Jag hade en nerskriven mening som jag inte visste vad jag skulle göra med. Länge fanns den där och väntade. En dag insåg jag att meningen var den bärande tanken i en dikt. Och här är dikten som föddes.
En del av mig
När jag lämnade fjället och åkte hem
blev en del av mig kvar,
en del som nu är
där jag själv inte befinner mig,
som kanske vandrar
på en bergssluttning någonstans
eller över en vidsträckt fjällhed
eller invid kanten av en glaciär
Den måste ha suttit djupt inuti,
för den har lämnat efter sig
ett egendomligt tomrum
som värker en aning
och som inte tycks gå att
fylla med någonting annat
Det finns bara en sak att göra: återvända
och fara tillbaka när möjlighet ges
Återvända och söka upp
den del av mig som är
där jag nu inte befinner mig
När jag på nytt får gå på fjällsluttningarna
och dricka av det klara jokkvattnet
och lyssna på hedens ljungpipare,
då, men först då,
kommer jag att återfinna den
Så fint, när jag läser känner jag att jag vill läsa igen och igen. Jag ser inom hur en del av mig vandrar på en fjällhed. Jag undrar var jag är. Nog värker det i själen när jag inte vet när nästa tur blir av.
Underbart! Vad fint att du kan formulera orden så att de direkt passar in på mig själv. Och inte bara på mig. Jag tror mången fjällvandrare kan finna sig själv i din dikt.
Tack ska du ha!
Mitt i prick! Nu vet jag vad det är som känns när man åker hemåt, när man avslutar en vandring. Den där...sorgen...vemodet...som är som ett litet hål. Kanske är det att man lämnat kvar en del av sig själv? Den där delen som vägrar följa med hem och anpassa sig in i vardagen. Det är en fin tanke att den är kvar och kan fortsätta vandringen, att någon fortsätter när man själv inte kan. Och det måste vara därför man känner sig så glad när man kommer upp igen: man har återrförenats med den saknade vandrande delen och blivit hel!
Tack!
Igenkänning! Mycket fin dikt som får mig att längta dit.
Jag undrar om inte vemod är vad som uppstår när något man saknar blir kvar på en annan plats. Mycket fint fångat i dina ord.
Du hittar pusselbiten som saknas i alla oss som bara måste återvända för att känna oss hela. Tack för det.
Oj! Tusan vad fint och så mycket känsla i dina ord!
Så sant! Min "del" sitter på en fjälltopp (ospecificerad) och dinglar med benen...
Och jag längtar så efter att gå och hämta den, trots att jag har en spännande resa till Australien o Nya Zeeland nära förestående. Undrar om deras "fjäll" är lika fantastiska som våra nordiska
Dikten blev till för att jag ville beskriva hur jag för egen del upplever att vara i fjällen och hur det känns en tid efter att jag kommit hem. Att ni som läser känner igen er i beskrivningen känns stort och ganska överväldigande. Det är märkligt hur vissa landskap kan göra intryck på oss, som fjällen eller (tror jag) Nya Zeeland eller andra delar av världen. Men för mig står den skandinaviska fjällvärlden i särklass. Varför vet jag inte riktigt.
Tack för alla generösa kommentarer!
Javisst! Så är det.
Berörd i hjärtat. Tack Hans!
Jag har spelat in Ljungpiparen i telefonen så kan jag vara där i bland när längtan blir svårartad.
Mycket fint diktat. Den där känslan infinner sig varje gång man åker hemåt. Ibland infinner den sig redan innan det är dags för hemfärd : Jag har nyligen gått i dina fotspår från Rissajåhkå till Prinskullen. På en plats som Hamberg beskrivit som "ett fult, trångt och mörkt ställe, omgivet av smärre fjäll" överfölls jag av ett starkt vemod. Tidig förmiddag, hade bara gått en halvtimme från senaste lägret, slog mej ner på en liten kulle och intog det obligatoriska förmiddagskaffet. Solen sken, det var ljust och varmt och vindstilla, en alldeles ljuvlig stund. Så småningom säger den ena hjärnhalvan : nu är det dags att gå vidare. Men ingenting händer. Den andra hjärnhalvan vägrar. Jag vill inte resa på mej, jag vill inte gå härifrån. Jag vill bara sitta här och.......... Det går många minuter innan en kompromiss har arbetats fram och jag långsamt reser mej, tar på ryggsäcken och börjar gå neråt, över jåkken och upp mot den blockrika sluttningen som leder till Vallevagge.
Tack för dikten, Hans!
Ja, du har rätt om att känslan kan komma tidigare. När det bara är två, tre dagar kvar av en färd och man är medveten om att det håller på att ta slut. En del av mig ser fram emot att komma fram, en annan vill inte att upplevelserna ska ta slut. Det är ibland intensiva ögonblick.
På den tiden, när prästen Nensén under sin resa år 1841 skrev de där orden som Hamberg citerade, såg man nog fjällen lite annorlunda. Dessutom tror jag att Nensén tänkte på den branta och trånga ravinen Ruonasgårsså när han skrev det (det var troligen nära invid den man hade läger). För längre upp i Ruonasvágge, liksom högre upp på den blockrika sluttningen där Präststigen går, finns ju hur fina ställen som helst. Utsikten mot Tjuoldda, Pårtemassivet och Pårekslätten är ju rent enastående. Jag undrar vad Nensén hade skrivit om han haft lugn och ro att sitta som du och fundera över de vyerna.
Tack för att du med ord har lyckats fånga det som också jag känner!
Fantastiskt fint Hans!
Jag kommer osökt att tänka på Robert Burns klassiska dikt, "My heart's in the highlands" och raden My heart's in the highlands, my hearts is not here". Arvo Pärt har tonsatt den oerhört sakralt och vackert. Finns i en avskalad tolkning på tuben: https://www.youtube.com/watch?v=acnH6M1Ee8k
Tack för detta tips, den dikten kan jag inte påminna mig att jag läst tidigare. Det går absolut att känna samhörighet med författaren och det han skriver om, trots avståndet i tid. Musiken är som du skriver avskalad och passar till. En fin upplevelse.
Tack för dikten Hans!
Ända sedan jag läste den för första gången för snart två månader sedan har den följt mig varje dag. Du har satt ord på och tydliggjort en känsla som jag haft outtalad under lång tid. Det har blivit särskilt tydligt när jag nu har skrivit på mina blogginlägg, tilltänkta inlägg om tidigare vandringar och fantiserat om kommande.
En del av mig. Ibland har jag funderat över vilken del. Naturligtvis en del av mitt hjärta. Men det är inte så enkelt. Det är en del av min själ, mitt liv, min existens. Precis som du så bra beskriver, helt enkelt - en del av mig.
Tack än en gång!
Tack, Bengt, för dina varma ord. Ja, det rör sig saker inom oss som inte är så enkla att begripa sig på. Att någon gång lyckas sätta ord på det förklarar inte allt. Men det kanske är tillräckligt att fånga åtminstone några små fragment.