Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Har under 2000-talet fått förnyad möjlighet att gå i fjällen, vilket jag tidigare gjorde på 70-talet. I Skåne där jag bor finns inga fjäll, så där blir det mest utflykter i Lunds kommun med fågelkikare, kamera och kaffetermos.

I den svenska fjällvärlden har det mest blivit vandringar i Sarek och Padjelanta som lockar med stora orörda naturområden. Djurlivet i dessa nationalparker intresserar mig också, och jag har bland annat gjort en del fågelinventeringar för Lunds Universitets räkning. Jag har också skrivit en bok för fjällbesökare: Vandringsturer i Sarek (utgiven på Vildmarksbiblioteket). De senaste åren har jag undersökt Präststigen, en gammal färdväg i Kvikkjokksfjällen. Dessa undersökningar har också resulterat i en bok som nu är utgiven och finns att köpa.

Under det senaste decenniet har det även blivit ett antal vinterturer på skidor i fjällvärlden. Att vistas en hel vecka (eller mer) i tält bland de snöklädda fjällen är en annorlunda och fascinerande upplevelse. Men jag och min kompis Anders tycks ha en märklig förmåga att hamna i snöstorm och oväder!

Det enkla livet i naturen tycker jag är mycket tilltalande. Bara ha med sig så mycket som får plats i en ryggsäck. Klara matlagning, brödbak och annat på friluftskök. Sova i tält med naturen på andra sidan tältväggen. Uppleva möten med fåglar och andra djur. Och ständigt bli fascinerad av naturens storslagenhet. Ofta har jag någon eller flera fjällvänner med på turen, men det händer ibland att jag reser helt själv.

När det gäller min aktivitetsnivå så varierar den under året. För det mesta är det nog Blå som stämmer bäst men vissa perioder är den säkert Röd (även om sportighet inte är något utmärkande drag för mig).

Användarnamn: fowwe

Intressen: Fågelskådning, Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Foto, Utrustning

Mer på profilsidan


Kategorier:

Etiketter:

Länkar:

Upp på (och ovanför) Kanalberget!

I en forumtråd i våras ställde jag en fråga om det går att ta sig upp på Kanalberget i Ålkatj-massivet mitt inne i centrala Sarek. Jag har tyckt att detta område har verkat spännande, men som icke glaciärutrustad har jag tvekat om möjligheterna att ta sig in. De svar jag fick på min fråga var positiva: det ska gå!

Så det blev inplanerat på årets vandring.  Den 23 juni var det dags, och vi startade från vår tältplats nedanför Nåites stup, nära Sarvesjokken och mitt för Ridanjunjesjågåsj.

Först vadade vi över Sarvesjokken på förmiddagen. Bra fart på vattnet, men inga problem att ta sig över. Kängorna fick tas av, vattnet gick till knäna.

Därefter en fin promenad på västra sidan om Ridanjunjesjågåsj nästan ända fram till glaciärkanten där jokken kommer ut.  Denna vandring var oerhört vacker med Áhkájiegna framför oss hela tiden. Det var stort, alpint och vintrigt. De hängande glaciärerna på Sadelberget och Ridátjåhkkå var också väldigt läckra. En känsla av vildhet över området.

Áhkájiegna

Vi styrkte oss med lunch innan vi fortsatte upp mot sadelpunkten mellan Dielmátjåhkkå och Kanalberget. Stigningen till denna punkt är brant och jobbig. Det var mycket snö, så vi gick på snöfält. Under snön var det storstenig blockterräng, och vi märkte att den var väldigt arbetsam att gå på (vi passerade några barmarksfläckar). Det underlättade troligen för oss att snön låg kvar.

Mot toppen!

Efter sadelpunkten blev det något lättare. Kanalbergets sluttning vetter här åt söder, så det var barmark nästan ända upp (syns på fotot ovan). Mer blockterräng, men inte lika jobbig som innan. Underbara områden med blommande isranunkel.

Isranunkel

Utsikten söderut tog andan ur oss. Här såg vi hela Luohttoláhko, delar av Lullihavágge, Bielloriehppemassivet, Pårtemassivet, Rapadalen och så vidare. Allt ganska vintrigt i sin snöskrud. Vidare Sadelberget, Áhkájiegna och Ridátjåhkkå på nära håll.

I mitten Nåite, bakom Luohttoláhko.

Vi var väldigt spända på vad vi skulle få se åt norr när vi väl nådde toppen.

Men problem började dyka upp. Den soliga dagen började få lågt i tak. Moln kondenserade vid Sadelberget och det spred sig till topparna omkring, däribland vårt Kanalberg. Skulle vi hinna upp i tid?

Inte långt kvar!

Vi hann nästan. De sista 50 höjdmetrarna gick i dimma. Toppen själv hade en hjässa av flera meter tjock snö med en hängdriva åt öster. När vi kom upp visade GPS:en att vi var 1943 möh, vilket innebar att vi var betydligt över högsta punkten!

Detta var ju ett antiklimax.

Så vi fick inte se utsikten åt norr, vilken säkert hade varit lika fantastisk som åt söder. Men vi var väldigt nöjda ändå över allt fint vi sett. Däremot var vi ganska trötta på att gå bland stenblock.

Men hem måste vi. Vi värmde lite soppa nedanför molnen och hoppades att de skulle försvinna. Men de låg kvar, så vi gick nerför berget och upptäckte att en snöskoter tidigare på våren hade körts tvärs över sadelpunkten och dykt nerför den branta sluttningen mot glaciärjokken.  Såg inte så roligt ut.

När vi vid 23-tiden vadade över Sarvesjokken för andra gången hade den huggtänderna ute. Nu gick vattnet över knäna, och det var stor kraft i den. Så den krävde mycket mer koncentration än tidigare. Trötta och nöjda avslutade vi dagen med en god middag. Och Kanalberget rekommenderar vi gärna till andra som vill upp och se sig omkring i Ålkatj.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2009-07-09 20:43   Tempest
Tack för strålande inspiration i text och bild om mitt favoritmassiv Ålkatj! Sjön 1410 är särskilt underbar, och det gäller även den centrala landtungan mellan de båda gigantiska glaciärerna. I år kommer jag och min son Nimrod ha god chans på Axel Hambergs favorittopp Skårvatjåhkkå 1881 i norra Ålkatj, men Kanalberget 1937 och den berömda vindkanalen får tyvärr vänta. Med vänlig hälsning Tristan
 
2009-08-21 17:46   Håkan Friberg
Hopps! Hur kunde jag missa det här inlägget? Kanontips!
 
2023-05-01 19:54   hansnydahl
Tack för intressant läsning! Jag och en kusin var upp på Kanalberget 1981 och hade som ni oturen att hamna i ett moln.
Eftersom den senaste lasermätningen anger Kanalbergets höjd till 1946 meter så var ni aldrig ovanför densamma. :-)
 
Svar 2023-05-02 16:21   fowwe
Kul att du hittade hit! Och tack och lov för lasermätningar. Då var det alltså ingen fara att den översta toppen och snön ovanpå lättat från markytan. :-D
Sedan kan man fundera över vilken noggrannhet en gps har just ifråga om höjden. Jag har vissa gånger fått betydligt märkligare angivelser från denna gamla eTrex än här.
 
Svar 2023-05-16 16:32   hansnydahl
Det träningsur jag numera bär med mig (Suunto 9) håller reda på exakt hur jag går och om jag väljer programmet "vandring" så mäter det höjden mycket noga. Det har bara skiljt mellan 0 och 3 meter mot de på kartan angivna värdena.
 

Läs mer i bloggen

Hardeberga – vandringar i underskattad landsbygd

En så stor stad som Lund uppslukar lätt intresset hos dem som bor där. I ännu högre grad gäller detta den betydligt större staden Malmö. Det är lätt att upphöja livet i staden som mer intressant och mer betydelsefullt är livet i exempelvis en liten by (som kanske rentav är på väg att avfolkas).

Det finns något motsägelsefullt i en stor stads lockelse. Å ena sidan får man känslan av att det händer väldigt mycket, ett myllrande liv. Å andra sidan upplever man att staden är möjlig att få överblick över, att begripa sig på. Det senare är naturligtvis en illusion, till stor del skapad av arkitekturen som målar upp de stora linjerna för oss. Dessa skapar ordning och sammanhang åt det vi ser och döljer det mesta som finns bakom fasaderna. Vi får känslan att vi förstår. Men vem kan greppa ens en bråkdel av vad som sker bakom just dessa fasader? Inte ens i ett medelstort bostadshus är det möjligt.

Genvägen Nijákvágge – för den som har gott om tid

Det klichéartade talesättet ”genvägar är ofta senvägar” exemplifieras på ett utmärkt sätt av Nijákvágge som erbjuder en betydligt kortare väg jämfört med att runda norr om fjället Niják. Med detta vägval får vandraren uppleva en av Sareks veritabla bakgårdar, där frostsprängt stenskravel samlats i högar, drivor och fält. Med andra ord - oemotståndligt för varje Sarekvän!

Det är juli 2021 och jag befinner mig i norra delen av Ruohtesvágge. Lägerplatsen är min femte i Sarek denna varma och myggrika sommar. Men jag är inte ensam – tältet delar jag med min gode vän Anders. Inte den vanlige Anders, han som jag oftast har gått tillsammans med och som finns med i många av mina skriverier här på Utsidan. Nej, detta är en annan Anders. Lustigt nog är båda två professorer på Tekniska högskolan i Lund och känner varandra väl.

Den Stora Grå. Och om fasaden som rämnade

Lunds kommun har knappast rykte om sig att vara en skogskommun, men vi har faktiskt några ganska stora barrskogsområden. Ett av de största är Vombs fure som ligger precis söder om Vombsjön. För något tiotal år sedan hittade man tillfälligt en kringflygande lappuggla i den skogen. Och nu var det dags igen. På årets sista dag 2022 upptäcktes en individ på eftermiddagen, strax före skymningen. Men det var inte många fågelskådare som fick se den.

Lappugglan är normalt en norrlandsfågel – åtminstone har den alltid betraktats som det. Samtidigt kan den ibland förflytta sig långa sträckor vilket Ove Stefansson beskriver i sin bok Nordanskogens vagabond. Lappugglan. På senare tid har häckningar konstaterats så långt söderut som Blekinge.


Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.