
Tack för den sista delen av er vandring. Har varit kul att läsa de detaljerade berättelserna med många fina bilder. Ert vandringstempo var högt tycker jag. Men ni är ju unga och starka vilket även indikeras av att Vanessa ramlade 5 gånger utan allvarliga konsekvenser. Min egen erfarenhet är att skaderisken vid vurpor ökar markant vid högre ålder. Bara en dag med dåligt väder får väl anses riktigt bra.
Ännu en gång, tack för trevlig läsning.
 
Svar 2017-03-04 00:11   snurte
Det är väl tyvärr så att skaderisken ökar med åldern. Jag hoppas att det går att motverka något med styrketräning.
Våra relativt långa distanser beror snarare på antalet timmars vandring än hög fart. Vi lagar exempelvis aldrig någon lunch utan håller oss till nötter och liknande när vi förflyttar oss.
Tack för att du tycker att vi är unga! :)
 
2017-02-27 16:49   Swift
Tack för den sista delen i din berättelse! Du skriver trevligt med ett varierat språk (har jag sagt det förut kanske?). Och jag har goda nyheter - Linnés väg finns kvar till nästa gång ni kommer häråt. Själv tycker jag att Tarradalen är lite seg......
 
Svar 2017-03-04 00:27   snurte
Även om du skulle ha sagt det förut så har jag inget emot att höra det igen, tack! ;)
Det var ju vår första gång i Tarradalen; det spelade säkerligen in i vår upplevelse av dalen. Samtidigt kopplar jag positiva minnen till fjällbjörken från vandringar i Dalarna och Härjedalen i mycket ung ålder. Den ligger mig varmt om hjärtat på ett annat sätt än barrskogen som är så närvarande här hemma och blir mer vardag på grund av det.
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in