Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Har under 2000-talet fått förnyad möjlighet att gå i fjällen, vilket jag tidigare gjorde på 70-talet. I Skåne där jag bor finns inga fjäll, så där blir det mest utflykter i Lunds kommun med fågelkikare, kamera och kaffetermos.

I den svenska fjällvärlden har det mest blivit vandringar i Sarek och Padjelanta som lockar med stora orörda naturområden. Djurlivet i dessa nationalparker intresserar mig också, och jag har bland annat gjort en del fågelinventeringar för Lunds Universitets räkning. Jag har också skrivit en bok för fjällbesökare: Vandringsturer i Sarek (utgiven på Vildmarksbiblioteket). De senaste åren har jag undersökt Präststigen, en gammal färdväg i Kvikkjokksfjällen. Dessa undersökningar har också resulterat i en bok som nu är utgiven och finns att köpa.

Under det senaste decenniet har det även blivit ett antal vinterturer på skidor i fjällvärlden. Att vistas en hel vecka (eller mer) i tält bland de snöklädda fjällen är en annorlunda och fascinerande upplevelse. Men jag och min kompis Anders tycks ha en märklig förmåga att hamna i snöstorm och oväder!

Det enkla livet i naturen tycker jag är mycket tilltalande. Bara ha med sig så mycket som får plats i en ryggsäck. Klara matlagning, brödbak och annat på friluftskök. Sova i tält med naturen på andra sidan tältväggen. Uppleva möten med fåglar och andra djur. Och ständigt bli fascinerad av naturens storslagenhet. Ofta har jag någon eller flera fjällvänner med på turen, men det händer ibland att jag reser helt själv.

När det gäller min aktivitetsnivå så varierar den under året. För det mesta är det nog Blå som stämmer bäst men vissa perioder är den säkert Röd (även om sportighet inte är något utmärkande drag för mig).

Användarnamn: fowwe

Intressen: Fågelskådning, Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Foto, Utrustning

Mer på profilsidan


Kategorier:

Etiketter:

Länkar:

Sarek 21 - 23 juni 2009

En lugn förmiddag

Efter den strapatsrika inventeringen föregående dag känns det väldigt bra att ta det lugnt. Vi gör oss ingen brådska när vi vaknar den 21 juni. Vi har ju hela 15-16 dagar att spendera för årets tur i Tarradalen och Sarek. I Tarradalen var vi fyra dagar, så det är många dagar kvar. 

Vår tältplats är snöfri, men runt omkring oss ligger stora snöfält kvar. Vår lilla tvättpool har frusit under natten, så morgontvätten blir både minimalistisk och kall. Plötsligt flyger en hussvala förbi vår lägerplats. Fastän jag vet att de finns i fjällen känns det ändå lika oväntat varje gång.

I omgivningarna längre bort från tältet rinner smälvattenbäckar. En del mindre fåglar syns flyga omkring i närheten av bäckarna. Efter frukosten ger jag mig iväg för att försöka fotografera dem.

Det blir några bilder av bland annat större strandpipare. Men det härligaste är att bara njuta av det vackra kalfjället. I väster breder Padjelantas mjuka landskap ut sig, och i öster syns de dramatiska bergen i Njoatsosvágge där vi var igår.

Nästan en fjälluggla

Det är soligt, men vinden är ibland kall. Jag tar skydd bakom en stor sten. Då får jag se något ligga på marken: en spyboll! De flesta människor tycker kanske inte detta är varken märkvärdigt eller ens trevligt, men jag blir entusiastisk. Många fåglar och även vissa däggdjur hostar upp osmältbara rester av sina måltider. Med lite kunskap om dessa bollar kan man avgöra vilket slags djur det är, ibland till och med arten.

Spyboll, underbart! LxHxB = 69x31x26 mm.

Jag tittar på denna boll. Den ser inte färsk ut utan är torr och ser blekt ut. Den verkar ha legat ganska länge. Rester av sork och troligen fjällämmel går att urskilja. Jag misstänker att bollen är från en uggla, och på grund av storleken finns det bara en uggla som kan komma ifråga: fjälluggla! Varje fjällornitologs drömfågel.

Det känns så spännande med detta fynd att jag nästan väntar mig att ugglan ska dyka upp på en sten när som helst. Men den är ju borta för länge sedan, och eftersom det inte är något sorkår detta år kommer den knappast igen nu.

(Vid hemkomsten konstaterade vi med hjälp av en uggleexpert att detta verkligen är en spyboll från just en fjälluggla. Bollen är med största sannolikhet från 2008, då det förekom en och annan fjälluggla i området. Vi hade själva en möjlig fjälluggle-obs på mycket långt håll förra året.)

In i Sarvesvágge

Vi bryter lägret och ger oss iväg norrut. Rundar väster om Tjågnårisvárásj och får en härlig vy in i Sarvesvágge. Även utsikten norrut mot Alep Sarvesjåhkå och Álggajávrre är strålande.

I Sarvesvágges västra del vandrar vi först på mjuka kullar och sedan på stora gräsängar. Här finns en gräsbevuxen tältplats som är två kilometer lång! I slutet av denna trevliga terräng slår vi upp tältet.

På kvällen går vi en promenad en bit upp i Jiegnavágge och ser bland annat en fjällpipare.

Nästa morgon är kvällens tvättpöl frusen - som vanligt. Nätterna är kalla, men på dagen värmer solen. Åtminstone när man hittar lä.

Vi fortsätter österut i Sarvesvágge. Framför oss har vi berget Ridátjåhkkå med djärva linjer. Så småningom får vi också Luohttoláhkos sluttning nära inpå oss.

Ridátjåhkkå.

Miljön är präglad av storhet och avskildhet, och framför oss svänger dalgången något så att man inte ser vad som väntar längre fram. Det gör att vår förväntan om vad vi kommer att få se fylls på efterhand som vi vandrar. Ljuvligt!

Nedanför stupet av Nåite (Noajdde) sätter vi upp vårt tält. Imorgon har vi planerat en dagstur upp i Oalgasj för att gå upp på Kanalberget.

Älgbesök!

På kvällen får vi besök av två halvvuxna älgkalvar som inte märkt att vi slagit läger här. Anders upptäcker dem medan jag är nere i ett jokkravin och hämtar vatten. När jag dyker upp visar han med diverse gester vad som är på gång. Jag ålar fram till honom för att se bättre. Vinden ligger så att älgarna inte känner vår doft, men snart får de syn på oss. 

 Älg på nära håll.

De blir först villrådiga. Sedan gör de något vi tycker är lite egendomligt (vi såg vuxna älgar göra samma sak ett par dagar senare): de går sakta uppför den steniga och besvärliga branten. Det naturliga, tyckte vi, är att de snabbt ger sig av genom videsnåren, antingen framåt dit de ska eller båkåt åt samma håll de kom.

Denna manöver, först upp i branten och sedan tillbaka, verkar inte effektiv. Men det kanske den är? Någon anledning till detta beteende måste finnas. Kanske får de bättre överblick över terrängen för att se exempelvis en björn. Och även kunna få ett försprång i kraft av en högre nivå?

Tältplatsen.

Fotot ovan visar vår tältplats under Nåites (Noajddes) stup. Man ser åt väster, så berget i bakgrunden är Luohttotjåhkkå. Vår lilla tubkikare, en Nikon ED50, pryder lägerplatsen.

Dagsturen upp till Kanalberget finns i ett tidigare separat blogginlägg: http://www.utsidan.se/blogs/fowwe/15618.htm

  

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2009-10-07 07:19   Håkan Friberg
Jag har också angenäma minnen från Sarvesvagge. Jag hoppas att du - så småningom - gör en artikel av alla dina blogginlägg från denna vandring.
Håkan
 
2009-10-07 09:16   peterparnes
Vilket härligt inlägg att läsa denna fm i Luleå där regnet forsar ner. Tack för en bra berättelse!
 
2009-10-07 10:53   Minnatur
Härligt... Vad har du för tält på bilden... Gillar du det?
 
Svar 2009-10-07 20:49   fowwe
Tältet är ett Compact 3. Tillverkare: Bergans. Jag har svarat mer i din gästbok!
 
2009-10-07 14:22   Annicas fjällängtan
TAck för ett trevligt och lärorikt inlägg.
 
2009-10-10 00:08   Anders_sthlm
Dom där älgarna...mmm:)
Jag matade en i somras just på ängen där i Sarves'... Den höll sig på behörigt avstånd iof. Men jag måste faktiskt säga att det är märkligt med dessa halvtama djur i Sarek numera...
Puffande mular mot tältduken..Fint visst, som en märklig saga, men man undrar ju.
Hur har det blivit såhär.
 
2009-10-11 12:36   Thomas Traneving
Vad spännande att ramla på en spyboll efter en fjälluggla!
 
Svar 2009-10-11 23:54   fowwe
Ja, och det var verkligen överraskande. Fjället är stort, och ugglorna få...
 

Läs mer i bloggen

Hardeberga – vandringar i underskattad landsbygd

En så stor stad som Lund uppslukar lätt intresset hos dem som bor där. I ännu högre grad gäller detta den betydligt större staden Malmö. Det är lätt att upphöja livet i staden som mer intressant och mer betydelsefullt är livet i exempelvis en liten by (som kanske rentav är på väg att avfolkas).

Det finns något motsägelsefullt i en stor stads lockelse. Å ena sidan får man känslan av att det händer väldigt mycket, ett myllrande liv. Å andra sidan upplever man att staden är möjlig att få överblick över, att begripa sig på. Det senare är naturligtvis en illusion, till stor del skapad av arkitekturen som målar upp de stora linjerna för oss. Dessa skapar ordning och sammanhang åt det vi ser och döljer det mesta som finns bakom fasaderna. Vi får känslan att vi förstår. Men vem kan greppa ens en bråkdel av vad som sker bakom just dessa fasader? Inte ens i ett medelstort bostadshus är det möjligt.

Genvägen Nijákvágge – för den som har gott om tid

Det klichéartade talesättet ”genvägar är ofta senvägar” exemplifieras på ett utmärkt sätt av Nijákvágge som erbjuder en betydligt kortare väg jämfört med att runda norr om fjället Niják. Med detta vägval får vandraren uppleva en av Sareks veritabla bakgårdar, där frostsprängt stenskravel samlats i högar, drivor och fält. Med andra ord - oemotståndligt för varje Sarekvän!

Det är juli 2021 och jag befinner mig i norra delen av Ruohtesvágge. Lägerplatsen är min femte i Sarek denna varma och myggrika sommar. Men jag är inte ensam – tältet delar jag med min gode vän Anders. Inte den vanlige Anders, han som jag oftast har gått tillsammans med och som finns med i många av mina skriverier här på Utsidan. Nej, detta är en annan Anders. Lustigt nog är båda två professorer på Tekniska högskolan i Lund och känner varandra väl.

Den Stora Grå. Och om fasaden som rämnade

Lunds kommun har knappast rykte om sig att vara en skogskommun, men vi har faktiskt några ganska stora barrskogsområden. Ett av de största är Vombs fure som ligger precis söder om Vombsjön. För något tiotal år sedan hittade man tillfälligt en kringflygande lappuggla i den skogen. Och nu var det dags igen. På årets sista dag 2022 upptäcktes en individ på eftermiddagen, strax före skymningen. Men det var inte många fågelskådare som fick se den.

Lappugglan är normalt en norrlandsfågel – åtminstone har den alltid betraktats som det. Samtidigt kan den ibland förflytta sig långa sträckor vilket Ove Stefansson beskriver i sin bok Nordanskogens vagabond. Lappugglan. På senare tid har häckningar konstaterats så långt söderut som Blekinge.


Glöm allt du lärt dig om vandringsskor

Sneakers och löparskor kan vara bekväma för enklare promenader, men de är inte designade för de utmaningar som vandring kan erbjuda. Ojämn terräng, ...