Bloggar > TERRA INCOGNITA > Dagdröm om Hellemobottn

TERRA INCOGNITA

mest om svenska fjällen.

Dagdröm om Hellemobottn

Området kring Kutjaure och den där fliken av norra Padjelanta som ligger uppåt mot Tysfjorden är onekligen ett av de mer spännande och är även ett av de mer lättvandrade området som finns. Det finns många dimensioner att se området utifrån. Något annat som är lockande är närheten till just Norge som kan nås på en del olika vis.

Vandringsmöjligheterna här är verkligen outtömliga. Det är som en liten och avskild egen värld. För att kunna uppleva området och inte bara se det som ett slags bihang till det mer besökta Padjelanta söröver‘, bör man kanske granska geografin noga och helst faktiskt dess geologi ett tag. En vandring blir mer spännande så, mer berikande. Området är inte vidare känt, vilket beror på att det kommit i skymundan av det mera ‘lättillgängligare Padjelanta’ eller det mer ‘dramatiska Sarek’.

Det är en märklig känsla det här, när man nästan fixerar sig vid ett speciellt område och låter området komma nära inpå en själv. Man märker då hur landskapet själv nästan börjar leva sitt egna liv, inte minst i ens undermedvetna.

Man brukar då tala om begrepp som ‘favoritområden‘. Folk har tydligen många favoritområden i fjällen. Man kan fråga sig varför, om och hur, områden blir just till favoritområden. Det är tydligen väldigt komplicerat sånt här. Ett favoritområde har nog mycket att göra med hur man även efteråt kan frammana landskapet ur ens undermedvetna.

När jag nyligen satt på den fullpackade jumbojeten, på flygplanet hem till Sverige ifrån Java i Indonesien och halvsov i min flygstol nu i Nyår, var allt väldigt obekvämt och trångt. Dels beroende på att jag ramlat på en trottoar i Yogjakarta och brutit benet fått det gipsat och dels att jag var väldigt trött och ville hem. När jag slöt ögonen, domnade bort, och på nått vis fick en paus i smärtan i det gipsade benet, framträdde ett slags grönt böljande fjällandskap, lite kyligt och tyst, med vind och gräs, en hög blå himmel vindstilla tyst och framför allt tomt och grönt landskap. Jag upptäckte att jag nog hamnat i ‘Mellanvärlden’ ett berömt tillstånd beskrivet av Swedenborg.

 

Mellanvärlden är enligt honom något vi kan gå in och ut i, och mestadels är det halvdrömmande vi gör det.

Mellanvärlden är någon slags förgård till paradiset.

Mellanvärlden spelar dessutom en stor roll i vår egen personlighet.

Det var nått slags fantasilandskap, en lugn och böljande vidd, med höga fjäll långt borta i horisonten, gröna kullar med svarta stenar. Stora blanka blå vattenytor med vida utblickar som ringlade sig mot fjällsidorna.

Det är märkligt hur vissa miljöer liksom etsar sig fast på näthinnan. Ofta är det nog så att man sätter ihop bilder till ett sammanhang, ungefär som kulisser på en teaterscen som man tror sig vandra runt i. Ofta händer sånt här ju när man drömmer, och det är här just mellanvärlden kommer in.

Fjällen är ju alltid väldigt konkreta när man går bland dom och en vandring som man minns är alltid kompakt. Upplevelsen är som en buljungtärning ungefär, men det tar faktiskt ett par år innan upplevelsen löser upp sig i vardagen och bilderna kring vandringen faller på plats, relaterar sig till vardagen.

Man kan då tro när man sitter passiv och drömmande fastlåst i en flygstol, på ett flygplan i ett tjugotalet timmar, att man vandrar eller befinner sig i ett landskap som inte finns. Men uppenbarligen har man gått i landskapet, då för hela sju år sedan. Hur klart det här landskapet är beror ofta på det ljus som minnet kan belysa det innefrån. Det ljuset finns i ens eget inre och det ljuset belyser alltså Mellanvärlden.. Nej! jag pratar inte om' Det okända på tv4'

 

 

 

Det undermedvetna har ofta en dragning till att visa landskap i ett klart, nästan sydländsk ljus, nästan aldrig i det här milda nordiska ljuset som vi har på sommaren uppe i Lappland.

Märkligt nog drömmer jag nästan aldrig om mina strapatser. De bilder som mitt undermedvetna framkallar i mig består nästan aldrig av några dimmor eller klippor ifrån Unna Räitavagge eller ifrån Favoritkammen i Äpar eller något vilt eller uppsprucket landskap.

Jag tror jag oftast befinner mig på en väldigt grön gräsfläck oftast vid en liten vattensamling.

För att uppnå sånna här märkliga sinnestämningar föredrar jag att vandra ensam. Det är endast ensamheten som påverkar en djupt inför landskapet. Dom här känslorna är faktiskt en bonus och unika för den mänskliga individen, och i mitt tycke något helt nödvändigt.

Nåväl, tillbaks till Kutjaure då.

När jag var här senast, det var år 2004 tänkte jag mig gå till Hellemobottn’ i Norge. Den högsta ambitionen var att se den ytterst sällsynta grusnarven( Arenária humifusa), den lilla marmorbron vid Slappejaure och grottorna vid Stibok och sedan ta mig ner till det idylliska Hellmobotten.

Ifrån Kutjaure till Hellmobotten är det en kort och lätt vandring. Man kan göra den på tre till fyra dagar. (Här inlagda kartor är lagom dagsetappper) Eftersom jag hade fint väder i drygt två veckor blev min tid där längre.

 

 

Så här ser bergrunden ut runt Stibok. Det här är ju också en bild av fjällen. Kunskapsbilder är ju mer komplicerade att ta in än kanske bara en topografisk karta. För att fatta en geologisk kartbild måste man på nått vis relatera den till det landskap man sedan vandrar i. Bara det en märklig upplevelse. Olika geologiska kartor ger olika bilder. Olika tidstolkningar ger även sin vetenskapliga bild av landskapet.

En knycklig liten papperslapp kan ge en hel del. Örjan Nilssons fjällflora ger mer. Tillslut känner man sig som själva: Sten Selander där man ligger på alla fyra på marken och rafsar och snokar.

Själv är jag storkonsument av olika slags kartor när jag genomlever och återupplever mina vandringar.

 

 

 

Etapp 1 (Kutjaurestugan till Apmelvaratj)

 

 

 

(Utsikt mot Sallohaure)

(Ett rävgryt)

 

Om man börjar gå ifrån Kutjaurestugan bör man liksom gå mot det vackra vattenfallet som Siperjåkka faller ner i. Jag själv valde att gå på södra sidan och liksom snett upp mot sluttningen av Kåtotjåkkås sluttning som kallas Nådjeboulta på kartan. Det är en ganska beskedlig stor fjällklump med en otroligt stor siktvidd. Man går där på en hylla som är otroligt lättvandrad. Man rundar den här kullen och går samtidigt liksom upp över den. Man får genast en vid och fantastiskt fin utsikt mot Sallohaure nedanför och mot hela Padjelanta söderöver. När man kommer upp en bit kommer man upp på en platå och det är bara att njuta av hur lättvandrat det är här. Norröver ser man då mot Norge, ja man ser i princip allt man vill se, och kan se härifrån. Fast man inte är vidare högt upp är vidden helt enormt vid faktiskt. Sarek, Sulitelma och så.. Rakt framför en nu norrpå sticker då den där märkliga kullen upp ’Apmelvaratj’. Den ser ut som en låg ås, liksom liggande i en liten skål. Marken här är ganska flack på nått vis och det växer inte mycket på det rena kala berget. Det hela är som ett rensopat stengolv. Det märkliga är all kvarts som ligger i stora klumpar överallt och lyser bländvit. Ibland som breda band i marken ibland som bollar eller små block ovanför den väldigt svarta marken. Det är några tussar med gräs lite här och där. Rätt vad det är så övergår detta i en fantastisk frodig ängsmark -Det är då man märker att man går över ett nytt bergartslager-. Man gör det ideligen här, det är därför vandringen här blir så varierad. Dom här bergkullarna här Padjelanta dom som är kända som ‘Peridotitbergknölar‘, dom lär man sig känna igen efter ett tag. Dels så har dom en annan färg än det övriga gråberget runtom. Dom här är liksom ockrafärgade, lite grisskära eller lite med dragning åt det violetta. Dom är ofta lite extra söndersplittrade, väldigt täta, tunga på nått vis, ibland är dom väldigt slipade och ser mjuka ut. Drar man med handen på hällarna här så märker man hur tät stenen är. Det ligger fyra stycken sådana här knölar liksom på en linje rakt ut och in i Norge. Apmelvaratj är kanske den mest kända- då härifrån, mest lättillgängligaste av dom.Årjep Slappetjåkka en bit längre bort, är en annan känd växtlokal, men den är svårare att nå.

 

Just den här konstiga anspänningen med hög puls när man äntligen kommer fram till en plats som ska hysa något är märklig. Man viskar nästan även i tanken även om man är själv. Just det här när man är ensam och faktiskt kan helt själv få känna spänningen av att själv få leta fram en växt. Känslan påminner om att få napp när man fiskar, att få korn på en älg när man jagar. Man vet att det är helt unikt det man nu gör.

Apmelvaratj är inte direkt en jobbigt ställe att ta sig till.

Det är inte Jeknaffo och det är heller inte Unna Tuki.

Dessa två platser är mer inte bara ansträngande. Jeknaffo förutsätter att man kämpar sig upp och det är faktiskt högt och jobbigt att ta sig upp på den toppen, och kullen Unna Tuki att man på nått vis numera i alla fall, måste ha en båt för att komma dit, om man inte ska tappa intresset och helt ge upp. Leta växter i dimma eller hällregn är inte direkt min grej kan jag gott säga., så jag föredrar att göra det i strålande solsken som det nu var här då det begav sig.

Grusnarven tillhör tillsammans med Raggfingerörten och Fjällkrasslingen till Padjelantas storheter. Att inte känna till dessa tre rariteter är ungefär som att bege sig till Serengeti i Afrika utan att ens försöka se ett lejon, eller att ens känna till dom.

Nu har Grusnarven inte direkt gjort någon direkt större reklam för sig. Den är inte direkt jättefläskig som någon gräll orkidé eller så. Ej heller låter den meddela sig om att den just växer där den nu ska göra. Precis som sina andra kända rariteter så finns det en mängd liknande växter som ser likadan ut. Man måste veta exakt hur den här växten ser ut annars så blir alltihopa fel. Många som klättrat upp på Jeknaffo tror sig ha sett Raggfingerört och varit övertygad om det, men dom har i själva verket sett, ja just det: Vårfingerört..Inget kul.. Det skiljer med dom röda prickarna på undersidan. Och ...‘hur kul är det på en skala ifrån ett till tio’... att ha klättrat upp på Jeknaffo bara för att tro att man sett något som man i princip kan se på varje fjälltopp?

Sånna här växter ropar inte till en när man kommer. Man måste utveckla en speciell syn för att överhuvudtaget kunna själv komma underfund med hur man ska leta, var man ska leta och hur man ska kunna kamma av en terräng.

Det är som att plocka typ, Röd Trumpetsvamp. Först ser man inget, sedan efter ett tag ser man massor. Eller så ser man växten när man ställer sig och pissar.

Det hör även tycker jag till god ton att inte riva ner himmel och jord om man nu inte ser nått. Det går inte att tappa fattningen och skylla på andra eller skylla på väderlek. Visa dåligt humör, slå sönder inredning i fjällstugor eller trakassera medvandrare och skylla ifrån sig.

Leta sällsynta växter är faktiskt en konst, precis som ‘allt annat som är svårt‘. Vissa klarar inte ens att steka ett ägg, än mindre byta ett hjul på en bil, utan tappa fattningen, börja storgråta och smälla i dörrar, eller ta ut skilsmässa.

Uppe på Apmelvaratj som vid den här tiden i mitten av Augusti var helt sönderbränd och uttorkad förstod jag ganska snabbt att det nästan var i princip omöjligt att hitta växten om jag inte spenderade ett par dagar här och letade.

Det gällde att ha is i magen och tålamod.

Det finns heller ingen skylt som visar vägen. Edwin Nilsson hade jag heller inte med mig, utan jag var helt solo. Så det var bara att bita ihop och leta bland soltorkad mossa, sortera bort liknande och falska växter. Det gäller att kunna skilja på växter. Släktet ‘Cerástium‘, dvs. ‘Arv‘, typ: Fjällarv, Lapparv, verkade helt tagit över hela den platta toppen och var man än ställde in ögonen på små vita krypande klockblomster och böjde sig ner så var det just dessa som växte. Någon ‘Aneraria-art’ av något slag och minst av allt en ‘humifosa’ kunde jag inte finna på eftermiddagen ,hur jag än medodiskt betade av den platåarmade toppens yta, kors och tvärs, som ungefär var 250 meter x 300 meter.

‘Aneraria’ betyder ju att den har nått med sand att göra, eller grus om man nu vill det då. Apmelvaratj är inte direkt någon prunkande blomsteräng full av vajande örter. Det ser mest ut som en platt och alldaglig fjällplatå. Växten måste växa någon annanstans tänkte jag på kvällen då jag halvdrömde i hettan i tältet på natten. Varför jag letade på toppen fattar jag idag fortfarande inte, för den växte inte där, och jag hade väl fortsatt leta där ännu om jag inte kommit till insikt om att bara för att det finns en topp så behöver den ju inte växa just uppe på toppen. Växten växer, om nu någon är intresserad- på en liten hylla halvvägs nere på sydsidan i en brant med löst grus. Det tog mig tre dagars letande innan jag insåg detta.

 

(Plats för Grusnarv?..Nej..För torrt!)

 

Etapp 2. Apmelvaratj- Stipok

 

Den här etappen bjuder verkligen på väldigt vackra vyer, nästan lite utländskt. Dels så går man först över en otroligt saftig och vacker ängsmark vid sjön Apmeljaure. Där finns alla andra sånna där frodiga fjällväxter av allehanda slag. Man går sedan bredvid Slappejaures sydsida och tar till höger och går upp i ett lågt pass. Här längs jokken upp mot Stipok skulle denna kända ‘marmorbro’ finnas. Men den var sedan åratal kollapsad och låg mitt i jokken och såg ut som en förstelnad snöbrygga mer. (uppgiften att den finns, finns tyvärr fortfarande med i Grundstens beskrivning av området)

Platsen där den legat i i jokken är väldigt vacker. Den påminner lite om den mer kända Facett eller Marmorklyftan vid Gapsjukke vid Ältsvattnet, fast den här är väldigt liten. Det är hur som helst väldigt vacker sten den här krämiga mjölkvita marmorn som vattnet faller ned i. Vattnet har varit formgivare och gröpt ur stenen i vackra gropar.

Vad som är marmor och inte marmor här i berget är ju som sagt lite svårt att avgränsa. Nu är det här Dolomit faktiskt, men ändå så kan man ju kalla det för ‘Marmor’. Stenen är väldigt vacker. Jag har en liten bit som jag låtit slipa upp och den är som tjock gulvit grädde faktiskt. Väldigt fet på ytan och säkert skulle den kunna göras till en vacker och brytvärd konststen om den nu inte vore så sprickig. ‘Vanlig’ vit marmor’ den, som vi är van att se är ju mer kristallin och spröd och genomskinlig. .Tyvärr har vi inte sån marmor i landet.

Just i det här passet just söder om Stipok är det mycket marmor som sedan övergår i mer söndervittrad kalk upp in i Stibokfjället. Det flyter vatten in i marken ,och samtidigt kommer det ut vatten ur berget på en rad andra ställen. Jag valde sätta upp mitt lilla tält just där en jokk kommer ut ur marken. Vad som är märkligt med det här Stipokområdet är ju att det ligger så högt upp (1000 meter) Vattnet i berget kommer ju ifrån smält snö ovanifrån. Grottorna i själva klinten ovanför där jag tältade måste ju ha gjorts för ruskigt länge sedan. Det ligger en liten hård amfibolithätta av grönsten på toppen och skyddar det hela. Skulle inte den funnits skulle väl allt ha eroderats bort för länge sedan.

Grottorna om man nu kan kalla dom där ‘små håligheterna’ för grottor är fyra ,fem till antalet och väldigt svåra att ta sig upp till. Det ligger en rasbrant före ingångarna formade av olika kalklager som ser faktiskt ut som blygdläppar där dom ligger uppe på den branta fjällsidan. En något annorlunda form på en grottöppning alltså.!

Lite märkligt att då liksom gå in i en stor vulva.. Men det är väl kanske ‘Moder Jord’ man får tänka på då i sådana fall...

Jag vet inte direkt om dom blivit undersökta eller hur stora dom nu är. Fjället Stibok är ju inte speciellt stort och jag vet inte heller om grottorna går nedåt eller om dom slutar tvärt ett par meter inne i väggen. Meningen var att jag skulle undersöka detta. Men, när jag väl slagit mig till ro rest mitt tält och skulle till och skära i ett segt stycke torkat renkött slinter jag med min kniv och skär djupt upp min handflata. Jag fick därför lägga tryckförband och hålla mig i stillhet i tre dagar med handen liggandes på ryggsäcken i tältet. Så fort jag reste på mig började blodet rinna genom förbandet. Jag blev alltså stilla här i tre dagar.Men det var faktiskt väldigt vilsamt. Utsikten var inget att klaga på heller. Solen sken oavbrutet var dag. På natten var himmelen fantastiskt ljusblå och det var svalt och skönt.

 

 

 

 

Etapp 3. Stipok -Rautåive.

 

Eftersom det var så otroligt lite vatten kunde jag korsa Siperjåkka utan problem rakt nedanför själva branten av Stipok och kom då direkt upp på heden på kullen Kålåkklielas, vilket är en så kallad drumlin, en slags stor limpformad ås. Den består av en massa kullersten i olika storlekar och grus och har mager växlighet. I princip växer det bara gräset klynnetåg på den. Det hade bränts till brunt torrt knaster i den heta sommarsolen och det hela såg mer ut som någon plats vid Medelhavet. När jag gick här en gång på sent åttiotal var det snöfält överallt som jag pulsade i. Jag har sällan sett ett fjällandskap så öde och så tomt på snö som det var nu. Det var dessutom helt vindstilla.

Jag tog mig fram till dom små egendomliga sjöarna vid Rautåives sydbrant: Nourtab Kalbek. Landskapet här är helt kalt. Klipporna är helt renspolade på allt annat än just grått berg. Hela miljön är väldigt egendomlig med dessa små djupa tjärnar med svart klart vatten. Vissa omringas av tjugo, trettio meter höga branta klippor, allt är väldigt runt, platt mjukt och öde. Berget ser ut som svart tyg med bubblor på. Ett högst egendomligt landskap inte likt något. Mycket i fjällen är lite likt vartannat kan man säga, men landskapet här på Kalbek liknar ingenting i fjällen. Här kan man verkligen säga att ‘Mellanvärlden’ framstod som verklig.

Genomsvettig av gassande sol får jag för mig nu att bada. Två glada Simsnäppor glider förbi i pölen.. Det kan ju betyda att dom är på jakt efter nått att äta. Och mycket riktigt när jag går ut i den klara vattnet på den grå grusbotten ser jag en Bladfoting simma förbi. Sjöarna här är fisktomma alltså

 

(Tältplats vid Nourtab Galbek)

(Bladfoting)

(Aliens kan man aldrig få för många utav...)

 

 

Bladfoting, eller rättare sagt Gälbladfoting är oftast en indikator på att ett vatten är fisktomt, Vissa fåglar lever endast på detta kräftdjur och planteras det in fisk i sånna här tomma sjöar försvinner gälbladfotingen och fåglar som Alfågel, Simsnäppa försvinner..Det här har man först nu börjat fatta.

 

Gälbladfoting är en ruggigt ful krabat. Mest liknande något ur en siencefiction film. 3-4 cm lång påminner den om sin avlägsna släkting Dolksvansen eller till och med nåttsom blev över ur filmen Alien av Ridley Scott.

 

Man kan skrämma barn med den, men den är faktiskt populär som akvariedjur och ungar köper den och fascineras djurets livscykel. Ibland tänker jag att den kanske finns en planet någonstans i universum där dessa bladfotingar har högt utvecklad intelligens och lever i någon slags högkultur..

 

 (Grönsten,Mjölkkvarts, Rökkvarts och Bergkristall i långa linser)

 

 

Rautåive

 

Rautåive är väldigt lätt att komma upp på härifrån, den södra sidan man går i princip bara rakt upp, i bland liksom på en bred designad trappa, ibland längs rabatter av Kambräken och grus i en behaglig sluttning. Man kommer då upp till toppen om man går längsmed kammen som är väldigt bred och promenadvänlig.

 

 (Norska Tinder ifrån toppen..)

 

Längt ut i väster finns en mer spetsig topp (1578)som är lite obehaglig att komma ut på, ungefär som pelaren på Nallo. Man måste ha is i magen och inte ha svindel. Kommer man ut på den ser man väldigt långt. Framför allt breder Atlanten ut sig framför en Det är så nära här. Man ser ner i Hellmobotten och ser hur fjorden liksom ormar sig ut i havet.

(Claes Grundsten skriver i ‘På Fjälltur’ om Sulitelma att ‘Stortoppen på Svenska Sulitelma är den enda punkt i Sverige som ger en bred synkontakt med Atlanten. Men det är ju totalt helt fel! Utsikten ifrån Rautåive är inte bara större och vidare. Den ger mycket, mycket mer av Atlanten, dess horisont och vattenyta. Utsikten härifrån går inte att jämföra med den ifrån Sulitelma)

Man ser oerhört långt. Man ser bort till Bodö faktiskt Man ser stora fraktfartyg på havet och med kikare kan man se hängbron vid Lödding utanför Bodö. Bakom Bodö stad, ser man en jättelik ismassa, det är Svartisen. Åt andra hållet ser man precis hela Lofotens taggiga övärld. Inåt Sverige var det svårare att se eftersom solen gassade så mycket att nästan allt skymdes av solrök

Man kan säga att det här fjället är det sista amfibolitfjället på den här delen av fjällkedjan. Hit men inte längre kom Sevi-Köliskollan, fast den kom upp och nedvänd hit och då 'bakförskjuten'.

Höga amfibolitfjäll som detta återser vi bara sedan i Kebnekaise fjällen.

Det är även här de gamla Kaledoniderna nådde sitt forntida höjdmaximun. Ingen annanstans i fjällen verkar trycket och den teutoniska kraften verkat så hårt som just här. Det verkar gått vilt till här tänker jag när jag står på toppen här och blickar ner runtom. Trots att jag befinner mig uppe i luften så befinner jag mig faktiskt ändå bara på rötterna av den gamla bergskedjan. Man får tänka sig en 6-8 kilometrar till ovanför ens huvud för att riktigt fatta hur höga dom här bergen en gång var. Tillslut blev dom så höga högre än vad Himalaya är idag, att dom kollapsade och just här hände det. Tysfjordområdet har liksom glidit ner en tre fyra kilometrar ner i jordskorpan. Dessutom försvinner här, den Mellersta Köliskollan rakt ner i djupet och norska äldre graniter trycktes upp.

Ifrån Rautåives topp kan man se liksom ‘en rulltårta’ på Skaitevares sydsluttning av ihopknölat berg. Det fjället har en ovanlig skifferbildning då det innehåller den ganska här sällsynta Undre Köliskollan.

På det hela taget är Sjöfallsdalen här märklig och kanske det viktigaste tvärsnittet genom fjällen (alltså det som återstår av Kaledoniderna). Ingenstans finns det så många geologiska förskjutningar som här. Det finns typ gamla havsbottnar, med böljeslagsmärken vid Lulep Kierkau, platser som legat 50 mil ut i havet, Alunskiffer vid Vietas som härrör från tomma syrefattiga bottnar långt ute i det gamla Japetushavet Intorkade korallatoller inbäddade i Sarek..

Just i den här längdsträckningen verkar det ha skjutits och dragits något oerhört. Skollorna har slitits av och andra underliggande har pressats upp genom dom till synes äldre som ligger här uppochned.. Ja, alltså.. Tänk lite sylt och sådan där filodeg och gör lager på lager, sedan rullar ni det och sätter in i ugnen..

 

 

Etapp 4. Rautåive-Hellemobottn

Hela den här vandringen ifrån Kutjaure som för mig tog drygt tio dagar kan man göra om man nu vill på tre-fyra dagar. Man kan sträckgå som sagt det mesta i fjällen. Det är inget fel att sträckgå, likalite’ som det är fel att söla. Vad man dock inte kan göra här,.. det är att missa båten ifrån Hellemobotten.

Ska man gå hit måste man typ, räkna bakåt i dagar och utgå ifrån just den dag man beställt båt.

 

Var och hur man idag beställer båt vet jag inte, och det har ändrats genom årens lopp efter jag varit här.Vissa år efter 2004 har båtlinjen helt enkelt varit nedlagd.

 

Ifrån Rautåives sydsluttning är det enklast att gå ner till den markerade leden som går ner till Hellemobotten Det är väldigt lättgånget, även om det frestar på i knäna att gå ned. Man märker när man kommit fram och ser ner mot fjorden hur högt egentligen Svenska Fjällen är och hur otroligt jobbigt det skulle vara att börja i Norge och gå uppför, in i Sverige...

Jag beundrar verkligen folk som börjar i Norge och med full packning vandrar upp den här sträckan..

Jag hade varit här en gång förut så jag visste på nått vis hur det skulle se ut nere på själva fjordbottnen. Dom som bor där på sommaren är Laestadianer, av den östliga, väldigt stränga riktningen.. Inga gardiner, ingen teve, ingen telefon.. Inte prata med andra ,osv.. Mycket svarta hucklen och blyghet. Dom går i princip klädda som på trettiotalet. Man gör bäst att låta dessa vara ifred och inte tränga sig på och börja konversera, eller få låna telefon eller se på deras teve..

Framför allt ,ska man inte tälta på deras gräsplan, utan i stället tälta i tallskogen på andra sidan älven bakom en gammal jaktstuga som finns där. Där kan man vara ostörd. Man kan sedan bada i fjorden.

Jag tror att vandringar till och från Norge kommer bli mer populära framöver. Det här är ett helt fantastiskt område att röra sig i. Det är inte alls så att det är knepigt eller svårt. Framförallt innehåller en sådan här vandring en ovanligt enkel avskildhet och det i ett märkligt landskap som är väldigt ovanligt i fjällen. Dessutom är man verkligen ensam här.

Märkligt nog kom jag tillbaka hit i somras när jag svängde av upp på Nordkalottleden, men då började jag i Vaisaluokta och gick ända upp till Sitasjaure. 

 

Jag hade ingen aning om att jag skulle komma tillbaka hit 2010 lika lite som jag visste att jag återse Hellmobottn 2004 när jag varit där 1986.. År läggs till år på nått märkligt sätt i fjällen. Det är väldigt svårt att säga vad ett ‘nu’ är i fjällen..Just när man röjt sin tältplats och drar vidare förvandlas detta ‘nu‘, ifrån ett nu till ett ‘då’

Lika mycket förvandlas minnet av ett ‘då’ och kan på nytt bli ett nytt ‘nu’.

 

Och det är väl här lite av magin med fjällvandringen finns kanske. Dels i den fantastiska historien om vår jords utveckling, men även vår egen vandring i vårt eget minne. För hur mycket man nu än går så kommer man ju inte fram. Ett då blir alltså till ett nu i minnet. 

Det som har hänt igår behöver ju inte hända igen.

En fjällvandring blir därför lite som en paradox av Zenon.

 

(Klyftan i Hellemobotn. Norge 2004)

(Jag själv vilar ut på den lilla och avlägsna ögruppen Karimunjawa, norr om Java. Indonesien. i December 2010)

Inlagt 2011-01-18 18:56 | Läst 21306 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2011-01-18 20:08   annakari
Så nyfiken jag blev på Grusnarv,raggfingerört och fjällkrassling. Hade hoppats på bild. Tack för fantastisk beskrivning av geologin som gör att jag förstår att man faktiskt kan se något mer än bara sten(som jag gör).
 
Svar 2011-01-19 17:00   Anders_sthlm
Hej på dig!
Instämmer med dig att folk som vandrar just i Padjelanta borde veta något om dom här så kallade bicentriska, väldigt sällsynta växterna som finns i Padjelanta.. Dom finns ju på några få andra platser.. Och dom är ju fler än dessa tre nämnda..(ett tjugotal tror jag). Men vad som gör dom så otroligt märkliga är ju hur dom lyckats övervintra och hur dom lyckats kolonisera vissa minst sagt udda platser.. Sätter man sig ned och funderar ett tag på det hissnar tanken.
Hur sjuttsigen har den lilla obemärkta Grusnarven som ju finns i Norra Kanada , och där då på några få öar där uppe vid Ishavet, dels lyckats övervintra under istiderna här, och samtidigt lyckats ta sig till några få platser? Apmelvaratj var väl täckt av is under istiden, men ändå växer den ju där? Den har ju inte heller någon aggressiv fröspridning direkt heller.. Alla kan ju hålla med om att dom lever ett ganska tufft liv. En växt kan ju inte flytta på sig heller om den inte trivs..
Att se en sådan här växt är en ynnest faktiskt. På nått vis är det mer svårare att hitta en sådan här växt än att ta sig upp på en brant topp.
Men dagens upplevelsesamhälle har inte direkt skapat ett behov av att upptäcka sällsynta fjällväxter. Dom säljer inte in sig på marknaden kan man gott säga. Det har ju fjälltopparna gjort. Trots att dom bara består av vanlig sten.
Vi människor väljer vad vi vill ha åsikter och ha opinion om. Att rädda ‘Gälbladfotingar’ tror jag inte direkt skulle väcka någon opinion. Dom ser ju bisarra och rent av motbjudande ut. En varg är lättare att ha åsikter om för eller emot. Kanske likaså en rar liten ört.
Men att skriva och i detalj berätta och fotografera och märka ut var växterna finns anser jag är både otillbörligt och i viss mån även omdömeslöst. Växterna är enligt lag fridlysta.
 
2011-01-18 21:09   Håkan Friberg
Det är i sanning lärorikt att läsa många av dina blogginlägg. Denna senaste i allra högsta grad. Tack för all inspiration.

Men...

Jag kan tycka att det är lite synd att du publicerar en sådan här fantastisk text i din blogg där den är dömd till glömska efter ett kort tag. Kan du inte publicera den som artikel också? Det gör den sökbar.
 
Svar 2011-01-19 17:01   Anders_sthlm
Hej Håkan och tack för dom vänliga orden!
Jag tycker bloggen funkar bra för mig just på det viset att jag slipper skriva det som en ‘Artikel’ som då bara blir en i mängden faktiskt. Artiklar glöms nog bort dom med. Nu blir allt jag skriver samlat på mig själv, vad jag tycker och vad jag ser och upplever. Jag vet egentligen inte om det handlar vidare mycket om fjällen kanske, det handlar mer om en själv?. Sålunda blir ju en blogg något personligt berättat.. En ‘Artikel’ tycker jag skulle ställa en väldigt stort krav på vetenskaplighet, textbehandling och så.. Nästan som en bok..
På samma sätt som man gör en beskrivning av en vandring, är det ju samtidigt ett porträtt utav ens eget förhållningssätt till omvärlden.
 
2011-01-18 21:24   tbergman
Visdomen, lärdomen, kunskapen, insikterna och humorn ligger likt skollor i din text, Anders. Det är alltid lika läsvärt.

Och vad ska man säga om dina råd till den frustrerade växtsökaren? Ett gott skratt fick jag i alla fall.
 
Svar 2011-01-19 17:03   Anders_sthlm
Hej Thomas
Sten Selander lär ju betat av Jeknaffo då det begav sig -42,med måttband och lina på var tionde meter, för att exakt visa var Raggfingerörten fanns. Jag önskar ibland att jag hade ett sånt tålamod för att leta. Den gången (-89) jag var uppe på Jeknaffo, blev det ösregn och jag höll på att blåsa bort.. eller frysa ihjäl, vilket som.. Alla gånger jag varit i Padjelanta har inte varit soliga eller stekheta. Det har varit surt en del gånger.
 
2011-01-18 21:28   tbergman
Och så referenser till Swedenborg och Zenon... Det är ju egentligen helt fantastiskt. Men jag måste nog smälta alla tankar som blossat upp en stund. Kanske återkommer jag med något sinnrikt.
 
2011-01-18 21:37   OBD
Kan bara stämma in i övriga kommentarer. Du besitter en imponerande kunskap i en massa olika ämnesområden.
Vill gärna stryka under Håkan Fribergs undran, kan du inte publicera inlägget som en artikel?
(Hoppas att du snart blir återställd i benet)
 
Svar 2011-01-19 17:04   Anders_sthlm
Hejsan Bertil.
Jo jag ska ta bort gipset nu i veckan. Det är andra gången jag bryter samma ben faktiskt. Man får vara tacksam tror jag, att man kan gå, snart överhuvudtaget tror jag. Dessutom är det inget kul att släpa på gips i det här snöslasket och halkan. Men det var det inte heller i hällregnet i Indonesien.. Så det blir att sitta inne här och vänta på bättre tider.
 
2011-01-18 22:04   dHANScan
Intressant mix av texter om allt från geologi till biologi kryddat med bra bilder. Ett område där man behövar flera kartor eller att annat karta än BD10an. Tydligen finns mycket att hitta där. Utsikten till Bodø och Atlanten blir man nyfiken på.
Bra exempel på att även om Grundsten finns (du skrev så bra om i en annan blogg) finns så pass mycket mer som man själv kan hitta om man har ögon, öron, fantasi osv. med sig på fjälltur.
Istämmar att - om bloggar på utsidan inte är sökbara - att du ibland samlar till uppsatser
 
Svar 2011-01-19 17:05   Anders_sthlm
Hejsan.
Ja jag gillar havsutsikter faktiskt. Utsikter mot Atlanten tycker jag speciellt om. Det är bara Rautåive, Skuogetjåkkå och Svenska Sulitelmas Stortopp. Tjåmuhasas och Jeknaffo, tror jag som jag själv varit uppe på som man kan se Atlanten ifrån. I alla fall med någon fri horisont i fjärran. Ifrån Kåtotjåkka och Sielmatjåkka ser man Lofoten vill jag minnas, men om man ser Atlanten bölja minns jag inte direkt...
Kanske har någon annan varit uppe på någon annan topp och sett havet i fjärran?
 
2011-01-19 19:37   tbergman
Denna bild, tagen av undertecknad, http://www.panoramio.com/photo/41312355 är från topp 1938 i Mårmamassivet. Från den toppen ser man en del av Atlanten, tror jag i alla fall (högra bildkanten). Tryck på bilden så förstoras den.

Det är med sådana landmärken (!) som man förstår siktens oerhörda vidd.
 
Svar 2011-01-19 21:35   Anders_sthlm
Du har rätt Thomas.. Javisst...Atlanten är det.. om än bara en liten snutt, ifrån ‘gamla’ Mårmatjåkko, nuvarande ‘1938’ Den glömde jag tyvärr bort.. (säkert med en del andra som jag förträngt) men, sannerligen också den en utsikt!.. Det är lite Kåtotjåkko-vy’ över den.
Att ta en sådan vy som den du visar är få förunnat..

Du verkar ruva på en hel del fina utsikter.. Kan du inte dra till med någon på ‘Gissa positionen’?
Det är för lite topputsikter här tycker jag.. Folk kanske är förmodligen numera slöa och orkar inte längre klättra upp.
 
2011-01-20 23:59   Wolf25
Ja det är lite... nja... lustigt är inte rätt ord... ironiskt kanske passar bättre? Men att du går i oländig terräng i fjällen i två veckor och sedan bryter benet på en trottoar.
Din berättelse har i alla fall fått mig intresserad av att ta mig upp på Rautåive någon gång.
 
Svar 2011-01-21 16:49   Anders_sthlm
Att man ramlar och gör sig illa eller att det kan ske en olycka är något som man tyvärr aldrig kan rå över. Vare sig det händer i ödemarken här eller i stadsmiljöer utomlands.
Jag tyckte att när jag skar mig i handen då det hände där vid Stipok, att det var värre faktiskt. Jag tror heller ingen som går ensam i fjällen aldrig heller har drabbats av olyckor. Trots det som hänt fortsätter både jag och många andra att gå ensamma. Kanske är det aningslöst och rent av dumt
Men, Det att gå ensam faller sig naturligt i alla fall för mig ,och jag tror att man på nått vis utvecklat en vana för det.
Skära sig i handen kan man göra hemma vid diskbänken och snubbla på en trottoar är nog inte heller ovanligt. Det finns ideligen och det sker alltid saker i ens vardag som man måste se upp med och kunna hantera.

Jag upplevde en gång på väldigt nära håll upploppen på Ambon, på Moluckerna i Indonesien vintern 1999. Utan att gå närmare in på det kan jag bara konstatera att jag fortsätter resa utomlands.

Hur som helst. Sträckan jag skrev om här är inte alls oländig eller på något sätt svår att gå.
Ja, Rautåive och trakten däromkring är mycket ovanlig.
 
2011-01-24 09:35   äventyrssugen
En imponerande text som innehåller MYCKET. Tack för att du lägger ner så mycket jobb på oss läsare.
 
Svar 2011-01-24 16:34   Anders_sthlm
Hej.
Tack för din respons på det jag skriver. Skriva här beror just på läsarnas uppskattning.
 
2011-01-27 12:15   MgFenix
Härlig läsning och dessutom väldigt bildande. Du borde sammanställa dina blogginlägg till en bok. Blev tvungen att plocka fram kartan - vilket är ett nöje i sig själv. Din text väckte många härliga minnen till liv från vandringen i somras som gick just genom dessa trakter. Alltid kul med nya tips. Kul att hör att utsikten från Rautåive var så fin .

Angånde båtlinjen så träffade jag på en norrman och nämnde att jag läst på nätet – vilket stugvärdarna i Vaisaluokta bekräfftade - att båtlinjen var nerlagd. Han såg förvånad ut och sa att den går tre gånger i veckan. Han skulle själv med båten.
 
Svar 2011-01-27 17:02   Anders_sthlm
Hej och tack för de värmande orden.
Jag var själv nu igen i Vaisaluokta i somras då jag började min vandring på Nordkallotleden därifrån upp mot Sitas.
Just som du säger, hade för mig precis som alla andra, att båten ifrån Hellemobottn är nedlagd, men när jag tittat runt så verkar det som om båten går ändå.
Och jag träffade också som du verkar gjort, folk som skulle ned till Hellemobotten och var helt säkra på att det fanns båt, trots att stugvärden i Vaisa sagt att det inte finns någon.
Det är ju en väldig skuffelse om man går dit och det inte finns någon båt som sagt. Gå i den där branta backen upp igen är ju inte direkt nått man gör frivilligt om igen rakt av.

Uppenbarligen finns det ju en annan båtlinje lite längre upp, nere i Tysfjorden, lagd där i samband med den här nya leden. ‘Ritsem -Tysfjord‘. Men hur och var vandrare får information om denna och hur länge den kommer finnas är väl lika oklart det med.
Det är således ett risktagande om man inte kollar upp sånt här innan.
 
2011-01-28 15:26   eplabi
Båt till Hellemobotn är inga problem! Åkte själv i somras den stora moderna båten. Norrmännen är mycket bättre än oss på det här med kusttrafik. Länk: http://www.thn.no
 
2011-01-28 15:30   eplabi
Oops! Glömde nämna att om ni ska till och från Gränsleden från Kjöpsvik så ringer ni Bröderna Johansen som har upphandlat att köra den sträckan. Passagerarpriset är max ett par hundra kr... Länk: http://www.hamsuns-rike.no/brodrene_johansen/cms/120
 
Svar 2011-01-28 21:39   Anders_sthlm
Hej!
Ett stort Tack för att du kompletterar det här nu med aktuella uppgifter nu om detta. Jag har fått många mejl om just båten och oro om den.
Väldigt bra att du här skriver om detta med just båten. Både den ifrån Hellmobottn och den nya linjen ifrån inre Tysfjorden. På så sätt får det hela en aktualitet och lägger sig rätt.
Kul att du att du nämner denna nya vandringsled: ’Gränsleden’ dessutom. Det behövs åsikter om den med.
Området här kring den ytterst storslagna Tysfjorden är verkligen värt att upptäcka och med säkerheten om att det finns båt & buss till Narvik och Bodö, blir det på så vis säkert, tryggt och värt att pröva på.

Förhoppningsvis önskar jag att fler kan pröva på att vandra i dom här gränstrakterna in, upp, ned, eller från eller till just Norge, utan att behöva stirra sig blind på att ta sig tillbaks till Sverige.
Det är verkligen kul och trevligt att just avsluta eller börja en fjällvandring i Norge på alla sätt och vis..
 
2011-01-28 23:03   eplabi
Hej,
Kanske skulle tillägga att man bör kolla vad som gäller för båtarna i år. De trodde dock att tidtabellerna för skyssebåtarna skulle vara klar i mars-april nån gång. Br Johansen sa att de tar ett år i taget, men hittills har staten sponsrat deras trafik till Grenseleden. Ju fler som åker är ju bara bra om man vill behålla trafiken...
Gränsleden, ja. Vi gick i kanonväder från Akkajaures västända i mitten av september. Kostar en slant att leja båt i Ritsem men jag tycker det är prisvärt med tanke på att det bara är småföretagare som kör denna sträcka. Jag ska inte gå in så djupt i debatten om huruvida det är hutlöst dyrt med transport i fjällen eller inte, men jag konstaterar att de som klagar troligen inte är entreprenörer själva...
Jag är också i samma turistbranch och vet hur svårt det är att hålla låga priser på dessa breddgrader. Mitt råd till överdrivet "sparsamma" människor är att stanna hemma om inte galoscherna passar. Det här är inte SL-trakter och kommer aldrig att bli...
Nog om detta, skrapa gärna ihop tre-fyra pers och ring sen Alex Pitja eller Bengt Nordqvist i Ritsem. Har inte numren tyvärr, men de vet på stf-stationen i Ritsem.
Leden är ju i sin linda på svenska sidan och markeringarna borde vara tydligare och komma dubbelt så ofta. Jättefina vyer när man närmar sig Sårkojaure trots mödan att ta sig igenom den knähöga ljungen. Det har inte hunnit bli så bra stig ännu eftersom leden varit så oanvänd de senaste decennierna. Det kan vi dock ändra på genom att promenera mer där!
Var förbi den fina stugan i Röysvattnet men de riktigt fina utsikterna på norska sidan börjar först en halvmil längre fram. "Vindskydden" nerefter leden är små och välskötta och ser mer ut som små stugor. Snälla se till att de fortsätter vara så fina!
När man närmar sig fjorden är det en brant serpentinväg ner från 500 meter och jag lovar att den känns i benen!
Stäm av med Johansen på väg ner (när ni får mobiltäckning) så behöver ni knappt vänta på kajen så är han där...
Lycka till allihop, denna led kan nog bli en klassiker vad det lider, även om den har lite barnsjukdomar så här i början.
Till Anders; kul att få veta mer om "mitt" område. Ska testa utsikten mot Atlanten i sommar!
 
2011-01-29 08:49   Bobart
Her fra Danmark skal også lyde en stor stor tak for din dejlige beretning, alle dine informationer, og dine tanker. Jeg tænker selv over, hvad det er for følelser der vokser i en, når man er i fjeldet, og hvorfor man resten af året længes tilbage. Det er næsten som en forelskelse, eller dyb kærlighed.
Jeg har fået stor interesse for geologien efter at jeg er begyndt (i en sen alder) at vandre i fjeldet hver sommer.
@Anders Nordvall. Jeg har også vandret Padjelanta - og havde lavet stor research hjemmefra, bla om alle de unike blomster der findes der. En hyldest til Carl Von Linné for hans Florula Lapponica. Så det er ikke alle der bare pisker gennem Padjelanta.
Min første plan til sommer var at vandre Padjelanta igen, og fotografere flere blomster, men nu har jeg andre planer, Kårsavagge, Unna Reaitavaggi m.m.
 
2011-03-09 18:56   Håkan Friberg
Anders.
Jag har nu återkommit till denna text ett flertal gånger. Den är så makalöst lockande och bildande att jag bara måste skriva ytterligare en kommentar. Livskamraten och en av våra mycket goda vänner har tänkt sig en en fjälltur i sommar - en tur där jag inte har någon erfarenhet att bidra med :-)
Jag ska lobba starkt för din tur i det här området. Jag skulle verkligen vilja att Livkamraten får visa mig detta område någon vandringssäsong senare.
 
Svar 2011-03-09 20:55   Anders_sthlm
Ja du Håkan,.. Tack för dom orden. Det finns förstår du, rätt så många lite slappiga vandringar för oss 57 åringar
Utan att vi behöver stå på huvudet ensamma i nån Sarekjokk och göra oss till åtlöje inför fjällabbarna.
Jamen! det låter ju jätteskönt. Att bli omhändertagen sådär på en vandring.
Men sommaren är långt borta ännu.
Men detta är faktiskt en fin och kort vandring och du kan ju själv lägga till nått, ytterligare en sträcka kanske...uppåt Nordallottleden.. Vandringar kan ju bli hur långa som helst eller bara väldigt korta.
Men jag gillar verkligen att sluta vandringar i Norge...
Jo..
Du och din Livskamrat..
testa..
ett bortglömt idyll-tips om Norge (Bodö): ön: Skrova... Räkor..Sol.. Bara njuta. Som gjort för er.
 
2016-06-16 12:00   gunela
Sitter och samlar på information om Padjelanta och tänkbara vandringar i "det höga landet". Det här är just en sådan där pärla som jag söker :-)
I augusti skall jag vara stugvärd i Vaisaluokta och håller på att förbereda tips och underlag till de som är nyfikna.
Låter som en fantastisk vandring - jag skall även kolla Grundsten och även Håkans blogg. 1000-tack för en härlig beskrivning och sist men inte minst: hur gick det med din hand?
PS Inlägget är några år - men det hittas fortfarande :-) DS
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in