Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Användarnamn: explorermikaelstrandberg

Intressen:

Mer på profilsidan


Expedition - Hur får man sponsorer?

"Mikael, kan du berätta för mig hur jag får tag på sponsorer?"

Jag har bokstavligen fått den här frågan tusen gånger under mina 25 år som resenär. En tredje del av alla mejl som jag får, ett hundratal i månaden från världen över, rör den här frågan. Oftast är det från unga människor som står i begrepp med att ge sig ut på sitt första äventyr. Jag håller själv på med utmaningen att försöka få tag på passande samarbetspartners en stor del av mitt liv. Det är inte lätt.

"Jag har världens bästa idé på gång och jag vet att det borde vara lätt att få tag på sponsorer, men vem skall jag vända mig till?"

Det är oftast följdfrågan från samma mejl. Att tro att man passar perfekt för att få en sponsor räcker helt enkelt inte. Och vet då att i stort sett alla sponsorförfrågningar nekas! Det spelar liksom ingen roll hur ens idé ser ut om man inte har gjort någonting betydande innan. Sponsorer får man med tiden.

Men, jag har satt ihop dessa tre råd för att visa hur man kan gå till väga:

1. Behöver man verkligen sponsorer? Det är det första man bör fråga sig. Jag vet att många unga och nya äventyrare tycker att det ser både häftigt och professionellt ut att ha en massa loggor på sina kläder. Men om man reser som jag gör, med grundidén att bygga broar kulturer mellan, så vill man inte se ut som en kommersiell Formula 1 förare!

Självklart är det så att kräver omständigheterna att man skall se ut så, dvs. de sponsorer man hittar vill synas pådet viset, och det känns bra för personen i fråga, kör så. Viktigast är trots allt att komma iväg och genomföra äventyret!

Men min personliga åsikt är att det finns mycket bättre sätt att marknadsföra sina samarbetspartners. Efter 25 års erfarenhet vet jag också att de flesta sponsor idag, inte vill bli överexponerade. Det tyder bara på att man är oseriös.

Vad jag vill säga är att har du pengar, undvik sponsorer!

Det innebär mindre arbete, mindre stress och oro och du kan genomföra din Expedition exakt som du själv vill. Dessutom har du då en rent historisk idé, en expedition som är helt nytänkande, dåbehöver du inga sponsorer för att få uppmärksamhet.

Så, mitt råd är, har du inte gjort någonting betydande innan, glöm sponsorer och hitta andra vägar att finansiera äventyret. Därefter, börja prata med sponsorer, när du kan visa att du gjort något.

Så börja jobba och spara pengar!

2. Tänk så här, vad vill egentligen en potentiell sponsor ha? Vad kan jag erbjuda dem som ingen annan äventyrare kan erbjuda? Som exempel kan jag berätta, att jag har en vän som är Chef för Canon Europas sponsoravdelning och han får drygt 300 seriösa förfrågningar per dag! Och de sponsrar ungefär 10 av dessa...per år!

Så det är inte lätt! Men heller inte omöjligt!

Har du en unik idé och ett nytt perspektiv, det är klart att allt är möjligt. Även om du inte är vare sig känd eller etablerad.

3. Planråd, sök bara sponsorer som passar din idé och hitta sådana som blir din vän! Vissa människor gör vad som helst för att synas och få pengar. Det gäller livets alla yrken, likaså inom äventyrsgenren. 

Hitta en sponsor som passar det du skall göra och vad du vill ha sagt med ditt äventyr. Om du exempelvis vill ha en ekologisk anknytning till ditt äventyr, något de flesta vill ha idag eftersom det säljer, varför då skaffa en sponsor som är överkomersiell? Det går liksom inte ihop.

Personligen skulle jag heller aldrig ha en sponsor som inte är, eller blir, en vän. Det är viktigt att det blir en familjär känsla över samarbetet, så att samtligt involverade får ut de vill önskar av samarbetet. Då blir det också ett fantastiskt samarbete!

Jag hoppas dessa råd kan hjälpa en gnutta. Det finns många andra sätt, detta är några. Kom gärna med åsikter eller frågor!

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2011-11-01 21:15   xtrem

Jag planerar/drömmer om ett lite längre äventyr som kommer att ta ca: 3 månader och det som blir den hårdaste nöten att knäcka är ekonomiskt bortfall. Hyra, räkningar, lån m.m. som måste ut varje månad, då är det svårt att ta tjänsteledigt från jobbet. Men en sån här resa räknas som en "Once in the lifetime" så det skulle säkert vara värt att betala tillbaka ett banklån några år. Om sedan några varumärken/butiker skulle kunna erbjuda lite bättre priser på mat t.ex så är det bara att tacka och ta emot...
 

Läs mer i bloggen

Hur jag tränar vid 64 för att klara nästa expedition

Folk frågar hur jag tränar. De vill ofta ha ett program, ett schema, något de kan kopiera. Men min träning har aldrig handlat om att kopiera. Den har handlat om att klara nästa uppgift. Nästa Expedition. Och ibland om att justera det som den förra utmaningen gjorde med mig.
När jag var yngre var det enkelt. Skulle jag cykla så cyklade jag. Det var ingen som pratade om zoner eller periodisering. Man cyklade tills kroppen slutade klaga och så cyklade man lite till.
Inför min första stora cykelresa, Chile till Alaska, gjorde jag något annat. Jag tränade två år med bodybuilding och cykel. Jag tänkte inte så mycket. Jag visste bara att jag behövde styrka. Rygg och axlar som inte vek sig. Ben som kunde jobba igen i morgon. Den sortens styrka syns inte på Instagram, men den räddar dig när det blir långt.
Sen kom expeditionerna och de ändrade alltid spelreglerna.
Jag hamnade i en period där jag sprang mycket. Halvmaror och mycket träning. Det fanns perioder när jag låg runt 16 till 20 timmar i veckan. Jag kände mig stark och snabb. Men kroppen bryr sig inte om stolthet. Den bryr sig om belastning. Jag fick skador. Visst lite knän, men framförallt vaderna. Där satt det. Jag lärde mig att problemet inte är vilja. Problemet är att man samlar på sig för mycket, för länge. Man kan vara tuff och ändå träna dumt. Jag har varit båda.
Sen kom Grönland. Eller rättare sagt, Grönland kom två gånger.
Det första försöket misslyckades. Jag föll och fick en hjärnskakning. Inte en sån som går över på en helg. Den var tung. Ett år senare satt den fortfarande kvar i mig. Som om hjärnan bar på ett minne av smällen som musklerna inte kunde prata bort. Kanske är den där än idag.
Men ändå fanns Grönland kvar. Så jag tränade. Inte i månader. I år. Fyra år egentligen. Och jag tränade mycket. I snitt 20 till 25 timmar i veckan under den perioden. Det var inte en träningsplan. Det var ett liv. Det påverkade allt. Mat, sömn, humör, relationer, allt. Hur man fungerar när man är trött. Hur man tänker när allt gör ont och man ändå måste göra om det dagen efter.
Det var där jag förstod något om ålder på riktigt. Inte peppsnack. Det verkliga.
Efter 60 kan du fortfarande göra stora saker. Men du kan inte betala för dem på samma sätt. När du är 35 kan du slarva och komma undan med vilja. Efter 60 går inte det. Viljan finns, men återhämtningen blir valutan. Misstag blir dyrare. Hälsenor gillar inte överraskningar. Sömn blir ett verktyg, inte en lyx. Skador gör inte bara ont. De stjäl tid.
Så jag förändrade hur jag tränar. Inte genom att träna mindre, utan genom att träna smartare.
Jag tränar fortfarande mycket. Runt 14 timmar i veckan. Men jag överdriver inte längre på det sätt jag kunde förr. Den största skillnaden är hur jag slutar. När tekniken i gymmet slutar vara strikt, då slutar jag. Jag förhandlar inte om två repetitioner till. Jag jagar inte en siffra som ser bra ut. I min ålder är strikt teknik ingen detalj. Det är en försäkring.
Och sömnen. Jag har aldrig varit så fokuserad på sömn som jag är nu. Förr sov man om man hann. Nu vet jag att sömn är träning. Kan jag sova så gör jag det. Kan jag bygga rutiner som gör att jag sover bättre så gör jag det. För jag kan träna hårt som 64-åring, men jag kan inte återhämta mig från dumhet som när jag var 44.
Och så är det livet just nu. Mer hektiskt än någonsin. Expeditioner i expeditionerna. Jobbresor som slår sönder rutiner. Veckor där man sitter i bil åtta timmar om dagen och sen försöker klämma in ett pass på ett hotell gym med ett löpband och några hantlar. Och det som väntar är inte bara berg. Det är också hårt arbete med hästar i veckor. Det är arbete. Hållning. Grepp. Trötthet som inte går att fejka.
Så min träning idag bygger på en fråga. Hur kommer jag fram redo utan att bli skadad. Inte hur ser jag ut. Inte hur snabbt springer jag en mil. Utan redo. Hållbar. Hel.
Kalendern framåt är inte snäll. Defender X i april med för lite sömn och för mycket sittande. En tuff glaciär och bergkurs på Island i maj med långa dagar på glaciär, replag, räddning, läger och toppdag. Sen Kyrgyzstan, sextio dagar med hästar och hårt arbete. Och senare Aconcagua.
Det är därför min träning ser ut som den gör nu. Inte för att jag undviker hårt arbete, utan för att jag väljer rätt sorts hårt arbete. Det som bygger motor, ben, rygg och tåliga vader utan att knäcka mig på vägen.
Det handlar inte om att vara perfekt. Det handlar om att vara redo.

Innan vägen blev mitt liv

Det här är jag i lägenheten i Dala Järna 1986.

Jag är 24 år gammal och väntar på att min bror ska köra mig till Arlanda. Om några timmar ska jag flyga till Chile. Där börjar det som senare skulle bli mitt liv, även om jag inte visste det då. Eller kanske visste jag det ändå. Kanske inte i huvudet, men i kroppen. I kroppen visste jag det. Den hade redan bestämt sig.

Expedition Defender X. London till Istanbul

Fem timmars sömn.

Lite mer än fem, om jag ska vara generös. Samma natten innan. Samma för de flesta i teamet, misstänker jag. Så funkar Defender X. Full fart, även när allt man gör är att sitta i en bil och se världen glida förbi utanför rutan.

Lästips

Alltid
gratis!
Bli medlem!

Var med i Sveriges största outdoor-community och få Månadens Utsidan.