Förberedelserna är i full gång, men som vanligt är det med blandade känslor jag ser fram emot avfärden. Detta har med två saker att göra. Det ena är att våren är på gång i Skåne och att lärkan sjöng redan för drygt en månad sedan. Känns lite avigt att då ge sig upp till snön (men jag vet att när vi väl har kommit fram känns det bara fint). Det andra är den krävande tågresan. Att forsla skidfodral, pulka och annan packning i storleksordningen 30+ kg per person är inget som SJ:s tåg och tidplanering ger något större svängrum för. Hittills har ingen i tågpersonalen hindrat oss att få med alltihop, men ett antal gånger har vi fått rusa genom Stockholms C eftersom tåget från Skåne varit försenat och vi måste ta oss till Norrlandståget på nästan nolltid. Det är åtskilliga hundratals meter samt ner och upp i trappor.

Jag tror att detta bröd är enklare att lyckas med än (det kompromisslösa) kumminbrödet. Inte fullt lika grovt och innehåller flera olika mjölsorter (men både det grova och det fina rågmjölet bör vara gjorda på 100 % fullkorn, se påsarnas innehållsförteckning). Brödet innehåller också en aning sirap. Den mörka sirapen och anisen är en mycket fin kombination som ger en fyllig och aromatisk smak till brödet. Detta bröd passar till de flesta sorters pålägg och mat, även fisk och sill. Brödet kan ätas när det svalnat men är då, som alla rågbröd, klibbigt när man skär i det. Klibbigheten försvinner efter ett par dagar och man kan sedan skära hur tunna skivor som helst.

Kummin går mycket bra ihop med råg, och detta blir ett kompakt bröd med en ganska dov och tung smak. Bakat utan tillsatt socker och med mjöl från enbart råg. Under helgerna fann vi att det passade bra till exempelvis skivad julskinka, leverpastej och olika former av dessertost. Inte riktigt lika bra till sill och salt lax, vilket förvånade mig. Ännu otestat i fjällen, dock. Tar man med det där tror jag man bör förvara det i en grov papperspåse som man i sin tur stoppar ner i en plastpåse.

Det handlar om bröd. Och inte vilket bröd som helst utan om en typ som blir allt svårare att få tag i. Till och med i brödlandet Skåne, där butikerna numera översvämmas av färdigskivade, ljusa och fluffiga brödsorter. Med eller utan surdeg. Var finns den svarta, hårda kavringen? Och där man själv får bestämma hur tjocka eller tunna skivor man vill ha? Jag bara frågar.

Jag citerade i artikeln hur botanisten Andersson beskrev sin färd och sitt växtletande efter nattlägret vid Vássjájávrátja: ”Tredje dagen gick vår vandring i början upföre Wassjakullarnas nedra afsatser, der Gnap. carpathicum och Wahlbergella frodades, upp på ett fält, som, naket och genomskuret af en mängd sterila sandkullar, sträckte sig 2 mil framåt. I söder höjde Kirkivaara sina dubbla, isiga kupoler, jemte Alas snömassor skymmande Wirihjaur för våra ögon…”