Jag hittade ett foto av mig själv häromdagen.
Jag sitter på en stenmur i Machu Picchu. Terrasserna ligger som gröna trappsteg nerför berget och husgrunderna ser ut som ett schackbräde av grå sten. Jag har en grön keps från lumpartiden på huvudet och ett snett leende, som om jag är van vid att sitta på sådana här platser. I själva verket är jag helt slut. Det där fotot är taget precis när jag kommit fram efter Inkaleden. Fyra dagar, minns jag. Min första vandring någonsin. Jag hade varit så utmattad att jag knappt orkade titta mig omkring. Jag var sjutton, kanske arton år.
Bredvid mig ligger packningen. En stor ryggsäck och ett liggunderlag som sitter fastspänt som en rulle. Jag ser på den där rullen i dag och tänker att allt jag var, allt jag ägde och allt jag trodde jag behövde, ligger där. Ett tält. Ett rödspritskök. Några påsar soppa och en massa pasta. Och en kropp som inte hade en aning om hur man lever ute i berg.
Jag hade gett mig ut på Inkaleden utan att egentligen veta någonting. Hemifrån hade jag tagit med gamla militärkläder från lumpen, en mössa och byxor. Jag och min kamrat, Mikael Tännström, från Gruvan utanför Dala-Järna, hade köpt stora och klumpiga schweiziska vandrarkängor innan vi lämnade London. De väckte mycket uppmärksamhet i storstaden, minns jag, folk skrattade förtjust på bussarna. Vi trodde vi såg ut som vandrare. Det var vi inte. Vi var två killar som sökte äventyr och som trodde att rätt skor skulle räcka långt.
Maten var det tydligaste beviset på hur lite jag kunde. Första kvällen på leden tryckte jag i så mycket pasta jag kunde i kastrullen och fyllde på med en skvätt vatten. Jag visste ju inte hur man lagar mat. Resultatet blev en klibbig klump som varken gick att tugga eller svälja ordentligt. Jag somnade hungrig i ryggåstältet Tännström köpt innan avfärd för 600 kronor.
Nästa kväll fick jag för mig att jag skulle bli smartare. Jag lade pastan i blöt över natten, dag två av tre ute på leden. På morgonen när jag vaknade var allt bara mjöl och gegga. Det blev nästan ingen mat i mig på hela turen och det var det som ställde till det. Jag var yr, jag gick fel ofta, jag fick panik, jag hasade ut för någon slänt. Inte för att leden var omöjlig, utan för att jag var helt ovan. Jag kom inte från någon vandringskultur. Jag hade aldrig gått med packning i fjäll. Jag hade inte vuxit upp med leder och friluftsliv på det där svenska, ordnade sättet. Det började här. Med hunger, tunga felsteg och ett rödspritskök som jag trodde jag behärskade.
Samtidigt var jag lycklig. Jag minns det där. Det var spännande. Jag var nyfiken. Jag kände mig fri på ett sätt som jag inte hade ord för då. Och när jag ser på fotot är det som att jag ser två saker samtidigt. En ung kille som vill se cool ut i keps och t shirt och som ler mot kameran. Och en annan kille, bakom den där blicken, som är helt slutkörd och som just fått sin första lektion i att världen inte bryr sig om att du är romantisk och drömmer. Den kräver att du lär dig koka pasta.
Det är också något med själva fotot. Det är slitet. Lite blekt. Det finns repor och en skada i bilden där uppe. Jag gillar det. Minnen ska inte vara perfekta. De ska vara som de var. Lite skavda, lite kantstötta, som jag själv var.
Innan Sydamerika hade jag redan varit ute och rest på andra sätt. Två somrar hade jag åkt Interrail genom Europa, fjorton femton år gammal. Jag hade sovit på tåg, i parker, på billiga pensionat, hängt på stationer, träffat människor som jag aldrig skulle träffat hemma. Sedan gav jag mig ut i Europa igen och liftade, med en vag idé om att jag skulle få jobb någonstans. Det fick jag aldrig. Det blev tre fyra månader av vägar, väntan, nya ansikten, små samtal och den där känslan av att livet egentligen börjar när man lämnar hemmaplan.
En stor del av min längtan kom från biblioteket. Biblioteket var mitt centrum i livet. Jag lånade sju åtta böcker i veckan. Jag läste och läste och blev inspirerad. Det var där världen öppnade sig. Det var där kartorna fanns. Reseskildringarna. Romanerna från platser jag inte kunde uttala. Biblioteket var mitt internet innan internet fanns. Och det gick långsamt, på ett bra sätt. Man fick leta. Vänta. Fråga. Och man hann tänka medan man väntade.
Jag och Mikael Tännström hade kommit fram till att vi skulle lämna Sverige och försöka få en framtid i utlandet. Första idén var Australien. Det slogs ganska stort i lokala medier att vi skulle åka. Curt Nilsson på DD redaktionen i Vansbro var snäll. Jag hade gjort min pryo hos honom och nu skulle jag skicka rapporter hem då och då. För mig kändes det som början på en journalistisk karriär. I verkligheten skrevs allt jag skickade hem om, så att säga. Jag var inte mogen, men jag fick en känsla av att ord kunde bära en resa. Att man kunde vara både den som gick och den som berättade.
Vi hamnade i Caracas i Venezuela. Tännström blev kvar några dagar innan han åkte hem igen. Han saknade sin tjej Kerstin. Han hade lagt hennes foto i passet. När vi satt på resebyrån och skulle fixa biljetter gick passet runt. Alla tittade jublande på Kerstin. Jag hade också ett foto på min tjej, men det väckte inte alls samma uppmärksamhet, till min sorgsenhet. Det där säger något om åldern. Man är stor nog att resa över hav, men fortfarande liten nog att bry sig om vem som får mest blickar i en resebyrå.
Jag hade just avslutat min första relation innan jag gav mig av. Hon var sex år äldre än jag. En fantastisk tjej. Hon ville ha ett stadigt liv i Vansbro kommun, bo kvar, stanna. Jag var helt ointresserad av det. Jag ville ut. Inte för att fly från henne egentligen, utan för att jag inte stod ut med tanken på att livet skulle bli färdigt redan. Men jag minns ingen rädsla. Jag minns mest nyfikenhet. Jag minns inte ens att mamma var orolig. Hon lät mig åka. Och i efterhand känns det nästan obegripligt. Jag minns inte ens att mamma var orolig. Hon lät mig åka. Och i efterhand känns det nästan obegripligt. När jag ser på mina tjejer i dag tänker jag ofta på den där killen på bilden. Skulle jag släppa iväg dem sjutton år gamla till Sydamerika med ett tält, ett rödspritskök och några påsar pasta, utan mobil, utan en försäkring som täcker precis allt, utan ständig kontakt hem. Jag vet faktiskt inte. Världen känns på ett sätt farligare, trots att den är mer kontrollerad. De lever i en tid där alla alltid ser vad de gör. Där varje val kan jämföras med tusen andras på en skärm. Där de förväntas veta vem de är innan de ens hunnit gå vilse en enda gång.
Det var en annan tid. Det fanns inget internet. Ingen mobil. Inga kartor som blinkade. Ingen möjlighet att googla vad som väntade runt nästa krök. När man reste försvann man på riktigt. Man ringde hem ibland från en telefonkiosk om man hittade en. Resten av tiden fanns man bara där man var. Och kanske var det detta som gjorde något med oss. Att världen var större än vår kontroll. Att man var tvungen att fråga människor. Att gå fel. Att bli hungrig. Att lösa det.
I dag är Inkaleden något helt annat. Den är organiserad, kontrollerad, reglerad. Det är tillstånd, bokningar, grupper, begränsningar, guider. Det är klokt på många sätt. Det skyddar denna unika plats. Men det förändrar också känslan. På min tid var det mer rått. Mer slump. Mer misstag. Jag bar min egen packning och mina egna fel. Jag gick fel för att jag inte visste bättre. Jag lärde mig genom att misslyckas.
När jag ser på mina tjejer och deras generation tänker jag att deras resa är svårare på ett annat sätt. De har tillgång till allt, men de bär också allt. De lever i en värld där man hela tiden blir sedd. Jämförd. Mätt. De måste på något sätt veta vem de är innan de ens hunnit gå vilse en enda gång. Och de bär en annan sorts oro. Klimatet. Framtiden. Prestationskraven. Den där känslan av att man måste vara rätt redan från början.
Jag var inte rätt. Jag var felklädd, fel förberedd och jag kunde inte ens koka pasta. Men jag gick ändå. Jag fortsatte. Och det är när jag tittar på den där bilden jag förstår att det kanske var det som var min styrka redan då. Inte att jag var modig på ett stort, heroiskt sätt. Utan att jag var så nyfiken att jag inte hann vara rädd.
Efter den här resan började jag läsa andra sorters böcker. Herman Hesse, Siddhartha, och sådant som pekade mot Indien. Jag ville dit. Jag reste dit senare. Det var på den här resan jag träffade en irländare som cyklade från Indien till Nepal. Och där föddes idéerna som sedan blev min verklighet. Chile till Alaska på cykel. Alla resor som kom efter. Men allt börjar egentligen här, med en ung kille som sitter på en stenmur i Machu Picchu med sin ryggsäck bredvid sig och ett liggunderlag fastspänt som en rulle, nöjd på ytan och helt utmattad inuti.
Och jag tänker ibland att det är det jag vill förmedla. Inte att allt var bättre förr. Det var det inte. Men att man kan börja ändå. Man behöver inte vara färdig. Man behöver inte ha en perfekt plan. Ibland räcker det med att man går. Att man lär sig längs vägen. Att man kokar pasta fel, svälter, går fel, får panik, reser sig, går vidare och till slut sitter man där och ler mot kameran, utan att förstå att det där leendet ska följa en genom hela livet.
