Artiklar > Skrågång och missöden

Skrågång och missöden

Av: snurte

Skrågång och Missöden
En fars i den svenska fjällvärlden... förlåt,
En första vandring genom Sarek, ska det vara.

Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

12 augusti
Änonjálmme till någonstans längs Padjelantaleden

Förra året träffade jag en trevlig tjej under min vandring av Kungsleden. Vi tog sällskap ett par dagar längs leden och sågs senare i Kvikkjokk igen. Det i sin tur ledde till att vi bytte kontaktuppgifter och började mejla varandra efteråt. Båda uttryckte vi en önskan om att få besöka Sarek och en plan började sakta ta form.

Nu, ett år senare, är vi äntligen på väg. Det är morgon på nattåget mot Narvik den 12 augusti och försening är ett faktum. Allt är som vanligt med andra ord. Vanessa flyger upp till Gällivare och vi ska mötas upp vid tågstationen strax för lunch så jag hoppas att SJ kan köra in lite tid. Tyvärr lyckas de inte med det, men samtidigt ropar de ut i högtalarna att bussen kommer vänta på oss. Vänta, vad sa de nu? Bussen går ju inte förrän efter 14 och så sena är vi inte. Tydligen går det en buss runt  11:30 trots att tidtabellen, när vi bokade, visade att den slutar gå efter 2 augusti. Vilken trevlig överraskning! Vi kommer att komma fram tidigare än planerat.

Áhkká

När vi kliver av bussen i Ritsem vid 15:30 är det lite kyligt och himlen täcks till stor del av gråa moln, regnet hänger i luften. På andra sidan Akkajaure visar sig Áhkká till största del, topparna ligger tyvärr gömda i molnen. Efter båtfärden börjar en lätt vandring i relativt öppen björkskog från Änonjálmme. Jämfört med Kungsleden från Abisko är det en mycket trevligare väg in i fjällvärden. Fler och större öppna områden och Áhkká reser sig majestätiskt ovan träden. En del luckor i molntäcket har börjat dyka upp. Tack vare det får vi se flera fina regnbågar på väg mot första bron.

En av alla bågar. I riktning mot Änonjálmme.

Det tar inte lång tid innan vi når Vuojatädno och får ta del av dess mäktiga vattenflöde. Inför vandringen tillverkade jag ett kamerafodral som ska skydda kameran mot stötar och regn. På väg över bron tar vinden i medan jag fotograferar och jag ser något flyga iväg i ögonvrån. Det var väl spenderad tid på det hemmabygget...

Vuojatädno - Minuter från första missödet.

Till och från droppar det lite från skyn, men aldrig något kraftigt regn. Regnkläderna får ändå sitta på hela tiden, det är lagom kyligt för att inte börja svettas. Marken är också blöt från tidigare nederbörd så skorna blir snart fuktiga. Målet för kvällen är att gå till rastplatsen ungefär halvvägs till Kisurisstugan. Den ser dock inte särskilt inbjudande ut när vi kommer fram. Det skumma ljuset tack vare alla gråa moln spelar säkert in så vi bestämmer oss för att gå en bit till. Några kilometer senare öppnar det upp sig och vi hittar en plan yta i en grop med lite skydd mot vinden.

Den här vandringen ska komma att präglas av en hel del små missöden och mitt kamerafodral var det första. Under middagen sker det andra då Vanessa bryter av sin sked. Plast kanske inte är det bästa materialet ändå, även om det väger lite. En notering på förbättringar till nästa vandring görs.


Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

13 augusti
Padjelantaleden till Gasska Låvdaruovdásj

Vi vaknar till ett regnblött tält och fortsatt kyligt väder med låga moln. Efter alla morgonbestyr är mina händer rejält nedkylda så regnhandskarna kommer till bra användning den första kilometern. Efter det upplever jag temperaturen som mycket mer behaglig resten av dagen.

Den där jokken.

Leden är fortsatt enkel att vandra så vi är snart framme vid bron över Sjnjuvtjudisjåhkå och Treparksmötet. Vi stannar en kort stund och läser lite på de nya informationsskyltarna som satts upp.
Härifrån tar vi alltså våra första steg in i Sareks nationalpark. Vi firar det med att ta fel stig och följa tidigare nämnda outtalbara jokk. Den stig som är utmärkt på kartan måste gå någonstans närmare Sjpietjavjåhkå. Vi korsar nämligen en mycket tydlig stig när vi lämnat skogen bakom oss och börjat gå mer söderut. Fin och lättvandrad rished ligger framför våra fötter i stort sett hela dagen. På väg mot Gisuris sker vandringen på små platåer/hyllor i olika nivå, alltid med nästa något högre än den tidigare. På flera ställen hittar vi tydliga spår efter gnagare i form av gångar i marken som de grävt fram när snön legat tung under vintern.

Vanessa läser på

Treparksmötet – Vanessa läser på.

Inför vandringen har vi varit oroliga över vattenläget med en lång och snörik vinter det här året. På grund av regn och låga moln är marken fuktig så mina fötter är konstant blöta. Däremot tyder de två jokkarna från Gisuris topp, som vi passerar, på att nivån ändå är låg. Ingen av dem kräver något vad utan kan tas via stenar. Efter den sista, Gisurisriehpejågåsj, blir vi lite tveksamma på var stigen vi följt sista biten fram dit fortsätter. Vi får syn på några spår som går uppför sluttningen på andra sidan. Väl där inser vi att det mer troligt är en renstig och att få väljer gå upp för den här branten. Då vi redan påbörjat klättringen är det lika bra att fortsätta, man vill ju inte förlora höjdmeter i onödan liksom. Att vi sedan måste ta oss ner i alla fall vid nästa jokk har vi inte en tanke på.

Solen tittade fram en kort stund. Gisuris delvis gömt bland molnen i bakgrunden.

Efter några kilometer kommer vi över krönet och får syn på Sierggajåhkå, en jokk som vi definitivt behöver vada oavsett nivån på vattnet. Vi får en bra överblick på den som gör det enkelt att leta upp tänkbara vadställen. De extra höjdmetrarna vi tog tidigare var kanske inte helt bortkastade ändå. Nu är det alltså sanningens minut, ska vi ta oss över eller har vår tidigare uppfattning om vattennivån varit korrekt? Ganska snabbt hittar vi ett tänkbart ställe och tar oss ner till kanten. Vår oro visar sig ha varit onödig, även här är nivån låg. Vi har inte några som helst problem att ta oss över med vatten bara en bit upp på vaden. Värken i fötterna från det kalla vattnet tar vi som en energikick på köpet.
För att få upp värmen går vi en liten bit efter vadet innan vi tar vår dagliga långpaus. För vår del innebär det ca 20 minuters vila innan vi fortsätter igen. Varför vi inte stannar längre har jag ingen bra förklaring på. Inte riktigt klokt egentligen, kroppen skulle garanterat må bättre av att vila längre, men det är som om den vill vidare hela tiden. Jag passar i alla fall på att lufta mina fötter och låta de torka innan vi fortsätter.

Sierggajåhkå – Vandringens första vad.

När vi kommer fram till Lijggebuoldajågåsj så bestämmer vi oss för att följa den istället för att gå över. Förhoppningen är att hitta ett enkelt ställe att ta sig över längre upp, alternativ ta de tre större tillflöden som bildar jokken var för sig. Det blir en trevlig sträcka i lagom motlut. Hela tiden med jokkens forsande skådespel att njuta av. När vi kommer upp på platån och får syn på några av de små sjöarna börjar vi leta oss mer rakt söderut. Även om gräset är blött så är ändå marken under relativt torr, vi sneddar över ett område som jag misstänker är mer av en våtmark vissa tider på året. Vi slipper vada och tar oss enkelt över torrskodda. Rättare sagt så gör Vanessa det, eftersom mina skor redan är blöta, jag slipper bara blöta ner dem ytterligare.
Det är lite lurigt att veta exakt var man befinner sig när man inte kan se topparna runtomkring som normalt gör det så lätt att navigera i den svenska fjällvärlden. Vi är osäkra på om vi är framme vid starten på Guohpervagge eller om det är efter nästa topp som försvinner bland molnen. Inte förrän vi kommer fram till kanten, och får se Låvdajåhkå snirkla sig fram så vackert i landskapet, vet vi att vi är framme. Med tanke på hur fint det är redan i det här gråa vädret så måste utsikten vara helt makalös i solsken.

Låvdajåhkå – Äntligen framme vid början på Guohpervágge.

Här på lite höjd, med utsikt över Låvdajåhkå, fanns det i originalplanen att slå läger. Vi tycker däremot båda att det är för tidigt att slå läger nu. Fötterna riktas åter mot sydost och vi låter benen jobba på en stund till. Vi håller oss kvar på lite höjd i sluttningen för att slippa eventuellt blöta områden nere i dalgången. Alep Låvdaruovdásj passeras enkelt direkt där vi kommer fram till jokken. När vi närmar oss Gasska Låvdaruovdásj börjar det bli dags att slå läger för dagen. Vi diskuterar lite kort och kommer snabbt fram till beslutet att vada ikväll för att slippa inleda morgondagen med ett isbad. Vi har nu tagit oss lite längre ner mot mitten av Guohpervagge eftersom jokken här delar upp sig i flera mindre fåror. Något som gör den lättare att passera. Det strömmar lite mer här jämfört med Sierggajåhkå och vattnet är också något djupare på vissa ställen. Det blir ändå en enkel passage över alla dess fåror.

Kort efter vadet hittar vi en godtycklig tältplats. Under kvällsbestyren är det dags för nästa lilla missöde. Allt bränsle som Vanessa fyllde på i sin brännare igår har bara försvunnit, gått upp i rök. Det finns inga spår av att det skulle ha läckt ut i ryggsäcken. Ingen av oss förstår hur det kan ha gått till. Vi blir lite oroliga över om bränslet kommer räcka hela vandringen. När hon sen försöker koka upp vatten blir det aldrig någon riktig fart på köket och vattnet är knappt varmt när bränslet är slut igen. Middagen intas kall med skaftlös sked. Det är bara andra kvällen, hur ska det här sluta?


Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

14 augusti
Gasska Låvdaruovdásj till Álggavágge

Natten passerar lugn förbi. Tyvärr vaknar vi till en ny dag med låga moln. Något vi inte tänkte på när vi bestämde lägerplats igår är att det kommer en till jokk bara en kilometer efter den vi vadade på kvällen. Det lutar alltså åt att vi måste doppa fötterna på morgonen i alla fall. Väl framme får vi till vår glädje se en av fördelarna med den nästan obefintliga sommaren i fjällen så långt. En snöbrygga finns kvar över Lulep Låvdaruovdásj som gör att vi enkelt tar oss över. För att undvika blöta områden börjar vi ta lite höjd igen. Under tiden vi passerar på andra sidan ingången till Násasvágge börjar några toppar skymta bland molnen. Är vädret på väg att vända?

Snöbryggan över Lulep Låvdaruovdásj.

Myggnätet och vindblusen åker fram en stund när vinden mojnar. Det är första gången under vandringen som myggen framträder i en störande mängd. I alla fall för min del, Vanessa har det lite kämpigare med dem. Vi blir också tvungna att korsa flera snöfält på skrå och det känns lite vanskligt i den stundtals kraftiga lutningen. Snön bär bra, men som vårsnö ofta är, är den väldigt hal. Ett snedsteg och det blir rutschkana i hög fart mot stenarna som omger fälten.

Så kommer då nästa missöde. Kan lugna er direkt och klargöra att det inte handlar om något kanande på snöfält. Jag böjer mig ner mot marken för att ta ett kort och katastrofen är ett faktum. Jag spiller ut alla mina Polly-godisar på marken! Där ligger de som små harlortar utspridda i sluttningen. Inte ok! Nedskräpning i naturen! Vad händer om något annat än ett människodjur börja tugga på dem?! För att inte tala om mitt sällskaps olycka ifall min mat tar slut för tidigt på dagen. Bara att börja plocka och se fram emot lite extra krydda på godisarna.

Hoppas kortet blev riktigt bra och var värt besväret.

Det blev ju ett bra kort, eller inte!

Snö och sten avlöser varandra på vägen fram till Juovvabåhke med klar fördel till det senare. Där bestämmer vi oss för att hitta ett vadställe över Guohperjåhkå. Målet för dagen är Álggavágge och vi vill därför över på den södra sidan av dalgången med en förhoppning om att kunna gena över Guohperskájdde. Vattnet är lågt och det tar inte lång stund innan vi är över på andra sidan efter ytterligare ett enkelt vad. Även om det förekommer mycket sten på den här sidan också så är det ändå lättvandrat. Till en början håller vi oss på lägre höjd närmare Guohperjåhkå. Två till eventuella vad väntar längre fram i form av jokken från Vattendelarglaciären och den ej namngivna från glaciären ca en kilometer längre österut. Den första har flera fåror vi måste ta oss över. Vi kommer direkt fram till ställen där vi kan hoppa över utan att behöva blöta ner fötterna. Intrycket är alltså fortsatt låg nivå på vattnet, speciellt med tanke på de spår som visar hur mycket vatten som rinner här vissa tider på året. Inte heller nästa jokk vållar några problem. Efter det börjar vi ta höjd igen och utsikten in mot de centrala delarna av Sarek blir allt mer vacker och storslagen för varje steg. Uppe på höjden i närheten av renstängslet stannar vi och njuter. Molnen har verkligen spruckit upp nu och solen lyser upp topparna runtomkring oss. De gnistrar vackert från allt vatten som rinner längs deras sidor.

Áhkátjåhkkå

Sakta tar vi oss ner mot botten av Álggavágge och våra ögon söker under tiden efter den stig som ska finnas där. I planen från början fanns tankar på en tur upp till Axel Hambergs topp. Utsikten upp mot toppen är verkligen fantastisk och vädret är synnerligen passande. Därför känns det tråkigt att jag inte vågar mig på ett sådant projekt. Bara en dryg vecka innan vandringen har jag känt av symptom på ett löparknä jag haft problem med tidigare. Upp skulle gå bra, ner kommer jag också så småningom, men då med risken att ha ett mer eller mindre oanvändbart högerben. En risk jag inte är beredd att ta med flera dagar till civilisationen. Istället fortsätter vi längre västerut med solen i sikte. Nere vid Gálmmejåhkå får vi syn på dagens enda spår efter andra vandrare i form av ett tält. Vanessa berättar att hon sett några gå på andra sidan innan vi kom fram till tältet. Mest troligt var det ägarna till detta röda fjällhotell. Inne i tältet är tveksamt att någon befinner sig såvida de inte gjort om det till en tillfällig bastu med den värme som solen nu strålar.

Vi har här nått början på Álggavágge. Axel Hambergs topp i mitten. Man är bra liten i den här världen.

Någon stig har vi fortfarande inte fått syn på, vi håller oss troligtvis för högt upp. Vi väljer ändå att fortsätta på höjd för att förhoppningsvis få lite torrare mark med mindre vide. Inget av det lyckas vi undvika helt så klart utan vi hamnar ibland i snåriga och blöta partier. De är däremot aldrig särskilt långvariga. När kvällen kommer allt närmre söker vi oss längre ner för att leta tältplats. Där får vi syn på stigen och börjar följa den. Det leder till den värsta sträckan för dagen med vide fylld av mygg. Till slut kapitulerar även jag och tar på mig rustningen i form av vindblus och myggnät. Det blir en svettig avslutning i kvällssolen med rejält blöt mark innan vi kommer fram till en lämplig plats. Med tanke på avslutningen vi fick känns det som att vi tog ett korrekt beslut i att stanna på höjd genom dalgången, även om fotleder och fötter börjar bli lite trötta av att gå på skrå hela tiden.


Kvällens vatten till middagen kokar vi upp på mitt kök. Vi vill inte riskera att Vanessas kök slukar mer bränsle. I botten på brännaren har vi upptäckt en trögflytande genomskinlig sörja som inte borde vara där och som säkerligen är orsaken till den dåliga farten på köket.
Bortsett myggen så är det en riktigt fin kväll med blå himmel och en sol som sakta försvinner bakom fjälltopparna.


Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

15 augusti
Álggavágge till Noajdevallda

Från början hade vi tänkt gå bort till Alkavare kapell för att sedan runda Sarvesbuollda, men vi känner båda för lite mer omväxling och bestämde oss redan under gårdagen för att istället gå Niejdariehpvágge över till Sarvesvágge. Vi inleder därför dagen med ett vad över Álggajåhkå precis nedanför tältplatsen. Även jokken som rinner från Niejdariehppe behöver passeras kort därefter, men den tar vi via stenar. Efter det börjar klättringen uppför direkt. Vi har vid den här tidpunkten ca 5 kilometer och 400 höjdmeters klättring att se fram emot. Innan vi försvinner in i dalgången får vi en fin utsikt över Álggajávrre västerut. I vår iver att komma uppåt så har vi tagit några höjdmetrar för mycket och hamnat ovanför platån öster om Niejdariehpjågåsj. Jag håller fast vid min princip att inte förlora höjdmetrar i onödan och fortsätter därför på skrå, det är ändå mest sten häruppe. Att tackla sten på skrå är inte så stor skillnad jämfört med detsamma på plan mark tycker jag. Vanessa väljer att gå ner till platån. Hon är van vid att gå upp och ner i Alperna hela tiden och föredrar det framför skrågång vid det här laget. Längre ner får jag syn på, för mig, den första människan sen vi passerade Gisuris i form av en äldre kvinna som också är på väg uppåt. Vanessa sammanstrålar så småningom med henne och stannar för att prata en stund. Jag fortsätter fram till nästa ställe med rinnande vatten innan jag sätter mig ner för att vila lite och vänta in dem två. Vanessa kommer dock fram före så vi hinner gå vidare innan kvinnan kommer fram till oss. Hon berättar att hon varit på tur i Sarek i 9 dagar redan och nu är på väg till Kvikkjokk. Mycket imponerande!

Utsikt över Álggajávrre precis innan vi går in i Niejdariehpvágge.

Det ser oroväckande grått ut längre upp mot passet. På den här sidan har vi inlett dagen med strålande väder och vi hoppas såklart på att det ska hålla i sig. Ju högre upp vi kommer desto mer steril blir miljön med snöfält insprängda bland all sten och gråa moln som täcker topparna runt omkring oss. Tillsammans ger det ett nästan kusligt intryck av omgivningen.
Under klättringen uppåt börjar det ändå, till vår glädje, att spricka upp på andra sidan passet. Väl över krönet får vi en magnifik utsikt in i Sarvesvágge med en sol som lyser genom luckorna och ett molntäcke som rinner över toppen på Luohttotjåhkkå.
Sista biten innan passet och även efteråt går vi på snö som endast tillfälligt byts av mot sten. Den bär bra och orsakar oss därför inga bekymmer. Utför blir det snarare enklare att gå på jämfört med stenen även om det är lite halt med våra skor.

På väg ner mot Sarvesvágge. Molnen börjar skingra sig i och med vår ankomst till dalgången.

Det tar inte lång tid innan vi är framme vid jokken från Rijddajiegna. Vår navigationsintuition, om det nu är ett ord, håller i sig och vi går rakt på en snöbrygga som ser rejäl ut och vi tar oss enkelt över via den. Kort därefter tar vi en välförtjänt långpaus i sluttningen ner mot Sarvesjåhkå. Solen värmer gott där vi sitter och njuter av utsikten. Tror vi slår rekord här med en paus på cirka halvtimmen innan vi fortsätter. Vi väljer att försöka hålla höjd igen eftersom vi läst en del avskräckande historier om östra Sarvesvágges vegetation.
Jämfört med tidigare skrågång går det lite tyngre här. Dels är vi nog slitna efter passet, men vi hamnar nog också lite väl högt upp till slut. Det blir stundtals ganska brant och koncentrationskrävande att ta sig fram. Däremot lyckas vi undvika viden nästan helt och hållet. Vi får en fin utsikt över sluttningen upp mot Luohttoláhko när vi långsamt passerar på uppskattningsvis 1000 meters höjd. Det är när vi kommer runt hörnet på Rijddanjunjes som vi inser att vi gått lite onödigt högt upp. Vi får en fin utsikt som betalning så det känns ändå helt ok. Backen ner till Rijddanjunjesjågåsj blir riktigt jobbig för min del. Vanessa flyter fram längs terrängen med en imponerande lätthet och jag hamnar snabbt på efterkälken. På grund av mina skadeproblem innan vandringen har träningen blivit lidande och jag får betala för det här. Två rejäla utförsbackar på en dag är på gränsen till för mycket, det går långsamt, men jag tar mig ner till slut. Min tanke om att vi skulle ta oss upp på Dielmmáplatån får förbli en tanke den här gången. Vägen upp ser ruskigt brant och lång ut härifrån.

Vy över östra Sarvesvágge.

På väg att runda vid Rijddanjunjes med utsikt ner mot Noajdevallda och östra Sarvesvágge.

Rijddanjunjesjågåsj har mejslat ut en ordentlig ravin så vi tar oss inte över med livet i behåll där vi kommer fram till jokken. Istället följer vi den nedströms tills vi hittar ett lämpligt ställe. Det är fortsatt låg vattenivå trots en varm dag så vadet ställer inte till några problem. Imorgon planerar vi att fortsätta söderut så vi söker oss ner mot Sarvesjåhkå för att hitta nästa vadställe. Osäkerheten blir större här då jokken är full med glaciärslam. Vi kan inte se hur djupt det egentligen är och får därför känna oss fram. Vi hittar snart ett ställe som ser möjligt ut med relativt lugnt vatten och några större stenar som syns under ytan. Jag vadar i samma skor som jag går i och kliver därför i först för att undersöka. Vattnet går strax ovanför knäna som djupast, men strömmen blir aldrig särskilt stark. Det tar inte lång stund innan jag når en grusbank. Efter det är det endast små fåror kvar tills hela jokken är passerad så jag ger tummen upp till Vanessa som börjar ta på sig sina vadarskor. Hade det fortfarande varit höga vattennivåer skulle vi säkert behövt leta mycket längre efter ett ställe, om det ens hade varit möjligt att gå över. Vi har fortsatt turen med oss.

Blick tillbaka efter vad av Sarvesjåhkå.

Väl på andra sidan börjar vi spana efter en lämplig tältplats. Här gör vi misstaget att lämna jokken och kliva rätt ut i terrängen med förhoppningen om att hitta en bra yta. Vi hamnar direkt i videsnår med vattensjuk mark. Det finns en tänkbar plats utan vide en bit fram som vi tar sikte på, men även den visar sig vara ordentligt blöt. Längre fram ser vi nästa område som kan tänkas fungera. Sunt förnuft talar om för oss att en omväg ner till Sarvejåhkå är att föredra framför fortsatt brottning med viden. Hur nära än målet ser ut att vara. Därför svänger vi tvärt vänster och letar oss snabbt tillbaka till jokken igen. Precis innan vi kommer ner till den hamnar vi i något som närmast kan beskrivas som kärr, rejält vattenfylld mark med endast grässtrån som sticker upp här och var. På håll kan det se riktigt härligt ljusgrönt inbjudande ut, på plats är det raka motsatsen. "Kärret" fortsätter också österut på södra sidan om jokken. När det inte går att gå bland sten och grus på strandkanten är det bara att kliva rakt genom härligheten igen. Vi sjunker ner till en bit upp på smalbenet ibland så skorna blir dyngsura och får en ny brunaktig färgnyans.

Några fjällbjörkar dyker upp och precis efter dem hittar vi en perfekt tältplats med närhet till jokken. Det blir en fantastisk kväll helt utan vind och förvånande nog nästan ingen mygg heller. Alla kvällsbestyr som matlagning och tvätt av både kläder och kropp sker i ren njutning.

Vandringens bästa tältplats, vid Noajdevallda.

Ett nytt litet missöde uppstår dock till Vanessas förtret. Hon rensar ur den trögflytande sörjan vi hittade i botten på hennes brännare under gårdagen och bestämmer sig för att testa köket igen. Det blir en helt annan fart på grejerna nu. I glädjen över att ha lyckats "laga" brännaren så brister koncentrationen när vattnet är färdigkokt och den ska skruvas ihop. Ordningen blir fel vilket leder till att lågan aldrig slocknar. Än värre har den gummiring, som håller kvar överblivet bränsle i behållaren under förvaring, hamnat inuti och brinner upp. Jag kan inte riktigt hålla mig från att brista ut i skratt. Kanske ska nämna att hon har en ring i reserv med sig och vi har alltid min brännare som backup så det är inte frågan om någon kris.

När solen försvinner bakom Rijddatjåhkkå kryper vi in i tältet. Jag hinner knappt lägga huvudet på kudden innan jag somnar.


Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

16 augusti   ca 20 km
Noajdevallda till den lilla sjön väster om Tjievrra

Vaknar rejält utvilad efter bästa nattsömnen hittills. Vanessa känner inte riktigt likadant efter sällskapets tunga sömn (läs: snarkande). Vädret är om möjligt ännu bättre än tidigare så det ser ut att bli en härlig dag. Både Gaskasvágge och Lullihavágge har funnits med som möjliga vägar söderut från början. Med så fint väder plus att vi ligger före i tidschemat bestämmer vi oss för att istället gå upp på Luohttoláhko via Noajdevágge. Vi börjar med att följa Sarvesjåhkås strand tills området med kärr tar slut. Vi har ingen lust att färga om våra skor igen efter tvätten av dem igår kväll. Det tar några försök innan vi hittar en lämplig plats att lämna jokken på. Fler har uppenbarligen gått här då en tydlig stig finns att följa. Den leder oss sakta uppåt för att så småningom bli uppdelad i mindre renstigar. Klättringen blir rejält svettig trots att det inte är speciellt brant. Solen strålar starkt på oss och vinden står helt stilla. Det kommer som tur är en bäck att släcka törsten i ungefär halvvägs upp till punkten där jokken från Lullihavágge går ihop med Noajdejågåsj. Efter det känns det lite bättre igen och vi kämpar på vidare uppåt.

När vi kommer runt hörnet och får sikt över Noajdejågsåj blir vi lite osäkra på var vi ska lyckas ta oss över till den sydöstra sidan, det liknar fortfarande mest en ravin. På den sida vi befinner oss ser det inte särskilt roligt ut längre upp med en väldigt brant sluttning ner mot jokken. Andra sidan däremot har en mer inbjudande hylla att gå på. Vi fortsätter på lite höjd en bit till. Några hundra meter senare får vi se ännu en snöbrygga som ligger kvar och Vanessa går ner för att undersöka. Även denna visar sig vara fast och rejäl så jag följer efter i hennes fotspår.

Jag ger mig på snöbryggan över Noajdejågåsj.

Det blir allt mer sten ju högre upp vi kommer. Branten som ska ta oss upp på fjällplatån dyker snart upp i sikte och förvarnar oss om vad som väntar. Vi kör båda vidare med våra olika taktiker, Vanessa med sin Alpvariant upp, ner, upp, ner och jag med min att inte tappa höjd och samtidigt sakta skråa allt högre. Min metod verkar vara något effektivare då jag kommer ikapp och går om lagom till den tyngsta klättringen börjar. Samtidigt håller hon ett imponerande tempo uppför som gör att hon ändå är först upp till toppen. Våra ryggsäckar väger ungefär lika mycket så det gör det hela än mer prekärt, hon bär ju på mer procentuellt sett till sin kroppsvikt. Vad ska jag skylla på nu... större muskler att syresätta? Någon som tror på den? Bara att erkänna sig besegrad och glädjas åt hennes styrka.

Perspektiv – Bakom Vanessa syns väggen som ska ta oss upp på Luohttolahkó.

Uppe på Luohttoláhko måste förhållandena vara i det närmaste perfekta. Himlen är så där otroligt blå, blåsten minimal och sikten perfekt. Själva miljön på platån är inte så värst inbjudande, men vyerna över alla toppar runtomkring är speciell.
Det har bildats som små platåer med stenar emellan som vi tar oss fram på. Kanske är det allt vatten vid snösmältningarna genom årtusenden som tagit med sig jorden och skapat dessa stenådror i landskapet. Snön är till största del borta och ligger mest koncentrerat kvar kring sjöarna. Vi passerar flera mindre sjöar innan vi kommer fram till den markerad med höjdangivelse 1244. Efter den kommer jokken från Lullihajávrre som innehåller väldigt lite vatten och enkelt passeras på stenar. Nästa jokk som rinner från Bálgatjiegna innehåller i jämförelse mycket mer vatten, men det tar ändå inte mer än några minuter att hitta ett ställe med stenar att hoppa över på. Vanessa är lite mer förnuftig och väljer att vada istället. Söderut på kartan finns en liten höjd markerad som vi går nästan rakt över. Det leder till ett onödigt spännande vägval med vad vi upplever som nästan lodrät scrambling utför på andra sidan. Koncentrationen är på topp när vi långsamt sänker oss från hylla till hylla. Ryggsäcken stjälper medan stavarna hjälper. Vi tar oss ner något svettigare, men utan incidenter. Verkligheten är säkert en annan som vanligt, men det behöver vi inte prata om här.

Luohttoláhko - Intrycket med den här överblicken är att mer snö ligger kvar på platån än vi först trodde. På den högra sidan i bilden där vi gick är det också lite mer barmark.

Två tillflöden som tillslut bildar Bálgatjåhkå återstår att passera, bägge har sin början i varsin liten sjö. Ingen av oss vadar dessa som har gott om stenar att kliva på. Målet nu är att gå över den nordvästra sluttningen på Loametjåhkkå till hyllan ovanför Loamebuollda. Stigningen upp inleds med snö för att sedan övergå till sten. Utsikten över Luohttoláhko och sedan också mot Njoatsosvágge är magnifik. Vi går nog lite för högt upp igen för klättringen ner till de två norra sjöarna blir ganska brant. Största orosmomentet är dock inte lutningen i sig utan lösa stenar som kan börja rulla eller få oss att tappa balansen. Vi tar det så försiktigt som vi kan och ser till att inte gå direkt ovanför varandra. Väl nere vid sjöarna tar vi en liten paus och diskuterar vår fortsatta vandring. Ska vi verkligen gå mot Kvikkjokk redan imorgon? Vad har vi för alternativ? Inget beslut fattas nu, men tankeverksamheten har i alla fall satts igång.

Njoatsosvágge - Bästa utsikten!

Den här hyllan vi befinner oss på hade vi satt som en tänkbar tältplats, men det är fortfarande ganska tidigt på eftermiddagen. Ingen av oss tycker heller att det är en särskilt mysig miljö här med mycket sten och väldigt lite vegetation. Jag förstår ända varför en del väljer att tälta här när vi kommer fram till kanten ner mot Njoatsosvágge. Med ett rejält dropp rakt nedanför våra fötter är det den här turens bästa utsikt. Dalgången lyser härligt grön längst ner med Njoatsosjåhkå slingrandes fram som en pulsåder, skänkandes liv till landskapet i sin omgivning. Det blir många kort tagna innan vi går vidare.

Photo Frenzy! Njoatsosvágge!

Med, vid det här laget, ganska trötta ben tar vi oss först svagt uppför innan det blir en utförsbacke ner till Ruopsokjåhkå. Här uppe får vi dagens människokvot i form av två vandrare som kommer från andra hållet. De går en bra bit nedanför oss följandes vad som säkert är den enklaste vägen till och från hyllan. Därför möts vi aldrig utan tittar lite misstänktsamt på varandra från håll. Kan det vara de där fjällmördarna som vänner och bekanta där hemma är så oroliga för?

Vi fortsätter på den höjd vi är eftersom vi nu siktar mot sjön väster om Tjievrra. Förhoppning är att kunna komma över jokken så högt upp som möjligt och sen få en kort klättring upp på andra sidan. Att jag inte tittar tillräckligt noga på kartan och inser att vi ändå måste ner till ca 1000 meters höjd för att slippa en ordentlig omväg kan vi lämna därhän. Det blev alltså några fler höjdmeter både upp och ner i onödan. Vi tar oss enkelt över även denna jokk och passar på att sätta oss ner och njuta en stund på andra sidan. Det var så lågt och klart vatten att jag vågade ta av mig skorna och gå barfota. Svalkar skönt en sådan här varm dag.

Om jag var sliten i slutet på gårdagen är det Vanessas tur att vara sliten nu. Klättringen upp till sjön är nog den här vandringens enda tillfälle där jag håller det högsta tempot uppför. Vi hittar en plan och fin yta att sätta upp tältet på strax ovanför sjön. Det blir ännu en underbar kväll i solen utan mygg. Den här dagen avklarades utan några egentliga missöden, något som annars kommit att prägla vandringen. Vanessa sätter visserligen igång och lagar sina byxor som det börjat bli hål på, men jag vet inte om hon kan klandras för det. De flesta andra saker som hänt har ju mest haft med vår egen klantighet att göra.

Kvällens tältplats vid den lilla sjön väster om Tjievrra.

Innan vi går till sängs går vi igenom våra valmöjligheter för morgondagen. En möjlighet är att gå via Tjuollda och Vallevágge till Kvikkjokk, men ingen av oss är sugen på att tackla terrängen i Njoatsosvágge om värmen håller i sig. Istället bestämmer vi oss för att gå bort till bron över Gådokjåhkå och slå läger där. För att sen ta en kvällstur upp på Gådokbuollda. Om vi vaknar upp till bra väder vill säga...


Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

17 augusti
Sjön väster om Tjievrra till Gådokjåhkå

...och det gör vi! Gådokjåhkå nästa alltså.

Det blir en varm inledning då vi följer den namnlösa bäcken som rinner uppifrån kanten till Tjievramåsske. Lutning går svagt uppför och innehåller mycket sten. Fortfarande ingenting mot gårdagens sträckning som är den klart stenrikaste på hela vandringen så långt. För att få lite svalka är den bästa metoden att stanna och vända sig om. Inte bara för att man får ner pulsen lite, utan för att vi har medvind när vi går. Som bonus får man utsikten över Njoatsosvágge.

 

Som vanligt i svenska fjällen är det flera falska krön innan vi kommer fram till kanten. Vi bjuds på en underbar utsikt över Tjievrajávrre och området runt omkring. Ända härifrån kan vi se att området nedanför är relativt torrt och att vi enkelt kan passera i närheten av de små sjöarna på vår väg mot Sähkokjåhkå. Vi följer kanten en kort bit innan vi via ett snöfält hittar en väg ner. De senaste dagarnas höjdmeter känns i benen så det går långsamt utför. För mig vill säga, Vanessa flyter på som vanligt med bra fart. Det blir snabbt ännu varmare då det är helt vindstilla här nere. Så till den grad att byxorna åker av för första gången denna vandring. Hur Vanessa klarar av att gå i tjocka Fjällrävenbyxor en sådan här dag övergår mitt förstånd. Här är nog i och för sig enda gången som hon beklagar sig över att sakna shorts.
I ett stadigt tempo passerar vi både sjöarna och bäcken däremellan innan vi kommer till Sähkokjåhkå. För fjärde gången i ordningen kan vi passera en jokk på en snöbrygga. Visserligen är det vår första vandring i Sarek, men det kan inte vara vanligt att så många ligger kvar i mitten av augusti.

Bakgrunden i mitten syns Tjievramåsske där vi stod vid kanten tidigare. 

Vid det här laget, efter några timmar utan vind och med stark sol är vi rejält överhettade. I närmsta bäck passar jag på att dränka både shorts och tröja. Det svalkar skönt! För bådas del blir det en återkommande aktivitet under dagen. Vandringen över Pårtemassivets sluttning känns lite seg. Inte så konstigt kanske med tanke på att sträckan är 6-7 kilometer lång och inte mycket förändras. Det hjälper att utsikten över Pårekslätten är mycket vacker. Alla jokkarna passeras enkelt via stenar. Sen börjar en långsam klättring upp över passet nordväst om Stuor Jierttá som en sådan här varm dag känns väldigt tung. Samtidigt är det sämre med vatten här, det lilla som finns just nu är snötäckt. Uppe på platån går vi förbi några minisjöar som jag inte vågar mig på att dricka ur då vattnet är lågt och står still. Med tanke på platsen är det troligtvis inget fel på vattnet, men varför ta risken när det fortfarande är långt kvar till att få allvarlig vätskebrist. Jokken på andra sidan är också snötäckt och det hela vägen ner till cirka 1000 meters höjd. Som tur är hittar jag ett stället där vattnet flyter ut bredvid snöfältet någonstans i mitten på nedstigningen. Sträckan utan vatten är ändå inte jättelång så jag måste ha druckit för lite tidigare under dagen. Omgående känns det mycket bättre.

Pårekslätten med dess myller av sjöar.

Vanessa har som vanligt hållit en mycket högre fart än mig nedför och har därför försvunnit bakom ett krön. När jag följer snön får jag syn på henne långt ner där snöfältet tar slut. Jag bestämmer mig för att göra ett ryck så jag kommer ikapp. Hur smart det är kan diskuteras, men kul kommer det vara så jag sätter igång och börjar skejta ner för snön. Det blir någon slags kombination mellan skridskor och skidor fast med skor. Jag får upp en ordentlig fart och det tar inte många sekunder innan jag når botten. Härifrån tar växtligheten vid igen. Vi börjar gå mot ett område åt nordväst som innehåller lite mindre vide. Tyvärr visar det sig att de mer öppna ytorna är blöta områden. Vanessa minns då att hon läst i sin bok om Sarek att man ska följa jokken ner mot bron så vi går tillbaka till den. Det blir en väsentlig skillnad. Marken här är fast hela tiden och det blir endast några små områden med vide. Framme vid bron går vi över till andra sidan och letar upp en lämplig tältplats. Då klockan bara är runt 16:30 och solen fortfarande lyser starkt väntar vi med att sätta upp tältet. Istället flyttar vi över det viktigaste till våra dagturssäckar och lämnar resten vid en större sten som vi hoppas kunna hitta när vi kommer tillbaka. Våra ryggsäckar är, jämfört med många andras, inte särskilt tunga. Ändå känns det som att vi går på moln med så lite att bära på. Vi flyger fram över terrängen! Det vill säga tills vi kommer till videområdet markerat på kartan som svårframkomlig vegetation. Viden är inte hög, men tät och marken är rejält blöt. Med den fart vi håller här börjar det se ut att kunna bli en lång kväll. Det faktum att vi går runt de allra blötaste ställena saktar ner oss lite extra så klart. Allt har ändå ett slut och så även detta snåriga videbestånd. Lätt terräng tar vid och allt är bra med världen igen. Tyvärr inte för den ren som jag går förbi kadavret av. Endast ben och skin/päls återstår från något rovdjurs kalas.

Festmåltid för någon, sorgeplats för en annan.

Sikten in mot Rapadalen och Nammásj öppnar sig mer och mer ju längre österut vi kommer. Samtidigt måste jag säga att det finns mycket bättre ställen än här att se den kända dalen från. Vi är på kanske 1000 meters höjd bara och över 1 mil från deltat vid Laitaure. Men vi klagar inte, solen skiner, myggen är fåtalig och det är trots allt vackert var man än befinner sig i fjällen. Lite extra speciellt känns det för oss med tanke på att vi för drygt ett år sedan satt i en båt på väg över sjön med blicken fäst på Nammásj från andra sida. Inte hade jag gissat då att vi skulle sitta här tillsammans nu.

På andra sidan “bordet”. Det välkända utflyktsmålet Skierffe syns tydligt med sin skarpa profil. Man kan förstå varför utsikten blir så bra över Rapadeltat därifrån.

Klockan är nu kvart över sex och vi har cirka 3-4 kilometer tillbaka till våra ryggsäckar. Dags att vända "hemåt" och ta itu med kvällsbestyren. För att förhoppningsvis få en enklare väg tillbaka behåller vi höjden. Helt rätt beslut visar det sig.

Skulle gärna säga att vi fick en till fantastisk kväll i lägret. Det märks dock att vi är på lite lägre höjd nu. Mängden mygg är på en helt annan nivå. Tvättning sker i snabbast möjliga fart och full "rustning" är på resten av tiden.
Ett kort ögonblick levde jag i tron om att vi skulle slippa något missöde den här dagen. När jag, med för många saker i händerna, försöker krypa in i tältet spiller jag ut en del av min mat. Naturligtvis hamnar den inte på marken i absiden utan på golvet inne i tältet. Jippi!
Tydligen hade jag inte stängt påsen ordentligt. Den stora mängden är vatten trots allt så jag kan torka rent ganska bra; Känner ingen matlukt inne i tältet efteråt. Något som visserligen kan bero på att det är jag som äter maten. Vanessa kommenterar i alla fall inte saken. Jag får hoppas att det är av den anledningen och inte mitt utbrott vid incidenten, hrm.

Tältet står på en fint belägen, om än något knölig plats den här kvällen. Våra madrasser sväljer ojämnheterna bra så nattsömnen kommer trots det inte bli något problem. Vi sitter en stund inuti med yttertältets dörr öppen och tittar ut mot mäktiga Bårddejiegna innan vi kryper ner i sovsäckarna.


Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

18 augusti
Gådokjåhkå till Kvikkjokk

Sommaren har verkligen kommit till fjällen på allvar nu. Högtrycket över landet håller i sig. En lång etapp väntar så vi stiger upp tidigare den här morgonen med hopp om svalare temperatur. Det blir inte riktigt så. Strax efter klockan 7 påbörjar vi vad som ska komma att bli en mycket varm klättring tillbaka mot Stuor Jierttá. I dag behöver jag inte ens tänka tanken på att vi kanske ska få en dag utan missöden. Direkt efter bron över Gådokjåhkå står jag plötsligt med bara ett handtag i ena handen. Resten av staven sitter kvar några steg bakom mig. Det händer igen flera gånger och jag inser att det alltid är den högra staven som fastnar i marken lite extra. Vore lite jobbigt om handtaget lossnade i samband med ett skutt över en bäck. Ett enkelt byte från höger till vänster löser det problemet. Väl hemma igen får jag leta på ett bra lim och styrketräna vänster arm lite extra.

När vi närmar oss snön igen börjar den riktiga klättringen. Passar på att dränka tröjan samt dricka ordentligt innan det riktiga arbetspasset börjar. Stannar ändå och tar rast ett par gånger på vägen upp. Vanessa, sin vana trogen, skuttar uppför som om det vore plan mark. Hon sitter sen snällt och väntar på toppen efter att ha tagit säkert hälften av tiden på sig jämfört med vad jag behövde. (Påminnelse till mig själv: Ge henne en box på armen när du återhämtat dig)

På väg upp till passet vid Stuor Jierttá. Snöfältet över jokken som jag åkte utför på under gårdagen.

Inte ens här uppe på 1200 meters höjd i ett stenlandskap kommer vi undan från myggen idag. Det blåser ingenting. De är mycket färre här uppe jämfört med nere i grönskan så klart. Vilket gör att jag inte tycker det är så farligt. Vanessa däremot har det jobbigare. Kanske därför som det är lugnt för mig? Kanske de söker sig till det "sötare" blodet? Kanske jag ska skippa den där boxen?

Över på andra sidan är katastrofen ett faktum igen! Den här gången när jag böjer mig ner för att fylla kåsan i en bäck. Man kan tycka att jag borde lärt mig av mitt tidigare misstag. Istället ligger de där igen, utspridda på marken och i bäcken dessutom. Mina Polly-godisar! Argh, rädda vad som räddas kan!

Mina godisar!!!

Vi håller oss runt 1000 meters höjd tills vi passerat ovanför alla områden med vide. Vi vill fram till Gasskagårsså innan vi börjar gå rakt söderut till Pårek. Vad vi kunnat läsa oss till är det enklast terräng den vägen. Framme vid jokken hittar vi direkt en stig längs dess kant. Här möter vi de första människorna sedan vi lämnade lägret i morse. De verkar inte särskilt pratsugna så det blir bara ett kort hej. Kanske det beror på klättringen i värmen. Vi följer stigen tills vi hittar ett bra ställe att gå över till andra sidan. Återigen är det jag som hoppar på stenar medan Vanessa byter om och vadar över. Till mitt försvar har jag flera års träning av stenhopp kring vattendrag i ung ålder. Att det var närmare 30 år sedan och utan tung ryggsäck tycker jag vi kan bortse ifrån. Varför tar jag då risken? Innerst inne tycker jag nog fortfarande att det är kul. När jag halkar till och kliver ned med ena foten så är det egentligen bara skönt med svalkan. Att undvika att bli blöt är ingen anledning en sådan här dag.

Det dröjer inte länge innan vi får vinka adjö till kalfjället för den här gången. Vid tar istället djungeln kring Pårek. Stigen vi följer försvinner in bland skog och 2 meter högt vide. Det blir helt omöjligt att orientera sig och vi försöker bara följa den mest troliga vägen. Efter passage av ett vattendrag blir vi osäkra då det inte finns någon tydlig stig på andra sidan. Vi undersöker en varsin riktning där vi tycker oss se spår. Våra olika vägval visar sig gå ihop till en stig igen ett tiotal meter längre fram. När Samernas hus sedan börjar dyka upp blir det lite mera öppet. Med dessa öppna ytor följer också problematiken att stigen först försvinner sen har flera möjliga fortsättningar. På något sätt lyckas vi ändå välja rätt hela tiden. Helt säkra kände vi oss nog aldrig, men vi följde den väg som verkade mest trolig och hamnade rätt.

Gammal kåta i Pårek.

Skogen tar över igen och det blir lite mer kuperat. Ibland öppnar det upp sig samtidigt som det lutar utför och vi får lite utsikt över slätten. Vadet vid Boarekjávrre kan tydligen vara väldigt djupt ibland. Stenkistor finns utplacerade för att underlätta och jag kommer torrskodd lite mer än halvvägs över med hjälp av dem. Sedan blir vattennivån för hög så det blir till att kliva i. Med tanke på hur långt jag kom innan jag blev tvungen att hoppa i vattnet är nivån knappast hög nu. På andra sidan finns nya informationsskyltar där vi kan läsa om renskötseln i området. Det står också om Axel Hambergs forskningsstation som tydligen ligger bredvid leden inne i skogen vi just passerat. Enligt tavlan är den välplanerade inredningen fortfarande intakt och den används för sitt syfte än idag. Väldigt sällan i så fall skulle jag tro. En "långpaus" senare inleder vi vad jag skulle vilja kalla ökenvandringen. Nu har jag visserligen aldrig vandrat i en öken, men mitt ego vill gärna inbilla sig att det är något åt det här hållet. Sanningen är 4 kilometers vandring som sker genom helt öppen terräng utan i stort sett någon skyddande skugga. Solen strålar obarmhärtigt från ovan och vinden har blåst vidare till andra marker. Vid det här tillfället finns det inte heller något rinnande vatten. Först med en halv kilometer kvar till nästa skogsparti kommer vi till en liten oas. Några björkar och en bäck som stigen passerar. Tröja och huvud sköljs genast i det härligt svala vattnet innan stora mängder intas.

Vadet vid Boarekjávrre. Tittar du noga kan du skönja de trekantiga stenkistorna sticka upp ovan ytan.

Vi möter flertalet sällskap under den här delen och ett stannar för att prata lite. Det är två killar som undrar om det är stenigt uppe på Pårte. De planerar att gå upp dit idag. Klockan har passerat lunch och det är minst 16 kilometer och 1300 höjdmeter till toppen enkel väg. Ska de hinna dit är det bäst de sätter fart tänker jag. Vi ordar båda vår skepsis över deras plan till varandra när vi har gått vidare.
På sätt och vis skulle man kunna säga att en ny slags ökenvandring snart skulle komma att ta vid. Skogen norr om Kvikkjokk! Förra året kände vi båda, aldrig mer, när vi gick Kungsleden. Nu befinner vi oss här igen i alla fall. Sträckan blir dock närmare hälften så lång den här gången. Ytterligare ett plus är att myggen stör mig mindre än förra året. Tur är det för jag skulle aldrig klara av att gå med vindblusen på i den här värmen. Vanessa däremot lider mer av myggen än värmen och väljer därför att gå med kraftiga skyddande kläder på sig. Något som hade resulterat i värmeslag för en annan. Stannar nästan vid varje bäck för att skölja tröjan trots tunnare klädsel.

Skogen – Det här är den fina luftiga delen i början.

Vid bron över Njáhkájåhkå som förra året bjöd på invasion av flygmyror tar vi en paus. I år finns inte ett spår av några myror överhuvudtaget. Medan vi sitter där kommer en mindre grupp tyskar och stannar till. De är på väg ut på fjället och vi pratar lite om vart de tänkt gå och vart vi har varit. Det som annars fastnar i minnet är kvinnan i sällskapet. Hennes ryggsäck är så tung att hennes manliga kamrater är tvungna att hjälpa henne på med den. Kan inte låta bli att samtidigt bli lite imponerad av att hon inte klagar och hela tiden har ett leende på läpparna trots att hon uppenbarligen är sliten. Själv hade jag nog vänt efter några kilometer med svordomar flygandes åt alla håll.

När det äntligen börjar gå utför mot Kvikkjokk tar vandringen ut sin rätt. Alla utförsbackar har känts mer eller mindre tunga, men här gör det plötsligt väldigt ont kring ledbanden nedanför knäskålarna. Det är bara dumt att plåga sig genom smärtan och riskera något med så få kilometrar och gott om tid kvar. Sätter mig ner vid en bäck för att vila och börjar massera mina knän. Vanessa har redan hunnit iväg en bra bit fram på leden så jag får hoppas att hon stannar och väntar. Och visst gör hon det! Bara några minuter senare med lite piggare knän så kommer jag fram till skylten som talar om att det är en kilometer kvar till Kvikkjokk och där sitter hon. Tillsammans går vi i mål runt klockan 18 efter en sista kilometer som snarare känns som tre.

Gamajåhkå nedanför fjällstationen i Kvikkjokk. Förra året var vattnet väldigt grumligt från slam. I år är det ett helt annat skådespel med en kraftigt blågrön nyans.


Ett antal veckor senare...

Med lite distans till vandringen är jag otroligt glad över att vi kunde genomföra den. Speciellt med tanke på mina skadeproblem bara veckorna innan. På plats kände jag naturligtvis av bristen på träning inför vandringen; Utförsbackarna gick långsamt! Skönt däremot var att jag aldrig kände av några symptom från min tidigare skada.

Skippade toppturer, genväg via Niejdariepvágge och de gynnsamma väderförhållandena ledde till en mycket kortare vandring än vi hade väntat oss. 6,5 dag av de totalt 11 dagar vi hade till förfogande. I efterhand kan jag ångra att vi inte stannade en dag till vid Noajdevallda, men med tanke på hur det kändes i patellarsenan de sista kilometrarna till Kvikkjokk var det nog i slutändan ändå bra.
Något jag är osäker på är om vi gjorde rätt som höll höjd och därigenom fick gå mycket på skrå. Svårt att veta när man aldrig gått där tidigare samtidigt som rådande förhållanden var ovanliga det här året. Ångrar oavsett inte beslutet med tanke på utsikten vi fick över dalgångarna.

Totalt gick vi uppskattningsvis dryga 150 kilometer. Vi passerade 4 snöbryggor i mitten av augusti på en sträcka där jag inte läst någon nämna att sådana brukar förekomma så sent på säsongen. Regnkläderna användes bara de två första dagarna och det berodde mer på temperaturen än regnmängden. Senare avslutades turen med de varmaste dagarna jag någonsin upplevt i fjällen.

Summerat en väldigt lyckad vandring och det kommer säkert bli fler besök till Sarek i framtiden. Nästa säsong väntar dock ett annat område på utforskning...

Källa: http://www.lantmateriet.se/

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2016-05-13 11:58   Tobbe C
Betygsätt gärna: 5
Grattis till en riktigt fin tur och tack för att du delar med dig! Misstag blir bara missöden om man gör dem till det. På min första Sarektur offrade jag mina nya och till dags datum dyraste solglasögon till vädergudarna från Skierffe-klippan. Retsamt då men mest ett kul minne nu. Gjorde ni rätt vägval genom att skråa mycket? Tja... Ni kom ju fram helskinnade och fick en minnesvärd tur så då måste det väl ha varit rätt? På en del ställen var beslutet att hålla höjd säkert rätt men på andra ställen (t.ex. i östra Álggavágge) hade nog terrängen varit enklare i dalbottnen.
 
Svar 2016-05-13 13:00   snurte
Tack för det fina betyget! Våra missöden/misstag blev så många till slut att det var ett givet tema. Sen var de ju små och inte av någon direkt allvarlig karaktär så det blev mest något att skratta åt. Vi hade trots allt två kök och till största del mat som inte behövde värmas.
 
2016-05-13 17:28   Örnsätrarn
Tack för en bra berättelse. Jag har läst den med stort intresse. Jag är imponerad av hur långt ni har gått varje dag. Ni måste vara i väldigt god kondition. Själv skulle jag ha gått kortare sträckor mellan tältplatserna och passat på att göra utflykter istället och någon toppbestigning om ork fanns. Ni hade ju hela 11 dagar på er men använde bara 6,5. Lite för bråttom tycker jag när ni ändå var där och hade fantastiskt väder.

En liten rättelse. Rapaselet ligger mellan Bielloriehppe och Skoarkki i centrala Rapadalen. Det är Rapaälvens delta i Laitaure som ligger nedanför Skierffe.
 
Svar 2016-05-13 18:59   snurte
Kul att du uppskattat den! I efterhand kan jag också tycka att vi hade bråttom. Där på plats kände vi båda märkligt nog snarare tvärt om; Att vi tog det väldigt lugnt. Det här är en anledning till att årets tur är mycket mer löst planerad och inte kommer ha en lika förutbestämd färdväg.

Tack för rättelsen! Jag har nog tolkat selet som ett annat ord för delta och inte reflekterat över när exakt det använts i samband med Rapadalen.
 
2016-05-13 19:04   Håkan Friberg
Precis som Bengt förvånas jag av längden på era dagsetapper. Som helhet en mycket trevlig berättelse. Små misstag sätter krydda på tillvaron - så länge man kan hantera dem. Bra gjort.
 
Svar 2016-05-13 20:23   snurte
Tack Håkan! Har uppskattat dina egna berättelser här på Utsidan så känns bra om jag kan bjuda tillbaka lite.
 
2016-05-13 19:42   OBD
Betygsätt gärna: 5
Tack så mycket för en fin berättelse om en fin vandring. Jag har gått i stort där ni gick, men uppdelat på flera vandringar. Era första etapper stämmer med min första Sarekvandring. Jag fortsatte dock österut från Guohpervagge och rundade Sarekmassivet. Era missöden var ju inte av det allvarligare slaget. Jag bröt också av min plastsked på förra årets vandring. Med kniv går det ju faktiskt ganska lätt att fixa till en pinne så den påminner om en sked.
Även jag tycker att ni hade ganska långa dagsetapper. Men ni är ju unga och uppenbarligen ganska vältränade. Mina egna dagsetapper blir kortare och kortare för varje år.
Än en gång, tack för en trevlig och lättläst berättelse.
 
Svar 2016-05-13 20:28   snurte
I sinnet är vi alla unga, i övrigt beror det väl på vad man jämför med. ;)
Vet inte om vi är så vältränade egentligen. Är nog en kombination av fysisk form, packningsvikt och att vi båda föredrar att gå en stor del av dagen.
Än en gång, tack för det fina betyget!
 
2016-05-15 00:31   fowwe
Du har skrivit roligt och underhållande om er vandring och jag tycker att ni gjorde det bra. Några små misstag kanske, men vem gör inte det? En del av dem verkar inte vara misstag alls utan bara att ni testade vägval och annat som ni inte blev nöjda med.

Jag får intrycket av att du har gått med lätta skor och inte med kängor. Detta har jag själv aldrig gjort. Med kängor bryr man sig inte så mycket om blöt mark så länge skaften räcker. Jag noterade också att du skrev: "...men det är som om den (kroppen) vill vidare hela tiden". Det får mig att undra: varför det? Och vill du ha det så? Antagligen kan bara du själv svara men att hitta svaret kan göra att du upptäcker mer om hur du vill gå och trivas i fjällen. För trivs det gör man, och det lyser igenom i din berättelse!

Och några ord om snöbryggor osv. Förra året var sommaren extremt fördröjd, liksom snösmältningen. Guideböcker och vandringsbeskrivningar tar inte upp i detalj allt som kan hända pga vädret utan det tillhör på något sätt villkoren för fjällvandring. Exempelvis kan en jokk vara torrlagd ibland och ovadbar andra gånger. Och det gör ju fjällen väldigt utmanande och spännande!
 
Svar 2016-05-16 11:52   snurte
Kanske ska klargöra att vi inte ångrade några vägval vi gjorde. Däremot blev vi lite osäkra på förutsättningarna eftersom snösmältningen var så sen.

Det stämmer att jag går med lätta skor och det fungerar än så länge väldigt bra. Vi får se om jag ändrar uppfattning efter att ha vandrat igenom flera kilometer myrmark i snålblåst och regn. Nerkylda fötter är troligtvis det enda som skulle kunna få mig att gå tillbaka till kängor. Tanken är ju att man inte ska bry sig så mycket om blöt mark med dessa skor heller. Lite svårt att släppa på de mentala spärrarna bara. :)

I sanningens namn handlade det nog mest om ett ifrågasättande av min egen mentala status (man kan inte annat än undra ibland). Jag vet mycket väl att jag är en rastlös själ som alltid trivts bäst med att vara i rörelse, på gott och ont. I övrigt är det bara att fortsätta ge sig ut i naturen och på det sättet lära sig mer om hur man trivs bäst där.

Tack för berömmet!
 
2016-05-16 13:46   Leech
Betygsätt gärna: 5
Medryckande läsning som får en att längta tillbaks till detta fantastiska område! Trevliga och vackra bilder skadade ju inte heller. Verkar ha varit en givande tur :)
 
Svar 2016-05-16 19:33   snurte
Stort tack! Hoppades att artikeln skulle fungera lite som en aptitretare.
Det är ju inte långt kvar nu till en ny sommarsäsong med nya möjligheter. :)
 
2016-05-27 11:09   OnsdagsArne
Betygsätt gärna: 5
Får gratulera till en fin vandring, samt en mycket välskriven och illustrativ berättelse! Både underhållande och lärorik läsning, speciellt då vi planerar en "förstagångstur" i Sarek i augusti och ännu inte bestämt rutten. De foton och dagsetappkartor, som var inlagda i texten, var till stor hjälp för att följa er vandring bland "svårstavade" berg och dalar.
 
Svar 2016-05-29 15:33   snurte
Tack för de fina orden Lennart! Lycka till med er planerade vandring. Oavsett vilken färdväg ni bestämmer er för kommer det garanterat bli en oförglömlig tur.
 
2016-06-15 13:08   Huml3
Betygsätt gärna: 5
Bra skrivet! Ser ut som du kör en exped lightning som rygga? Har du regnskydd till den eller packar du allt vattentätt i väskan?
 
Svar 2016-06-19 19:09   snurte
Tack! Rätt gissat gällande ryggsäck. Jag har en stor plastpåse på insidan istället för en massa packpåsar. Väger mindre och blir mycket billigare.
Alla sovprylar har jag i en Schnozzle pumpbag som då blir ett extra vattentätt skydd. Sen är ju ryggsäcken i sig vattentät med 1500 mm vattenpelare.
 
Svar 2016-06-20 21:34   Huml3
Ok, suger inte väskan åt sig och blir tung och sumpig vid en massa regn?
 
Svar 2016-06-22 15:54   snurte
Visst kommer den suga åt sig vatten och tappa formen en del. Än så länge har jag inte råkat ut för någon längre period med mycket regn så har ingen egen erfarenhet om hur den beter sig då. Om den blir obekväm att bära när den är rejält blöt så kommer jag byta ryggsäck. Regnskydd håller ändå inte tätt och är mycket krångligare jämfört med att ha en plastpåse invändigt.
 
2016-07-09 18:04   andy69
Betygsätt gärna: 5
Tack för en bra och detaljerad vandringsberättelse, uppskattar även kartbilderna så man kan följa era steg utan att sitta med papperskartan i handen och på så sätt få en tydligare bild av helheten :)! En del av vägarna ni gick har även jag gått och andra ska gås, så tack för delen över eran nedgång från Luohttolhko. Får hoppas på liknande väder så man kan njuta till fullo av vyn.
 
Svar 2016-07-12 23:08   snurte
Tack Anders! Lycka till på din tur och jag hoppas också att vädret blir lika bra igen. Så långt tycker jag inte att det sett något vidare ut på prognoserna...
Du får återkomma och berätta hur det gick - om det blev någon klättring upp på Pårte.
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

Logga in