Välkänd naturfotograf och författare som ägnar sig åt bokproduktion, utställningar, föredrag och bloggar.
Användarnamn: ClaesGrundstenIntressen:
”Klippiga skärgården”
är något annat än Skärgårdshavet där vi skrinnade i söndags. Idag fredag 20 februari väljer Per Lind och jag att befara hemmavattnen. Vi åker över fjärdar och mellan öar på nära håll. Målet är Erstaviken och Ingaröfjärden och arkipelagen mellan dessa stråk. Trakten kallar vi gärna Höga Kusten i Stockholms skärgård.
Polarkänsla i ytterskärgården
Söndagen 15 februari 2026 överträffar Svartlögafjärden sig själv. Isen ligger utbredd som ett nybonat golv vilket gör oss lyriska över alla möjligheter som står till buds. På långfärdsskridskor far vi mot hägrande öar långt borta i havsbandet. Vidden breder ut sig mot öster och den klarblåa himlen gör vädret bitande kallt. Detta islagda skärgårdshav bjuder oss faktiskt på mer polarfeeling än vinterfjället.
Att färdas med långfärdsskridskor genom en frusen skärgård är som att åka rakt in i en annan värld. När isen har lagt sitt lock över fjärdarna suddas gränserna ut. Landskapet ritas om och förvandlar sommarparadiset till något annorlunda. De vikar och sund som brukar gömma sig bakom uddar och holmar öppnar sig nu som inbjudande salar. Öar som på sommaren kräver en båt, blir åtkomliga för alla som vågar sig ut.
Om Rapaselet och ny bok om Sarek
I år är det sextio år sedan jag vandrade i Sarek för första gången, och de närmaste dagarna kommer min nya bok ut: Sarek – en biografi. Det är en textbok med många kapitel. Jag har vävt ihop färdminnen med uppgifter om områdets historiska utforskning och mina naturskildringar från olika delar av Sarek. Till texten hör också några äldre fotografier tagna av mig och några färdkamrater. Arbetet började när en redaktör på Norstedts undrade om jag kunde skriva en bok om mina mångåriga upplevelser i Sarek. Kanske fanns erfarenheter av allmänt intresse. Tanken lockade eftersom jag hade utförliga dagböcker från inte minst turerna på 1960-, 70- och 80-talen, och dessutom ett omfattande bildarkiv med Sarekmotiv, vilket är ett bra stöd för minnet. Skrivandet tog sin början för fyra år sedan.
Boken baseras på de olika sätt som jag har besökt Sarek. Först som vandrande fjällnovis, sedan som klättrare, toppbestigare och skidåkare, men också som geolog, naturvårdare, färdledare och fotograf – och hela tiden som nyfiken utforskare av naturen. Utöver upplevelserna har jag skrivit flera personliga reflektioner om olika aspekter på bergsbestigning och vandring, men också om naturvårdens utmaningar och min egen utveckling som människa. Den starka, nästan besatta kärlek till Sarek som vuxit fram har behövt en förklaring. Varifrån kommer den, och varför har just detta område fått ett sådant starkt grepp om mig? I sökandet efter svaren har boken fått formen av en slags självbiografi. Samtidigt är den också en ”biografi” över Sareks natur – dess landskap, processer och naturvärden. Jag har försökt förstå vad området betyder, inte bara för mig, utan i vårt gemensamma medvetande.
Naturfotografens bästa julklapp – det skånska vinterljuset
Årets jul tillbringade jag i Skåne. Förutom det traditionella firandet med familjen tog jag tillfället i akt att göra några utflykter med kameran som självklar följeslagare. Syftet var att gestalta vinterns avtryck i det skånska landskapet. Trots min starka dragning till fjällen och skärgårdarna har Sveriges sydligaste landskap blivit en annan favorit – inte minst fotografiskt. Skånes natur bjuder på speciella kvaliteter. Motiven är påfallande egna i ett svenskt sammanhang och variationen är ständigt närvarande: från de öppna kusternas vida horisonter och deras eviga vågspel, till skogarnas rika förekomst av ädla lövträd vilket präglar färgskalan, formerna och stämningen. Ställvis framstår landskapet som oväntat vilt, trots att det till stora delar är format av människans hand.
Dagsljuset under midvintern är en återkommande källa till min inspiration. Ljuset förstärker de skånska särdragen och gör dem tydligare än annars, inte minst för att vegetationen är avklädd. När löven fallit ned blottläggs naturens former utan försköning. Färgerna har en stram klarhet i december, eftersom solen står lågt över horisonten och ett blekt skimmer breder ut sig. Under en molnhimmel får landskapet dämpad lyster, som vore det belyst genom en mjölkvit kupol. Kontrasterna mjukas upp, och varje fotomotiv jag upptäcker har en plastisk närvaro som sällan infinner sig under andra årstider. Träden, stenarna och terrängens mönster bildar diskreta konstverk, formade med en stillsam estetisk eftertanke, som det kan tyckas. Dessa intryck kräver min blick. Kameran kräver det.
Två olika Grönlandsfärder
Östra Grönland är ett av de sista jungfruliga territorierna på jordklotet. Med drygt tio års mellanrum har jag varit där. I somras (2025) med Lindblad Expeditions på deras hypermoderna kryssningsfartyg National Geographic Resolution. Jag deltog tillsammans med vännen och journalisten Peter Hanneberg. Trots massor av isflak nådde vi den dramatiska Blossevillekusten som är extremt otillgänglig - ett kargt och exponerat fjordlandskap som ofta höljs i tät dimma. Vi hade tur och kunde njuta av den enastående naturen. Ett decennium tidigare hade jag upplevt östra Grönland under helt andra förutsättningar - i kajak. Då var vi två kompisar som paddlade några veckor i ensamhet norr om Angmagssalik. Det gav mig andra erfarenheter av samma miljö. Om dessa två möten med Grönland handlar denna blogg.
