Jag tror det som skiljer det svarta Afrika från övriga världen, som resenär och som människa, är att så fort man landar inser man att det var här som skrattet och leendet föddes. Och än idag är det mest genuina och oförstörda. Det upplever man till och med i Malmö, där leendet definitivt inte är en del av samhället, ja, det vill säga om man då inte råkar stöta på någon afrikan på gatan och vars blick man möter, denne ler alltid!
Det är dessutom någonting med denna plats, för när man väl stiger ur så känns det hemma på något svårförklarligt vis. Nu blev det blott två veckor här, men jag vet att jag snart vill tillbaka. Jag vill skratta och le hela tiden, inte bara med familjen och vännerna. Ändå skall det sägas att det finns ju en annan, mycket primitivt dyster sida av kontinenten, för när jag väl kom hem, så fick jag det hemskaste brev jag någonsin fått. Läs det gärna! Afrika är verkligen också den största dramatikens hemvist. inte en tråkig sekund.
Att åter möta ständiga leenden och skratt var höjdpunkterna under besöket, samt att äntligen få kontakt med il-siria massajerna, boranafolket och möta en samburu krigare. och att få se hur en medleklass börjar växa fram i Kenya. Det är sann lycka att se att folk börjar få det bättre generellt. Men därför var det bra att få besöka Tanzania och Zanzibar, för där var det ungefär som jag minns från år 2000. Ganska så slitet och fattigt. Det var sannerligen en kontrast att bo på lyxen vid Palms och sedan lämna området och komma ut i verkligen. Men med åren så tar man allt som det kommer, utan att bli för häpen, upprörd eller påverkad. Jag gillar lyxen, men behöver det andra mer. Hellre marknaden än lyxsoffan!
Zanzibar var av speciellt stort intresse för mig, eftersom den å ena sidan var utgångspunkten för de resor som gjordes in i Afrikas inre av exemplevis David Livingstone, vars hus fortfarande kan beskådas i den s.k Stone Town. Å för det andra att den var en sorts centralpunkt, i likhet med andra swahili öar längs Östafrika, för den arabiska slavhandeln. Tippu Tipp bodde ju här exemplevis och han liksom många av de andra arabiska slavjägana kom ju från Oman och Jemen, som jag känner ganska väl. Det finns många tecken, exemplevis portar, som påvisar detta i den gamla delen av staden. Kiswahili som pratas i Östafrika med omnejd är ju ett sorts slavspråk och innehåller många arabiska ord. Och idag är ju islam en stor del av livet på Zanzibar, men på det afrikanska sättet, uppblandat med annat, såsom onda och goda andar....
Vill ni se mer foton från Östafrika, kika här!
Bara genom att höra och läsa nyheterna här hemma förstår man att den afrikanska kontinenten är fylld av kontraster. Brevet från Kongo-Kinshasa som du länkar till är verkligen skrämmande. Människor i allmänhet verkar underbara, men starka krafter påverkar och förstör. Folk med makt och vapen finns här och var och dyker plötsligt upp. Den enskildes rättssäkerhet verkar minimal. Jag har en bekant som jobbar i landet, och den bild hon förmedlar liknar den du ger. Det är mycket glädje att möta människorna och mycket skrämmande som händer samtidigt.
Så sant.....