I en forumtråd i våras ställde jag en fråga om det går att ta sig upp på Kanalberget i Ålkatj-massivet mitt inne i centrala Sarek. Jag har tyckt att detta område har verkat spännande, men som icke glaciärutrustad har jag tvekat om möjligheterna att ta sig in. De svar jag fick på min fråga var positiva: det ska gå!
Så det blev inplanerat på årets vandring. Den 23 juni var det dags, och vi startade från vår tältplats nedanför Nåites stup, nära Sarvesjokken och mitt för Ridanjunjesjågåsj.
Först vadade vi över Sarvesjokken på förmiddagen. Bra fart på vattnet, men inga problem att ta sig över. Kängorna fick tas av, vattnet gick till knäna.
Därefter en fin promenad på västra sidan om Ridanjunjesjågåsj nästan ända fram till glaciärkanten där jokken kommer ut. Denna vandring var oerhört vacker med Áhkájiegna framför oss hela tiden. Det var stort, alpint och vintrigt. De hängande glaciärerna på Sadelberget och Ridátjåhkkå var också väldigt läckra. En känsla av vildhet över området.

Vi styrkte oss med lunch innan vi fortsatte upp mot sadelpunkten mellan Dielmátjåhkkå och Kanalberget. Stigningen till denna punkt är brant och jobbig. Det var mycket snö, så vi gick på snöfält. Under snön var det storstenig blockterräng, och vi märkte att den var väldigt arbetsam att gå på (vi passerade några barmarksfläckar). Det underlättade troligen för oss att snön låg kvar.

Efter sadelpunkten blev det något lättare. Kanalbergets sluttning vetter här åt söder, så det var barmark nästan ända upp (syns på fotot ovan). Mer blockterräng, men inte lika jobbig som innan. Underbara områden med blommande isranunkel.

Utsikten söderut tog andan ur oss. Här såg vi hela Luohttoláhko, delar av Lullihavágge, Bielloriehppemassivet, Pårtemassivet, Rapadalen och så vidare. Allt ganska vintrigt i sin snöskrud. Vidare Sadelberget, Áhkájiegna och Ridátjåhkkå på nära håll.

Vi var väldigt spända på vad vi skulle få se åt norr när vi väl nådde toppen.
Men problem började dyka upp. Den soliga dagen började få lågt i tak. Moln kondenserade vid Sadelberget och det spred sig till topparna omkring, däribland vårt Kanalberg. Skulle vi hinna upp i tid?

Vi hann nästan. De sista 50 höjdmetrarna gick i dimma. Toppen själv hade en hjässa av flera meter tjock snö med en hängdriva åt öster. När vi kom upp visade GPS:en att vi var 1943 möh, vilket innebar att vi var betydligt över högsta punkten!

Så vi fick inte se utsikten åt norr, vilken säkert hade varit lika fantastisk som åt söder. Men vi var väldigt nöjda ändå över allt fint vi sett. Däremot var vi ganska trötta på att gå bland stenblock.
Men hem måste vi. Vi värmde lite soppa nedanför molnen och hoppades att de skulle försvinna. Men de låg kvar, så vi gick nerför berget och upptäckte att en snöskoter tidigare på våren hade körts tvärs över sadelpunkten och dykt nerför den branta sluttningen mot glaciärjokken. Såg inte så roligt ut.
När vi vid 23-tiden vadade över Sarvesjokken för andra gången hade den huggtänderna ute. Nu gick vattnet över knäna, och det var stor kraft i den. Så den krävde mycket mer koncentration än tidigare. Trötta och nöjda avslutade vi dagen med en god middag. Och Kanalberget rekommenderar vi gärna till andra som vill upp och se sig omkring i Ålkatj.




Tack för strålande inspiration i text och bild om mitt favoritmassiv Ålkatj! Sjön 1410 är särskilt underbar, och det gäller även den centrala landtungan mellan de båda gigantiska glaciärerna. I år kommer jag och min son Nimrod ha god chans på Axel Hambergs favorittopp Skårvatjåhkkå 1881 i norra Ålkatj, men Kanalberget 1937 och den berömda vindkanalen får tyvärr vänta. Med vänlig hälsning Tristan
Hopps! Hur kunde jag missa det här inlägget? Kanontips!
Tack för intressant läsning! Jag och en kusin var upp på Kanalberget 1981 och hade som ni oturen att hamna i ett moln.
Eftersom den senaste lasermätningen anger Kanalbergets höjd till 1946 meter så var ni aldrig ovanför densamma. :-)
Kul att du hittade hit! Och tack och lov för lasermätningar. Då var det alltså ingen fara att den översta toppen och snön ovanpå lättat från markytan. :-D
Sedan kan man fundera över vilken noggrannhet en gps har just ifråga om höjden. Jag har vissa gånger fått betydligt märkligare angivelser från denna gamla eTrex än här.
Det träningsur jag numera bär med mig (Suunto 9) håller reda på exakt hur jag går och om jag väljer programmet "vandring" så mäter det höjden mycket noga. Det har bara skiljt mellan 0 och 3 meter mot de på kartan angivna värdena.