Häromdagen fick jag ett tråkigt mejl från en av mina vänner inom branschen. Han skrev på ett mejl från mig där jag undrade varför jag inte sett honom ute på nätet på länge:
"Jag slutade på grund av begynnande sjukdom, för att jag haft den här stalkern efter mig i ett år nu och han ger sig inte, samt att jag har svårt att försörja min familj. Två har hört av sig sedan jag berättade om min sjukdom, du är en av dem. Det trots alla tusentals timmar jag har försakat familjen genom att sitta på nätet och bygga kontakter på Facebook, Linkedin och Twitter."
Min vän är ganska känd globalt för sina tuffa resor, som säkert satte igång den nedgörande sjukdom han har. Han har alltid ställt upp för alla andra på många sätt och vis. men så här dyster är tvyärr den här branschen. Och jag skriver också den här korta brasklapen för alla er som skriver och glorifierar det här livet och vill göra samma sak. Det finns självklart fantastiska delar, men viktigast är att, som i vilket liv som helst, tänka mindre på sig själv och mer på andra och bygga upp solida och riktiga vänskaper som håller när skeppet går under. För så är det i en bransch der folk slåss om några få sponsorpengar och uppmärksamhet, till sist går det på ett eller annat sätt fel. Och då är det viktigt att där då finns riktiga vänner. Jag är lyckligt lottad på det området. Samt med en fantastisk familj.
Här i Sverige har det aldrig varit någon sammanhållning mellan oss ytterst få som lever på detta. Vi är mer konkurrenter än vänner. Jag erkänner villigt att jag aldrig lagt någon större kraft vid att lära käönna de andra. Till skillnad från den internationella delen, känns det som om vi knappt har något gemensamt mer än yrket. Vi träffas heller aldrig i någon form och det är nog en annan orsak. Därav är internationella klubbar som Explorers Club, Travellers Club och The Royal geographical Society viktiga. Där möts man och bygger en grund av vänskap. Vi har egentligen bara Travellers Club i Sverige och där är medlemmarna kanske främst inte inom denna specifika bransch.
Nu vaknade Eva och frun. En ny dag i Malmö har börjat. Gröt skall lagas, så skall jag läsa läxorna, hamdullah. EVa skall till dagis. Jag har nu gjort ännu en del av nybörjarkursen i arabiska, och denna gång tycks det fastna bättre. Ja, i alla fall lite bättre. Ja tittar på dessa bilder till Mellan Östern och längtar tillbaka.
Jo, jag skrev en artikel i ämnet på engelska, som är mer utförlig och når mångfalt flera läsare och mer åsikter ifall ni vill läsa på http://www.mikaelstrandberg.com/2011/11/25/the-death-of-an-explorer-and-a-lesson-for-young-explorers/
Bara som en liten brasklapp att som i fallet min vän, han tyckte det var mer värde i att vara med familjen än bygga upp låtsas kontakter på Internet. Så sant! Och han verkar lyckligare än någonsin per emajl, men jag tror likväl det är svårt att lämna detta oerhört faschinerande och dramatiska liv som det innebär att få resa!
