Artiklar > Solopromenad Katterjåkk - Abisko

Solopromenad Katterjåkk - Abisko

Av: Onesport

Katterjåkk - Abisko 2011

En ensamtur i slutet av Augusti med sena tåg, blandat väder och annorlunda upplevelser.

Eventuella likheter mellan i texten förekommande platser och personer och de som finns i verkligheten är högst avsiktliga. Åsikter och eventuella erfarenheter är dock författarens egna och bör inte tas på något större allvar...

 

Tågresa med förhinder och nya destinationer

Eftersom sommaren led mot sitt slut och semesterdagarna började tryta hade jag tänkt mig en ytterst komprimerad tur med tre nätter i tält.
Nya prylar hade inhandlats, en ny 60-liters Lundhagssäck, ett litet Primus EtaExpress och inte minst ett sprillans nytt och lätt tält. Tittade på ett Hilleberg men prisskillnad och insikten om att jag kanske inte kommer att kunna dra iväg ensam jätteofta gjorde att valet föll på Exped Vela 1 UL, tack för tipset Skövde Natur!

Planen var att ta mig från Vassijaure till Abisko, ett mål var att äntligen få se Kärkevagge och Trollsjön, dessutom tyckte jag att denna rutt kunde erbjuda intressanta avstickare om lust, ork och väder tillät. Dessutom kändes det som om jag hela tiden skulle ha en ganska lättillgänglig och snabb väg till Abisko för att slippa hamna i tidsnöd.

Tyvärr inleddes resan med en tågförsening på sträckan Skövde-Stockholm, trots att man krympte förseningen från 40 minuter till ynka sju kunde tråkigt nog inte Norrlandståget vänta utan jag hamnade tillsammans med några olycksbröder/-systrar på ett(visserligen mycket trevligt men ändå...) hotell mitt i Stockholm, dessutom höll inte min tidplan så jag tvingades ringa och tjata till mig en extra semesterdag också.
Eftersom nästa anslutning inte gick förrän kvällen därpå fick jag, något opraktiskt klädd, tillbringa en heldag i kungliga huvudstaden, jag känner numera till alla friluftsbutiker inom gångavstånd från Centralen...
För att tjäna några timmar valde jag det tidigare nattåget med följden att jag fick utgå från Katterjåkk istället för Vassijaure, men vad fanken, hellre några timmar fjäll och extrakilometrar än fler timmar på Stockholms Central.
(Ska tillägga att jag i skrivande stund fått tillbaka hela kostnaden för resan, tack för det SJ)
På väg till sist...

 
Katterjåkk turiststation, skapligt väder och min något oplanerade startpunkt för vandringen.

Att "ta höjd", vada och bli osams.

Eftersom jag fick åka en station längre än jag tänkt mig hade jag på tåget studerat kartan och försökt klura ut den lämpligaste vägen som skulle ta mig från Katterjåkk till Kärkevagge, valet blev att försöka hålla höjd och runda Vassitjåkka(kan passa på att be eventuella läsare att överse med stavningen betr. "-jokkar", "-tjåkkar" och "-vaggar", har kommit fram till att det är roligare att lägga krut på att komma dit än att lära sig hur det stavas...)


Tänkarminen påkopplad, i bakgrunden ett fjäll som ska rundas, nya ryggan (inte helt...)perfekt inställd, nu kör vi!


Det här med att "ta höjd" låter ofta både smart och lite häftigt när man sitter hemma och tittar på kartan inför sin fjälltur. Där jag snubblade fram längs en blöt, brant och stenig fjällsida verkade "ta höjd" vara en rätt fånig idé egentligen, att sitta och fika på Stockholms Central några timmar extra för att istället få en lite lättare start på vandringen hade väl kanske inte varit så dumt ändå?
Min första insikt om soloturer var för övrigt att det tog ungefär en timme innan jag började prata med mig själv. Borde vara en ganska friktionsfri dialog kan man tycka men jag lyckades nästan bli osams efter att först ha övertygat mig om det förträffliga i ett vägval vid ett vad för att sedan trampa i plurret och skälla ut mig själv...både komiskt och lite kusligt.


"Vad gör du här på mitt fjäll?" Ja du, herr Ren, vid det tillfälle bilden togs undrade jag också.

Trollsjön, trängsel och trött 

Efter att ha knogat på en stund kunde jag till min glädje konstatera att Kärkevagge så sakteliga började öppna sig till höger om mig och jag unnade mig en välförtjänt fikastund och njöt av utsikten och tillfredsställelsen av att äntligen vara här.
När jag vandrade längre in i dalen mötte jag plötsligt ett par i övre medelåldern, vi hälsade ganska kort, det kändes som att vi alla var nöjda med ett minimum av prat. Jag funderade då och vid många andra tillfällen under turen på vad det är som kan vara så lockande med att inte träffa på andra människor.

Det finns naturligtvis lika många förklaringar på detta som det finns ensamvandrare men för egen del njuter jag för fullt av de totala kontrasterna i upplevelsen. Antingen går du, det behövs fokus på vägval, väder och hundra andra saker, det är bitvis riktigt jobbigt, både fysiskt och mentalt. När du sedan fått upp ditt tält, ätit och fixat, fått på dig myskläderna är det totalt fritt för kroppen att vila och tankarna löpa, att ligga och stirra på ett moln kan utan svårighet sysselsätta dig i en timme, förhoppningsvis har du ingen telefon eller annat som stör, total avkoppling.
Att vandra ensam förstärker kontrasterna mellan dessa båda tillstånd, något som givetvis kan vara på gott och ont men för egen del tycker jag känslan är otroligt positiv.


Aha, där är den ju, Trollsjön.

Förmodligen är jag inte den första som gått till Trollsjön och funderat på var den förbaskade sjön håller hus någonstans, framför mig ligger ju bara något som liknar ett träsk med en stor stenhög bortanför. Håll ut mina vänner, sjön finns där och den är verkligen förtrollande vacker, tyvärr hade jag inte det bästa av väder men jag njöt i fulla drag och en kopp kaffe vid sjökanten satt verkligen som en smäck.

Jag hade mina funderingar på att försöka ta mig upp ur dalen i ungefär östlig riktning där sluttningen såg ut att vara förhandlingsbar för att sedan ta mig vidare i riktning mot Låktatjåkka. I ett okaraktäristiskt anfall av självinsikt insåg jag ändå att det nog var en direkt dålig idé att riskera att drulla ner någonstans och bli liggande i min ensamhet, jag beslöt mig istället för att vandra ut ur dalen på den vältrampade stigen och följa vandringsleden upp mot Låktatjåkkastugan.

 


Helt okej lägerplats.

På väg ut ur Kärkevagge såg jag på avstånd ett tältläger(visserligen endast bestående av två tält men ändå...) och insåg att jag måste lämna denna trängsel för att få den rätta solokänslan.
När jag väl kom in på vandringsleden upp mot Låktatjåkka påmindes jag brutalt om att dagen började bli lång och att jag inte käkat något rejält sedan en tidig lunch på tåget.
Den ganska maffiga stigningen sög musten ur mig och "första-dagen-på-fjällturen-syndromet"(någon som fattar vad jag menar?) med ryggsäck och kängor som kändes som om jag aldrig haft dem på mig förut gjorde att jag kastade in handduken och slog upp tältet i närheten av bron över jåkken.
En portion käk("...och på den åttonde dagen skapade Gud frystorkad mat...") gjorde mig något så när människoliknande igen och jag slocknade strax innan huvudet landade på kudden.

En våffla i dimman och 10000 meter

På morgonen trummade regnet muntert mot tältduken och jag vägrade envist att lämna sovsäcken på gott och väl en timme, frukost tillagad hängande ut genom en liten glipa i tältet och en bok gjorde situationen på det hela taget rätt trivsam.
Till slut kände jag mig tvungen att krångla på mig regnkläder för att undvika rotblöta och det resulterade givetvis(?) i att det klarnade upp på en gång och jag kunde ge mig iväg upp mot nästa mål - våffla!
Visserligen hade jag i ett försök att verka tuff tänkt mig ett minimum av kontakt med civilisationen under turen men en liten våffla kan ju aldrig skada, ingen behöver ju få veta...


Godmorgon, visst ser det lite ljusare ut därborta?

Medan jag knogade på uppåt slogs jag av hur varmt det var, trots att det var de sista dagarna i augusti hade jag en varm vind i ryggen nerifrån dalen, svetten lackade och temperaturen låg kring 17 grader. Sedan började sikten försämras och temperaturen föll som en sten, i takt med att jag kom högre blev landskapet kargare och det kändes som att kraftledningen upp till Låktatjåkka var enda tecknet på att jag inte hade hamnat på månen.


Stigningen upp mot Låktatjåkka känns i kroppen, riktigt så här illa däran var jag som tur var inte ...


Väl framme vid "Låkta" var jag trött, frusen och hungrig, smällde ihop en lunch i lä bakom en husknut och klev sedan in lagom för att tillsammans med det förträffliga värdparet Marie och Per se upplösningen av 10000-metersfinalen i friidrotts-VM. Ännu en uppenbarelse av vad ensamturer gör med huvudet, VM som varit väldigt på tapeten i media den sista tiden hade jag redan glömt...


Viktigt inslag på en riktigt krävande solotur


Besökets höjdpunkt var, förutom intressant whiskysnack med Per, förstås Låktavåfflan med hjortronsylt.
När jag nöjd och belåten med magen fylld av kaffe och våffla tyckte det började bli dags att tänka på min image som tystlåten och mystisk ensamvandrare fick jag flera tips på vägar att ta och jag fastnade för vägen genom Måndalen(mest beroende på namnet tror jag) och fick riktningen utpekad för mig av Marie, det vill säga att hon pekade rakt ut i dimman som lagt sig rejält under mitt fikabesök.


Så här ser den ut, Låktatjåkka, om någon har undrat...själv undrar jag lite fortfarande.

Blå himmel och konstiga ljud

Ganska nöjd med tillvaron knallade jag vidare, visserligen utan någon vidare sikt men leden planade ut på ett ganska trivsamt sätt och jag navigerade mot Måndalen längs den välrösade leden. Rätt som det var märkte jag att jag tappat synen...
Efter att ha konstaterat att jag trots allt såg mina egna händer kunde jag lyckligtvis utesluta plötslig blindhet men befann mig mitt ute på ett större snöfält i den tjockaste dimma jag upplevt, jag såg knappt ner till fötterna.

Eftersom jag inte såg ett skvatt(att ta fram GPS:n kändes som fusk) vecklade jag helt sonika ut liggunderlaget och satte mig på snön och tog en fika i väntan på att dimman skulle lätta något.
Där jag satt mitt i superdimman fick jag plötsligt en surrealistisk känsla av att i den lätta brisen befinna mig på en flygande matta  och blev till sist pinsamt nog tvungen att känna efter med foten att jag fortfarande hade fast mark under liggunderlaget.
Eftersom jag började känna oroande knäppgökvibbar drog jag igång GPS:n och trampade vidare innan jag blev riktigt stollig, det stora snöfältet var inte så imponerande som jag trott och dessutom lättade dimman så mycket att jag kunde orientera mig på nytt.


Att följa en "vältrampad stig" är inte alltid så enkelt, rösen är inte så dumt ibland.

Alla vi starka, tysta ensamvandrare älskar givetvis den karga, steniga värld som Måndalen är ett bra exempel på men jag kan i förtroende nämna att jag tyckte den tilltagande grönskan på vägen ner mot Kåppatjåkkastugan såg ganska tilltalande ut.
Efter att ha tagit en rejäl fikarast vi den tämligen risiga stugan fortsatte jag nedåt medan jag funderade lite på var det skulle kunna vara lämpligt att göra kväll. Rätt som det var lättade moln och dimmor hux flux och jag fick en för resan sällsynt vacker utsikt i alla riktningar, jag satt på en sten och njöt av ljuset och värmen så länge det varade, minst 20 minuter...


Aaah! Uppsprickande molntäcke, sol...en bild säger inte ett smack i detta fallet...dom flesta av er förstår precis ändå...

När det vackra skådespelet var över och dimman åter var på plats fortsatte jag och försökte hålla en kurs som så småningom skulle ta mig mellan Slåttatjåkka och Nuolja. Tanken var att hitta ett lämpligt vadställe som skulle låta mig ta höjd(nu sa jag det igen!) på Slåttatjåkka för att slippa gå för långt ner mot Björkliden innan jag tog mig över jåkken.

Jag hade lämnat leden för att hitta ett vadställe när dimman åter började tjockna och jag hörde bara ett, i mitt tycke, väl våldsamt forsande av vatten någonstans framför mig. Insåg att det vore inte så trevligt att avsluta dagen med att plurra och började leta mig tillbaka mot leden, när jag tagit mig över ett par kullar och vattendånet knappt hördes längre uppfattade jag plötsligt ett annat ljud.

Jag har fortfarande inte blivit klok på vad det var som lät, det var ett metalliskt "kling" ungefär som om någon slog på en sten med en hammare eller något i den stilen. Ljudet återkom hyfsat regelbundet med ca.5-10 sekunders intervall, högst märkligt, jag försökte med att ropa ett litet försiktigt "hallå" men det brydde sig inte ljudet om det minsta.
Till slut bestämde jag mig för att jag nog inbillade mig och gick vidare, jag var nog bara hungrig eller nå´t...

Uppförsbackar och insikter

Efter att ha förlikat mig med tanken på att knata upp och ner på leden istället för att hitta egna smarta vägar satte jag upp tältet där leden uppifrån Måndalen ansluter till leden mellan Björkliden och Abisko.
På natten ökade vinden och jag fick tassa ut och sträcka upp tältlinorna, det var rätt kallt och ruggigt, mörkt var det också. Jag hade inte riktigt slutat klura på vad det knepiga ljudet i dimman var för något, den orädde äventyraren kände sig plötsligt ganska ensam.
Vid det här laget kände jag att jag började kunna det här med soloturer ganska bra och att det vore trevligt att träffa sin familj igen.

På morgonen var det åter igen dags att krypa i vandringskläderna som vid det här laget var både rejält fuktiga och hade antagit en ganska fältmässig doft.
Strax efter att jag kommit iväg satte regnet igång att ösa ner och temperaturen lade sig på trivsamma 6-7 grader, trots detta och en ordentlig uppförsbacke på Nuolja gick det som en dans.

Jag insåg att den typ av entusiasm som drev mig var densamma som fick mig att med glädje hantera taskiga vägval i början på turen. Skillnaden var bara att det nu var glädjen över att vara på känd mark som gjorde det lättare, i början av turen handlade det istället om lyckan att få rusa ut i det okända. Tämligen nöjd med insikten om att jag tydligen har förmågan att uppskatta både det ena och andra gick jag och drömde tills jag nästan krockade med Panorama Café som dök upp ur dimman.


En inte alltför exotisk plats för lunch, Panorama Café.

Dags att avrunda

Efter en fikapaus och trevligt samtal med tjejen på caféet, första mänskliga kontakten sedan Låkta(förutom snubben med hammaren i dimman vill säga...?) halkade jag ner mot Abisko via stigen som för dagen mest påminde om vattenrutschkana, en lerig sådan.
Jag hade för länge sedan beslutat mig för att ha Abisko Turiststation inom bekvämt avstånd min sista natt på turen eftersom tåget gick på förmiddagen dagen efter, varför stressa det sista man gör på resan?


Lummig tältplats sista natten, man är liksom glad att det inte är myggsäsong...

Efter en synnerligen odramatisk och avkopplande sista tältnatt tillbringade jag förmiddagen hängandes på Abisko Turiststation där jag vid det här laget känner mig riktigt hemma efter ett antal besök genom åren, kläder torkades, fika intogs och reflektioner över vandringen gjordes.

Ska jag göra det här igen - absolut! Jag har alltid uppfattat mig själv som en person som inte mår bra om jag inte får vara för mig själv emellanåt, den här turen har inte fått mig att ändra uppfattning. Ska man dessutom ha egentid kan jag inte tänka mig något bättre sätt att få den på.
Ändå, det var jätteroligt att känna glädjen över att träffa andra människor igen efter några dagar ute i busken, jag är nog inte så enstörig som jag befarat.


Expeditionens fotograf, Nisse(uppkallad efter fotbollspelaren i Lindeman-sketchen, han som också hade tre ben) avnjuter en fika efter väl förättat värv. Stort tack till min familj som köpte denna fiffiga pryl till mig innan resan.

Klockan 09:27 den 30 augusti 2011 klev jag av tåget hemma i Skövde igen, trött på många sätt, stärkt på många fler.

Ha det så gott allihop, vi hörs och ses.

/Johan Lindström

 

 

 


 

 

 

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2011-11-08 18:07   OBD
Där kom din berättelse. Kul att läsa!
Du hade tydligen inte det allra bästa vädret, men njöt ändå. Jag gillar också solovandringar även om just min vandring Katterjåkk-Abisko gjordes med två fantastiskt trevliga medvandrare..
 
Svar 2011-11-08 21:54   Onesport
Hej Bertil
Nej, vädret jag hade går väl inte till historien direkt men det var alla tiders ändå...
 
2011-11-08 19:01   päeng
Verkar ha varit en trevlig tur! Jag höll också höjd runt Vassetjåkka fast från Kärkevaggi in i Vassevagge. Hade ju automatiskt mer höjd än dig från början då. Jag tror inte att någon riktigt vet hur det ser ut kring Låkta, verkar ju alltid vara dimma där. Förra sommaren strövade jag igenom de där trakterna på min solotur. Angående tågtrassel så är alltid tåget från norrland försenat, t.o.m så att lokalradions trafikrapport skojar om det.
 
Svar 2011-11-08 21:56   Onesport
Aha, det är så med Låkta alltså...jag måste försöka pricka in bättre väder någon gång, och klämma en våffla till!
 
2011-11-08 19:54   pal2
Kunde inte låta bli att småle när jag läste. Fast jag har nog lyckats hålla sams med mig själv rätt bra! :)
 
Svar 2011-11-08 21:59   Onesport
Tack, alltid kul när humorn går fram.
Hålla sams var det ja, jag/vi började ju inte slåss iallafall :-)
 
2011-11-08 20:48   brigas
Det här var kul att läsa!Ungefär så här önskar jag att j.ag själv kunde uttrycka mej,humor och självdistans.Fin rutt också,skönt när nån stavar så man begriper;dvs "som förr"
 
Svar 2011-11-08 22:04   Onesport
Tack så mycket, som jag sa, skönt att det man vill förmedla går fram.
Jag försöker att inte ta mig själv på för stort allvar, det är lätt att glömma hur roligt det är då.
 
2011-11-08 22:51   Minnatur
Jag avfyrar ett skratt av tacksamhet. Det är alltid roligt att bli underhållen inom ramen för sina egna intressen... Tack för en inspirerande text...
Jag funderar själv på det tältet från Exped... Fungerade det bra och höll det vätan borta???
Jocke
 
Svar 2011-11-09 17:03   Onesport
Tjenare, tack.
Tältet, eftersom mitt andra tält är ett TNF Mountain 25, är Expedtältet givetvis en fröjd att bära och resa. Hade inga problem med vätan.
Det jag möjligen reagerade på var att det var en ganska stor glipa mot marken på "absid-sidan", undrar lite hur det blir om det blåser och regnar/snöar mycket.
 
2011-11-08 23:00   kimgbg
Härlig läsning om kända trakter! Skönt att läsa när någon skriver på ett så avslappnat och roligt vis. Du gav mig ett leende så här på kvällskvisten!
 
Svar 2011-11-09 17:06   Onesport
Tack för det, jag var lite ängslig att folk skulle tycka att jag på något vis gör narr av fjällturer, alternativt att jag är komplett idiot.
Kul att några tycker det är roligt, det var liksom meningen.
 
2011-11-09 10:16   maxoest
Mycket trivsam läsning. Kul att du fick med "solo-perspektivet" också :-)
 
Svar 2011-11-09 17:07   Onesport
Tackar, tackar...!
 
2011-11-09 18:16   BrittMarie
Trevlig och roande läsning! Och råkar man springa på en våffelstuga på fjället ska man självklart äta våffla!
 
Svar 2011-11-09 19:17   Onesport
Alltid! :)
 
2011-11-09 19:51   Bulingen
Tackar för den roliga och trivsamma läsningen!
 
2011-11-10 00:51   L.A.
Himla kul skrivet! Tack för det!
 
2011-11-10 14:11   jamo
Betygsätt gärna: 5
Trevlig och underhållande fjälltursrapport!
 
2011-11-20 19:40   Fjäderklätt
Kul att läsa! Jag var i samma trakter i slutet av juli. Gillar solovandring men en gps kan nog vara en bra låtsaskompis när dimman kommer krypande. Jag valde själv bort Måndalen av just den anledningen.
 
2011-12-01 08:49   dianasiv
Fint att läsa! Tack, solovandrare!
 
2011-12-01 09:07   Blåhaken
Tack för ett roligt reportage - bra skrivet! Låkta ja, dimmornas paradis. Min man som jobbat där har berättat att de brukade gå ut och ringa i en stor bjällra när de visste att det var gäster på väg och sikten var noll!
 
2011-12-28 10:41   Curt V
Betygsätt gärna: 4
Trevlig läsning, tack. Mycket intressant att läsa din beskrivning.

Jag har färdats i området sedan 1970-talet och upplevelserna blir större av att man får andra beskrivningar av samma område man vandrat i, både sommar och vinter.

Klokt av dig att inte bege dig upp för bergskanten från Rissajaure till Låkta. Jag har gjort det bägge hållen, en gång i dimma, och det är inte att rekommendera om man har stor packning.
 
Svar 2011-12-29 08:25   Onesport
Jag var riktigt sugen på att försöka komma upp men med facit i hand hade det nog blivit väl jobbigt, riskabelt dessutom. Jag såg dina bilder från samma plats, har bestämt mig för att göra comeback och göra ett nytt försök, ska nog ha sällskap med mig då...
 
2012-06-30 23:35   skogsfia
Väldigt underhållande och träffsäkert berättat! Lite sen kommentar, jag vet, men kul att upptäcka även lite äldre artiklar. Känner igen mycket i din berättelse, t. ex. dimman runt Låkta. Precis som du har jag bestämt att jag måste dit någon gång i klart väder om det nu existerar i detta område. Skall du iväg på någon tur i år? Ser fram emot en ny kul historia!
 
Svar 2012-07-01 13:57   Onesport
Tack för dom vänliga orden, jo, en liten tur kan det nog bli i år också.
Får se om det händer något som är värt att berätta om eller om det blir som förra gången... ;-)
 
2014-11-18 19:58   Håkan Friberg
Först nu upptäckte jag detta reportage. Många igenkännande leenden. Tack för det!
 
2015-04-23 22:04   Karolina P
Hej och tack för texten. Hittade den när jag sökte efter info om Låktatjåkka. Funderar på att vandra ungefär samma väg som du, fast åt andra hållet och tillsammans med lillgrabben när han blir lite större. Och med extra tältnätter... Jag undrar, fick du någonsin reda på vad det knackande ljudet var? Har hört något liknande och blev ganska så skraj innan jag såg att det var vinden som drog i en rem med öljett på som slog mot pinnen den satt fast på...
 
Svar 2015-04-27 07:34   Onesport
Hej, jag har vid ett senare tillfälle vandrat delar av sträckan åt andra hållet och då med bättre siktförhållanden, det är ett väldigt fint område men ändå lättillgängligt(bra när man har barnen med sig).
Och nej, har ingen vettig förklaring till ljudet och har inte hört något liknande vare sig förr eller senare, grämer mig fortfarande lite över att jag inte undersökte det bättre men det var som sagt usel sikt och sent på dagen så jag hade inte riktigt orken.
 
2016-01-09 08:16   hansnydahl
Verkligen en underhållande berättelse som jag skulle ha missat om du inte länkat till den som ett svar till "att höra oförklarliga ljud under ensamvandringar". Din humor är nog även ett sätt att förhålla sig till den högst förståeliga osäkerhet man ibland kan känna när man befinner sig ensam i dåligt väder på en ödslig plats där man aldrig varit förut - speciellt om man inte är en van solo-vandrare. En effekt av att vara ute ensam under längre tid än tre dagar är att man inte blir påmind om sitt eget "jag" - såvida man inte stöter ihop med andra vandrare som gör dig påmind om att du är du. Man tenderar till och med att börja beskriva sig själv i "tredje person" som om vandraren och berättaren vore skilda väsen. När jag vandrar ensam tar jag inte med kaffe som jag tycker höjer stressnivån. Jag tar heller inte med whiskey eller annan alkohol eftersom jag gillar den känsla som uppstår när man svettats ut mycket av de gifter som lagrats i kroppen.
Jag ska inte bli långrandig utan i stället kommentera de oförklarliga ljuden. För mig var det röster första gången och jag reagerade med förvåning eftersom det sällan går några vandrare i det området. Jag gick ut ur tältet för att se vart vandrarna var, men såg inga vandrare. Man förstår först ingenting, men när man strax efter hör samma röster utan tillhörande vandrare så börjar man överväga olika förklaringsmodeller utan att hitta någon övertygande förklaring. Det var först när jag läste om eskimåer (inuiter) som jagade säl ensam under 2 veckor som jag begrep att det kan vara ensamheten i sig som frammanar ljuden. Inuiterna tolkar dessa ljud som att förfäderna pratar med dem. Eftersom deras religion är shamanism är det en för dem passande förklaringsmodell. För en halvt sekulariserad västerlänning är det ju ingen modell som man skulle våga tro på. Speciellt när rösterna alltid verkade vara 10 meter för långt bort för att man skulle kunna urskilja tydliga ord.

Min egen slutsats är denna:
Hjärnan utsätts hela tiden för intryck av ringande och plingande mobiler, bromsande tunnelbanetåg - alla saker som måste finnas i bakhuvudet för att man ska klara arbete och vardagsliv. Blir vi stressade eller uttråkade kan vi sätta oss i fåtöljen, ta en whiskey och slötitta på en action där psykopater hugger varandra i bitar. Inget av detta finns under ensamvandringar som då får samma effekt som ett avvänjningsprogram för en narkoman.

När inte hjärnan bombarderas av alla dessa intryck blir den "slät och fin" som en deg som får jäsa i lugn och ro i stället för att knådas. Då kan saker som finns längre ner i ditt inre få en chans att göra sig påminda. Vad som dyker upp är nog högst individuellt - någon har sprungit ifrån packningen i plötslig panik. Motsatt effekt är nog det vanligaste. Jag har inte på fötterna för att spekulera vidare om detta. De olika ljud jag hört var röster i början. De ersattes senare av ko-skällor, surrande bin och andra naturljud. Det som var svårt att acceptera var att dessa ljud inte nådde medvetandet genom öronen...
 
2016-01-09 16:57   Skogstoka
Först måste jag hålla med alla ovanstående som skrivit kommentarer att din berättelse är otroligt bra och roligt skriven Johan, vilket jag nog nämnt för dig tidigare men det tål att upprepas. :)

Sedan måste jag meddela att jag imponeras starkt över din teori Hans. Som en sorts detox för hjärnan, ungefär som när kroppen fastar och allehanda uppsamlat skräp frigörs. Mycket tänkvärt! Jag måste testa detta med ensamvandring under längre tid, det lockar och skrämmer på samma gång.
 
2018-07-19 15:32   mattiasafmalmborg
Betygsätt gärna: 5
Han går från klarhet till klarhet! :-)
 
Svar 2018-07-19 17:07   Onesport
Haha, tack!
Mvh
/Johan
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in