Bloggar > Au naturel - tänkt om fjäll och annat

Au naturel - tänkt om fjäll och annat

Jag gillar livet au naturel. Dvs mat utan kladdiga såser, chosefria människor, få prylar, ärliga samtal. Och fjällen, där livet verkligen levs avskalat och "au naturel".

Spa-helg vid Sjnjuvtjudis – eller: När man inte vågar vada, så...

Vi hade tältat första natten på Áhkkáterrassen, efter en eftermiddagsvandring upp från båten i Änonjálmme. En fin liten tältplats bland björkar, som Gunder, min färdkamrat sedan många år, kände till sedan tidigare. Dag två blev kort av olika skäl, stopp i ösregn redan i höjd med Sjnjuvtjudisjávrásj. Tredje dagen också i regn mestadels, och nu stod vi alltså här strax öster om gränsen mellan Stora Sjöfallet och Sarek vid detta mjölkiga vatten - tänk Semper torrmjölk - som forsade fram mellan stora stenar.

Han skojar, ska vi vada här? Tänkte jag. Nu?

Ända sedan jag blev fjällvandrare för tio år sedan, då 50++, har varje sommar eventuella vad på den kommande turen ingett mig tvivel och lätt oro. Med åren har jag lärt mig att våga och bemästra även utmanande övergångar, och endast en gång upplevt att behöva avstå (inför glaciärjåkken från Stourrajiegna, Sulitelma). I år blev det återigen ett grumligt glaciärvatten, Souttasjjåhkå/Sjnjuvtjudisjåhkå, som gjorde att våra planer fick ändras.

Där och då på eftermiddagen - den 11 augusti 2021 - bestämde vi att hämta kraft över natten. Vi var trötta, mina kängor var dyngsura och humöret inte på topp, så det var ett lätt beslut eftersom vi just hade passerat en perfekt tältplats på en gräs- och risbevuxen liten platå vid kanten av jåkken.

Nästa morgon var torr men råkall. Jag hade sovit mycket oroligt. Medan vi packade ihop och vattensäkrade allt viktigt i ryggorna inför vårt vad såg jag två gestalter på andra sidan som uppenbarligen letade efter en rimligt möjlig vadningssträcka. Väl i vattnet, i kallingar och med bara en stav per person, tog de två männen i 30-årsåldern sikte på oss och kom gående rakt mot vår lägerplats. Så fick vi på första parkett möjlighet att se hur det funkar att vada, just på den här sträckan i alla fall. 

Det är med hjärtat i halsgropen jag tittar på. Den som går sist verkar lite mindre djärv än den förste, och är såå nära att falla flera gånger; med bara en stav är man ju mycket mer instabil. Han blir överraskad gång på gång av djupet där staven sätts ner, det är tydligt, och får leta sig fram i en snirklande bana. När de båda kommit i land går Gunder och jag bort och pratar med dem, och det är tyvärr inget samtal som peppar mig. De tillstår båda att det hade känts ganska osäkert.

Men försöka måste vi ju. Turens fortsättning hänger ju på att vi kommer över. Vår packning är klar och vi går bort till den plats vi sett ut igår eftermiddag och gör oss iordning. Ett par kexchokladbitar ger en sockerkick - och så ner med vadarskorsbeklädda fötter i vattnet. Gunder går före. Jag känner mig trevande för, med fötter och stavar. Oops, där når staven inte ner till botten. Och inte där heller. Det känns vingligare än vanligt (om det nu finns något ”vanligt” när det gäller sådant man endast gör några gånger per år). Efter några meter säger mina ben helt stopp. De är alldeles skakiga. Hjärnan har också fastnat i någon slags bromsläge. Det är långt kvar till andra sidan, om inte i meter så i tid.

Jag var rädd och vågade helt enkelt inte fortsätta när jag kände hur djupt det var mellan stenarna och med alla sinnen påkopplade upplevde kombinationen av att 1) inte se ner i vattnet, 2) stavar som fläckvis inte nådde botten och 3) det kraftigt strömmande kalla vattnet. Så vi vände om och jag fick erkänna mig besegrad. Det ska sägas att min kamrat, betydligt längre och betydligt erfarnare än jag, också han hade vissa dubier. 

Vi klädde modstulet på oss igen, och bestämde att gå vidare, mot sammanflödet med Souttasjjåhkå, för att kanske komma över där. Men i tankarna hade vi väl båda börjat fundera på en plan B. Vid det traditionella vadstället några hundra meter upp i Souttasjjåhkå närmade sig ett sällskap söderifrån och vi ägnade den kommande timmen åt att bevittna deras äventyrliga och riskabla övergång. En familj på tre vuxna och två ungdomar varav, visade det sig, flera utan vadvana. 

Det kan se ut som ett enkelt vad så här i efterhand, men även denna gång var det nervpirrande att titta på. (Personerna är medvetet gjort lite extra blurriga.)

När flickan som nog var i övre tonåren kom över var hon nästan hög av adrenalin och ville ge sig ut tillbaka för att hjälpa till, när hon slängt av sig ryggsäcken. Vi övertalade henne att stanna, en av de vuxna var ju redan på väg ut igen för att bistå de övriga. De kom alla lyckligt över till slut och efter ett kort samtal med dem gick vi sedan vidare. Längre uppströms såg vi ytterligare ett par gå över, långsamt och utan att falla. Men det hjälpte inte. Jag tordes inte.

Vi spanade på olika ställen norr om sammanflödet efter en plats möjlig att försöka.

Överens om beslutet att avstå står vi där: Vad göra nu? Ursprungsplanen var en tur från Änonjálmme till Stáloluokta via Áhkká, Låvdak, Guohpervagge, Násasvágge och Álájávrre, med en helikopterbokning sista dagen.

Vi börjar med att vända om, tillbaka till den fina tältplatsen. Slår upp tälten, hänger lite saker på tork, lagar middag och begrundar läget. Jag har ju sett fram emot årets tur av två skäl. Nasasvágge hade funnits i en skrinlagd plan redan 2015. Och jag ville gärna ner till Stalo igen, en plats som skulle finnas på min fembästalista över favoritplatser på jorden om jag hade en sådan. Vi hade lagt in ett extra dygn för att kunna tälta där på stranden sista natten.   

Jag funderade naturligtvis på kvällen i min sovsäck över vad det var som gjort mig så skärrad. Det hade ju inte varit omöjligt att ta sig över. Inget vattenfall eller fors fanns nedom de två ställen vi övervägde. Men tankens makt är stark. Att uppleva att ramla i, kanske få svårt att resa mig i strömmen, bli våt och kall och få en massa blöta grejer att ta hand om, kanske inte få av ryggan och i värsta fall fastna – jag förstod att alla dessa tankar fått näring av en tragisk händelse ett par veckor tidigare. Min arbetsgrupp hade då förlorat en kollega i en dykolycka. Om H. kunde dö en vacker dag när hon gjorde det hon gillade mest, så…hade jag tänkt mer än en gång under dagen. 

Dagen efter det inhiberade vadet har molntaket äntligen höjt sig flera hundra meter och vi ser för första gången nästan Nijáks topp. Vi hade haft nytt slutmål uppe till diskussion under middagen igår och har nu flera alternativ för de närmaste dagarna. Alla utgår från att vi till att börja med går västerut, bortåt och ner till treparksmötet.

Men sen - ska vi gå upp utmed Sjpietjavjåhkå, och bland annat ta en topptur till Gisuris? Det vill nog Gunder gärna.

Gå till Stalo trots allt, på Padjelantaleden? Till Stalo vill jag ju - men vill jag transportgå på leden, i flera dagar?

Runda hela Gisuris? Tiden har vi men det betyder ju att vi om några dagar ser samma vyer som nu, låt vara från andra sidan.  

Vädret ser lovande ut och vi anträder turen ”tillbaka”. Fram till Rákkasjåhkå går vi på en tydlig stig, högt ovan men ändå nära Sjnjuvtjudisjåhkå. Gisuris sluttningar och terrasserna ner mot vattendraget är grönt inbjudande, jåkken slingrar sig fram; det är helt enkelt en mycket vacker vandringssträcka. Áhkkás sydsluttning och glaciären på Gisuris blir allt mer synliga. Jag ser ett stort djur springa på andra sidan, på ett sätt som definitivt inte renar gör, kan det vara en järv?Efter Rákkasjåhkås två fåror (bara inför den första behöver jag byta till vadarskor) försvinner stigen och vi går genom videskröfs, dvärgbjörkris, lite slafs och klafs, men också över torra lättvandrade sträckor. Sjnjuvtjudis sydsluttning är på ca 700-metersnivån således hyfsat lättvandrad.

Vi går ner i höjd, och kommer till glesa björkskogsbestånd, passerar en liten bäck – och står så överraskande på en skyddad gräsäng, bland riktigt gamla björkar, med resterna av sommarblomningen runt fötterna och tittar på varann förundrat. Vilken lägerplats! tänker vi båda tyst.

Det har nu blivit riktigt soligt, och björkarna ger lite skugga trots att björkmätarlarven gått till hårt angrepp här. Klockan är väl kanske fyra, vi vet inte hur långt eller vilken terräng det är kvar till broarna. Ska vi ändå inte slå läger här? Vi kollar runt lite och tar in den rogivande platsen. Det finns många mjuka ytor för tält och två små lättillgängliga vattendrag -och när jag upptäcker ett badkar i ett av dem är saken avgjord.

Så tälten upp i det mjuka torra gräset, strumpor hängs i en gren och mina fortfarande plaskvåta kängor läggs på tork i solen. (Dags för nya?) Sedan väntar badkaret, där vattnet inte är iskallt, går till låren och det nästan går att doppa sig. Kåsan får bli duschskopa. Kvällen är varm och solig och vi njuter så småningom vår middag rena och fräscha. Vi pratar återigen om vilken fortsättning vår fjälltur ska få, men kommer inte till något beslut den kvällen. Jo just det, det var myggfritt också! 

Nästa morgon är magiskt vacker. Solstrålar får all spindelväv i gräset att glittra. Blå himmel. Sprött fågelkvillrande i träden. Ett lugn och en lycka som känns i hela kroppen. Vi dukar fram frukost vid en av de fallna björkarna, en perfekt sittbänk. Men frågan som hänger i luften stör oss: Hur ska vi göra nu, ska vi gå hit eller dit? Vi har fem-sex dagar till förfogande. 

När muslin med jordgubbar och kokos, och mackorna är uppätna får jag fatt i en tanke, en känsla, ett minne. Jag tror inte jag är ensam om att många gånger ha upplevt att kliva ur tältet på morgonen med en längtan att turplanen skulle tillåta en natt till, på just den platsen på jorden. Och med ens är det slut på velandet och beslutet uppenbart: Vi ska ju stanna här en natt till! När jag säger det till kamraten är det lika självklart för honom och han avbryter tvärt hoppackandet av sina prylar.

I fjällen är man alltid framme, sade någon. Jag sätter mig med 100 % ro i kroppen och skriver en stund, och går sedan en fotosafari med bara fötter i gräset bland de fallna gamla björkarna. Vackra tickor växer på stammarna, nävern är sammetslen och skiftar i brunröda färger. Grenar och stubbar blir till konstverk, till djurgestalter. Björkmätarlarvernas framfart gör att det bitvis ser ut som om skogsbrand farit fram, så lite spöklikt känns det också. 

I tystnaden närmar jag mig den där sällsynta känslan av total frid i sinnet. Den bryts av kraftiga, lite gälla läten och två fåglar kommer flygande lågt och fort bland enarna. Ripor? tänker jag i hastigheten, men nej, det är ju två falkar. Stora. Hur kan jag se så fel? Men vad för falk, det reder jag inte ut. Vi såg sannolikt paret igen nästa dag uppe på Sjnjuvtjudis. Tyvärr befann sig vår vän ornitologen då nånstans nära Kvikkjokk, så arten blev aldrig klarlagd. 

Så småningom tog vi oss iväg på en utflykt bort till Kisurisstugorna. Det hade blivit shortsväder, riktigt varmt. Det visade sig vara mycket lättgånget de kanske två kilometerna ner till Padjelantaleden och broarna; en fin stig följde åsen utmed Sjnjuvtjudisjåhkå. Vid stugan mötte vi stugvärden, som avstod sin tänkta middag och sålde den enda kvarvarande rökta rödingen till oss, med nybakad gahkku - och den lunchen smakade dejligt. Tack för det Johanna, om du läser detta!

Tillbaka vid vår oas blev det bad igen, vila i solen, middag och en lång stunds samtal i solnedgången på terrasskanten ner mot Sjnjuvtjudisjåhkå. Eftersom väderprognosen i Garmin ”lovade” sol även på söndagen, men regn på måndag, bestämde vi oss för att njuta av den här platsen ännu ett dygn, och göra en tur upp på Sjnjuvtjudis topp. Därmed blev det indirekt avgjort att vi avstod från en längre fortsättning. Vi siktade istället in oss på att utforska närområdet och gå tillbaka norrut till båten i mitten på den kommande veckan.

Turen upp på Sjnjuvtjudis i strålande sol var en fin dagstur med utsikter både in i Rouhtesvágge, bortom Akkajaure, och mot Norge.

Österut från Sjnjuvtjudis topp, mot Niják och vår färdväg några dagar tidigare.

Till vår stora glädje kunde vi också många mil i sydväst se både Blåmannsisens hjässa, och även vår gamla vän topp 1462 intill glaciären. 1462 hade följt oss, synlig varje dag, hela den långa turen i västra Padjelanta för två år sedan, efter att vi först haft den på mycket nära håll när vi från Messingtoppen upplevde isen. 

Det blev totalt tre nätter på den lilla underbara gräsängen. En fulländad spahelg med sköna bad i ”poolen”, drink och nötter före goda middagar, samtal i solnedgången med vackra vyer, naturens musik från fåglar och bruset från Sjnjuvtjudisjåhkå, naturkonstutställning, vila för själen och stärkande promenader i omgivningarna.

Den sista morgonen vaknade vi till det regn som vår Garmin förvarnat om, men som turligt upphörde lagom till avmarsch. Vi gick ånyo ner till Padjelantaleden och följde den norrut. Målet var åter tältplatsen på Áhkkáterrassen, resten av turen fick bli ett par nätter där och sedan tillbaka till Änonjálmme och Ritsem med båten. Men gissa om vi stod med långa näsor när tältplatsen visade sig var upptagen! Turligt nog fanns det en hyfsad ersättning några hundra meter längre uppströms. Och grannarna, en pappa och två vuxna söner, var högst umgängesbara; vi fick brasa, kaffe och en pratstund när vi gick bort för att hälsa.

En dagstur dagen därpå, upp på Áhkkás sluttning, med vattenfallet nedanför topp 1628 som mål, avbröts av ett riktigt oväder. Vi vände inför det sista stenskravelfältet. I gengäld fick vi äta oss mätta på hjortron och hittade rejäla högar med björnspillning på tre ställen i björkskogen.

Vår sista fjällkväll detta år blev dock solig och vacker, och vi åt enligt traditionen äppelkärlek, det vill säga stekt äpple, purjolök och rimmat sidfläsk, med mycket timjan och potatismos med smörgrotta. Ett par dagar senare åkte jag hem till Skåne med själen i total balans i en piggare kropp än efter de senaste årens turer. Och med en krass insikt om att det får bli nya kängor till nästa år.

En sol på väg att sjunka borta i Norge hittade en horisontell glipa i molnen och målade Áhkkás sluttning i guld.

Tack till Gunder för flera av bilderna. 

 

 

Postat 2021-09-25 18:18 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

När juldagsmorgon glimmar

Idag, den vackraste juldagen jag kan minnas, kommer solen att vara uppe i 6 timmar och 39 minuter på den plats på jorden där jag befinner mig. Norra Halland, 25 december 2020, upp 8.52, ner 15.31.

Min längtan efter ljus, både det bokstavliga efter en eländigt grå december och det bildliga nu när hela tillvaron tyngs av pandemin, är omättlig; något jag tror jag delar med dig… och dig… och dig. Det gäller att ta vara på varenda en av dessa timmar och minuter, för imorgon väntar oväder och därefter syns inte solen i någon väderapp så långt de sträcker sig.

Jag går ner till sommarens badvik efter en snabb frukost. Det är flera minusgrader, men betydligt varmare i vattnet att döma av temperaturtavlan som ”badtanterna” uppdaterat kl 8.

Vattnet är bitvis spegelblankt, bitvis aningens krusat. För några veckor sedan syntes här mareld har jag hört. En knölsvan följer mig i vattenbrynet när jag strosar sakta i väntan på de första solstrålarna.

Strandbrinken har förlorat ytterligare mot vågorna under hösten. Blåleran ligger blottad, vattnet som sipprar fram har frusit under natten. Björnbärssnåret i kanten finns snart inte mer. Jag kan inget om hur hastigt hav äter strandäng, men ett är säkert, flera meter har försvunnit på bara några få år. Det sägs att ett dödsbo med tiotals delägare äger den här skröfsiga biten mark mellan havet och bebyggelsen. Det är väl inget särskilt med den – en liten stig, på sommaren blommar ljung, blåklockor, gulmåra, harklöver och backtimjan, och det finns björnbär och hallonsnår. Om det är något särskilt med den, så är det väl det, att jag förmodligen kommer att få uppleva när den inte finns kvar.

Jag undrar om dödsbodelägarna vet att deras mark bokstavligen rinner ut i havet?  Och vad kan jag göra, vem ringer man och ber rycka ut för en liten strandängs bevarande?

Solen går upp, jag går hem för att göra i ordning en matsäck inför nästa anhalt denna strålande juldag. Mot Fjärås bräcka.

Min från början sommarkompis, men numera helårsvän, ska visa mig en tur hon upptäckt i coronans år. Trots att vi båda rört oss i dessa trakter i decennier har vi inte känt till just denna vackra runda på Lygnerns södra kant. Precis som min strandäng visar det sig vara en ganska ordinär bit natur, en skogstur i kanten av en sjö. Och ändå långt från ordinär, för upplevelsen blir så speciell när det efterlängtade solljuset spelar mellan granarna och lyser på den knallgröna mossan som täcker stock och sten. Lygnern ligger stilla, delvis i sol, delvis i skugga. Jag har hört att det kan blåsa upp rejält på denna sjö.

Jag som rör mig i storslagna fjällområden om somrarna och har fått förmånen att se både Grönland och Tien Shan-bergen i Kirgizistan, och många andra spektakulära naturupplevelser också, är så glad för närnaturen. Den man når med en kort biltur, på cykel eller till fots.

Landskapet och vegetationen här där vi vandrar denna juldag påminner lite om Häckebergaområdet utanför Lund, ett av dessa mina nära naturområden. Stora ekar, bokar, lite risiga partier snårskog, en granodling, några fina lägerplatser. Lite brantare partier avlöser, det finns inte runt Häckeberga. Flera fina små sandiga strandremsor ser inbjudande ut för ett sommarbad.

Det är verkligen vackert för ögat och rogivande för själen. Vi fikar, äppelglögg, kardemummaskorpor och skinkmacka, i en slänt mot söder. Jo, men visst är det inte bara ljus i solstrålarna utan lite värme också?

Inna vi far hemåt njuter vi av vyn från själva bräckan.

När solnedgången närmar sig drar jag mig ner till mitt hav igen. Sätter mig på udden. Framför mig ser jag öarna Nordsten och Vendelsö, men också Ringhals och Värö bruk. Bakom mig en mängd hus, och jag hör barn som leker så härligt uppe bland småvägarna. Ovanför mig ett flygplan, som jag inte kan låta bli att leta upp på Flightradar (Istanbul-Houston, framme om 10 timmar). Jag är omgiven av civilisationspåminnelser, men trots det känner jag mig helt uppfylld av, och ett med, naturen. 

Det är frost på badklippan, små iskonstverk i bergets fördjupningar. En häger står blickstilla ute i vattnet, en stenskvätta lurar mig att tro att sädesärlan vimsat hit fyra månader för tidigt. 

På vägen hem bligar en havstrut på mig från en bryggstolpe. Jag passerar återigen strandängen. Vemod, och gränslös lycka över denna magiskt vackra juldag covidåret 2020, fyller mig. 

 

 

 

Postat 2020-12-25 18:41 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

…för att det finns inga trappor i fjällen…

Inte så många berättar om allt det där som föregår en fjälltur; vi är bättre på att berätta om turen, efteråt. Det utmanande vadet, åskstormen, badet, kungsörnarna, de goda middagarna, utsikterna och blommorna. 

En av mina rutiner inför fjällturen varje sommar är att träningsgå med fullpackad rygga utefter den kuststräcka i Halland som ligger nära mitt sommarviste. Flera gånger - till slut är jag igenkänd som hon som nog fått åtminstone ett liiitet solsting i sommarhettan.

Där byggs just nu en kustpromenad, med rastplattformar, grusade partier, trätrappor, spänger och ramper. Jag väljer dock att följa klippstigen så långt det går. En morgon får jag frågan av en kvinna jag möter: Varför går du där, det ser jobbigt ut, det finns ju en ny fin trappa på andra sidan klipputskjutet där bakom?

Mitt svar  - för att det inte finns trappor i fjällen - är definitivt inte klargörande för henne.

För alla dem jag träffar under sommaren som inte vandrat ter det sig ganska svårsmält att jag väljer att ägna så mycket tid av min semester vid havet åt att förbereda en annan del av semestern. 

Träningsgå. Torka mat, alltifrån sidfläsk till chokladhummus. Impregnera regnbyxor, sy en söm här och där, byta ut till färska plåster i sjukvårdspåsen. Läsa turbeskrivningar, fast det är ju bara roligt. Revidera packlistan. Smörja kängor. Kolla att tältet är helt. Planera maten  - och inte minst, sedan försöka få ihop de typ 72 papperspåsarna med allt ”torket” till hanterbara måltids-kit. Purjolöken ska i den påsen, broccolin hör ihop med kycklingfärsen och just det, smöret ska ju pressas ner i sin ask. Det är roligt och blir gott att göra all mat själv, men fasiken vilken tid det tar.

Hur ser dina förberedelser ut?

Snart bär det av, västra Padjelanta hägrar. Hans Nydahl (hansnydahl) har varit den stora inspiratören till årets tur genom sina detaljerade turbeskrivningar och vackra bilder. Tack för dem! Jag ska göra vandringen tillsammans med två kamrater, stiliga fjällerfarna gentlemän i sina bästa år, vänskaper som startat med frågor och efterlysningar här på Utsidan. Även detta ett faktum som många i min omgivning haft svårt att smälta; att jag 2016 gav mig ut på fjälltur med en finlandssvensk familjefar jag aldrig träffat. Det bästa jag gjort, svarar jag alltid!

Bara några dagar kvar nu, jag stryker för glatta livet på kom-ihåg-lapparna som ligger lite varstans: säkerhetsnålar, solskydd, läderrem till hatten, reservtältpinne, smörja kängor - nä visst, det var redan gjort.

Nu gäller det bara att inte glömma smöret i kylen på avresedagen!

Postat 2019-07-30 23:33 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Kropp och själ efter vandringen – får du också PFSD?

Turen är över. Ryggan är tömd. Kroppen är hemma men sinnet kvar på fjället under ganska lång tid. Den perioden, veckorna efter hemkomsten, är alltid fylld av starkt vemod för mig.  

Tack och lov är det inledningsvis en massa vandringsrelaterat fixande att ta hand om som hjälper mig att hålla kvar tankarna i fjäll-mode. Detta vill jag inte få överstökat snabbt. Nej, det sker i en sakta lunk, fördelat över många dagar, för att i görligaste mån stötta kroppen och själen som båda är i total förvirring. En slags postfjällvandrings-stressyndrom, PFSD, i övergången från tio tysta, mobilfria, upplevelserika dagar till det blippande, intryckstäta stadslivet.

Det är också en saknad efter min vandringskamrat. För drygt två år sedan kände vi inte varandra. Nu har tre rejäla vandringar, med bokstavligen både solsken och stormar, gjort oss till nära vänner. Men något vardagsumgänge under året fram till nästa sommar blir det inte, när en bor i Österbotten och den andra i Skåne. Det känns tomt.

*** 

Mest akut är naturligtvis allt det praktiska med packningen. Huvva, luktar inte precis hallontårta när jag tömmer packpåsarna. Snarare räligt, på ren skånska. Tält på tork och helst ska det sättas upp snart för att kolla linor, stänger och pinnar. Funderar över om det lilla, lilla hålet på ”gaveln” behöver åtgärdas?

Tvätt ska tvättas, kängorna rengöras och smörjas in, stavarna sköljas. Toaspaden, som var skitbra så länge den lilla ploppen behagade falla i rätt läge i skaftet men inte sen, ska lämnas tillbaka. Laga lilla hålet på merinotröjan. Skicka den brännskadade duntröjan för lagning. Ja ni vet.

Förra året lossnade en av remmarna till ryggans topplock i ett av de sista lyften, det när jag skulle kliva av tåget. Diagnos: otillräcklig sömsmån och den fick en ny rem av skomakaren. I år var det flera remmar som liksom luckrades upp, ytterligare någon lossnade – morr - och jag inser nu att det krävs byte av flertalet remmar. (Säcken är en Osprey Ariel 65liters, inköpt 2011. Själva säcken är i mycket gott skick så lite märkligt att remmarna är i upplösningstillstånd, bokstavligen. Inköpsbutiken, Friluftsland i Malmö, finns inte kvar. Inte för att jag tror jag kan åberopa garanti, men jag tar nog och mailar danska Friluftsland. I andra hand får det bli en kontakt med Osprey.)

Reklamera tågresan står också på årets göra-lista. Den drygt fyra timmar långa förseningen redan före nattågets avgång i Stockholm späddes på med ett par timmar tack vare en sällan hörd förseningsorsak. Efter en stunds sedvanligt uppehåll i Boden, suckar tågvärden högt i högtalarna:

- Ja tyväääärrr har vi ett tråkigt meddelande. På grund av ett fruuuktansvääärt missförstånd mellan tågpersonalen och Trafikverket så har tåget som vi skulle kopplas ihop med rullat iväg utan oss. Så nu får vi fara ner till Lule och invänta ordinarie dagtåg norrut. Sex timmar försenade kom vi till Murjek. En eloge till Fiskflyg som löste lufttransporterna för ganska många försenade vandrare den eftermiddagen i Kvikkjokk.

Så till packlistan. Var det något som funkade mer eller mindre bra eller inte kom till användning? Noteras ska det i Excelfilen. Maten, vilka nyheter blev inte så goda som jag hoppades – jo, tomatsoppan med svarta bönor. Vad gjorde succé - Flygande Jakob, Äppelkärlek med potatismos, torkad chokladhoummus. Skriv ner, skriv ner.

Samtidigt som allt detta görs: sakna, längta, minnas! Den är en rent fysisk upplevelse, min fjällängtan. Kartan ligger framme och sällskapar mig varje måltid. Jag läser blogginlägg och turer här på Utsidan, jag fantiserar och drömmer om nästa år. Ska vi slå till på väster-om-sjöarna-rutten (dvs västra Padjelanta) som var årets alternativ, eller kommer min kamrat att lyckas övertala mig till ännu en stenig tur, genom Jiegnavagge och upp på Luohttoláhko? Längtan. Saknad. 

Det stackars kroppaskrället, ja den är ju i chock över den brutala övergången från att få gå timmavis varje dag och de akrobatiska krumbukterna som tältlivet innebär, till det relativt sett stilla stadslivet.

Vad händer i din kropp under och efter en fjällvandring? I min händer en massa spännande under turen, symtom som ibland fortsätter hemma och det tar tid innan jag riktigt känner igen mig.

Jag får t ex ett helt annat kissmönster på fjället, ja ursäkta, men jag hittar inget annat ord. Från att vara ”förmiddagskissare” blir det i stället så att produktionen verkar flytta till nätterna och jag måste ut ur tältet fyra-fem gånger varje natt. Störigt, inte minst i busväder. Eftersom jag dricker mycket under vandrandet på dagarna och inte bara på kvällen ter det sig lite konstigt. Är det njurarna som plötsligt börjar fungera på ett helt annat sätt? Vet någon? Detta rättar dock till sig rätt snabbt, väl hemma.

Värre med sömnen, jag sover tyvärr ofta dåligt till fjälls och i år var det av någon anledning värre än nånsin. Har svårt att somna, trots den massiva trötthet som kroppen oftast känner. Drömmer besynnerligt och ibland otäckt – i år blev jag hämtad av kinesisk säkerhetstjänst, fick uppleva ett terroristdåd, fick en ny far, för att bara nämna några konstigheter. Det tar minst en vecka innan jag känner mig helt utsövd igen.

Jag får svullna ögonlock, ibland så till den grad att det påverkar siktfältet. Ibland svullnar hela ansiktet. Mina sporadiska ögonlockseksem brukar också få ett skov. Någon som känner igen sig med krämpor som är fjällrelaterade?

Ett par, tre kilon rasar alltid av, trots bland annat stora smörklickar i de flesta portioner. Just detta är kanske inte så konstigt, men jag har lagt märke till att denna viktnedgång ofta fortsätter en tid när jag väl är hemma. För ett par somrar sedan så mycket att jag började undra om jag var sjuk. Jag har förstått att vandrande leder till lågintensiv fettförbrukning som lär bränna det dåliga fettet, och det är ju bra, men ämnesomsättningen verka fortsätta i detta turboläge ett tag. 

Slutligen: En fjällvandring väcker alltid ett visst uppseende, många i omgivningen är skräckblandat nyfikna i sitt förhållningssätt. Även det är viss bot mot PFSD, jag tycker det är roligt att berätta och förklara. Men, det krävs jämnmod att ta hand om vissa av undringarna. Utan undantag är första frågan alltid: Men hur stod du ut med alla myggen? (Årets facit: ett myggbett). Följd av: Är du inte rädd för alla vilda djur? (Ovanligt mycket spindlar i år.)

Sakta, sakta allteftersom vi glider in i Skånes bästa årstid, sensommarseptember, klingar min PFSD av.

Hur ser din efter-fjällen-tid ut? Berätta gärna!

Ps. Årets tur startade med en jakt på 1600talsrösen på sträckan Tarraluoppal-Silbbatjåhkkå, fortsatte via Råvejaure mot Sulitelma, en närkontakt med Stuorrajieggna, ett vad vid Stadak, en stormig natt där nödskydd fick sökas i konsulns stuga vid Sårjåsjaure och slutligen mål i Stalolukokta. Rösjakten kommer säkert Fowwe, som vi delade en del av turen med, att skriva mer om.

Konsul Perssons stuga vid Sårjåsjaure

Postat 2018-08-25 00:13 | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

15 ord blev en tävlingsvinst -och jag blev fjällvandrare!

För sisådär 15 år sedan hade jag en självbild som helt uteslöt alla tankar på långvandring till fjälls. Dagsturer runt Abisko och Björkliden hade jag förvisso provat på, ett Trangia fanns i förrådet, men en klen rygg, och inte minst en rätt så överdriven bild av vandrandets vedermödor gjorde att inte ens en stugtur fanns på kartan för mig att överväga. Men i sommar ska jag gå min sjätte tälttur i Laponia med omnejd. Så vad hände? 

Jag vann en tävling. Vinsten blev inledningen på en lång händelsekedja. Och resten är, som man säger, historia. 
Inför det nya medlemsåret 2001, kanske med taskig likviditet i föreningen, vad vet jag, lockade STF med fina tävlingsvinster för alla som betalade sin medlemsavgift före nyår. Tävlingsuppgiften löd: Skriv en slogan på 15 ord om en plats i Sverige som du tycker passar i STFs reseutbud. Jag är ingen tävlingsmänniska, hade aldrig (och har inte heller därefter) skickat in något liknande tävlingsbidrag. Men jag gillar ord - så jag tänkte varför inte?!

Med några halvt poetiska ord om Nidingens fyrplats (där jag aldrig varit), om hav och vindar och tankar som blir färdigtänkta, vann jag och fick välja fritt i STFs rese- och upplevelseutbud. För 20 000 kronor!

Det blev en vecka på Saltoluokta för mig, mina två barn, en kusin som sällskap till den yngre och en kamrat till den store. Vi hade ingen direkt fjällvana. Sarek var ett begrepp höljt i drömskt dunkel, endast tillgängligt i vackra bilderböcker. Vi var mest ute efter att konsumera så mycket som möjligt av tävlingsvinsten. Den räckte till tågresor, helpension i en vecka, hyrlakan, städning, guidade vandringar, ja hela kitet, men jag lyckades ändå inte använda hela den där ”tjugan”. 

På dagarna gjorde vi utflykter och vi besteg faktiskt Lulep Kierkau. På kvällarna lekte kidsen på tunet och jag satt vid brasan och drömde till alla upplevelser som berättades av de som gått Kungsleden uppifrån och nerifrån eller var på väg till Padjelanta eller just hade varit i Sarek. Tanken att jag skulle kunna gå med tält och veckopackning fanns inte på kartan. Inte ens en stugtur räckte mina drömmar till.

Under veckan kom min 17-åring i prat med ett par, vars son gått en ettårig kurs i friluftsteknik och ledarskap i Årjäng. Då väcktes hans drömmar och några år senare gick han kursen själv. Sommaren 2005 debuterade han som ”guide” – för sin mamma och några kompisar – i Jämtlandsfjällen.  Och trots att jag skadade handen första dagen, att dimman låg tät och terrängen flöt efter en veckas regn, och att jag fick sova första natten på golvet i omklädningsrummet till bastun på Blåhammaren, så väcktes min fjällängtan till liv under turen (Jämtlandstriangeln förlängd till Gåsen, med inomhusboende).   

Sonen fick jobb på Storulvån vintersäsongen 2006 och stannade ytterligare fem säsonger. Jag blev en återkommande personalgäst och fick t.o.m jobba som ”tapetserare” en vecka, min blivande svärdotter var husmor och matsalsstolarna behövde kläs om. Alla de där besöken med turer i närområdet fick mig att inse att fjällen nog kan bemästras, även av en skeptiker som jag. 

Men det vare en helt annan plats på jorden som gjorde att jag fick smak på tältliv; Tien Shanbergen i Kirgizistan, där jag gick en guidad tältvandring på hög höjd 2009 (modell lyx, med bagaget buret av studenter från Bisjkek).

Högsta tältplatsen, ca 3400 möh.Högsta tältplatsen i de himmelska bergen, ca 3400 möh.

Ytterligare några tältnätter nästa sommar, den gången på Grönland, avgjorde saken och jag beställde sonika ett HB Kaitum; två absider hade jag lärt mig var rätt skönt att ha när man är två som vimsar lite med sin packning på morgnarna. Hur jag skulle orka bära en långturspackning med tält hade jag överhuvudtaget inte någon plan för, då.

Sommaren 2011 var året då jag debuterade i en helt ny version av mig själv, som tältvandrare i de svenska fjällen, med den ”guidande” sonen i sällskap. Han som på Storulvån träffat sitt livs kärlek och så var de plötsligt tre; en liten knodd på 1 ½ år satt i bärstolen. Turen var inte lång (Vallbo-Issjödalen-Lunndörren-Pyramiderna-Vallbo)och tur var det, för tungt blev det - jag hade inte ännu lärt mig slimma packningen.   

Nästa år, 2012, tänjde jag gränserna för min självbild och gick Vakkotavare-Nikkaluokta, faktiskt utifrån en historia jag mindes från brasan i Salto. Mitt sällskap var en dansk grönlandskamrat. Då lärde jag mig att danskar inte vill ha salt i havregrynsgröt, och ännu hellre äter havregrynen råa.

Efter den turen är jag fast. Jag ljuger inte om jag säger att jag längtar till fjällen VARJE DAG, hela året.

2013 tänkte jag det må bära eller brista. Sarek, det onåbara, blev möjligt genom en guidad STF-tur i de norra delarna (Akka-söder om Kisuris-Rouhtesvagge-Skarja-Gukkesvaggebron-Niendo-Slugga-Pietsaure-Salto). Vadteknik var det viktigaste den turen lärde mig. Tack Classe Pohl för ögonkontakten!

Torrsommaren 2014 försökte jag hitta en vandringskompis på nätet. Vi träffades och det klickade, men när biljetterna skulle bokas meddelade hon per sms att det nog var en stuga i Bohuslän som passade henne bättre.

Där stod jag, med min längtan och mina Padjelantadrömmar och mitt Kaitum, och en lång näsa. Men eftersom jag hade fått blodad tand fanns inte alternativet att inte gå. Det året tänjdes därför självbildsgränserna till sitt yttersta så att de sprack en gång för alla: Jag blev en solovandrare – från Vaisaluokta till Stalo utefter Nordkalott- och Padjelantaleden –med ett lånat Soulo, och på kuppen lärde jag mig att väga mina grejer i förväg. 
Sjöarna i den lite obemärkta men vackra u-dalen ovan Vaisaluokta. Utan namn, men den skulle kunna heta Guossjavagge kanske?

Den sena, blöta sommaren 2015 fick jag sällskap av det andra, nu vuxna barnet. Vi hade på grund av den sena snösmältningen gjort både plan A och B, men valde bort Sarek helt kvällen före start och uppfann plan C, dvs. vi gick ledat, lite olika sträckor i Padjelanta, med start i Stalo. 

Kommande jul gav jag mig själv ett tält nummer två i julklapp, enpersonskrypinet Akto. Och det skulle komma väl till pass sommaren 2016. Jag hade ju spräckt den felaktiga självbilden en gång för alla, men det visade sig att det fanns fler ”otänkbarhetsmyter” att slå hål på. Att fjällvandra med en främmande karl jag aldrig mött förrän på perrongen i Murjek var nog något av de mest otippade jag kunnat tänka mig, hade någon ställt frågan där vid brasan i Salto. Men så blev det.

Via Utsidan hade jag haft mailkontakt sporadiskt ett par år med en pensionerad bonde från Österbotten i Finland. Och kanske blir man modigare med åren, för efter lite trevande Skypesamtal enades vi om en rutt, om matfördelning och om att mötas i Murjek den 3 augusti. Jag tänkte väl att vill man yxmörda någon finns det enklare sätt än att lura med sig en kvinna till Sarek. Och trevligare vandringskamrat får man leta efter; det är roligt att gå med någon som har 25 Sarekturers erfarenhet i ryggsäcken, och torkar lite annan mat än jag. Vår tur startade med en flygtur till Stalo och följde sedan Viejjevagge sydost ner till Råvejaure med den berömda stenbron-Fierrovagge-Vaimok-Guravagge-sjön 1022-Tarrekaise-Njunjes-Kvikkjokk. 

Och nu är det 2017. Även i år ska jag gå med Gunder. Vart har vi inte bestämt i skrivande stund. Tarraluoppal-silvergruvorna på Silbbatjåhkko-Alkavare kapell-Njoatsosvagge-Vallevagge-Prinskullen-Kvikkjokk kanske? Eller min inställda plan A från 2015: Stalo-Alajaure-Alkavare kapell-Nasasvagge-Gouhpervage-Skarja-Akka-Änonjalme?

Tänk! Jag ÄR en fjällvandrare! Och tvåtältsägare!

PS 1. Det finns många här på Utsidan som inspirerat mig under min utveckling till fjällvandrare, men jag vill ändå särskilt nämna och tacka Majjen och Fowwe för era turbeskrivningar och Joanna för fantastiska mat- och torktips. 

PS 2: Och jo, jag kom så småningom även till Nidingen. Men det är en annan historia.

Nidingens fyr

Postat 2017-06-05 00:46 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar