Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Har under 2000-talet fått förnyad möjlighet att gå i fjällen, vilket jag tidigare gjorde på 70-talet. I Skåne där jag bor finns inga fjäll, så där blir det mest utflykter i Lunds kommun med fågelkikare, kamera och kaffetermos.

I den svenska fjällvärlden har det mest blivit vandringar i Sarek och Padjelanta som lockar med stora orörda naturområden. Djurlivet i dessa nationalparker intresserar mig också, och jag har bland annat gjort en del fågelinventeringar för Lunds Universitets räkning. Jag har också skrivit en bok för fjällbesökare: Vandringsturer i Sarek (utgiven på Vildmarksbiblioteket). De senaste åren har jag undersökt Präststigen, en gammal färdväg i Kvikkjokksfjällen. Dessa undersökningar har också resulterat i en bok som nu är utgiven och finns att köpa.

Under det senaste decenniet har det även blivit ett antal vinterturer på skidor i fjällvärlden. Att vistas en hel vecka (eller mer) i tält bland de snöklädda fjällen är en annorlunda och fascinerande upplevelse. Men jag och min kompis Anders tycks ha en märklig förmåga att hamna i snöstorm och oväder!

Det enkla livet i naturen tycker jag är mycket tilltalande. Bara ha med sig så mycket som får plats i en ryggsäck. Klara matlagning, brödbak och annat på friluftskök. Sova i tält med naturen på andra sidan tältväggen. Uppleva möten med fåglar och andra djur. Och ständigt bli fascinerad av naturens storslagenhet. Ofta har jag någon eller flera fjällvänner med på turen, men det händer ibland att jag reser helt själv.

När det gäller min aktivitetsnivå så varierar den under året. För det mesta är det nog Blå som stämmer bäst men vissa perioder är den säkert Röd (även om sportighet inte är något utmärkande drag för mig).

Användarnamn: fowwe

Intressen: Fågelskådning, Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Foto, Utrustning

Mer på profilsidan


Kategorier:

Etiketter:

Länkar:

Sarek dag 1: Lördagen 20 juni 2009

Jag och Anders G har sovit natten mellan fredag och lördag ca 6 km norr om Tarraloupalstugorna. Detta är egentligen andra dagen i Sarek, om man räknar gårdagen som den första. Vi vandrade då hitupp från Tarradalen. Men denna dag känns som den första riktiga Sarekdagen, och den är inbokad som inventeringsdag i Njoatsosvágge. Det är fåglar som ska inventeras.   

Inventeringen går till så att man promenerar utefter kanten på en ruta som är 2x2 km. Rutan är lagt med en statistisk metod, och ingen hänsyn har tagits till hur terrängen ser ut. Detta är dagens ruta:

Inventeringsrutan i Njoatsosvágge

Att gå hela rutan är alltså i bästa fall en promenad på 8 km, plus den sträcka det är till och från rutan. Vårt tält ligger vid den blå fyrkanten, och vi har ungefär 2 km promenad fågelvägen till punkten P1 där inventeringen ska starta. Det ser mycket brant ut på kartan vid P1, och det verkar osäkert om det går att börja precis där.

Promenaden är jobbig, eftersom det ligger många stora snöfält kvar. Snön har varierande bärighet, och de två kilometrarna tar mer än en timme att gå. När vi når kanten söder om Skiejákvárásj (vars topp felaktigt är angiven till 1275 på min BD10, det borde vara 1175) får vi den mest fantastiska utsikt ner i Njoatsosvágge.

Njoatsosvágge

Min misstanke om P1 visar sig stämma. Hela sluttningen som vetter åt öster är täckt av ett brant snöfält. Jag börjar därför min promenad ca 200 meter norr om P1. Det blir en långsam skråvandrning på snöfältet. Snön bär inte, utan jag sjunker ofta ner till låren eller midjan i snön. Under tiden räknar jag alla fåglar jag ser och hör.

Inventeringen börjar strax.

Fram till punkten mellan sjöarna noterar jag bland annat flera sjungande snösparvar, ängspiplärkor, stenskvättor och hela fyra fjällpipare. En av fjällpiparna låter sig fotograferas. Framme vid sjöarna flyger fyra mosnäppor omkring, och där finns också en silvertärna.

Fjällpipare 

Nu är det dags att ändra riktning och gå rakt åt öster, upp på sluttningen av Tjågnåristjåhkkå. Det är brant och vi ska upp över 500 höjdmeter. Terrängen är full av stenblock, men eftersom sluttningen ligger åt väster är den helt barsmält. Det är jobbigt men inte direkt svårt. Utsikten blir mer och mer överväldigande. Här är ganska lite fåglar, men rätt som det är svävar en havsörn förbi ovanför oss.

Uppför Tjågnåristjåhkkå.

Klockan 11 når vi punkt P5 som bildar hörn på rutan i NO. Fyra kilometer har alltså tagit oss 3½ timme. Nu ska vi gå rakt söderut. Det ser brant ut på kartan men är lättare i verkligheten. Under oss ligger ett stup som vi behändigt passerar på vår höga nivå. Strax kommer det gå nerför igen, ungefär 200 höjdmeter. Lutar kraftigt naturligtvis, men det är inte omöjligt. 

Därefter ska vi brant upp igen ett hundratal meter, och här är snön midjedjup. Det börjar ta ordentligt på krafterna. Framför ligger en höjdrygg som har skymt utsikten ner i Njoatsosvágge en bra stund nu, och det känns spännande att se vad som väntar bakom detta krön.

När kanten nås kommer vyn utan förvarning. Berget Bulkas står plötsligt bara där, svart och väldig på nära håll. Upplevelsen är lika påtaglig som ett tungt slag i magen. Det är knappt jag kan stå upprätt. (Det lilla fotot av mig sittande med Bulkas i bakgrunden gör inte denna syn rättvisa på något sätt.)

En vilostund.

Här måste vi ta det lugnt och hämta oss en stund. Landskapets skönhet och storslagenhet är närmast bedövande. Jag inser att jag har inventeringen att tacka för det. Utan den arbetsuppgiften hade jag troligen inte haft någon anledning att ta mig just hit.

Sedan fortsätter promenaden. Nu går det brant neråt igen. Sluttningen är barsmält, vilket syns på fotot. Vi ska ta oss ca en kilometer söderut och hamna nästan ända nere vid Alep Njoatsosjávvre.

Här stöter vi på problem som bara blir allt värre. Det lutar mer och mer, ändå lyckas vi hitta vägar att krångla oss vidare. Det går en bit till... sedan ytterligare en bit... och ännu en. Neråt, neråt. Ska det gå hela vägen?

Anders börjar bli misstänksam. Han tror att vi hamnat i en återvändsgränd. Jag har gått först en stund och har varit mer optimistisk. Men jag konstaterar att vi nu nått så brant sluttning att det börjar bli farligt. Om jag skulle halka och glida kommer jag troligen inte att kunna få stopp på mig själv. Och längre ner ser man plötsligt ingen sluttning mer. Det är bara en kant, och nedanför den kanten något helt okänt.

Vi är inga klättrare, och vi har heller ingen utrustning att säkra oss med.  Att fortsätta neråt verkar för farligt, och till och med en försiktig inspektionstur verkar väldigt riskabel. Att gå längre åt sydöst är heller inget alternativ, det ser bara ännu värre ut. Anders hade rätt: vi måste vända.

Här dyker nästa problem upp: Vilken väg kom vi egentligen? Det är brant och besvärligt överallt, och halka vill vi verkligen inte. Långsamt och mödosamt tar vi oss uppför, och det blir ungefär en kilometer krokig väg att gå tillbaka.

Anders uppför branten

Vår inventeringsrunda har vid det här laget gjort nästan slut på våra krafter. Visserligen har vi kunnat äta lite under tiden, men vi har ingen riktigt stabil middag med oss. På grund av det senaste hindret kommer också inventeringen att förlängas med minst 3 kilometer mycket arbetssam terräng. På slutet väntar dessutom en sträcka med skråvandring i snö uppför en brant bergssida.

Vi beslutar att avbryta. Det är fortfarande över 4 km tillbaka till lägret, och så gott som hela vägen är det pulsande i smältande snö. Strapatser att detta slag får mig att fundera på allvar om snöskor skulle vara bra att ha med i packningen. Vi behöver tre timmar för att gå sträckan till tältet. När vi kommer fram kl 17 är vi mycket hungriga.

Vi är också trötta, så trötta att vi inte orkar laga mat genast. Vi kryper ner i sovsäckarna, faller genast i sömn och sover en stund. Därefter gör vi nudelsoppa som förrätt till middagen. Sen somnar vi igen. Vi vaknar på nytt och lagar till en ordentlig huvudrätt. Och så en tupplur till. Slutligen efterrätt och kaffe innan nattsömnen vid midnatt.

En välbekant och älskad syn!

Jag tror inte att jag någonsin har varit lika trött under en fjälltur som efter denna dagspromenad. 

(Fotona där jag figurerar samt sista fotot är tagna av Anders Gudmundsson.)

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2009-09-27 16:39   BrittMarie
Trevlig läsning! Skönt att ni inte halkade och föll där i branterna utan klarade er helskinnade tillbaks! Beundrar er som har kunskap om fågelarter, jag är urdålig på det. Fina bilder, brännaren är riktigt läcker!
 
2009-09-27 17:05   Håkan Friberg
Beundransvärt och inspirerande. Det måste vara dubbelt kul att vandra med ett uppdrag av detta slag.
 
2009-09-27 17:08   thegedd
Fina bilder och intressant med fåglar, där mina kunskaper i dagsläget är = 0.
 
2009-09-27 20:03   annakari
Vilka eldsjälar ni är. Avundas samtidigt er att ni får se så fantastiska platser. Vilka fantastiska bilder! Jo, du det är inte bara sjön som suger.
 
2009-09-27 20:06   Thomas Traneving
Vilken tur att ni inte halkade. Bra med försiktighet.
 
2009-09-27 22:00   greenjuice
Vilken start på fjällturen! Tur att ni klarade er trots allt. Fina utsikter ni har upplevt! Nästa gång får ni ta med "backup-mat" så ni kan få energi när det blir nödvändigt.
 
2009-10-01 20:31   Skogsanna
Det sägs ju att det finns lögn, förbannad lögn och statistik. Blir det så här när man lägger ut en ruta med hjälp av statistik. Skönt att ni kom tillbaka helskinnade.
 
Svar 2009-10-01 21:13   fowwe
Anna, det här var ju en drastisk synpunkt ;-). Lögnen skulle väl då vara att rutan kunde inventeras med rimliga ansträngningar, vilket var det intryck vi fått från anvisningarna av den man som inventerat rutan en gång tidigare. Annars fyller statistiken den funktionen att fågelskådare inte själv får välja vilket område som ska genomsökas. Skulle man få göra detta val själv skulle det bli en övervikt för lättinventerade och fågelrika platser. Och då skulle resultatet säkert vara opålitligt rent vetenskapligt!
 
2010-03-05 14:45   dHANScan
Trevlig läsning - som att vara där själva. Jag räknade samma Standardrutt 24 juni 2003. Jag minns ALLA de svåra passager. Den sista branten som I uppgav att klivra nedåt klarade jag på något sätt men det var extremt svårt. Sammanlagt var det mindre snö och jag kan ha haft mera tur derigenom. Stakkar Er att ha över 2 km tillbaka till Er tält. Mittt tält stod bara ½ km NO för startpunkten och jag var i samma grad trött när jag kom tillbaka - min räkning tog 6½ timme. Fantastisk lite fåglar men minnevärdiga dom som var. Och utsikten var på hela rutten och från tältet legendariskt. Har för tillfället inte digitaliserad mina gamla foton - tyvärr.
Lycka Till,
Hans (DK)
 

Läs mer i bloggen

Hardeberga – vandringar i underskattad landsbygd

En så stor stad som Lund uppslukar lätt intresset hos dem som bor där. I ännu högre grad gäller detta den betydligt större staden Malmö. Det är lätt att upphöja livet i staden som mer intressant och mer betydelsefullt är livet i exempelvis en liten by (som kanske rentav är på väg att avfolkas).

Det finns något motsägelsefullt i en stor stads lockelse. Å ena sidan får man känslan av att det händer väldigt mycket, ett myllrande liv. Å andra sidan upplever man att staden är möjlig att få överblick över, att begripa sig på. Det senare är naturligtvis en illusion, till stor del skapad av arkitekturen som målar upp de stora linjerna för oss. Dessa skapar ordning och sammanhang åt det vi ser och döljer det mesta som finns bakom fasaderna. Vi får känslan att vi förstår. Men vem kan greppa ens en bråkdel av vad som sker bakom just dessa fasader? Inte ens i ett medelstort bostadshus är det möjligt.

Genvägen Nijákvágge – för den som har gott om tid

Det klichéartade talesättet ”genvägar är ofta senvägar” exemplifieras på ett utmärkt sätt av Nijákvágge som erbjuder en betydligt kortare väg jämfört med att runda norr om fjället Niják. Med detta vägval får vandraren uppleva en av Sareks veritabla bakgårdar, där frostsprängt stenskravel samlats i högar, drivor och fält. Med andra ord - oemotståndligt för varje Sarekvän!

Det är juli 2021 och jag befinner mig i norra delen av Ruohtesvágge. Lägerplatsen är min femte i Sarek denna varma och myggrika sommar. Men jag är inte ensam – tältet delar jag med min gode vän Anders. Inte den vanlige Anders, han som jag oftast har gått tillsammans med och som finns med i många av mina skriverier här på Utsidan. Nej, detta är en annan Anders. Lustigt nog är båda två professorer på Tekniska högskolan i Lund och känner varandra väl.

Den Stora Grå. Och om fasaden som rämnade

Lunds kommun har knappast rykte om sig att vara en skogskommun, men vi har faktiskt några ganska stora barrskogsområden. Ett av de största är Vombs fure som ligger precis söder om Vombsjön. För något tiotal år sedan hittade man tillfälligt en kringflygande lappuggla i den skogen. Och nu var det dags igen. På årets sista dag 2022 upptäcktes en individ på eftermiddagen, strax före skymningen. Men det var inte många fågelskådare som fick se den.

Lappugglan är normalt en norrlandsfågel – åtminstone har den alltid betraktats som det. Samtidigt kan den ibland förflytta sig långa sträckor vilket Ove Stefansson beskriver i sin bok Nordanskogens vagabond. Lappugglan. På senare tid har häckningar konstaterats så långt söderut som Blekinge.


Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.