Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Har under 2000-talet fått förnyad möjlighet att gå i fjällen, vilket jag tidigare gjorde på 70-talet. I Skåne där jag bor finns inga fjäll, så där blir det mest utflykter i Lunds kommun med fågelkikare, kamera och kaffetermos.

I den svenska fjällvärlden har det mest blivit vandringar i Sarek och Padjelanta som lockar med stora orörda naturområden. Djurlivet i dessa nationalparker intresserar mig också, och jag har bland annat gjort en del fågelinventeringar för Lunds Universitets räkning. Jag har också skrivit en bok för fjällbesökare: Vandringsturer i Sarek (utgiven på Vildmarksbiblioteket). De senaste åren har jag undersökt Präststigen, en gammal färdväg i Kvikkjokksfjällen. Dessa undersökningar har också resulterat i en bok som nu är utgiven och finns att köpa.

Under det senaste decenniet har det även blivit ett antal vinterturer på skidor i fjällvärlden. Att vistas en hel vecka (eller mer) i tält bland de snöklädda fjällen är en annorlunda och fascinerande upplevelse. Men jag och min kompis Anders tycks ha en märklig förmåga att hamna i snöstorm och oväder!

Det enkla livet i naturen tycker jag är mycket tilltalande. Bara ha med sig så mycket som får plats i en ryggsäck. Klara matlagning, brödbak och annat på friluftskök. Sova i tält med naturen på andra sidan tältväggen. Uppleva möten med fåglar och andra djur. Och ständigt bli fascinerad av naturens storslagenhet. Ofta har jag någon eller flera fjällvänner med på turen, men det händer ibland att jag reser helt själv.

När det gäller min aktivitetsnivå så varierar den under året. För det mesta är det nog Blå som stämmer bäst men vissa perioder är den säkert Röd (även om sportighet inte är något utmärkande drag för mig).

Användarnamn: fowwe

Intressen: Fågelskådning, Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Foto, Utrustning

Mer på profilsidan


Kategorier:

Etiketter:

Länkar:

I Sareks utkanter 2 (24 - 25 juni)

Dag 3 (fortsättning).

Där stod jag alltså vid kanten av den kraftigt brusande Standárjåhkå och förfärades över hur mycket vatten det var i den. Eftersom jag inte kunde tänka mig att det gick att komma över någonstans hade jag redan börjat planera min återfärd till Kvikkjokk. Men jag kunde ju lika gärna undersöka hur jokken såg ut nedströms när jag ändå var där. Jag såg åt det hållet och konstaterade att jokken gjorde en kraftig krök längre ner. Det såg också ut som det låg en nedfallen trädstam nere i fåran.

Eter det inledande vadet (1) hade jag alltså hamnat på en liten ö, tätt bevuxen med buskar och små träd. Jag banade väg genom snåren och vadade den lilla strida fåran en gång till (2). Sedan följde jag jokken genom knölig och tät terräng ner till kröken. Men något nedfallet träd såg jag inte till, det måste jag ha tagit miste på. Gick ytterligare en bit, och nu stod jag vid en ny liten fåra. Här var åter en delning, och den fåran var inte svår att komma över (3). Jag gick nu vidare på en ö och tog mig fram till andra sidan denna ö så jag kunde se den stora fåran. Vadade över till en ny ö (4) och så återstod den sista fåran (5). Naturligtvis var det den som var den stora, och den såg dessutom ut att ha sitt mesta vatten vid den bortre stranden. Men det var relativt brett och såg inte omöjligt ut.  Jag var ganska säker på att man kunde ge sig ut i strömmen utan att spolas iväg. Några farligheter i form av fall eller stenar nedströms fanns inte utan jokken rann ut i det flacka myrlandet. Nu fick jag nytt hopp: här borde man kunna vada!

Ovan: Karta över mina irrvägar kring Standárjåhkå. Den gröna kvadraten visar det ungefärliga läget på min tältplats.

Numera vadar jag med två alustavar, vilket innebär att jag har fyra stödpunkter på bottnen, fötterna inräknade. Här kunde jag bara flytta en stödpunkt i taget, mycket långsamt. Strömmen var stark och djupet betydande. Hur svårt vadet var vill jag inte beskriva i detalj för att inte misstänkas vara ett dåligt föredöme ;-). Det gick bara att gå snett motströms.  På andra stranden växte en liten björk vågrätt ut över vattnet. Den grep jag tag i och använde för att hala mig förbi den sista djupa metern. Och sedan kravlade jag upp på stranden. Jag var över!

Foto över vadstället efter att jag kommit över och packat upp kameran. Den liggande lilla björken som hjälpte mig syns rakt bakom mitt liggunderlag.

Naturen är stigen

Under gårdagen hade jag följt skogskanten och naturligt passerat flera fritidsstugor i Änok. Den sista biten fram till Standárjåhkå var inte lika självklar, och jag hade inte sett någon stig föregående kväll. Efter vadet denna dag fanns det definitivt ingen, här tog vildmarken över.

Foto: Efter vadningen möttes jag av örtrik lövskog. Liknande terräng har jag ofta tagit mig fram i, bland annat i Tarradalen, Rapadalen och Tjuolldadalen. Den blockrika barrskogen var inte långt borta här.

Huvudriktningen var klar: nordväst. Utefter Njoatsosjåhkå, i den mån terrängen tillät. Skogspartier, myrland, vattenkanaler, videsnår och så vidare fick ge anvisningar om vägen. Och när det nu inte fanns någon stig fick hela naturen fungera som stig. Maximal frihet. Bara se till att man rörde sig åt rätt väderstreck.

Kunde jag bara hålla de envisa myggen på avstånd skulle det nog bli riktigt fint. Men de märkte genast när myggoljan tappade kraften, då var de på en direkt. Jag snörde på kängorna och behöll regnställsbyxorna utanpå mina bara ben, både för myggens och den fuktiga terrängens skull.

Foto: naturtyperna växlade. Ibland lövskog och videsnår. Ibland myr och någon kanal man måste gå runt. Ibland barrskogen, där oftast också blockterrängen härskade.

Foto: En stämningsfull myr med en underbart vacker torrfura som prydnad. I bakgrunden Vállevárre och Vallespiken.

Vandringen väster om bergsknallen Tjoares var bitvis arbetsam i stenig och tät skogsterräng. Vädret var opålitligt, det var ganska varmt men ändå småregnigt. Precis som föregående dag. Myggen var värre än någonsin, och när jag stannade vid ett tillfälle surrade de som en uppretad bisvärm omkring mig. Har aldrig upplevt något liknande. Jag längtade till befrielsen uppe på kalfjället men visste att jag inte kunde komma dit på minst 2 dagar. Så det var bara att streta på och försöka njuta av det fina som ju fanns här och var.

Foto: En myr jag passerade senare på dagen. Här blev jag ordentligt utskälld av två gluttsnäppor.

Utmed Noatsosjåhkå

Lunchen åt jag när jag vid ett tillfälle kom fram till Njoatsosjåhkå. Fåran var bred och överfull av grått glaciärvatten. När köket var uppsatt kom ett envist regn, så det blev lunch sittande i regnstället. Men sådana rutiner hade vid det här laget redan hunnit bli standardprocedur och påverkade inte min planering för hur jag skulle vandra vidare. Det var inte långa stunder det var uppehållsväder denna dag.

Foto: En bit av Njoatsosjåhkå. Här kunde jag gå nära strandkanten men det var inte alltid som terrängen tillät det. Som synes befinner jag mig fortfarande i barrskogsregionen.

Foto: Njoatsosjåhkå. Till höger i bild ser man en sluttning. Det är Tjoares. Vattnet i förgrunden är en liten kanal som inte vållade några svårigheter att gå runt.

Vid ett tillfälle, strax efter halv nio på kvällen, kom jag invid strandkanten igen. Det var mycket gräs och örter på bägge sidor. I det höga gräset på motsatta stranden låg en älgko och viftade bort insekter med öronen. Hon brydde sig inte det minsta om mig. Just då var det hög lufttfuktighet,  min kamera gjorde inställningar helt på egen hand och började ta svartvita bilder.

Jag närmade mig sedan Maderjåhkå. Denna bestod av två fåror som bägge var för djupa för mina kängor. Jag fick snöra av dem och ta ut sulor och sockar. Men några problem att vada var det inte. Nu hade jag för gott lämnat barrskogsregionen.

Foto: Den lilla kanalen från sjö 476 på fjällkartan ut till Njoatsosjåhkå. Denna å hade jag haft funderingar om redan vid planeringen (jag skrev om det i ett blogginlägg i april). Som jag misstänkte då kunde jag inte ta mig över den på något enkelt sätt. Jag följde dess vindlande lopp uppströms tills jag såg den lilla sjön en bit bort. Då fann jag en stor sten mitt i fåran. Med två stora kliv var jag över. Sluttningen i bakgrunden på fotot tillhör Sähkoknuohkke. Och ser man på: fint väder!

Efter ån genade jag genom björkskogen mot Njoatsosjåhkå, vilket innebar att jag kom flera hundra meter vid sidan om den. Det började bli dags att hitta en lägerplats. Jag gick ytterligare någon kilometer och fick syn på jokken, men stränderna var branta där och jag höll mig en liten bit upp i sluttningen. Men strax fann jag en bra plats nära stranden, vid den ö som är utritad på fjällkartan. Här fanns rester av en eldstad, vilket jag inte sett någon annanstans under dagen.

Foto av Njoatsosjåhkå, taget från min lägerplats (följande dag). Den lilla ön syns i mitten. Eftersom jokken var så överfull hade jag börjat kalla den Njoatsosädno. Bergen i bakgrunden tillhör Tjuolldas östsluttning.

I min dagbok den kvällen skrev jag bland annat: "Det mesta är fuktigt sedan igår. Kikaren immar igen, ibland även kameran. Tältet har varit blött de tidigare gångerna jag packat ner det. Myggen är förfärliga."

Vid lägerplatsen upptäckte jag en annan sak. Mitt myggmedel började ta slut. Jag hade bara tagit med mig en flaska Djungelolja, och den hade varit halvfull. Nu var det inte mycket kvar. Det var inte bra. Och jag fick absolut inte tappa flaskan. Den  var nämligen förutsättningen för att kunna behålla min mentala hälsa och inte övermannas av komplett vansinne. Jag antecknade till kommande färder att jag måste ha backup. Och att jag skulle ta med det myggnät som låg hemma och som jag nästan aldrig använt.

Jag beslöt också att jag måste spara och att jag i forsättningen bara kunde använda medlet när jag tog längre pauser, inte när jag vandrade. Det var nämligen många kilometer med björkskog och vide kvar innan jag kunde nå kalfjället.

Dagens etapp: ca 9,5 km.

Dag 4 (tisdagen 25 juni)

Foto av lägerplatsen. Kameran är riktad åt nordväst, och den sluttning man ser är utlöparen åt väster från Sähkok 1143.

Kanjonen

Det var färre mygg vid lägerplatsen på morgonen än vad det varit i barrskogen, men jag noterade i dagboken att de ändå var många. Vädret var bra och mina saker började torka upp.

Första etappen denna dag gick över en blöt myr. Därefter var det blandad natur med snårig björkskog, videkärr, översilningsmarker och så vidare. Det gick långsamt uppför, men i björkskogen la jag inte märke till det eftersom det alltid gick lite uppför och nedför. På fjällkartan ser man dock att det går ganska ordentligt uppför strax före de två jokkar som kommer från Sähkok 1143 och 1220. Dessa jokkar var helt oproblematiska, bara att gå över.

När jag kom ut ur skogen, flera hundra meter från jokken, befann jag mig på en klippig höjd utan träd. Bakåt var en vidunderlig vy mot Tjoares och all den skog jag gått genom de senaste dagarna. Snart kom också en skön vind söderifrån. Alla myggorna blåste bort. Vilken befrielse!

Foto från klipporna mot söder, med Tjoares som dominerande knalle i fjärran. En vy som inte många fjällvandrare sett. Det kändes ofattbart att jag befunnit mig söder om den så sent som på eftermiddagen föregående dag.

Framför mig, strax till höger i färdriktningen, fanns en stor kanjon där Njoatsosjåhkå störtade ner med full kraft. Stranden var hög och klippig en lång sträcka och det hade knappast varit möjligt att följa stranden.

Foto av kanjonen.

Viltstigarna

Från klipporna, som ligger diagonalt i landskapet, tog jag mig snett uppåt till björkskogen. Hamnade i en del stenskravel men kom förbi. Efterhand kom jag naturligt ner till Njoatsosjåhkå längre fram. Jag fann en strandstig som var bra att följa en bit. Man kunde stöta på viltstigar även i skogen och på myrarna.

Foto: En av de talrika viltstigar som var till stor hjälp, särskilt när terrängen var tät och snårig. Vid ett tillfälle, när jag följde en viltstig över en myr, reste plötsligt en älgko sig upp hundra meter framför mig. Vi tittade tyst på varandra. Nästan genast drog hon sig skymdsamt in i björkskogen och försvann.

Foto från min lunchpaus vid stranden. I bakgrunden sticker Goabrekbákte ut som ett hörn i Njoatsosvágge. Långt borta skymtar Ryggåsberget.

Vadstället över Njoatsojåhkå

Under min planering hade jag som mitt mest ambitiösa alternativ att ta mig över Njoatsojåhkå ungefär väster om Sähkok 1143 för att sedan gå söderut igen, runda söder om Ruotevare (Ruovddevárre) och följa Tjuoldajåhkå åt nordväst. Gissa tre gånger om jag hade lust att tampas med myggen och snåren mer än jag redan gjort?

Men frågan var egentligen avgjord långt tidigare, när jag såg vattenmängden i "Njoatsosädno". I höstas hade Anders och jag funnit följande vadställe:

Foto ovan är taget från den västra sidan, och på den östra stranden ser man en avlång liten ö. Hitom ön är det så grunt på ett ställe att stenbotten sticker upp (det var ändå ganska mycket vatten vid tillfället). Fotot nedan visar samma ställe, som jag nu passerade på den östra stranden:

Vattnet nådde långt upp på videbuskarna, och bottnen syntes inte ens när jag tittade rakt ner i vattnet. Stenen mitt i strömmen fanns inte med på föregående foto, men jag har den på en film som jag tog i höstas. Jag bedömer att vattennivån kan ha varit ca 3-4 dm högre nu (kanske mer).

Fram till Ruopsokjåhkå

De sista 2-3 kilometrarna fram till Ruopsokjåhkå var de snårigaste. Det var både kraftiga videsnår och björkskogen som var knepiga. Detta hade jag inte väntat mig, jag trodde att terrängen skulle bli enklare ju längre upp jag kom. Se nedanstående foto, taget inifrån ett björkparti. Ibland fanns det någon viltstig man kunde hamna på med oftast inte.

Fotot är taget på ett ställe där jag fann spår av mänsklig framfart. Det låg nämligen en gammal gymnastiksko på marken.

Att befinna sig i så tät björkskog som ovanstående foto visar kan framkalla en känsla av desperation om man misstänker att de närmaste kilometrarna ser ut på samma sätt. Men så illa är det sällan. Min metod är att se framåt 5, 10 eller 20 meter för att se åt vilket håll det finns öppningar. Sedan går jag ditåt. Under tiden upptäcker jag nya öppningar lite längre fram. Till slut är jag ute ur dungen.

Någonstans under denna sträcka pausade jag och sände sms till min säkerhetsansvarige och meddelade var jag var (detta hade jag gjort föregående dag också). Jag tog till och med ett foto med mobilen och fick iväg det efter flera försök. Därefter gick jag vidare och det dröjde inte länge förrän jag närmade mig Ruopsokjåhkå.

Foto: Ruopsokjåhkå i förgrunden. Precis som fjällkartan anger består den av två strömfåror som är lätta att komma över strax innan de rinner ut i Njoatsosjåhkå. När jag kommit så här långt var alla svårigheter över.

Terrängen vid Ruopsokjåhkås strömfåror är den blandning av småbuskar och gräs som är vanliga i denna del av Njoatsosvágge. Enkelt att finna tältplatser. Jag ville dock vidare och gick fram till strandkanten strax söder om punkt 638 på fjällkartan (öster om Goabrekbákte). Där satte jag upp tältet, i skydd av en liten kulle som tog det mesta av den kraftiga vinden, som nu kom norrifrån. Myggen hade inte besvärat mig alls de sista timmarna.

Dagens etapp: ca 9 km.

Funderingar om mitt vägval

Efter Ruopsokjåhkå är vägen vidare på östra sidan av Njoatsosjåhkå väl etablerad, om än inte fullständigt beskriven. Den väg jag gick, genom Kamajokks NR, genom Änok och upp till Ruopsokjåhkå, har kort nämnts av Axel Hamberg och Edvin Nilsson (som jag skrev om i ett blogginlägg i april). Ingen av dem tycks ha använt sig av den hela vägen. Det kan vara på sin plats att sammanfatta min erfarenheter av denna väg.

1. När det gäller vattenhinder är det endast Standárjåhkå som utgör ett svårt hinder. Och då framför allt vid högvatten, annars går den bra att komma över (enligt brigas här på Utsidan).

2.Terrängen är omväxlande hela tiden. Vid partier med myrar och sankmark drog jag mig konsekvent upp till barrskogskanten som ofta var blockig. När barrskogen tar slut och ersätts av lövskog går man lämpligen i kanten på myrarna, men ofta kan man enkelt gå rakt över.

3. De "stora täta enrissnår" som Edvin Nilsson nämner såg jag inte skymten av. Kanske finns de högre upp på sluttningen än vad jag gick. Däremot var björkskogen och videsnåren bitvis mycket täta norr om kanjonen och upp till Ruopsokjåhkå.

4. Stigar i vanlig mening finns inte, men efter kanjonen hade jag oerhörd nytta av de älgspår och viltstigar som ofta dök rakt in i täta snår och ledde mig ut på andra sidan. Vissa sträckor fanns viltstigar utmed jokkstranden, och när de var som bäst blev de härliga strandstigar.

Foto: Strandpromenad utmed Njoatsojåhkå. Här följde jag en viltstig som skymtar i gräset. 24 juni.

5. Att gå över Pårek är längre men tar troligen alltid kortare tid. Man behöver ju inte fundera över vägvalet och man kan hålla en hög fart. Regn, mygg och vatten drog ner tempot för min egen del, förutom hinder i terrängen. Jag ägnade också mycket tid åt fotografering.  Denna väg tar man inte för att vinna tid utan av andra skäl.

Sammanfattningsvis är denna väg inget man behöver vara rädd för, men man måste vara utrustad med en stor portion envishet. Man bör förlägga färden till en tid när myggen är borta och det inte är höga vattennivåer. På grund av älgjakten i september ska man inte gå genom Kamajokks NR och Änok just då. Det kan vara långt mellan lämpliga tältplatser, något man bör tänka på i augusti när mörkret kommer på kvällarna.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2013-07-10 14:47   Bandersson
Fantastiskt. Jag förstår att du i din ensamhet var plågad av diverse ohyra men när jag ser på dina bilder slås jag av hur vackert det är. Den stämningsfyllda myren och kanjonen - vilka platser. Och viltstigarna i detta "orörda" landskap. Som du skrev i en kommentar - Egentligen är det här en del av ett stort skogsområde som jag skulle vilja tillbringa många dagar och tillfällen i. Komma skogen "inpå livet". Din berättelse och dina bilder förmedlar tydligt pekpinnen till oss oroliga människor - stanna upp, vänta, ta ett djupt andetag och koka lite kaffe.
 
Svar 2013-07-16 00:16   fowwe
Vackert, ja verkligen! Nog önskade jag många gånger att jag kunde upplevt det utan mygg. De tog en hel del uppmärksamhet. Men jag var hela tiden medveten om att naturen omkring mig var vacker på det där vilda, oordnade sättet. Men mer än så. Det var på något sätt en känsla av att vara "hemma" i naturen (trots att mycket var nytt) vilket framkallade en slags vänskap till den. Jag känner ofta så när jag befinner mig i stor natur. Naturen hemmavid är fin men för liten, den ger inte samma djupa mentala resonans.

Och snart ska du själv upp i liknande områden! Det ska bli spännande att så småningom ta del av dina intryck och äventyr. För det får man väl kalla upplevelserna i dessa områden.
 
2013-07-10 14:52   Anders_sthlm
Ja, tänk. Vilken fantastisk berättelse du ger oss, om något nytt, något otrampat, och definitivt något oskrivet om Sareks så ofta bortglömda urskog. Både i detalj och stor skala och så binds det här ihop av spännande bilder.
Det är så man tappar hakan nästan. Men, det gjorde du nog med i mygginfernot.

Skogen är ju precis som kalfjället eller topparna något som ger området en helhet. Man måste ju faktiskt ta in båda miljöerna.
Precis som du skriver: ”Bilden med Tjoares har inte många sett”. Det är väl lite det som essensen här, är att det är osett.

Dina berättelser blir klart bättre när du nu tar bilderna själv vad det verkar i alla fall enligt min mening. Det hänger ihop mer nu det du skriver och det du samtidigt visar. Allt är ju inte bara text... så att säga. En personlighet kommer ju fram i dom bilder han tar själv, och då hänger dom ju ihop med berättandet. Vi läser ju ut lika mycket ur en bild som ur en text.. om inte mer ur bilden..
Ja, det här var ju verkligen toppenberättelse!
 
Svar 2013-07-16 00:02   fowwe
Anders, jag vet inte riktigt vad jag ska säga om din kommentar. Jag är överväldigad av din uppskattning, jag kan inte tro att det är så bra som du skriver. Men det är väl så att om man skriver om någonting
ovanligt och i viss mening unikt så får det man skriver tyngd av själva ämnet. Samtidigt är det ju också en tolkning, ett slags urval av tankar och intryck som ju är personligt färgade. Och det gläder mig att du uppskattar det.

Kul att fotona fungerar. Det är säkert som du skriver att det är lättare att få foto och text att hänga ihop när man tar bilderna själv. Jag har ju en tanke med vad jag vill säga med dem när jag tar dem. Ibland ;-)

Men slutligen är det förstås skogen och naturen som är "huvudpersonen" här. En smula text och foton om detta märkliga område går givetvis inte upp mot upplevelsen att befinna sig på plats. Men att få förmedla några intryck så här är väldigt roligt, och märka att det blir läst.
 
2013-07-10 17:18   OBD
Tack Hans!
Fantastisk berättelse om en vandring som jag tvivlar på får många efterföljare. Det skulle väl i så fall vara på hösten alldeles före älgjakten. Utan dessa myriader av myggor skulle ju vandringen kunna vara ganska rogivande.
Har sagt det förut, men säger det igen, dina bilder är fina och mycket illustrativa. Platsade inte några av de svart/vita bilderna i din berättelse?
Åter igen, tack för en mycket bra och mycket annorlunda vandringsberättelse från Sarek. (Även om du gav oss en försmak i din berättelse från 2012)
 
Svar 2013-07-15 23:47   fowwe
Bertil, tack för din kommentar. Och att du tycker det är värt att läsa
och se, du som själv har sett så mycket av det fina i Sarek och vår fjällvärld.

Men att jag inte "får många efterföljare" kan låta lite pessimistiskt. Men så är det förstås inte. Som med så mycket annat är det bra att man visar dessa naturområden intresse, besöker dem, vandrar genom dem. Men det är nog inte meningen att de ska bli alltför välbesökta. Dessa områden ska bevaras, inte i första hand för att bli besökta av många människor utan för att få finnas kvar, orörda av skogsbruk. De ska få tillåtas att utvecklas på det sätt som väder, vind och klimat bestämmer. Ändå är de tillgängliga för den som vill.

Förresten, de där svartvita bilderna blev nog inte så märkvärdiga. Jag
ställde om kameran så fort jag kunde. Man kan ju ordna svartvita varianter i bildbehandlingsprogrammet (men det får jag nog inte tid att experimentera med;-).
 
2013-07-10 18:40   brigas
snyggt jobbat!En torr sommar är det ju inget man tänker på ,passera Stantarjokken där du tog dej över.Och kanyon du beskriver;vi var vid nå fina klippor av Njåtsosjokken där kring Tjoares.Kan vara samma eller så finns ytterligare forsar högre upp.Det gick bada i grubbor där då. Strax ovan fanns ett lugnt land där älven slingrade. Myggmedel var helt obehövliga.
 
Svar 2013-07-13 21:25   fowwe
Njoatsosjåhkå har ett omväxlande lopp, jag såg flera klippiga partier. Men denna kanjon finns högre upp än Tjoares. Barrskogen hade tagit slut och björkskogen tagit över. Man kan ana att det är höga klippor på höjdkurvorna på fjällkartan, det är en kulle med flera höjdlinjer på den sida jokken som jag gick.
 
2013-07-11 00:01   plingella
Otroligt roligt att läsa!! Beundrar din envishet och ditt tålamod :-)
Kul att se fina bilder till också.
 
Svar 2013-07-14 21:38   fowwe
Tack för din kommentar! Roligt att du hittade hit och uppskattar skriverierna och bilderna!
 
2013-07-12 09:43   dHANScan
Det tog mig viss tid att hitta där du vadat Standárjåhkå för att sätta en markering på BD10an. Det är mycket bra info att veta där den KAN vadas.

Jag bemärkade på kartan att nationalparkgränsen finns mycket nära. Fanns någon markering för gränsen till att identifiera var vadet exakt är?

Istämmar med andra inlägg att det är mycket vackert att få följa med fin text och foton på din vandring. Jag håller med om att det måste vara plats for 'slow walking' - jag tycker inte om att hasta genom 'Sarek'
 
Svar 2013-07-13 21:34   fowwe
Är inte helt säker på vad efterfrågar med markering. Någon markering för nationalparksgränsen? De finns ju sådana vid de stora lederna men inte här. Och andra kännetecken i naturen som hjälp för navigeringen måste jag fundera på. Jag var inte så systematisk, gick bara på och såg vart jag hamnade ;-). Kan nog återkomma när jag kommit hem (är på resa för närvarande).
 
2013-07-15 19:38   dHANScan
Vad jag trodde var att nationalparksgränsen och dessutom gränsen för Änokreservatet längre fram, se markering på kartan, fanns markerad, t ex med målade ringar på vissa träd. Har du någon känslo för om du gick nära eller en bit t ex norr om dessa gränser? (Vi andra kan ju tycka att du härr har upphittad en ganska lämplig färdväg)
 
Svar 2013-07-16 00:30   fowwe
Nationalparksgränsen går uppe vid Máderjåhå, så gränsen där det står "Änok" på fjällkartan är gränsen till Kvikkjokk-Kabla fjällurskogsreservat. Men Änok själv är ett "hål" bland alla dessa reservat som finns här. Stigen från Kvikkjokk går ju nära gränsen för Kamajokks NR, där såg jag flera markeringar (stolpar). Men framme vid Stándarjåhkå såg jag inget, och inte heller tidigare den dagen när jag gick mellan sommarstugorna Änok. Det är ju möjligt att det står någon reservatsstolpe vid Stándarjåhkå, men det ser ut som jag vadade en bit inne i fjällurskogsreservatet, dvs en bit från gränsen för det privata området Änok.
 
2013-07-16 09:25   brigas
Det finns inget som markerar nationapark mellan Säkok och ner mot Änok.Inget jag sett i alla fall.
Var man vintertid får och inte får köra skoter i Änok mot Tjuoltadalen får man också hålla rätt på själv.
 
2013-07-17 17:44   dHANScan
Förlåt. Den med färgen röd eller grön streck på kartan dvs. K-K fjällurskogsres respektive nationalparksgräns hade jag missat. Tack för att ljusa upp det och där du vadade
 
2013-07-23 00:24   Lars_Hedegaard
Dejlige billeder og inspirerende læsning.

Om jeg ikke tager meget fejl, så er det kritiske vad over Standárjåhkå ved koordinaterne:
3: N67 01.715 E17 40.751
4: N67 01.700 E17 40.645
5: N67 01.718 E17 40.653

med venlig hilsen
Lars Hedegaard Larsen
 
Svar 2013-07-25 17:36   fowwe
Jag gjorde en snabbkoll med detta och det verkar stämma mycket bra, både med Google Earth och med fjällkartans grova bild. Intressant!
 

Läs mer i bloggen

Hardeberga – vandringar i underskattad landsbygd

En så stor stad som Lund uppslukar lätt intresset hos dem som bor där. I ännu högre grad gäller detta den betydligt större staden Malmö. Det är lätt att upphöja livet i staden som mer intressant och mer betydelsefullt är livet i exempelvis en liten by (som kanske rentav är på väg att avfolkas).

Det finns något motsägelsefullt i en stor stads lockelse. Å ena sidan får man känslan av att det händer väldigt mycket, ett myllrande liv. Å andra sidan upplever man att staden är möjlig att få överblick över, att begripa sig på. Det senare är naturligtvis en illusion, till stor del skapad av arkitekturen som målar upp de stora linjerna för oss. Dessa skapar ordning och sammanhang åt det vi ser och döljer det mesta som finns bakom fasaderna. Vi får känslan att vi förstår. Men vem kan greppa ens en bråkdel av vad som sker bakom just dessa fasader? Inte ens i ett medelstort bostadshus är det möjligt.

Genvägen Nijákvágge – för den som har gott om tid

Det klichéartade talesättet ”genvägar är ofta senvägar” exemplifieras på ett utmärkt sätt av Nijákvágge som erbjuder en betydligt kortare väg jämfört med att runda norr om fjället Niják. Med detta vägval får vandraren uppleva en av Sareks veritabla bakgårdar, där frostsprängt stenskravel samlats i högar, drivor och fält. Med andra ord - oemotståndligt för varje Sarekvän!

Det är juli 2021 och jag befinner mig i norra delen av Ruohtesvágge. Lägerplatsen är min femte i Sarek denna varma och myggrika sommar. Men jag är inte ensam – tältet delar jag med min gode vän Anders. Inte den vanlige Anders, han som jag oftast har gått tillsammans med och som finns med i många av mina skriverier här på Utsidan. Nej, detta är en annan Anders. Lustigt nog är båda två professorer på Tekniska högskolan i Lund och känner varandra väl.

Den Stora Grå. Och om fasaden som rämnade

Lunds kommun har knappast rykte om sig att vara en skogskommun, men vi har faktiskt några ganska stora barrskogsområden. Ett av de största är Vombs fure som ligger precis söder om Vombsjön. För något tiotal år sedan hittade man tillfälligt en kringflygande lappuggla i den skogen. Och nu var det dags igen. På årets sista dag 2022 upptäcktes en individ på eftermiddagen, strax före skymningen. Men det var inte många fågelskådare som fick se den.

Lappugglan är normalt en norrlandsfågel – åtminstone har den alltid betraktats som det. Samtidigt kan den ibland förflytta sig långa sträckor vilket Ove Stefansson beskriver i sin bok Nordanskogens vagabond. Lappugglan. På senare tid har häckningar konstaterats så långt söderut som Blekinge.


Glöm allt du lärt dig om vandringsskor

Sneakers och löparskor kan vara bekväma för enklare promenader, men de är inte designade för de utmaningar som vandring kan erbjuda. Ojämn terräng, ...