Artiklar > Kors, tvärs och dubbel Frippe - Björkliden ...

Kors, tvärs och dubbel Frippe - Björkliden 2020

Av: Onesport

Det underliga året 2020 trodde jag att min årliga fjälltur var så gott som körd, råd och rekommendationer sade åt oss alla att stanna hemma och visst, jag kunde ha frilufsat runt hemmavid men det hade inte blivit detsamma. Jag kom ganska raskt fram till att för mig personligen kändes hälsoriskerna med att hoppa över en fjällvandring större än riskerna vid en eventuell coronasjukdom. I all tysthet planerade jag att i ren civil olydnad bara åka ändå. Som saker utvecklade sig så kom jag till sist iväg utan att behöva hamna i onåd hos Folkhälsomyndigheten.

Målet för årets ensamvandring var egentligen folktomma toppar och dalar i området kring Kebnekaise. När sedan corona kom in i bilden ställdes först bussen från Kiruna till Nikkaluokta in och sedan blev jag själv rejält sjuk, jag valde då att avboka alltihop. Sommaren kom och jag hade hämtat mig från sjukdomen, plötsligt släppte man dessutom på reserestriktionerna inom Sverige. Jag tänkte då att jag dels borde vara proppfull av antikroppar plus att jag skulle ju faktiskt ut i fjällen, ensam med mitt tält, maximal distansering. Alltså återuppväcktes tankarna på fjälltur, osäker på var jag stod rent fysiskt kändes avlägsna dalgångar kring Kebnekaise lite tveksamt. Jag bokade istället biljett till Björkliden och även hemresa därifrån, det kändes som det skulle vara lättare att anpassa en sådan tur.

Hey ho, let's go! 

Jag hade en gång i tiden vandrat Måndalen länk mer eller mindre utan sikt, jag tänkte att det kunde vara trevligt att göra om den turen i förhoppningsvis bättre väder.

Torkar svetten ur pannan och kikar ner mot Björkliden

Vägen upp från Björkliden längs Gohpasvággi var lite brantare och tyngre än jag förväntat mig (när jag kom ner från Måndalen förra gången vek jag av och gick över till Abisko istället så den nedre delen av dalgången var obekant för mig), när det planade ut litegrann kom jag på att bron (vid det förfallna rastskyddet/kåtan) jag använt vid mitt förra besök inte längre fanns kvar. En bit uppströms där jåkken delade upp sig runt ett par större öar var det dock lättvadat.

Ghopasjohka, lättvadat, Njullás sluttning upp till höger

Efter det tog nästa stigning vid, jag kände mig seg och ville inte pressa mig onödigt hårt med tanke på vårens sjukdom. Långsamt, långsamt tog jag mig uppåt, en låg kvällssol lyckades mest hela tiden lysa in mellan hattbrättet och solglasögonen och var till sist smått irriterande. Till sist hittade jag en plan gräsplätt hyfsat nära jåkken. Jag befann mig ungefär på tusenmeterskurvan och hade inte jättelångt kvar till rastskyddet i Kåppatjåkka men jag kände att det var nog.

Humlans flykt

Nästa morgon låg dimman tät, när jag kravlat mig ut ur tältet och stod och sträckte på min för tillfället något skrangliga rygg dök plötsligt två figurer upp ur dimman helt nära mig. Jag uppfattade det som ett yngre par på väg uppåt precis som jag, vi utbytte vinkningar, Jag trodde att jag hade ställt tältet en bra bit nedanför leden men den dåliga sikten parat med en inte jättetydlig led kunde ju naturligtvis gjort att de hamnat lite lågt. Det känns alltid lite surrealistiskt när man stöter på andra människor på det där sättet, några meter längre bort skulle vi inte ha sett varandra.

Sikten kom och gick mest hela tiden

När jag sedan kommit iväg så klarnade det upp och den måttliga stigningen kändes fullt hanterbar. Efter den sista branten upp till rastskyddet vid Kåppatjåkka såg jag att molnen fortfarande verkade ligga tätt uppåt Måndalen. Med min förra vandring genom Måndalen i minnet (eller ja, minnet bestod ju mest av dimma…) så kände jag mig inte supersugen på att ta den vägen om man inget såg men vad skulle jag hitta på istället då? Efter en lång stunds karttittande (inte bara för att välja väg, kartor är roliga också) så konstaterade jag att jag befann mig nästan rakt norr om Frippes fall och bara en till synes enkel passövergång därifrån. Efter lite spaning i branten söderut såg jag inga problem med att ta den vägen förutom en rätt maffig snödriva nära toppen, den såg dock ut att enkelt kunna kringgås så jag satte av uppåt (eller nja, ”satte av” antyder i mina öron en ganska rask fart, ”rörde mig i sakta mak” kanske var en bättre beskrivning…).

Blickar tillbaka mot rastskyddet vid Kåppatjåkka till höger i bilden

När jag kommit upp en bit och börjat spana efter den lilla namnlösa sjön jag tänkt mig som riktmärke passerade jag ett snöfält där jag av en slump såg en humla ligga på rygg i snön. Jag böjde mig ner för att titta närmare och då sträckte humlan ut ett av sina små ben mot mig och såg (tyckte jag i alla fall) bedjande ut. Räddningsaktion drogs igång, patienten lyftes upp från snön, placerades i ett glasögonfodral och fick följa med till lägre höjder. Efter att en stund siktat mot fel topp och gått nittio grader fel (vilken fjällräddare man är…) kom jag så småningom ner i sluttningarna nordväst om Frippes fall, när det blev lite grönare på marken släppte jag ut min lilla humla i solskenet på en liten tuva där det såg mysigt ut. Hoppas allt gick bra sedan.

Spanar mot den skapligt stora snödrivan

Medan jag snirklade mig nedåt mellan klippformationerna passerade jag många vackra små vattendrag och finfina tältplatser men det var Frippes som gällde, till skillnad från mitt förra besök närmade jag mig nu fallet uppifrån men det var inga bekymmer då jag turligt nog hamnade precis rätt och behövde inte leta.

Nektarpaus för min humla

På väg nedåt, till vänster om snöfälten anas ravinen där vattnet från Latnjajávri kastar sig ner i Kårsavagge.

Väl på plats vid Frippes så bjöds jag på lite solsken, det blåste ganska friskt men inte värre än att jag slog upp tältet på platån precis ovanför fallet. Det fanns tre mindre rösen byggda och jag tog mig friheten att låna lite stenar till tältlinorna från ett av dem (lade efteråt tillbaka allt som jag funnit det), tråkigt nog låg det även toapapper vid en av klipphällarna precis bredvid tältet. Om man hittar en fin tältplats tycker jag att man åtminstone kan masa sig en bit bort för att uträtta sina behov, välj med fördel även ett ställe som inte är lämpligt för tält.

Något vindutsatt tältplats, en redan liten absid blir ännu mindre, i bakgrunden kastas vatten uppåt från Frippes fall, det var lite blåsigt just då.

Precis som föregående dag var det bara ganska tidig kväll, eller snarare sen eftermiddag men jag var osäker på orken och en så vacker tältplats vore ju synd att inte nyttja. Resten av eftermiddagen och kvällen varvades med bokläsning och att ligga och kika ut mot fjärran toppar genom tältöppningen.

Ja, jag väljer att fly på enklaste sätt

Lite senare på kvällen hörde jag att jag fått sällskap, när jag gluttade ut såg jag ett annat tält på andra sidan den lilla sjön nedanför fallet. När jag ätit frukost följande morgon och begav mig iväg hälsade jag på mina grannar, såvitt jag förstod var det en familj som bilat till Abisko för att knalla upp till Frippes och tälta. Jag blev erbjuden kaffe men då jag redan bälgat i mig minst en kopp för mycket tackade jag artigt nej och trampade iväg mot Latnjavággi (just då hade jag ännu inte ens bestämt att det var dit jag skulle men så blev det).

Hade ingen lust att vada, därför svängde jag höger mot forskningsstationen istället…

Då jag som sagt inte riktigt visste vart jag skulle så blev risken att blöta ner sig i vadet ner mot Kårsavagge det som istället fick mig att fortsätta upp i Latnjavággi. När jag passerade forskningsstationen hälsade jag (på behörigt avstånd) på dem jag såg där och fortsatte ett stycke till innan jag tog en liten paus. Jag tyckte mig känna att jag inte hade samma ork som jag brukar, vårens sjukdom med efterföljande försiktighet vid ansträngande aktiviteter hade väl inte direkt förbättrat min kondition. Hade ingen lust att göra om min bravad från våren då jag, förmodligen alldeles för tätt inpå min coronasjukdom, gav mig ut på promenad hemmavid och svimmade ute i skogen. Nej, det fick allt bli korta etapper med tidiga kvällar och mycket fika på vägen.

Ja, efter en del pust och stånk samt forcerande av ett par rejäla snöfält kunde jag blicka tillbaka ner i Latnjavággi

Väl uppe ur Latnjavággi kom jag snart fram till den på Utsidan omskrivna tältplatsen vid Harpasset, vädret var grått och blåsigt men platsen i övrigt var ju helt fantastisk så jag valde att smälla upp tältet direkt trots att det var väldigt tidigt. Jag stoppade i mig lite lunch och beslöt att kila iväg och ta eftermiddagsfika på Låktatjåkka.

Otroligt fin tältplats med vindmur i världsklass

Jag tryckte ner det nödvändigaste i fickorna och gick helt utan packning till Låktatjåkka, fantastisk skillnad att gå utan ryggsäck, hade inte riktigt koll på tiden men vandringen till Låkta gick väldigt snabbt och lätt. Trots att det var de sista dagarna i juli var det en hel del snö kvar på leden och jag fick på ett par ställen gå runt små sjöar av smältvatten. Vid Låktatjåkka hade man ordnat ett fiffigt system med numrerade lappar att hänga om halsen för att hålla koll på antalet besökare, det fattade ju jag naturligtvis inte först utan insåg lite generat efter en stund hur det hängde ihop. Att jag hade antikroppar och förhoppningsvis var relativt ofarlig ur coronasynpunkt visste jag inte då, jag gjorde antikroppstest långt senare. Efter lite kaffe och våffla travade jag tillbaka till mitt tält som lyckligtvis inte hade blåst bort och körde ännu en gång eftermiddagsrutinen med bok och spanande ut genom tältöppningen.

Utsikt västerut från en klippavsats lite bakom mitt tält

När jag satt där och kikade såg jag ett sällskap människor som antagligen kommit upp från Kårsavagge via dalgången längst västerut (mellan Biran och Guoblačorru, heter den något?) eller möjligen krånglat sig upp från Trollsjön och var på väg i riktning mot Låktatjåkka. Jag betraktade dem en stund och fick för mig att de hade väldigt stor (onödigt stor, minns jag att jag tänkte då men jag ska absolut inte döma någon) respekt för snöfält. De kryssade fram och tillbaka på andra sidan dalgången och jag så hur de vid varje snöparti som inte kunde kringgås stannade och diskuterade en stund innan de sakta och försiktigt passerade, en i taget. Tänkte på hur leden bort till Låktatjåkka såg ut (mycket snö som sagt) och hoppades att det lilla sällskapet var redo för en lång kväll.

Höga berg och djupa dalar

Efter en synnerligen blåsig natt där jag vänt mig i tältet ett par gånger (kunde inte bestämma mig för om jag sov bäst med tältduk fladdrandes i huvudet eller när benen då och då for upp i luften när vinden letade sig under tältet och lyfte golvet) vaknade jag upp till en dag med klarare väder och mindre blåst. När jag ätit frukost och började bli klar för avfärd hittade jag ett märkligt hjul på marken, för mig som mest sysslar med sommarfjäll tog det en liten stund innan jag tänkte på att det lilla hjulet, 15-ish centimeter i diameter, antagligen kom från en snöskoter.

Nu är det hjul igen, snöskoter…?

I det fina vädret såg Guoblavággi trots snön riktigt lockande ut och eftersom jag ändå inte hade någon rutt planerad i förväg så bar det av åt det hållet.

Söderut i Guoblavággi, mycket vackert

Snötäcket var mestadels hårt och lättgånget, solen sken och i takt med att jag rörde mig söderut lutade det mer och mer nedför. Det var en mycket bra fjälldag kan man säga.

Fikapaus vid den nedre sjön i Guoblavággi

Snön och isen avtog med minskande höjd och det blev grönare. Jag mötte ett par grabbar som stretade uppåt och var rätt nöjd med att jag hade nedförsbacke.

En fjällvandrare som är lite sådär smånöjd med att det går lätt utför

När jag närmade mig nedstigningen i Kårsavagge fick jag en bra vy över Gorsačohkka och kunde tydligt se hur min rutt föregående år följt ett flackare parti som löper runt öst- och nordsidan och slutligen lett mig ner i Kårsavagge länk.

Gorsačohkka, nedanför den stora ”skålen” med snö kunde jag se den inte särskilt branta del av bergssidan jag följt föregående år för att ta mig ner i Kårsavagge

Efter ytterligare ett par ”knix” med tillhörande vattenfall och mindre sjöar så lämnade jag till sist snölandskapet bakom mig och Kårsavagge tittade upp mot mig med gröna färgtoner och vattenglitter från Gorsajávri.

Kårsavagge, rätt snyggt alltså

Det är inte alldeles jättetydligt var lämpligaste vägen går när man är på väg ner i Kårsavagge, vid ett tillfälle stod jag mitt i en sluttning som blev brantare och brantare och såg små rösen i precis alla riktningar…

Det brantar på tror jag (jag glömde mitt lilla kamerastativ hemma den här gången, därav ”selfiebilder”, eller som denna, armen utsträckt i konstig vinkel bakom huvudet)

Vet inte om jag till sist hittade någon vidare bra väg ner men när jag stod på botten av dalen och kikade uppåt såg jag en tydligt markerad klipphäll som satt horisontellt inbäddad i sluttningen så att det såg ut som om det var en grottöppning inunder. Ett vattendrag rann från klippan och jag följde den lilla bäcken sista biten ner, en otydlig stig visade att fler än jag hade tagit den vägen. Kanske ett åtminstone bara halvdåligt tips till någon annan.

Här rinner den lilla bäcken ner i Kårsavagge och klipphällen anas högre upp i sluttningen, en bitvis löjligt brant stig följer vattendraget.

En ganska behaglig sträcka följde, inledningsvis längs deltalandskap och sedan utefter Gorsajávris strand. Jag kände mig ändå riktigt sliten, knixandet ner i Kårsavagge hade tagit på krafterna (det var väl en jädra tur att jag inte skulle uppåt, då hade jag väl stått där ännu…) och varje liten puckel på den egentligen väldigt lätt kuperade leden tvingade mig att ta små korta raster och pusta ut. Blev lite ängslig för hur jag egentligen mådde och när jag fick Kårsavaggestugan inom synhåll sneddade jag upp från leden och slog upp tältet på en liten hylla där jag satt som i ett litet örnnäste med fin utsikt.

Vandring längs deltat, närmar mig Gorsajávri

Dagen var varm och solig men uppe på min lilla hylla fläktade det skönt och det var dessutom ganska myggfritt. Låg och halvsov utanför tältet en stund innan det blev dags för lunch/kvällsmat (de där korta vandringsdagarna jag tillämpade på den här turen satte emellanåt mina matrutiner lite ur spel).

Uppflugen med utsikt över Kårsavaggestugan i kvällssolen.

Now, wherever you turn, wherever you go
If you get it wrong, at least you can know
There's miles and miles to put it back together

Trots att jag föregående kväll på grund av en mycket varm kvällssol tvingats vänta lite med sänggåendet vaknade jag ganska tidigt nästa morgon och möttes av sol och blå himmel. Den lite svala morgonluften tillsammans med den varma solen och en laddning frukost gjorde att jag kände mig synnerligen energisk och utan att fundera närmare på saken hävde jag mig uppför stigen mot Latnjavággi, japp, samma dalgång där jag varit bara två dagar tidigare…

Morgonutsikt som man blir glad av

Jag har vid alla tillfällen haft väldig tur med vädret när jag gått upp eller ner mellan Kårsavagge och Latnjavággi, så även denna morgon, möjligen kunde man ha önskat lite lägre temperatur eller en gnutta vind. Tröjan jag hade sköljt ur föregående kväll återtog snabbt sitt vanliga, svettiga tillstånd och jag fick stanna och pusta ganska frekvent. Att det gick långsamt gjorde inte så mycket då utsikten förtjänar en och annan paus.

Svindlande utsikt ner i Kårsavagge

När jag väl kommit upp så gav det sig självt att jag tog av åt höger, lekte en kort stund med tanken att Måndalen antagligen var moln- och dimfri den här dagen men att gå Latnjavággi i samma riktning ännu en gång kändes som lite väl mycket upprepning. Varm som jag var så lockade däremot en dusch i Frippes betydligt mer, jag höll lite lägre på sluttningen än när jag kom från andra hållet dagarna innan. Jag slogs ännu en gång av hur grönt och böljande landskapet var trots att det samtidigt känns väldigt ”högt”.

Vacker väg mot Frippes

Till skillnad från mitt förra besök vid Frippes fall 72 timmar tidigare var det nu ingen vind att tala om, solen sken och jag ökade omedvetet farten sista biten upp till fallet (”så att ingen annan hinner före…” eller hur jag nu tänkte) vilket gjorde att duschen kändes än mer välkommen när jag väl kom fram.

Omklädningsrummet vid Frippes fall

Jag gjorde mig inte omaket att fotografera spektaklet då jag redan är stolt innehavare av ett A-diplom för duschbild länk, eftersom jag inte lyckats få med mig mitt lilla kamerastativ hade det dessutom varit lite joxigt att få till en vettig bild. Min tröja som redan hade blivit lika obehaglig som den varit innan gårdagens tvätt fick sig ytterligare en sköljning.

Torkning av Tröjan (avsiktlig versal och bestämd form)

Den där tröjan jag har förtjänar ett eget litet kapitel förresten, jag har märkt att friluftsmänniskor, inte minst jag själv ofta bedriver en ständig jakt på den perfekta utrustningen. Jag började en gång göra ett överslag i huvudet på hur mycket pengar jag lagt på friluftsprylar genom åren men experimentet blev snabbt snudd på obehagligt så jag avbröt…

Sett till hur mycket den använts och vad den kostade i inköp så är den där tröjan min klart bästa utrustningsdetalj. Den såldes som någon slags ”funktionströja”, fabrikatet är en av de stora kedjornas eget budgetmärke. Egenskaper som gör att jag tycker den är så fantastiskt bra är:
- Materialet, en högst oklar syntetblandning som konstigt nog inte luktar alltför vidrigt ens efter flera dagars användning. Det är dessutom en perfekt avvägning mellan värmande och luftigt.
- Passformen, lagom lös, jag gillar inte åtsittande kläder, dessutom verkar myggen ha det besvärligare att sitta kvar, lätt att rulla upp ärmarna vid varmt väder. Den har inte heller några grova sömmar som skaver när ryggsäcken är på.
- Polokrage med kort dragkedja i halsen, ännu en sådan där skön avvägning, värmer gott när man drar upp dragkedjan helt, svalkar skönt när man har den uppknäppt.

Tyvärr börjar den stackaren uppvisa stora tecken på ålder, jag var inne i samma sportaffär redan när tröjan bara var något år gammal. Jag hade efter första turen förälskat mig i den och insett att det var läge att bunkra upp. Tråkigt nog var det årets motsvarighet inte i samma material vilket även gjorde att passformen inte kändes lika perfekt. Köpte en i alla fall eftersom priset jämfört med de stora märkenas ”supermaterialet-som-fixar-allt-plagg” fortfarande var ytterst tilltalande. Har gett nykomlingen chansen på ett par turer men det blir inte detsamma. Den här stundande tröjbristen kan vara ett av de största hoten mänskligheten stått inför…

Lite fin utsikt mot bland annat Nissonvággi och Čuonjávággi

Lite vederkvickt av duschen men ändå märkligt utschasad (kanske inte så märkligt egentligen, i skrivande stund är jag fortfarande ganska klen vid ansträngning och skyller ännu på långtidseffekter av corona…) rörde jag mig i riktning mot Abisko på skrå ovanför Kårsavagge.

Väldigt blå himmel och ohyggligt snabba brillor

Utan att riktigt fundera så vek jag av norrut och gick mellan 1194 och Slåttatjåkka, jag satte mig och fikade en stund medan jag beskådade utsikten mot fjärran fjäll på andra sidan Torneträsk.

Närmar mig passet mellan 1194 och Slåttatjåkka

Ner ner ner, nerför backen ner.

Efter att jag gått över passet följde jag ett alldeles fantastiskt fint snöfält som ledde ner i Gohpasvággi, min trötta kropp jublade över den lätta nedfarten. Det var tidig eftermiddag och enligt de rutiner jag haft under turen så var det nästan dags att leta upp en tältplats, då insåg jag plötsligt (som allt oftare på senare år) att man inte längre är någon äventyrslysten ungdom utan en ganska bekväm medelålders man. Klockan var väl tre-fyra ungefär, jag såg ju nästan Restaurang Lapporten nere i Björkliden, jag kastade all prestige som eventuellt finns i att äta frystorkad mat överbord och drog iväg mot bord, stol och lagad mat.

Snöfältet jag gick nedför uppe till vänster i bild, skulle haft miniskidor med i packningen…

Väl nere i Gohpasvággi stötte jag på en hel del människor, hade inte träffat särskilt många under turen i övrigt trots att jag rört mig på relativt vältrampade leder. Såvitt man kunde höra i efterhand tycktes Kebnekaise ha tagit den största delen av alla som på grund av corona åkt till fjällen istället för till Medelhavet.

Det grönskar till sig när man kommer ner mot Björkliden

I den sista branten mot Björkliden (den jag beklagade mig lite över i början av berättelsen) mötte jag ett helt underbart gäng ungdomar som var på väg uppför i den varma solen. Jag uppfattade det som ett gäng killar och tjejer med lite olika funktionsvariationer som skulle ut på fjället och bo i tält. Eftersom de hade en tung uppförsbacke var de ganska utspridda men alla hälsade och tjoade när jag mötte dem, alla var jättenyfikna: ”var har du varit?”, ”hur länge har du varit ute?”, ”är ryggsäcken tung?”, ”vad har du ätit för något?” ett riktigt härligt möte, verkligen.

Full fart på Rákkasjohka

Några timmar senare satt jag synnerligen nöjd och sörplade på en kopp kaffe i Restaurang Lapporten, middagen var verkligen delikat. Jag har insett att ett köttstycke förvisso smakar bra efter att man varit ute några dagar men det som för mig är den ultimata lyxen är salladsbuffén och det färska brödet, vet inte om det bara är jag som tycker det men så är det. Sista natten tillbringades i ett rum på Hotell Fjället, tyckte det var en alldeles utmärkt avslutning på min fjällvandring (dessutom en trevlig repris från min tur föregående år), och varför inte, jag tycker jag är gammal nog att få göra som jag vill.

Följande dag tog jag det bara väldigt lugnt och saknade inte mitt tält jättemycket när jag med full kraft anföll hotellfrukosten. En liten rundvandring i närområdet stod på agendan och i det fina varma vädret kom jag på hur mycket Björkliden lutar när jag efter att ha tagit mig tillbaka från Silverfallet upp till hotellet konstaterade att min sista rena t-shirt nu var genomsvettig. Det blev en ny fin tröja från sportshopen vid hotellet.

På rundtur i Björkliden

Vet inte om ni andra också brukar få frågan ”hur långt gick du?” när ni berättar att ni fjällvandrat, jag fascineras av hur det kan vara så himla intressant, själv har jag sällan någon vidare koll på hur långt jag har gått. Minns inte om jag fick frågan efter just den här turen men om jag ens hade vetat skulle svaret förmodligen inte imponerat på någon som jagar mil på sin fjällvandring. Nej, det här blev en mycket lugn, kort historia, helt befriad från galna vägval och långa etapper och det kändes faktiskt väldigt rätt.

När sedan tåget rullade hemåt på kvällen kände jag mig ganska nöjd med att överhuvudtaget ha kommit iväg på fjällvandring detta märkliga år.

Den här berättelsen känns som om den blev förhållandevis kort och händelsefattig, inga konstiga missöden eller andra underligheter. Till och med vädret var bra så inte ens det gamla klassiska ämnet var något att prata om, men som sagt, det bästa med den här vandringen var nog att den blev av.

Var det förresten någon som noterade musiktemat i rubrikerna?

Blitzkrieg Bop – Ramones

Humlans flykt – Nikolaj Rimskij-Korsakov

Det vore lång väg att gå – Torsson

Höga berg och djupa dalar – Klassisk svensk folkvisa

Heading Out to the Highway – Judas Priest

Skateboard – Magnum Bonum (The L.A. run – The Cravells)

Ha det gôtt!

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2021-01-28 11:14   OBD
Tack för en härligt skriven berättelse!
Känner igen mig i så mycket. Frågan: "Hur långt gick du?" är välbekant. Jag brukade svara: "Vet inte, men jag har varit ute 10 dagar". (Kunde ibland vara fler dagar och ibland färre). 2019 var min plan att utnyttja platsen i Harpasset, men det blev inte så. Det är ju en helt fantastisk plats.
Bedrövligt att somliga inte kan hålla rent vid tältplatser som vid Frippes fall. Man undrar om de inte tyttjar toaletten när de är hemma utan gör sina behov i sovrummet, köket eller vardagsrummet.
Du skriver så bra. Lättläst och med illustrativa bilder.
TACK!
 
Svar 2021-01-28 11:27   Onesport
Åh tack (bockar och bugar), jo men visst, man vet hur många dagar man varit ute och i mitt fall har jag ibland någon vag aning om hur många höjdmeter jag rört mig men hur långt? Inte en susning...
Jo, grymt tråkigt med skräp, vad ska man göra? När någon frågar mig och är nyfiken på fjällvandring försöker jag alltid, förutom de vanliga tipsen, trycka på det där med att aldrig lämna något efter sig därute.
 
2021-01-28 21:28   Sewen
Tack för trevlig läsning!
Längtan att komma tillbaka till Abisko-trakterna blir inte mindre av din berättelse. Har under några år bara knatat i trakterna runt Fjällnäs pga stuga lämplig för dagsutflykter med småbarn. Men snart, kanske redan i sommar, tar vi tåget upp till Abisko/Björkliden.
 
Svar 2021-01-29 12:18   Onesport
Tack för det!
Abisko med omnejd har verkligen något att erbjuda alla. Var uppe med mina små när de var 10-11 år, blev ju kanske mer renspaning, linbaneåkning och fika än fjällvandring men likväl mycket trevligt.
 
2021-02-15 11:54   xyz007
Tack för en trevlig berättelse! Du skriver väldigt läsvänligt och medryckande. Som hyfsat inbiten solovandrare uppskattar jag särskilt dina små betraktelser om detta. Jag läste nu om det äventyr i Måndalen som du länkar till, lyfter min hatt och tackar ödmjukt.

Och jo, just färska, saftiga råvaror brukar jag börja längta efter ett par dagar in på mina vandringar.
 
Svar 2021-02-15 18:56   Onesport
Tack så mycket för de vänliga orden.
Jo, men visst händer det oväntade saker i skallen när man är helt ensam några dagar, övervägande bra saker ska väl tilläggas.
Att avsluta vandringen med att äta gott uppskattar jag mer och mer för varje år som går... :-)
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar