Jag köper ett paket knäckebröd av Johanna och äter knäckeskivor på löpande band. Med mjukost på är det mycket gott. Mätt och nöjd går jag till sängs och sover hela 9 timmar. När jag vaknar känner jag mig en aning ledbruten efter föregående dags inventering i Njoatsosvágge.

Det är molnigt och uppehållsväder. En bra dag att vandra på. Jag tänker inte jäkta utan gå i lugnt tempo och låta saker och ting ta den tid som behövs. Det jag har att göra kommer säkert hålla mig sysselsatt hela dagen. Jag chansar på att träffa två av mina vandrarkompisar men jag vet att sannolikheten att det lyckas är liten. Vi har inte sett varandra på tre dygn, de har gått omkring i Padjelanta och möjligen kommer de passera genom Njoatsosvágge idag. Antagligen är det en wild-goose chase, som engelsmännen säger.  Men förhoppningen att återse dem är lockande, liksom att bo i tält och slippa gå tillbaka till Kvikkjokk på Padjelantaleden som jag ju nyss har gått.

Sarekkartan är stor, faktiskt några centimeter större på bredd och längd än den gamla 100 000-delen. Halva Sarek på varje sida, delningen är gjord i höjd med Bierikjávrre som finns med på bägge sidorna (nordlig resp. sydlig halva). I söder finns Kvikkjokk inte med, vill man se fjällbyn så får man köpa Padjelantaversionen.

Alltså läser jag med stigande förundran att många nutida kosmologer på fullt allvar räknar med att vi inte bara – som man kanske trodde tidigare – lever i ett närmast oändligt stort universum utan i ett av oändligt många universa. Att universum i själva verket är ett slags multiversum och att det kan finnas hur många parallella universa som helst. Och inte nog med det, vissa fysiker menar att det till och med kan finnas oändligt många kopior av oss själva, exempelvis mängder av "fowwe" varav de flesta är olika mig, men tillräckligt många är så lika att det inte skulle gå att skilja oss åt och att de lever på världar som på pricken liknar vår egen jord. Och att en del av dem just nu sitter och skriver ett inlägg i sin blogg på sina versioner av Utsidan...