Fram till Sibirienturen, så tillhörde jag den skara av resenärer som först gjorde sin resa, därefter föreläste, skrev och berättade om den. Sibirien förändrade detta. Under denna färd skrev Johan Ivarsson och jag en rapport var tredje dag. Det förändrade helt mitt professionella liv och det slutade med att jag än idag kan åka runt och berätta om denna färd. Därför hakade jag på Facebook när det dök upp och det har efter något år gett mig oerhört med glädjeämnen. Jag har stött på nya vänner, hittat gamla och har ett nät av vänner över hela klotet som jag diskuterar alltifrån livet till barn med. Jag kollar omgående jag slår på datorn uppdateringar, där jag också kan se, även om jag är i Kongo-Kinshasa vad min familj gör och vad som kan tyckas ointressant för andra, typ idag var jag till tandläkaren med Ville, så ger det mig lugn och ro. För den kommunicerande människan, ett fantastiskt tillskott. Jag har nu 2488 Facebook vänner märkvärdigt nog.

Senaste inlägget kommer från min gode vän Annie Seel: Crashed in the TTXGP this weekend... but made it to the final race!

Twitter däremot har tagit mig lite tid att förstå mig på, men när jag nu befinner mig i en situation när jag vill hitta nyheter från alltifrån den utrikespolitiska världen till äventyr, så har Twitter sin plats med sina små meddelanden och länkar. Sista länken där från en av dem jag följer, Greenpeace:

We just heard from our friends @350 that @barackobama will put solar panels on the White House this Sunday. Well done!http://bit.ly/solarWH

SÅ helt klart är att både Facebook och Twitter gjort världen än mer kommunikativ, vilket jag gillar, eftersom vi idag, vi människor, får väl ändå anses ha evolverat till homo sapiens kommunikatitiv. 

Ett kort inlägg i allt blöjbytande......