Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Användarnamn: explorermikaelstrandberg

Intressen:

Mer på profilsidan


Att få gå vilse

Jag hittade ett foto av mig själv häromdagen.

Jag sitter på en stenmur i Machu Picchu. Terrasserna ligger som gröna trappsteg nerför berget och husgrunderna ser ut som ett schackbräde av grå sten. Jag har en grön keps från lumpartiden på huvudet och ett snett leende, som om jag är van vid att sitta på sådana här platser. I själva verket är jag helt slut. Det där fotot är taget precis när jag kommit fram efter Inkaleden. Fyra dagar, minns jag. Min första vandring någonsin. Jag hade varit så utmattad att jag knappt orkade titta mig omkring. Jag var sjutton, kanske arton år.

Bredvid mig ligger packningen. En stor ryggsäck och ett liggunderlag som sitter fastspänt som en rulle. Jag ser på den där rullen i dag och tänker att allt jag var, allt jag ägde och allt jag trodde jag behövde, ligger där. Ett tält. Ett rödspritskök. Några påsar soppa och en massa pasta. Och en kropp som inte hade en aning om hur man lever ute i berg.

Jag hade gett mig ut på Inkaleden utan att egentligen veta någonting. Hemifrån hade jag tagit med gamla militärkläder från lumpen, en mössa och byxor. Jag och min kamrat, Mikael Tännström, från Gruvan utanför Dala-Järna, hade köpt stora och klumpiga schweiziska vandrarkängor innan vi lämnade London. De väckte mycket uppmärksamhet i storstaden, minns jag, folk skrattade förtjust på bussarna. Vi trodde vi såg ut som vandrare. Det var vi inte. Vi var två killar som sökte äventyr och som trodde att rätt skor skulle räcka långt.

Maten var det tydligaste beviset på hur lite jag kunde. Första kvällen på leden tryckte jag i så mycket pasta jag kunde i kastrullen och fyllde på med en skvätt vatten. Jag visste ju inte hur man lagar mat. Resultatet blev en klibbig klump som varken gick att tugga eller svälja ordentligt. Jag somnade hungrig i ryggåstältet Tännström köpt innan avfärd för 600 kronor.

Nästa kväll fick jag för mig att jag skulle bli smartare. Jag lade pastan i blöt över natten, dag två av tre ute på leden. På morgonen när jag vaknade var allt bara mjöl och gegga. Det blev nästan ingen mat i mig på hela turen och det var det som ställde till det. Jag var yr, jag gick fel ofta, jag fick panik, jag hasade ut för någon slänt. Inte för att leden var omöjlig, utan för att jag var helt ovan. Jag kom inte från någon vandringskultur. Jag hade aldrig gått med packning i fjäll. Jag hade inte vuxit upp med leder och friluftsliv på det där svenska, ordnade sättet. Det började här. Med hunger, tunga felsteg och ett rödspritskök som jag trodde jag behärskade.

Samtidigt var jag lycklig. Jag minns det där. Det var spännande. Jag var nyfiken. Jag kände mig fri på ett sätt som jag inte hade ord för då. Och när jag ser på fotot är det som att jag ser två saker samtidigt. En ung kille som vill se cool ut i keps och t shirt och som ler mot kameran. Och en annan kille, bakom den där blicken, som är helt slutkörd och som just fått sin första lektion i att världen inte bryr sig om att du är romantisk och drömmer. Den kräver att du lär dig koka pasta.

Det är också något med själva fotot. Det är slitet. Lite blekt. Det finns repor och en skada i bilden där uppe. Jag gillar det. Minnen ska inte vara perfekta. De ska vara som de var. Lite skavda, lite kantstötta, som jag själv var.

Innan Sydamerika hade jag redan varit ute och rest på andra sätt. Två somrar hade jag åkt Interrail genom Europa, fjorton femton år gammal. Jag hade sovit på tåg, i parker, på billiga pensionat, hängt på stationer, träffat människor som jag aldrig skulle träffat hemma. Sedan gav jag mig ut i Europa igen och liftade, med en vag idé om att jag skulle få jobb någonstans. Det fick jag aldrig. Det blev tre fyra månader av vägar, väntan, nya ansikten, små samtal och den där känslan av att livet egentligen börjar när man lämnar hemmaplan.

En stor del av min längtan kom från biblioteket. Biblioteket var mitt centrum i livet. Jag lånade sju åtta böcker i veckan. Jag läste och läste och blev inspirerad. Det var där världen öppnade sig. Det var där kartorna fanns. Reseskildringarna. Romanerna från platser jag inte kunde uttala. Biblioteket var mitt internet innan internet fanns. Och det gick långsamt, på ett bra sätt. Man fick leta. Vänta. Fråga. Och man hann tänka medan man väntade.

Jag och Mikael Tännström hade kommit fram till att vi skulle lämna Sverige och försöka få en framtid i utlandet. Första idén var Australien. Det slogs ganska stort i lokala medier att vi skulle åka. Curt Nilsson på DD redaktionen i Vansbro var snäll. Jag hade gjort min pryo hos honom och nu skulle jag skicka rapporter hem då och då. För mig kändes det som början på en journalistisk karriär. I verkligheten skrevs allt jag skickade hem om, så att säga. Jag var inte mogen, men jag fick en känsla av att ord kunde bära en resa. Att man kunde vara både den som gick och den som berättade.

Vi hamnade i Caracas i Venezuela. Tännström blev kvar några dagar innan han åkte hem igen. Han saknade sin tjej Kerstin. Han hade lagt hennes foto i passet. När vi satt på resebyrån och skulle fixa biljetter gick passet runt. Alla tittade jublande på Kerstin. Jag hade också ett foto på min tjej, men det väckte inte alls samma uppmärksamhet, till min sorgsenhet. Det där säger något om åldern. Man är stor nog att resa över hav, men fortfarande liten nog att bry sig om vem som får mest blickar i en resebyrå.

Jag hade just avslutat min första relation innan jag gav mig av. Hon var sex år äldre än jag. En fantastisk tjej. Hon ville ha ett stadigt liv i Vansbro kommun, bo kvar, stanna. Jag var helt ointresserad av det. Jag ville ut. Inte för att fly från henne egentligen, utan för att jag inte stod ut med tanken på att livet skulle bli färdigt redan. Men jag minns ingen rädsla. Jag minns mest nyfikenhet. Jag minns inte ens att mamma var orolig. Hon lät mig åka. Och i efterhand känns det nästan obegripligt. Jag minns inte ens att mamma var orolig. Hon lät mig åka. Och i efterhand känns det nästan obegripligt. När jag ser på mina tjejer i dag tänker jag ofta på den där killen på bilden. Skulle jag släppa iväg dem sjutton år gamla till Sydamerika med ett tält, ett rödspritskök och några påsar pasta, utan mobil, utan en försäkring som täcker precis allt, utan ständig kontakt hem. Jag vet faktiskt inte. Världen känns på ett sätt farligare, trots att den är mer kontrollerad. De lever i en tid där alla alltid ser vad de gör. Där varje val kan jämföras med tusen andras på en skärm. Där de förväntas veta vem de är innan de ens hunnit gå vilse en enda gång.

Det var en annan tid. Det fanns inget internet. Ingen mobil. Inga kartor som blinkade. Ingen möjlighet att googla vad som väntade runt nästa krök. När man reste försvann man på riktigt. Man ringde hem ibland från en telefonkiosk om man hittade en. Resten av tiden fanns man bara där man var. Och kanske var det detta som gjorde något med oss. Att världen var större än vår kontroll. Att man var tvungen att fråga människor. Att gå fel. Att bli hungrig. Att lösa det.

I dag är Inkaleden något helt annat. Den är organiserad, kontrollerad, reglerad. Det är tillstånd, bokningar, grupper, begränsningar, guider. Det är klokt på många sätt. Det skyddar denna unika plats. Men det förändrar också känslan. På min tid var det mer rått. Mer slump. Mer misstag. Jag bar min egen packning och mina egna fel. Jag gick fel för att jag inte visste bättre. Jag lärde mig genom att misslyckas.

När jag ser på mina tjejer och deras generation tänker jag att deras resa är svårare på ett annat sätt. De har tillgång till allt, men de bär också allt. De lever i en värld där man hela tiden blir sedd. Jämförd. Mätt. De måste på något sätt veta vem de är innan de ens hunnit gå vilse en enda gång. Och de bär en annan sorts oro. Klimatet. Framtiden. Prestationskraven. Den där känslan av att man måste vara rätt redan från början.

Jag var inte rätt. Jag var felklädd, fel förberedd och jag kunde inte ens koka pasta. Men jag gick ändå. Jag fortsatte. Och det är när jag tittar på den där bilden jag förstår att det kanske var det som var min styrka redan då. Inte att jag var modig på ett stort, heroiskt sätt. Utan att jag var så nyfiken att jag inte hann vara rädd.

Efter den här resan började jag läsa andra sorters böcker. Herman Hesse, Siddhartha, och sådant som pekade mot Indien. Jag ville dit. Jag reste dit senare. Det var på den här resan jag träffade en irländare som cyklade från Indien till Nepal. Och där föddes idéerna som sedan blev min verklighet. Chile till Alaska på cykel. Alla resor som kom efter. Men allt börjar egentligen här, med en ung kille som sitter på en stenmur i Machu Picchu med sin ryggsäck bredvid sig och ett liggunderlag fastspänt som en rulle, nöjd på ytan och helt utmattad inuti.

Och jag tänker ibland att det är det jag vill förmedla. Inte att allt var bättre förr. Det var det inte. Men att man kan börja ändå. Man behöver inte vara färdig. Man behöver inte ha en perfekt plan. Ibland räcker det med att man går. Att man lär sig längs vägen. Att man kokar pasta fel, svälter, går fel, får panik, reser sig, går vidare och till slut sitter man där och ler mot kameran, utan att förstå att det där leendet ska följa en genom hela livet.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Hur jag tränar vid 64 för att klara nästa expedition

Folk frågar hur jag tränar. De vill ofta ha ett program, ett schema, något de kan kopiera. Men min träning har aldrig handlat om att kopiera. Den har handlat om att klara nästa uppgift. Nästa Expedition. Och ibland om att justera det som den förra utmaningen gjorde med mig.
När jag var yngre var det enkelt. Skulle jag cykla så cyklade jag. Det var ingen som pratade om zoner eller periodisering. Man cyklade tills kroppen slutade klaga och så cyklade man lite till.
Inför min första stora cykelresa, Chile till Alaska, gjorde jag något annat. Jag tränade två år med bodybuilding och cykel. Jag tänkte inte så mycket. Jag visste bara att jag behövde styrka. Rygg och axlar som inte vek sig. Ben som kunde jobba igen i morgon. Den sortens styrka syns inte på Instagram, men den räddar dig när det blir långt.
Sen kom expeditionerna och de ändrade alltid spelreglerna.
Jag hamnade i en period där jag sprang mycket. Halvmaror och mycket träning. Det fanns perioder när jag låg runt 16 till 20 timmar i veckan. Jag kände mig stark och snabb. Men kroppen bryr sig inte om stolthet. Den bryr sig om belastning. Jag fick skador. Visst lite knän, men framförallt vaderna. Där satt det. Jag lärde mig att problemet inte är vilja. Problemet är att man samlar på sig för mycket, för länge. Man kan vara tuff och ändå träna dumt. Jag har varit båda.
Sen kom Grönland. Eller rättare sagt, Grönland kom två gånger.
Det första försöket misslyckades. Jag föll och fick en hjärnskakning. Inte en sån som går över på en helg. Den var tung. Ett år senare satt den fortfarande kvar i mig. Som om hjärnan bar på ett minne av smällen som musklerna inte kunde prata bort. Kanske är den där än idag.
Men ändå fanns Grönland kvar. Så jag tränade. Inte i månader. I år. Fyra år egentligen. Och jag tränade mycket. I snitt 20 till 25 timmar i veckan under den perioden. Det var inte en träningsplan. Det var ett liv. Det påverkade allt. Mat, sömn, humör, relationer, allt. Hur man fungerar när man är trött. Hur man tänker när allt gör ont och man ändå måste göra om det dagen efter.
Det var där jag förstod något om ålder på riktigt. Inte peppsnack. Det verkliga.
Efter 60 kan du fortfarande göra stora saker. Men du kan inte betala för dem på samma sätt. När du är 35 kan du slarva och komma undan med vilja. Efter 60 går inte det. Viljan finns, men återhämtningen blir valutan. Misstag blir dyrare. Hälsenor gillar inte överraskningar. Sömn blir ett verktyg, inte en lyx. Skador gör inte bara ont. De stjäl tid.
Så jag förändrade hur jag tränar. Inte genom att träna mindre, utan genom att träna smartare.
Jag tränar fortfarande mycket. Runt 14 timmar i veckan. Men jag överdriver inte längre på det sätt jag kunde förr. Den största skillnaden är hur jag slutar. När tekniken i gymmet slutar vara strikt, då slutar jag. Jag förhandlar inte om två repetitioner till. Jag jagar inte en siffra som ser bra ut. I min ålder är strikt teknik ingen detalj. Det är en försäkring.
Och sömnen. Jag har aldrig varit så fokuserad på sömn som jag är nu. Förr sov man om man hann. Nu vet jag att sömn är träning. Kan jag sova så gör jag det. Kan jag bygga rutiner som gör att jag sover bättre så gör jag det. För jag kan träna hårt som 64-åring, men jag kan inte återhämta mig från dumhet som när jag var 44.
Och så är det livet just nu. Mer hektiskt än någonsin. Expeditioner i expeditionerna. Jobbresor som slår sönder rutiner. Veckor där man sitter i bil åtta timmar om dagen och sen försöker klämma in ett pass på ett hotell gym med ett löpband och några hantlar. Och det som väntar är inte bara berg. Det är också hårt arbete med hästar i veckor. Det är arbete. Hållning. Grepp. Trötthet som inte går att fejka.
Så min träning idag bygger på en fråga. Hur kommer jag fram redo utan att bli skadad. Inte hur ser jag ut. Inte hur snabbt springer jag en mil. Utan redo. Hållbar. Hel.
Kalendern framåt är inte snäll. Defender X i april med för lite sömn och för mycket sittande. En tuff glaciär och bergkurs på Island i maj med långa dagar på glaciär, replag, räddning, läger och toppdag. Sen Kyrgyzstan, sextio dagar med hästar och hårt arbete. Och senare Aconcagua.
Det är därför min träning ser ut som den gör nu. Inte för att jag undviker hårt arbete, utan för att jag väljer rätt sorts hårt arbete. Det som bygger motor, ben, rygg och tåliga vader utan att knäcka mig på vägen.
Det handlar inte om att vara perfekt. Det handlar om att vara redo.

Innan vägen blev mitt liv

Det här är jag i lägenheten i Dala Järna 1986.

Jag är 24 år gammal och väntar på att min bror ska köra mig till Arlanda. Om några timmar ska jag flyga till Chile. Där börjar det som senare skulle bli mitt liv, även om jag inte visste det då. Eller kanske visste jag det ändå. Kanske inte i huvudet, men i kroppen. I kroppen visste jag det. Den hade redan bestämt sig.

Expedition Defender X. London till Istanbul

Fem timmars sömn.

Lite mer än fem, om jag ska vara generös. Samma natten innan. Samma för de flesta i teamet, misstänker jag. Så funkar Defender X. Full fart, även när allt man gör är att sitta i en bil och se världen glida förbi utanför rutan.

Lästips

Alltid
gratis!
Bli medlem!

Var med i Sveriges största outdoor-community och få Månadens Utsidan.