När jag började med denna blogg för drygt 1½ år sedan berodde det på att jag skulle skriva ner lite erfarenheter om att baka bröd på fjällturen. En blogg verkade vara det mest praktiska sättet att göra det på, och så kom jag med i Utsidans härliga blogg-gäng! Sedan har det blivit lite tankar och artiklar om allt möjligt, bland annat vandringsberättelser och praktiska funderingar om utrustning. Dessa ting är ganska lätta att skriva om på så sätt att det handlar om konkreta saker. Mellan dessa handfasta skriverier har jag ibland funderat över annat jag skulle vilja skriva om som är mer svårgripbart. En sådan fundering skulle kunna formuleras som en fråga: varför är naturupplevelser viktiga?

För många människor är en sådan fråga helt irrelevant, skulle jag tro. Det närmaste naturen de kommer är någon park i staden. Eller det som finns bredvid dem när de grillar korv. Mer natur än så behöver de inte, och inget ont i det. Vi lever i ett fritt land.

Men för mig är naturen viktig, och jag – som i vardagen lever ett urbant liv och jobbar på ett litet företag i Helsingborgs hamn – skulle inte stå ut om jag inte kunde vistas i naturen ibland. Om jag inte hunnit, eller orkat, ta mig ut på några veckor känner jag mig inte i form. Känslan kan variera alltifrån ett dåligt samvete över att det vackra vädret borde tas tillvara till en tvingande längtan ut i det fria.

Människor i andra länder och kulturer förundras ibland över oss nordbor och vårt ”förhållande till naturen”. Jag läste för en tid sedan en artikel i DN om en kvinna från mellanöstern (har dessvärre inte artikeln kvar). I hennes land fanns bara några få procent ”natur” det var mest öken och berg om jag minns rätt. Ingen tänkte att ”naturen” var något man kunde vistas i. Av någon anledning kom hon att bo i Sverige och drabbades av sorg när en nära anhörig avled. Det naturliga i hennes kultur var att släkt och vänner kom och besökte. Sorgetiden innebar intensiv gemenskap.

Men den här kvinnan upplevde olust inför all denna intensitet och gjorde som hon såg många svenskar göra: gick promenader i skogen. I den avskildheten upplevde hon att hennes sorg läkte bättre än när det var en massa folk runt omkring. Hon upptäckte hur mycket vi svenskar uppskattar vår natur, många gånger utan att vi är medvetna om det själva. Hennes släktingar trodde hon höll på att bli tokig, så hon fick ägna en del tid åt att övertyga dem om att hon i själva verket mådde bra av sina naturpromenader.

Ibland ser vi inte vissa förhållanden riktigt tydligt förrän någon utomstående påpekar det för oss. Som att många friluftsintresserade skandinaver rör sig i naturen nästan lika hemtamt som i bostaden. Och att man – som jag – kan trivas mycket bättre ensam bland snöklädda fjäll än på en överbefolkad badort i något varmt turistland.

Eller som i somras när jag och min nyfunne vandrarkompis Anders A (vi stötte på varandra på tåget innan Gällivare) hade tagit oss genom blåst, regn och två iskalla vad i Basstavágge för att på kvällen slå upp varsitt tält. När jag kröp ner i sovsäcken sent den kvällen och kände regnet och blåsten slita i tältduken märkte jag lite överraskad att hela mitt ansikte log. I den stunden var jag intensivt lycklig över att vara just där.

När jag minns sådana ögonblick vill jag ibland förstå mig själv lite bättre, och naturligtvis också andra. Så framöver blir det kanske en och annan fundering om naturen och vilken betydelse den kan ha för en (något vilsen) nutidsmänniska.