Boken baseras på de olika sätt som jag har besökt Sarek. Först som vandrande fjällnovis, sedan som klättrare, toppbestigare och skidåkare, men också som geolog, naturvårdare, färdledare och fotograf – och hela tiden som nyfiken utforskare av naturen. Utöver upplevelserna har jag skrivit flera personliga reflektioner om olika aspekter på bergsbestigning och vandring, men också om naturvårdens utmaningar och min egen utveckling som människa. Den starka, nästan besatta kärlek till Sarek som vuxit fram har behövt en förklaring. Varifrån kommer den, och varför har just detta område fått ett sådant starkt grepp om mig? I sökandet efter svaren har boken fått formen av en slags självbiografi. Samtidigt är den också en ”biografi” över Sareks natur – dess landskap, processer och naturvärden. Jag har försökt förstå vad området betyder, inte bara för mig, utan i vårt gemensamma medvetande.

Dagsljuset under midvintern är en återkommande källa till min inspiration. Ljuset förstärker de skånska särdragen och gör dem tydligare än annars, inte minst för att vegetationen är avklädd. När löven fallit ned blottläggs naturens former utan försköning. Färgerna har en stram klarhet i december, eftersom solen står lågt över horisonten och ett blekt skimmer breder ut sig. Under en molnhimmel får landskapet dämpad lyster, som vore det belyst genom en mjölkvit kupol. Kontrasterna mjukas upp, och varje fotomotiv jag upptäcker har en plastisk närvaro som sällan infinner sig under andra årstider. Träden, stenarna och terrängens mönster bildar diskreta konstverk, formade med en stillsam estetisk eftertanke, som det kan tyckas. Dessa intryck kräver min blick. Kameran kräver det.

Egentligen finns det tre sorters kajakpaddlare. De som gillar utmanande vågor, de som föredrar lugna farvatten och de som gillar både och. Jag tillhör sistnämnda gruppen. Troligen gäller det även för de andra som jag paddlat med varje höst sedan millenieskiftet. Vi tar väder och vatten som det kommer. Och alltid sticker vi ut i oktober. Från början var det jämnt sista helgen i den månaden som gällde. Färden skulle vara käck och kärv på senhöstars vis. Ett obligatoriskt dopp var påbjudet i det ofrånkomligt kalla vattnet och korta dagsljuset. Sedan två år har vi ändrat stuket en aning. Nu gör vi turerna i början på oktober och får därmed lite mera dagsljus. Och det sedvanliga doppet har blivit valfritt efter behag. Det märks att gossarna blivit äldre på gamla dar.

Gränslandet fascinerar mig med sitt säregna landskap och de enormt steniga markerna. Terrängen kunde vara landet gud gav Kain. Det är vilt och präglat av en karg skönhet som känns både unik och vacker. Här kan vi se långa siktvidder över öppna fjällslätter, och i låglänta delar finns orörda urskogar och slingrande sjölabyrinter. Helheten samlas i en trakt där Sverige och Norge möts bortom allfarvägarna. I stort sett är området obebott och väglöst. Gränslandet vilar i sin egen tidlösa tystnad.