Bloggar > Fowwes blogg > Sarek dag 1: Lördagen 20 juni ...

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Sarek dag 1: Lördagen 20 juni 2009

Jag och Anders G har sovit natten mellan fredag och lördag ca 6 km norr om Tarraloupalstugorna. Detta är egentligen andra dagen i Sarek, om man räknar gårdagen som den första. Vi vandrade då hitupp från Tarradalen. Men denna dag känns som den första riktiga Sarekdagen, och den är inbokad som inventeringsdag i Njoatsosvágge. Det är fåglar som ska inventeras.   

Inventeringen går till så att man promenerar utefter kanten på en ruta som är 2x2 km. Rutan är lagt med en statistisk metod, och ingen hänsyn har tagits till hur terrängen ser ut. Detta är dagens ruta:

Inventeringsrutan i Njoatsosvágge

Att gå hela rutan är alltså i bästa fall en promenad på 8 km, plus den sträcka det är till och från rutan. Vårt tält ligger vid den blå fyrkanten, och vi har ungefär 2 km promenad fågelvägen till punkten P1 där inventeringen ska starta. Det ser mycket brant ut på kartan vid P1, och det verkar osäkert om det går att börja precis där.

Promenaden är jobbig, eftersom det ligger många stora snöfält kvar. Snön har varierande bärighet, och de två kilometrarna tar mer än en timme att gå. När vi når kanten söder om Skiejákvárásj (vars topp felaktigt är angiven till 1275 på min BD10, det borde vara 1175) får vi den mest fantastiska utsikt ner i Njoatsosvágge.

Njoatsosvágge

Min misstanke om P1 visar sig stämma. Hela sluttningen som vetter åt öster är täckt av ett brant snöfält. Jag börjar därför min promenad ca 200 meter norr om P1. Det blir en långsam skråvandrning på snöfältet. Snön bär inte, utan jag sjunker ofta ner till låren eller midjan i snön. Under tiden räknar jag alla fåglar jag ser och hör.

Inventeringen börjar strax.

Fram till punkten mellan sjöarna noterar jag bland annat flera sjungande snösparvar, ängspiplärkor, stenskvättor och hela fyra fjällpipare. En av fjällpiparna låter sig fotograferas. Framme vid sjöarna flyger fyra mosnäppor omkring, och där finns också en silvertärna.

Fjällpipare 

Nu är det dags att ändra riktning och gå rakt åt öster, upp på sluttningen av Tjågnåristjåhkkå. Det är brant och vi ska upp över 500 höjdmeter. Terrängen är full av stenblock, men eftersom sluttningen ligger åt väster är den helt barsmält. Det är jobbigt men inte direkt svårt. Utsikten blir mer och mer överväldigande. Här är ganska lite fåglar, men rätt som det är svävar en havsörn förbi ovanför oss.

Uppför Tjågnåristjåhkkå.

Klockan 11 når vi punkt P5 som bildar hörn på rutan i NO. Fyra kilometer har alltså tagit oss 3½ timme. Nu ska vi gå rakt söderut. Det ser brant ut på kartan men är lättare i verkligheten. Under oss ligger ett stup som vi behändigt passerar på vår höga nivå. Strax kommer det gå nerför igen, ungefär 200 höjdmeter. Lutar kraftigt naturligtvis, men det är inte omöjligt. 

Därefter ska vi brant upp igen ett hundratal meter, och här är snön midjedjup. Det börjar ta ordentligt på krafterna. Framför ligger en höjdrygg som har skymt utsikten ner i Njoatsosvágge en bra stund nu, och det känns spännande att se vad som väntar bakom detta krön.

När kanten nås kommer vyn utan förvarning. Berget Bulkas står plötsligt bara där, svart och väldig på nära håll. Upplevelsen är lika påtaglig som ett tungt slag i magen. Det är knappt jag kan stå upprätt. (Det lilla fotot av mig sittande med Bulkas i bakgrunden gör inte denna syn rättvisa på något sätt.)

En vilostund.

Här måste vi ta det lugnt och hämta oss en stund. Landskapets skönhet och storslagenhet är närmast bedövande. Jag inser att jag har inventeringen att tacka för det. Utan den arbetsuppgiften hade jag troligen inte haft någon anledning att ta mig just hit.

Sedan fortsätter promenaden. Nu går det brant neråt igen. Sluttningen är barsmält, vilket syns på fotot. Vi ska ta oss ca en kilometer söderut och hamna nästan ända nere vid Alep Njoatsosjávvre.

Här stöter vi på problem som bara blir allt värre. Det lutar mer och mer, ändå lyckas vi hitta vägar att krångla oss vidare. Det går en bit till... sedan ytterligare en bit... och ännu en. Neråt, neråt. Ska det gå hela vägen?

Anders börjar bli misstänksam. Han tror att vi hamnat i en återvändsgränd. Jag har gått först en stund och har varit mer optimistisk. Men jag konstaterar att vi nu nått så brant sluttning att det börjar bli farligt. Om jag skulle halka och glida kommer jag troligen inte att kunna få stopp på mig själv. Och längre ner ser man plötsligt ingen sluttning mer. Det är bara en kant, och nedanför den kanten något helt okänt.

Vi är inga klättrare, och vi har heller ingen utrustning att säkra oss med.  Att fortsätta neråt verkar för farligt, och till och med en försiktig inspektionstur verkar väldigt riskabel. Att gå längre åt sydöst är heller inget alternativ, det ser bara ännu värre ut. Anders hade rätt: vi måste vända.

Här dyker nästa problem upp: Vilken väg kom vi egentligen? Det är brant och besvärligt överallt, och halka vill vi verkligen inte. Långsamt och mödosamt tar vi oss uppför, och det blir ungefär en kilometer krokig väg att gå tillbaka.

Anders uppför branten

Vår inventeringsrunda har vid det här laget gjort nästan slut på våra krafter. Visserligen har vi kunnat äta lite under tiden, men vi har ingen riktigt stabil middag med oss. På grund av det senaste hindret kommer också inventeringen att förlängas med minst 3 kilometer mycket arbetssam terräng. På slutet väntar dessutom en sträcka med skråvandring i snö uppför en brant bergssida.

Vi beslutar att avbryta. Det är fortfarande över 4 km tillbaka till lägret, och så gott som hela vägen är det pulsande i smältande snö. Strapatser att detta slag får mig att fundera på allvar om snöskor skulle vara bra att ha med i packningen. Vi behöver tre timmar för att gå sträckan till tältet. När vi kommer fram kl 17 är vi mycket hungriga.

Vi är också trötta, så trötta att vi inte orkar laga mat genast. Vi kryper ner i sovsäckarna, faller genast i sömn och sover en stund. Därefter gör vi nudelsoppa som förrätt till middagen. Sen somnar vi igen. Vi vaknar på nytt och lagar till en ordentlig huvudrätt. Och så en tupplur till. Slutligen efterrätt och kaffe innan nattsömnen vid midnatt.

En välbekant och älskad syn!

Jag tror inte att jag någonsin har varit lika trött under en fjälltur som efter denna dagspromenad. 

(Fotona där jag figurerar samt sista fotot är tagna av Anders Gudmundsson.)

Inlagt 2009-09-27 16:19 | Läst 8965 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2009-09-27 16:39   BrittMarie
Trevlig läsning! Skönt att ni inte halkade och föll där i branterna utan klarade er helskinnade tillbaks! Beundrar er som har kunskap om fågelarter, jag är urdålig på det. Fina bilder, brännaren är riktigt läcker!
 
2009-09-27 17:05   Håkan Friberg
Beundransvärt och inspirerande. Det måste vara dubbelt kul att vandra med ett uppdrag av detta slag.
 
2009-09-27 17:08   thegedd
Fina bilder och intressant med fåglar, där mina kunskaper i dagsläget är = 0.
 
2009-09-27 20:03   annakari
Vilka eldsjälar ni är. Avundas samtidigt er att ni får se så fantastiska platser. Vilka fantastiska bilder! Jo, du det är inte bara sjön som suger.
 
2009-09-27 20:06   Thomas Traneving
Vilken tur att ni inte halkade. Bra med försiktighet.
 
2009-09-27 22:00   greenjuice
Vilken start på fjällturen! Tur att ni klarade er trots allt. Fina utsikter ni har upplevt! Nästa gång får ni ta med "backup-mat" så ni kan få energi när det blir nödvändigt.
 
2009-10-01 20:31   Skogsanna
Det sägs ju att det finns lögn, förbannad lögn och statistik. Blir det så här när man lägger ut en ruta med hjälp av statistik. Skönt att ni kom tillbaka helskinnade.
 
Svar 2009-10-01 21:13   fowwe
Anna, det här var ju en drastisk synpunkt ;-). Lögnen skulle väl då vara att rutan kunde inventeras med rimliga ansträngningar, vilket var det intryck vi fått från anvisningarna av den man som inventerat rutan en gång tidigare. Annars fyller statistiken den funktionen att fågelskådare inte själv får välja vilket område som ska genomsökas. Skulle man få göra detta val själv skulle det bli en övervikt för lättinventerade och fågelrika platser. Och då skulle resultatet säkert vara opålitligt rent vetenskapligt!
 
2010-03-05 14:45   dHANScan
Trevlig läsning - som att vara där själva. Jag räknade samma Standardrutt 24 juni 2003. Jag minns ALLA de svåra passager. Den sista branten som I uppgav att klivra nedåt klarade jag på något sätt men det var extremt svårt. Sammanlagt var det mindre snö och jag kan ha haft mera tur derigenom. Stakkar Er att ha över 2 km tillbaka till Er tält. Mittt tält stod bara ½ km NO för startpunkten och jag var i samma grad trött när jag kom tillbaka - min räkning tog 6½ timme. Fantastisk lite fåglar men minnevärdiga dom som var. Och utsikten var på hela rutten och från tältet legendariskt. Har för tillfället inte digitaliserad mina gamla foton - tyvärr.
Lycka Till,
Hans (DK)
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar