Isens välde växte för etthundra år sedan 

Det finns en artikel i Dagens Nyheter från 1923-09-23 som har rubriken ”Isens välde växer”. 

För att läsa artikeln behöver du vara prenumerant på DN. Adresserna är https://arkivet.dn.se/tidning/1923-09-23/11161-258/26?q=%22Isens%20v%C3%A4lde%20v%C3%A4xer%22 och https://arkivet.dn.se/tidning/1923-09-23/11161-258/31?q=%22Isens%20v%C3%A4lde%20v%C3%A4xer%22. Jag har fått tillåtelse av DN att publicera vinjettbilden. 

Här beskrivs en klimatförändring som är den motsatta till den vi har idag. Artikeln har underrubriken – Större jöklar och ökad nedisning i Lapplands och Jämtlands fjälltrakter under det senaste året. Vidare står att läsa: 

Att de senaste åren även i strängare mening kunna anses karaktäriserade av klimatförsämring framgår särskilt uppe i de områden av vårt land som ligga invid den skarpa klimatgräns som bestämmer utbredningen av den eviga snön. 

Var skulle också en klimatförsämring synas först och bäst kunna påvisas om inte här, där man har en, bildlikt talat, knivskarp gräns mellan två klimatområden, mera grundligt och avgörande skilda från varandra än några andra. Å ena sidan is och snö och död, å den andra möjligheter till ett, om också sparsamt organiskt liv. Det finns i själva verket ingen bättre naturlig mätare på klimatförskjutningar än glaciärerna. 

Beskrivningen grundar sig på flera observationer av fjällvandrare och inte minst på Axel Hamberg. 

Bland dem som redan lämnat förelöpande meddelande i ämnet märkes professor Axel Hamberg, vår främsta kännare på glaciärområdet. I fjälltrakterna norr om Kvickjock förblev, enligt hans iakttagelser, snömängden hela den gångna sommaren vida större än den vanligen brukar. 

Hände det något speciellt i början på 1920-talet när det gäller klimatet? SMHI har mätningar för Sverige som helhet från 1860 - Sveriges klimat | SMHI - där det ser ut så här: 

Här kan anas en liten ”dipp” i temperaturen vid denna period följt av en kraftig ökning som blir extrem fram till idag. Några motsvarande data från just fjällvärlden har jag inte hittat. 

Men det finns andra källor. På Bolin Centre for Climate Research - Svenska glaciärer | Bolin Centre Database (su.se) - kan ni få en uppfattning om vad som har hänt fram till idag. Exempelvis Mikkaglaciären från 1907 och 2012. 

Det finns ett stort tidshål mellan bilderna. Själv var jag uppe på Sarektjåhkkås Stortopp 1977 och tog den här bilden den 4:e augusti.

Axel Hamberg stod på samma ställe antingen 1895, 1899 eller 1900 i slutet på juli eller i början på augusti och tog den här bilden:

Foto Axel Hamberg. Panorama skapat av två foton från Alvin. 

Avsmältningen syns tydligt längst ned på glaciären. Så här såg tungan ut 1977. 

Till höger ser vi Máhtutjåhkkå. På Axel Hambergs foto från början av 1900-talet ser vi också Máhtutjåhkkå. Glaciären hade dragit sig tillbaka avsevärt på drygt 70 år.

Foto Axel Hamberg. Från Alvin. 

Så det hela har pågått länge och värre blir det. Isens välde slutade växa antagligen strax efter att artikeln skrevs för etthundra år sedan. Idag finns inte något sådant välde kvar. ”Det finns i själva verket ingen bättre naturlig mätare på klimatförskjutningar än glaciärerna”. 

Varför nedre Njoatsosvágge inte kom att ingå i Sareks nationalpark

I vår Njoatsovággeblogg skrev Hans Fowelin:

Gränsdragningarna av nationalpark och naturreservat är ganska komplicerade när det gäller Njoatsosvágge. De mellersta och övre delarna ligger helt och hållet i Sareks nationalpark. I höjd med berget Tjuollda och ner till Máderjåhkå är det bara östra/norra sidan som ligger i Sarek. Västra/södra sidan tillhör Kvikkjokk-Kabla fjällurskogs naturreservat, ner till området Änok. Och så finns det slutligen ett område som varken är nationalpark eller naturreservat, nämligen östsluttningen av Tjuollda precis söder om Goabrekbákte.

Här ser ni hur det ser ut idag. Inom den grön-röda markeringen finns Kvikkjokk-Kabla fjällurskogs naturreservat. Reservatet är alltså inte en del av nationalparken.

Gränsdragningen av Sareks nationalpark fastställdes 1910. Men varför drogs gränserna på detta sätt? Varför inkluderades inte hela Njoatsosvágge och för den delen också Tjuoldavágge?

Jag kommer att försöka besvara denna fråga utifrån två perspektiv som illustrerar de intressemotsättningar som fanns med utgångspunkt från historiska källor:

• Att bevara fjällvärlden orörd
• Att exploatera naturresurserna i fjällvärlden

I min framställning kommer det att saknas andra viktiga perspektiv, inte minst samernas och ortsbefolkningens. Jag hoppas att det jag skriver om ändå kan vara av intresse trots dessa brister.

Beslutet 1910 föregicks av viktiga betänkanden.

Exploatering – gruvdrift och dammar

1903 avgavs ett betänkande angående ”staten tillhöriga vattenfall”. Där fanns stora planer på uppdämningar. Av alla vattenfall som redovisades var det några som är speciellt intressanta när det gäller gränsdragningen av Sareks nationalpark. I kartorna här nedan är de tänkta dammarna utritade (med namnen som anges i betänkandet).

Öfre Melädnofallet och Nedre Melädnofallet.

Luobalkårtje:

Och Själmakårtje, Vallatsjkårtje, Ruonaskårtje, Ruotevarekårtje, Kamafallet och Njåmiltkårtje. 

På kartan här ovan är även Ruotevare (Ruovddevárre) markerat i rött. Det handlade om dammar som skulle ha förött Njoatsosvágge, Tjuoldavágge, Änok, Kvikkjokk, Tarradalen och Miellädno. Men inga sådan projekt realiserades så vad är det i så fall för mening att ge denna historiska återblick?

I anmärkningarna för dessa utbyggnadsplaner står att läsa:

I anledning af nådig remiss å framlidne öfversten C. O. Bergmans underdåniga ansökan att för tillämnad grufdrift vid Ruotevare-Vallatsj järnmalmberg få arrendera vissa i trakten befintliga, kronan tillhöriga vattenfall har kommittén den 22;4 1902 afgifvit särskilt underdånigt utlåtande, hvari ifrågavarande fall upptagits såsom för ändamålet lämpligt.

Detta gäller för alla dessa vattenfall förutom Njåmiltkårtje. För Njåmiltkårtje anförs istället magnesitförekomsterna i Tarradalen. För Melädnofallen anförs också silverfyndigheterna i ”Alkavare, Nilagrufvan och Silpavare”. Med andra ord, syftet med dämningarna var sekundärt. Primärt var gruvdriften vid "Ruotevare-Vallatsj järnmalmberg". Där fanns de ekonomiska intressena.

Vem var Carl Otto Bergman?

Carl Otto Bergman var riksdagsledamot och benämndes ”Norrbottenskungen”. Han inmutade järnmalmsfälten i Gällivare, det som vi idag känner som LKAB inklusive Ruovddevárre. Han dog 1901 och hans inmutningar togs så småningom över av LKAB. I Nordisk familjebok står att läsa:

Energiskt uppsökte och inmutade han andra malm- och mineralfyndigheter inom lappmarkerna; hans intressentskap i Routevare järnmalmsfält blev ödesdigert för hans enskilda förmögenhet.

Inmutningarna och planerna för vattenkraftsutbyggnaden fanns dock kvar 1903 som har redovisats här ovan.

Orörd fjällmiljö – Skydd för vårt lands natur

1907 kom ett betänkande ”rörande åtgärder till skydd för vårt lands natur och naturminnesmärken”. Där står att läsa:

Ändamålet med nationalparks afsättande bör af ofvan angifna skäl vara att söka bibehålla icke blott områdets naturliga beskaffenhet samt dess växt- och djurlif utan äfven dess naturskönhet, och detta genom att området lämnas i största möjliga mån åt sig själft.

Med områdes afsättande till nationalpark afses att för framtiden söka i största möjliga mån bevara dess naturliga beskaffenhet, dess växt- och djurlif samt naturskönhet; och vare till följd häraf, med nedan nämnda undantag inom parken förbjudet: att förstöra eller skada fast naturföremål eller ytbildning så ock att inmuta mineralfyndighet eller bortföra mineral

Här fanns också en viktig anmärkning:

I omedelbar fortsättning med det föreslagna området utbreder sig söderut det intressanta Sarjekmassivet, hvilket såsom alplandskap utmärker sig för en vida storslagnare natur än Sjöfallsområdet. I närliggande dalgångar finnes ett ovanligt rikt djur- och växtlif. Och slutligen är detta område genom docenten A. Hambergs och hans medarbetares mångåriga undersökningar, för hvilkas bearbetande lämnats frikostigt statsanslag, från naturvetenskaplig synpunkt säkerligen mera kändt än något annat område af motsvarande storlek inom Lappland. Med denna utmärkta utgångspunkt måste studiet af denna trakt, om naturen där lämnas att ostördt utveckla sig af sig själf, blifva särskildt lärorik. Från naturvetenskaplig synpunkt vore det alltså utan tvifvel önskligt, att äfven detta område, hvilket lika litet som Sjöfallsområdet i sitt nuvarande skick är af något ekonomiskt värde, kunde infogas i nationalparksområdet.

Med denna formulering skulle Sareks nationalpark alltså inte få inkräkta på exploateringsintressena vad gäller gruvbrytning eller vattenkraftsutbyggnad.

Gränsdragningen 1910

Uppdraget att föreslå gränsdragningen av Sareks nationalpark gick till Einar Lönnberg. Han var zoolog och intendent vid naturhistoriska riksmuseet och vice ordförande i Naturskyddsföreningen som bildades 1909. Lönnberg beskriver arbetet med gränsdragningen i Naturskyddsföreningens första årsskrift 1910. Här antyds vilken betydelse Axel Hamberg hade för Sareks nationalpark. Och gränsdragningen beskrivs:

Från Tarreluopal går gränsen mot öster och följer en liten bäck, som kommer från norra sidan af det fjäll, som åt öster begränsar sistnämnda plats, och fortsätter sedan utefter Låptåvakjaures vattendrag till midt för sänkan söder om Kåbrek, där den går mot öster, följer en bäck som utfaller i Niåtsosjokk. Gränsen följer sedan detta vattendrag utför dess lopp. Till dess att det mottager tillflödet Säkokjokk (Matirjokk). Därifrån uppför sistnämnda vattendrag, till dess att detta gör en tvärkrök mot norr. Där lämnar gränslinjen Säkokjokk och fortsätter rakt mot öster över Påreksjöarna 

Denna gränsdragningen gäller än idag för nedre Njoatsovágge (Sareks nationalpark utvidgades 1964 och inkluderade Pårekområdet).

Exploateringsintressena bestämde gränsdragningen av Sareks nationalpark

Med den gränsdragning av Sareks nationalpark det talas om här ovan – ”som inte är av något ekonomiskt intresse” – så berördes inte Ruovddevárre eller magnesiten i Tarradalen. Ej heller silvret i ”Nilagrufvan och Silpavare”. De lämnades utan det ökade skydd som en nationalpark skulle ge. Undantaget är silvret i Alkavare som ingår i nationalparken. Observera att Padjelantas nationalpark inte fanns då. Idag ingår inte de skuggade områdena i nationalparken, det är detta område som Naturvårdsverket föreslog 2008 som utvidgning av Sareks nationalpark men som inte längre är prioriterat.

Ett historiskt efterspel

Einar Lönnberg som ansvarade för gränsdragningen avgick som vice ordförande i Naturskyddsföreningen 1919. Skälet till avgången var en konflikt inom föreningen. Thor Högdahl som var sekreterare protesterade mot utbyggnaden av Stora Sjöfallet som återfinns i årstidskriften 1920:

Lönnberg ansåg att ensidigt ta ställning för naturskyddet skulle vara kontraproduktivt. För honom var det viktigt att också ta hänsyn till behovet av energiförsörjning efter krigets importrestriktioner.

Dagsläget – gruvbrytning i Ruovddevárre

Ruovddevárre har spelat en viktig roll i denna historiska återblick och gör så än idag. Det var denna tänkta gruva som var centrum för gruvbrytningen. Med den bakgrund jag har gett står det klart att hotet mot Njoatsovágge idag och imorgon är gruvbrytningen. Det senaste exemplet är Beowulf Minings prospekteringar som påbörjades 2006. Redan från början lanserades planerna som ”Routevare & Kallak” där Ruovddevárre var ”flaggskeppet”. 2013 övergav Beowulf planerna tills vidare och koncentrerade sig på Gállok. Men som skrivs i Beowulf Minings ”conceptual study”; “Ruoutevare and Kallak are among the largest known, undeveloped iron ore deposits in Sweden.” Så vad händer när malmen i Kiruna tar slut tidigare än förväntat?

Det här handlar om LKAB:s framtid, om brytningen efter den nuvarande huvudnivåns livslängd som sträcker sig fram till 2035. Man kan säga att LKAB nu är ett gruvbolag som andra, som måste söker mer intensivt efter nya malmvolymer för att överleva, säger Jan Moström, vd och koncernchef på LKAB. 

Malmen i Ruovddevárre innehåller också vanadin, en kritisk metall som bland annat används för batterier och elnätlagring.

Vad skulle det innebära om Sareks nationalpark utvidgades?

Om Sarek utvidgades till att innefatta hela Njoatsosvágge och Tjuoldavágge skulle det innebära att Bergsstaten inte skulle kunna ge undersökningstillstånd utan beslut från riksdag och Kungl. Majt. Jämför med Gállok idag där det räcker med ett regeringsbeslut. Det betyder inte att området skulle vara skyddat för evigt. Fortfarande har antagligen de ekonomiska intressena företräde över att bevara fjällvärlden orörd. Jag påminner om vad som hände i Stora Sjöfallets nationalpark.

Jag vill tacka Hans Fowelin och Tor L. Tuorda för all hjälp och alla synpunkter som jag har fått av er.

Axel Hamberg – Hotell Säkokjokk och gränsdragningen av Sareks nationalpark

I blogginlägget ”Axel Hamberg och Sähkokjåhkå” kommenterade Bengt Noläng (Örnsätran) att han hade GPS-koordinaterna för Hotell Säkokjokk. Nu har Bengt publicerat ”I Sarek 50 år efter första gången” och där finns koordinaterna. Tack Bengt för dessa ovärderliga uppgifter och tack för att jag får använda ditt foto från hur det ser ut idag.

Varför är det intressant att veta var Hotellet låg? Jag hoppas att jag kan ge en liten inblick i vilken tid Axel Hamberg verkade i. Mycket stod på spel i början av 1900-talet, en expansionspolitik som kanske saknar motstycke. Då stod ekonomiska intressen i form av gruvbrytning och vattenkraftsutbyggnad mot ambitionerna att bevara fjällvärlden orörd. Ett sätt att ta hänsyn till och försöka skydda fjällvärlden var att bilda nationalparker. Trots att Stora Sjöfallets nationalpark bildades hindrade det inte de stora ingreppen som vi ju ser effekterna av idag. Axel Hamberg hade en avgörande betydelse för bildandet av Sareks nationalpark. Det finns mycket att skriva om när det handlar om helhetsbilden av dessa intressekonflikter men det återkommer jag till lite senare. Här kommer jag bara att försöka förklara ”felritningen” som jag har beskrivit i de föregående bloggarna och varför detta misstag kan förstås när det ses i det stora sammanhanget – gränsdragningen av Sareks nationalpark. Och varför det är intressant att veta var Hotellet låg.

Var låg Hotellet?

Om jag utgår från Bengt Nolängs GPS-koordinater låg hotellet här:

I de tidigare bloggarna beskrev jag att Axel Hambergs karta från 1922 inte var korrekt

Utgår vi från den korrekta fjällkartan skulle den blå markeringen heta Sähkokjåhkå och den gröna Máderjåhkå (slarvigt utritat).

Zoomar vi in i topografiska kartan i ser vi att det bara är 700 meter från hotellet till bifurkationen med Máderjåhkå.

Men hur såg det ut för Axel Hamberg? Till att börja med, var låg hotellet om vi utgår från Hambergs foto? När jag skrev om felritningen tidigare hade Axel Hambergs eget foto en avgörande betydelse. Det var riktigt knepigt att hitta det. Jag gick igenom alla hans foton som finns på ALVIN. Så hittade jag fotot ”Slätten”. Om du laddar ner fotot så visar det sig att det har mycket hög kvalitet vad gäller upplösning.

Det är förstås inte möjligt att placera ut Hotellet exakt i fotot. Med Bengts koordinater ser ortofotot i ”Kartsök och ortnamn” ut så här:

Och i Hambergs foto skulle den nedre röda punkten markera Hotellet, den övre högra Máderjåhkå och den övre vänstra Sähkokjåhkå.

Här framträder Máderjåhkå minst lika tydligt som Sähkokjåhkå.

Hotell Säkokjokk

Hotellet byggdes 1902. Håkan Hultberg har beskrivit hur det gick till. Axel Hamberg beskriver byggandet i sin dagbok 1902 s 13:

Den 29 Juni. Karlar och renar hämtare bräder af alla de våren 1901 vid Tatasjön och i björkskogen kvarlemnade lådorna och fraktade dem till tältstället. De skulle användas till uppförande af ett litet hus vid Säkkokjock.)

Foto: Axel Hamberg

Texten till fotot: ”Den första mycket enkla hyddan byggs. Säkok 2 juli 1902”

Så här ser det ut idag:

Foto Bengt Noläng.

Denna hydda var en central plats för Axel Hamberg i ett decennium innan Pårekhyddan byggdes. 1902 var också ett speciellt år. Jag citerade Kennert Torelgård i ett tidigare inlägg:

"De fotogrammetriska upptagningarna i Sarek var i huvudsak avslutade 1902.”

Felritningen är då svår att förstå. Inget talar för att Axel Hamberg var ”slarvig” med hans krav fotogrammetrisk precision. Speciellt inte i ett område som han borde vara särskilt bekant med.

Gränsdragningen av Sareks nationalpark

Som jag antydde tidigare var det mycket som stod på spel när det gällde intressemotsättningarna. 1890 gavs generalstabskartan ut över området med en än mer märklig felritning. Något som Hans Fowelin skrev om i vår Njoatsosvággeblogg. Ett fel som fanns kvar i 1961 års fjällkarta som hade generalstabskartan som grund. Då hette det ”Matirjokk”:

Redan 1901 samtalade Hamberg med Pirkit Amma:

”Pirkit Amma påstår (31 juli 1901) att namnet Matirjokk är orätt. Den bäck som kommer från Tjäuranjåske heter Säkkokjock. Matirjock är mindre bäck som upprinner från snöfläckarne strax söder om Säkkokapparaten. Der en knabb med särskildt namn Matirvaratj; äfven tjärn Matirjauratj.”

 Det är omöjligt att veta om Pirkit Amma bara refererade till småbäckarna från Sähkok eller om han också inkluderade bifurkationen. När gränsdragningen fastställdes 1910 står att läsa:

”Från Tarreluopal går gränsen mot öster och följer först en liten bäck, som kommer från norra sidan af det fjäll, som åt öster begränsar sistnämnda plats, och fortsätter sedan utefter Låptåvakjaures vattendrag, till midt för sänkan söder om Kåbrek, där den går mot öster, följande en bäck, som utfaller i Njåtsosjokk. Gränsen följer sedan detta vattendrag utför dess lopp, till dess att det mottager tillflödet Säkokjokk (Matirjokk), därifrån uppför sistnämnda vattendrag, till dess detta gör en tvärkrök mot norr. Där lämnar gränslinjen Säkokjokk och fortsätter rakt mot öster öfver Påreksjöarna.”

Gränsdragningen är en skrivelse till domänstyrelsen från miljö- och energidepartementet. Uppdraget att föreslå gränserna gick till ”intendenten vid naturhistoriska riksmuseum, profesorn A.J.E. Lönnberg”. Lönnberg överlämnade förslaget 1 november 1909. Men varifrån kom benämningen ”Säkokjokk (Matirjokk)”? Hade utgångspunkten varit Generalstabskartan så fanns inte Säkokjokk, bara Matirjokk.

Einar Lönnberg var med och grundade Naturskyddsföreningen. Han skrev om gränsdragningen i Naturskyddsföreningens årsskrift 1910. Där beskrivs gränsdragningen och:

Kan det ha varit så att Axel Hamberg i kommunikation med Einar Lönnberg korrigerade felritningen i generalstabskartan så att Matirjokk benämndes Säkokjokk precis som i Axel Hambergs egen karta från 1922? Men då återstod ett problem. Eftersom generalstabskartan bara angav Matirjokk kunde det uppstå tveksamheter när det gällde var gränsen till Sareks nationalpark gick. Lösningen blev benämningen ”Säkokjokk (Matirjokk)”.

En tydlig angivelse stod kvar - ”tvärkröken” oavsett om den kallades Säkokjokk eller Matirjokk. Den är utritad i såväl generalstabskartan som i Axel Hambergs karta och är geografiskt säkrad. Det blir den här ”tvärkröken” som får en avgörande betydelse oavsett om den ska heta Säkokjokk eller Matirjokk. Här definierar ”felritningen” nationalparksgränsen även om nu Matirjokk inte anges av Hamberg. Jag tror inte att Axel Hamberg var slarvig, inget talar för att han hade sådana brister med hans krav på fotogrammetrisk precision. Den karta han publicerade borde ha varit viktig för honom. Viktig också för att överensstämma med nationalparksgränsen och benämningen Säkokjokk (Matirjokk) även om det var en felritning. Hade Axel Hamberg angett Máderjåhkå och Sähkokjåhkå i sin egen karta korrekt skulle den inte avbilda gränsdragningen 1910.

Gränsdragningen 1910 följde det röda strecket och det gröna strecket hur nationalparksgränsen ser ut idag efter utvidgningen 1964.

Topografiska kartan 1969 och namngivningen av Sähkokjåhkå

När den nya topografiska kartan gavs ut över Sarek 1969 fick vi den korrekta återgivningen av fjällandskapet. Men var den korrekt?

Det här var första gången Sähkokjåhkå angavs i en statlig officiell karta från Lantmäteriet. Om denna benämning hade varit korrekt så skulle Hambergs Hotell ha hetat Hotell Materjåkkå. När Axel Hamberg skriver om kartläggningen – är han väl medveten om problemen med de ”topografiska namnen”. Han skriver:

Men Pirkit Amma korrigerade Hamberg 1901. Var det därför Hotellet fick sitt namn? Och var det därför som gränsdragningen beskrevs som ”Säkokjokk (Matirjokk)”? Sedan tog det många, många år innan vi fick vår fjällkarta med Sähkokjåhkå korrekt återgiven med den ”genuint” samiska benämningen. Jag har kontaktat Lantmäteriets Ortnamnsenhet för att få hjälp med i vilken edition av topografiska kartan som Sähkokjåhkå angavs korrekt. De har dock långa handläggningstider så jag återkommer i en kommentar när jag har fått besked.

Med detta har jag försökt ge en bakgrund till varför ”felritningen” fick finnas kvar för Axel Hamberg. Men hur många idag är medvetna om att Máderjåhkå är en gräns till Sareks nationalpark? Då handlar det om det bortglömda nedre Njoatsovágge och Tjuoldavágge som inte kom att ingå i nationalparken. Där finns också en historisk förklaring som jag kommer att återkomma till.

Änok och skogen – konflikten mellan produktion och miljö

Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht har beslutat att entlediga Charlotta Ribendahl från uppdraget som särskild utredare i utredningen om rättslig översyn av Skogsvårdslagstiftningen. ”Skälet är att förtroendet brustit efter vissa uttalanden som Charlotta Riberdahl gjorde i Almedalen.”

"Jag bedömer att hennes uttalande har skadat utredningen och jag har därför inget fortsatt förtroende för Riberdahl att leda denna utredning säger Bucht i en skriftlig kommentar till TT.”

Uttalandet finns inspelat här http://regionvasterbotten.se/videogallery/en-ny-skogspolitik-pa-vag-vem-satter-agendan-charlotta-riberdahl-lagman-gota-hovratt/ (start 9:58 ). Charlotta säger:

”Äganderätten den är ju grundlagsskyddad idag och är det så att man tvingas till intrång i sin mark så har man ju rätt till intrångsersättning. Sen kan man ju fundera på – nu är jag mycket provokativ, och det är jag medveten om, men jag tycker ändå att det är intressant som en aspekt, när man har en så viktig naturresurs som skogen som är så väldigt viktig för den biologiska mångfalden, det är ju så många växter och djur som är beroende utav skogen för det är ju också beroende utav den ur klimatsynpunkt det har ju nämnts här idag, det är ju också beroende av den för att rena vårt vatten om man ska tillåta att ett så stort privat ägande utav en så viktig naturresurs som också då är av stort nationellt intresse men också ett globalt intresse utav miljösynpunkt men det är ju, det är liksom ett mycket provokativt synsätt…”

Det var ifrågasättandet av privat ägande som föranledde entledigandet. Allt utlöste en våldsam reaktion från många parter som ställde sig bakom kritiken. Kritik mot kritiken publicerades här (2017-07-14) http://www.aftonbladet.se/debatt/article23160561.ab.

Charlotta refererar bland annat till fjällnära skogar och Aarhuskonventionen när det gäller möjligheter att överklaga beslut. Detta har en direktkoppling till Högsta förvaltningsdomstolens dom i Änokmålet.

”Naturskyddsföreningen överklagade avvisningsbeslutet till HFD, vars dom alltså kom för drygt två veckor sedan. I domen börjar HFD med att konstatera att enligt 1 § SVL ska skogen skötas så att den uthålligt ger god avkastning, samtidigt som den biologiska mångfalden behålls. Vidare gäller målparagrafen och de allmänna hänsynsreglerna i 1 och 2 kap. MB även för skogsbruk. De två lagstiftningarna är parallellt tillämpliga, även om vissa av MBs bestämmelser har företräde, bl.a. de om biotopskydd, artskydd och Natura 2000.” http://www.jandarpo.se/upload/2014%20RB%20%C3%84nok.pdf

I mina egna kontakter med Skogsstyrelsen säger de att det är första gången som paragraf 18 tillämpas för att köpa skog i Änok (18 § Tillstånd till avverkning får inte ges om avverkningen är oförenlig med intressen som är av väsentlig betydelse för naturvården eller kulturmiljövården. Lag (2010:930).)

Problemet för skogsstyrelsen är att de inte har tillräckliga medel för att ge intrångsersättning. Därför är Charlotta Riberdahls provokativa uttalande viktigt. Om ansvaret för bevarandet av den biologiska mångfalden är statens ansvar så kanske denna olösliga konflikt kanske kan lösas. Det behövs helt enkelt pengar.

I fallet Änok gäller det dessa områden i rött:

Ragna har beskrivit arbetet i http://ragnaw.blogspot.se/2015/08/stampling-i-anok.html och http://ragnaw.blogspot.se/2015/10/anok.html.

Det är dessa områden som Skogsstyrelsen kommer att ge intrångsersättning för. Den stora  frågan handlar kanske ändå om utvidgningen av Sareks nationalpark i enlighet med Naturvårdvserket http://www.naturvardsverket.se/Om-Naturvardsverket/Publikationer/ISBN/1200/978-91-620-1269-4/ och för den del Axel Hamberg http://www.utsidan.se/blogs/bees/axel-hamberg-sarekkartan-och-nedre-njoatsosv.htm. Visserligen ingår inte Änok i dessa förslag men vi kanske kan lyssna på Edvin Nilsson:

"I nedre delarna av dessa dalgångar, Njåtjos- och Tjuoltavagge, finns liksom i Rapadalen ett säreget och viltvänligt deltaland, Kvikkjokksbornas Änok. Det är inte riktigt lika stort som Aktsedeltat men absolut inte mindre rikt på älg... Här samlas mycket flyttfågel om våren, innan de tar det definitiva språnget in i fjällvärlden."

"Här skulle då kunna bli något av en Edens lustgård. Redan nu ser vi tecken som tyder på att de större däggdjuren tolererar människans närvaro på ett helt annat sätt i Rapadalen i Sarek än utanför nationalparken... Ett önsketänkande är också att de sydligaste delarna av Sarek, som vi har bekantat oss med den här gången, skulle kunna få ett så stort skyddsområde att likartade förhållanden kunde uppstå även här.”

Björn

Sarek – några perspektivskiften från Södra Rapadalen

Jag gjorde backup på Sarekbilder och upptäckte att det fanns en panoramakomposition som jag aldrig hade uppmärksammat eller gjort. Den såg ut så här:

Bilden är från Södra Rapadalen 2008. Vad som slog mig var hur trång och stängd Rapadalen tedde sig. Finns det verkligen en älv där ovanför? Det är Lulep Spádnek som står i vägen. Och det är ingen liten ”kulle” precis!

Men jag tror aldrig att jag har förstått eller uppmärksammat denna ”Nammatj” mitt i Rapadalen förut. Nammásj känner vi alla till.

Men Fjällkartan visar tydligt hur det förhåller sig:

Hela dalen trycks ihop. Och många, många har gått där, under Lulep Spádnek och kanske tältat på Runda Vallen. Men jag har då inte förstått eller sett det Axel Hamberg såg och skrev:

Dalen övertväras av flera riglar eller trösklar, som genombrutits av erosionen. Nammatj synes vara ett fragment av en sådan tröskel, den nästa är Ritok, en ännu mera markerad är Spatnek-Kåtokvaratj.

Jag tror att jag alltid ”var på väg” när jag passerade Spádnek. Och från andra perspektiv blev Spádnek litet eller betydelselöst.

Från det här hållet ter sig även Skierffe som en liten ”lort”. Men nära sin granne ser det annorlunda ut.

Och så finns förstås alltid Hambergperspektivet på ett annat sätt. Den här bilden togs för över etthundra år sedan.

Och här sitter Karin 2008.

Det där ”att vara på väg” är (eller förhoppningsvis var) kanske typiskt för mig och Sarek. Att inte kunna stanna upp och se. Att vara där. Att vara nära…

För visst är det lite underligt att jag behöver ta fram gamla bilder för att se det jag inte såg. Och till och med behöva fixa till en panoramabild till råga på allt.