Bloggar > BeesBlog

BeesBlog

Sarek

Sarek 1975 - en livsvandring Placerad på karta

Det här var min femte vandring i Sarek och Lenas andra. Vi hade redan gått vägen från Kvikkjokk genom skogen och valde därför att flyga till Aktse. På den tiden var det sjöflyg som gällde.

Första dagen gick vi upp ovanför Aktse och tältade. Denna plats är lite märklig – det finns inget vatten.


Nästa dag gick vi långt. Över ”snöpasset” nedanför Gierdogiestjåhkkå.


Genom passet mellan Niether och Suorkitjåhkkå där Bielloriehppe visar sig på avstånd.

Denna högslätt ovanför Rapadalen borde ha ett eget namn. Den mynnar i denna öppning mot andlösheten.

Vårt mål var renvaktarstugan. Längst ned på den lilla ängen finns det plats för ett enda tält. Där finns allt. Plats för en eld.

Och... (detta är en stereobild för er som kan skela med ögonen)

Dag tre vandrade vi i Rapaselet med målet att runda Låddebákte.

Jag hade tidigare gått under Låddebákte från Dielmavadet och det hade varit en ganska lätt vandring. Den här gången gick vi lite för högt upp och hamnade i förrädisk terräng med stora stengropar med nästan ogenomträngligt björkris.

När vi försökte ta oss längre ned kom vi istället in i manshögt vide där jag blev ”korsfäst” med ryggsäck och allt. Till slut hittade vi en plats att tälta på. Min eventuella trovärdighet som ”Sarekkännare” hade dock fått sig en ordentlig törn.

Morgonen därpå inleddes med en pliktskyldig grötfrukost.

Sedan fortsatte vi. När vi hade rundat Låddebákte lättade allt.

Örtängar med manshöga midsommarblomster.

Och med Bielloriehppe.

På kvällen innan hade en älgko passerat nedanför vår tältplats. Vi hörde mer än såg henne. Nu när vi gick uppåt dalen stötte vi på henne igen, med sin kalv.

Kalven kom alldeles nära oss med mamman bakom och hon reste inte ens ragg. Vi fortsatte upp efter övre Rapadalen. Kvällen hade kommit när vi satte oss ned och tittade ut över Ráhpajåhkå. Där kom älgkon med sin lilla kalv för att vada över älven.

Men det gick inte alls så bra. Kon vadade över men kalven fick inget fäste i den branta älvkanten utan spolades nedåt. Kon följde kalven och försökte få den att kämpa sig upp. Det pågick så länge, så länge och kalven försvann flera gånger under vattnet. Vi satt och grät.

Under över alla under – kalven kämpar sig upp, skakar av sig som om inget har hänt och de fortsätter vidare. Vi är alldeles tagna och lyckliga över att allt har gått så bra och slår upp vårt tält strax under Bielavárásj.

På den tiden fanns en roddled över Ráhpajåhkå. Att använda sig av en roddled innefattar tre överfarter. Över och hämta den andra båten, tillbaka med båda båtarna och över med en båt. När vi kommer ner till älven ser vi:

På andra sidan finns parkvakten som gör sig redo för överfarten. Vi väntar förstås på honom och får en pratstund på köpet. Han har med sig en stor kamerautrustning och berättar att han har varit ute för att filma djur. När vi berättar om vår uppskakande händelse kvällen förut säger han att ha inte har sett en enda älg.

Denna roddled ska egentligen ha en vajer spänd över älven. Någon sådan finns inte kvar. Båtarna ska förstås ha åror – några sådana finns inte heller. Det finns en bräda och jag hänger mig längst fram i fören och ”dubbelpaddlar” oss över till andra sidan.

Västra sidan av övre Rapadalen är paradisisk. Vi vadar:

Och efter Sarvesjåhkå slår vi läger. Nästa dag går vi upp efter Gaskasvágge. Vi går nere i jokken efter tröskeln. Där finns märkliga och trånga passager med geologiska lagringar som jag stryker med handen.

Vi kommer upp på slätten under Gaskastjåhkkå och slår läger. Öster och väster om Gaskastjåhkkå ligger Lullihavágge och Gaskasvágge. Som kilar in mot slätten. Kvällen är klar och lugn och jag är precis på väg att somna till ljudet av Skájdejågåsj som ger ro. Så försvinner ljudet av jokken helt. I nästa ögonblick hörs det som om jag ligger mitt i jokken. Vårt Tarfalatält exploderar på något konstigt sätt. Det är yttertältet som är på väg att lyfta. Jag går ut ur tältet och kan inte stå upprätt för vinden. Hittar stenar som jag försöker förankra tältpinnarna med men ser att tältduken går sönder. Jag ropar åt Lena att vi måste riva tältet och att hon måste kasta sig över tältet när jag tar bort tältpinnarna. Det regnar inte så det går bra att ta hand om det kollapsade tältet. Vi packar ryggsäckar och börjar gå ned mot Gådokjåhkå. Vi skrämmer upp småfåglar som har tagit skydd i riset. De försvinner i vinden.

Så kommer vi fram till Gådokjåhkå. Jag tänker bara på en enda sak -  att komma över jåkken. Av någon anledning tror jag att vi ska få lä på andra sidan. Vi tar av oss och börjar som vanligt vada barfota. Tårna är känsliga! Lena går efter mig och jag håller henne i handen. En meter från andra stranden känner jag att jag lyfter från botten. Jag svävar i vattnet. En bild kommer för mig – den här jokken har tagit flest liv i Sarek. Vi är nära Bårddejiegna och det finns ett ”muller” i jokken. Jag vet att stenar har slagit av ben. Så då vänder vi och går tillbaka. Och slår upp vårt tält. Och somnar.

Dagen därpå går vi över Bårddejiegna och ser lämningar av hagel stora som pingpongbollar. Hur stora var de på natten och varför slog de inte sönder vårt tält?

Sedan gick vi förstås ned till Kvikkjokk i strålande väder. Vi gick direkt ned. Men det tog många år för mig att komma över min ängslan. Varje kväll i tältet lyssnade jag efter tystnaden – inte vinden. Tystnaden som föregick stormen eller orkanen. Jag är och var nog inte odödlig trots allt.

 

Postat 2017-01-03 17:11 | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

Änok och skogen – konflikten mellan produktion och miljö

Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht har beslutat att entlediga Charlotta Ribendahl från uppdraget som särskild utredare i utredningen om rättslig översyn av Skogsvårdslagstiftningen. ”Skälet är att förtroendet brustit efter vissa uttalanden som Charlotta Riberdahl gjorde i Almedalen.”

"Jag bedömer att hennes uttalande har skadat utredningen och jag har därför inget fortsatt förtroende för Riberdahl att leda denna utredning säger Bucht i en skriftlig kommentar till TT.”

Uttalandet finns inspelat här http://regionvasterbotten.se/videogallery/en-ny-skogspolitik-pa-vag-vem-satter-agendan-charlotta-riberdahl-lagman-gota-hovratt/ (start 9:58 ). Charlotta säger:

”Äganderätten den är ju grundlagsskyddad idag och är det så att man tvingas till intrång i sin mark så har man ju rätt till intrångsersättning. Sen kan man ju fundera på – nu är jag mycket provokativ, och det är jag medveten om, men jag tycker ändå att det är intressant som en aspekt, när man har en så viktig naturresurs som skogen som är så väldigt viktig för den biologiska mångfalden, det är ju så många växter och djur som är beroende utav skogen för det är ju också beroende utav den ur klimatsynpunkt det har ju nämnts här idag, det är ju också beroende av den för att rena vårt vatten om man ska tillåta att ett så stort privat ägande utav en så viktig naturresurs som också då är av stort nationellt intresse men också ett globalt intresse utav miljösynpunkt men det är ju, det är liksom ett mycket provokativt synsätt…”

Det var ifrågasättandet av privat ägande som föranledde entledigandet. Allt utlöste en våldsam reaktion från många parter som ställde sig bakom kritiken. Kritik mot kritiken publicerades här (2017-07-14) http://www.aftonbladet.se/debatt/article23160561.ab.

Charlotta refererar bland annat till fjällnära skogar och Aarhuskonventionen när det gäller möjligheter att överklaga beslut. Detta har en direktkoppling till Högsta förvaltningsdomstolens dom i Änokmålet.

”Naturskyddsföreningen överklagade avvisningsbeslutet till HFD, vars dom alltså kom för drygt två veckor sedan. I domen börjar HFD med att konstatera att enligt 1 § SVL ska skogen skötas så att den uthålligt ger god avkastning, samtidigt som den biologiska mångfalden behålls. Vidare gäller målparagrafen och de allmänna hänsynsreglerna i 1 och 2 kap. MB även för skogsbruk. De två lagstiftningarna är parallellt tillämpliga, även om vissa av MBs bestämmelser har företräde, bl.a. de om biotopskydd, artskydd och Natura 2000.” http://www.jandarpo.se/upload/2014%20RB%20%C3%84nok.pdf

I mina egna kontakter med Skogsstyrelsen säger de att det är första gången som paragraf 18 tillämpas för att köpa skog i Änok (18 § Tillstånd till avverkning får inte ges om avverkningen är oförenlig med intressen som är av väsentlig betydelse för naturvården eller kulturmiljövården. Lag (2010:930).)

Problemet för skogsstyrelsen är att de inte har tillräckliga medel för att ge intrångsersättning. Därför är Charlotta Riberdahls provokativa uttalande viktigt. Om ansvaret för bevarandet av den biologiska mångfalden är statens ansvar så kanske denna olösliga konflikt kanske kan lösas. Det behövs helt enkelt pengar.

I fallet Änok gäller det dessa områden i rött:

Ragna har beskrivit arbetet i http://ragnaw.blogspot.se/2015/08/stampling-i-anok.html och http://ragnaw.blogspot.se/2015/10/anok.html.

Det är dessa områden som Skogsstyrelsen kommer att ge intrångsersättning för. Den stora  frågan handlar kanske ändå om utvidgningen av Sareks nationalpark i enlighet med Naturvårdvserket http://www.naturvardsverket.se/Om-Naturvardsverket/Publikationer/ISBN/1200/978-91-620-1269-4/ och för den del Axel Hamberg http://www.utsidan.se/blogs/bees/axel-hamberg-sarekkartan-och-nedre-njoatsosv.htm. Visserligen ingår inte Änok i dessa förslag men vi kanske kan lyssna på Edvin Nilsson:

"I nedre delarna av dessa dalgångar, Njåtjos- och Tjuoltavagge, finns liksom i Rapadalen ett säreget och viltvänligt deltaland, Kvikkjokksbornas Änok. Det är inte riktigt lika stort som Aktsedeltat men absolut inte mindre rikt på älg... Här samlas mycket flyttfågel om våren, innan de tar det definitiva språnget in i fjällvärlden."

"Här skulle då kunna bli något av en Edens lustgård. Redan nu ser vi tecken som tyder på att de större däggdjuren tolererar människans närvaro på ett helt annat sätt i Rapadalen i Sarek än utanför nationalparken... Ett önsketänkande är också att de sydligaste delarna av Sarek, som vi har bekantat oss med den här gången, skulle kunna få ett så stort skyddsområde att likartade förhållanden kunde uppstå även här.”

Björn

Postat 2016-07-15 15:38 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Sarek – några perspektivskiften från Södra Rapadalen Placerad på karta

Jag gjorde backup på Sarekbilder och upptäckte att det fanns en panoramakomposition som jag aldrig hade uppmärksammat eller gjort. Den såg ut så här:

Bilden är från Södra Rapadalen 2008. Vad som slog mig var hur trång och stängd Rapadalen tedde sig. Finns det verkligen en älv där ovanför? Det är Lulep Spádnek som står i vägen. Och det är ingen liten ”kulle” precis!

Men jag tror aldrig att jag har förstått eller uppmärksammat denna ”Nammatj” mitt i Rapadalen förut. Nammásj känner vi alla till.

Men Fjällkartan visar tydligt hur det förhåller sig:

Hela dalen trycks ihop. Och många, många har gått där, under Lulep Spádnek och kanske tältat på Runda Vallen. Men jag har då inte förstått eller sett det Axel Hamberg såg och skrev:

Dalen övertväras av flera riglar eller trösklar, som genombrutits av erosionen. Nammatj synes vara ett fragment av en sådan tröskel, den nästa är Ritok, en ännu mera markerad är Spatnek-Kåtokvaratj.

Jag tror att jag alltid ”var på väg” när jag passerade Spádnek. Och från andra perspektiv blev Spádnek litet eller betydelselöst.

Från det här hållet ter sig även Skierffe som en liten ”lort”. Men nära sin granne ser det annorlunda ut.

Och så finns förstås alltid Hambergperspektivet på ett annat sätt. Den här bilden togs för över etthundra år sedan.

Och här sitter Karin 2008.

Det där ”att vara på väg” är (eller förhoppningsvis var) kanske typiskt för mig och Sarek. Att inte kunna stanna upp och se. Att vara där. Att vara nära…

För visst är det lite underligt att jag behöver ta fram gamla bilder för att se det jag inte såg. Och till och med behöva fixa till en panoramabild till råga på allt.

 

Postat 2016-05-27 15:46 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Sareks nationalpark – ett skydd för våra stora rovdjur bara på papperet?

Dagens Eko P1 uppmärksammade idag (5/3-2016) en artikel om skyddet för våra stora rovdjur i Sareks, Stora Sjöfallets och Padjelantas nationalparker. Studien är mycket omfattande och sträcker sig från 1984 till 2010 och innefattade totalt 455 stora rovdjur som övervakades via radio under 132119 dagar.

Resultaten  visade att dessa rovdjur löpte större risk (nästan tre gånger så hög risk) att tjuvskjutas i nationalparkerna än utanför parkerna. Risken var som störst under vårvintern:

“We also found an increased mortality risk for all species during the late snow season, potentially due to increased human accessibility on snowmobiles during this period, because of increased day length and increased suitability of the snow for snowmobiling”.

Författarna varnar för en så kallad “passiv övervakning” av nationalparkerna.

“We caution against passive management and high public expectations of positive effects of PAs on large carnivore conservation, based on the assumption that sparing land is enough.”

Denna forskningsartikel finns tillgänglig inom ramen för det som kallas för “Open Access”. Den går att läsa direkt för alla – klicka bara på länken: 

http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/conl.12226/epdf

En komplettering

Om du klickar på länken till artikeln så finns det mer information tillgänglig i form av "Supplements":

Jag har tagit mig friheten att använda mig av de data som redovisas för att skapa den här figuren:

Postat 2016-03-05 13:24 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Axel Hamberg – Sarekkartan och nedre Njoatsosvágge

Detta är en fortsättning på mitt förra inlägg – Axel Hamberg och Sähkokjåhkå.

Jag ska göra ett mer eller mindre amatörmässigt försök att förklara felritningen av Sähkokjåhkå och sätta in denna i ett annat, viktigare sammanhang. Utgångspunkten är att Hamberg självklart visste hur Sähkokjåhkås huvudfåra gick. Få har antagligen vistats så länge och så nära detta område som Hamberg. En sak står klar och det är att han inte ”gick i sin egen karta”. Med det menar jag att han helt enkelt inte satt framför sina skisser och framkallade sina minnesbilder av hur det såg ut i detalj. För en del av er är detta något mycket bekant och jag har beskrivit det som att ”vandra i kartornas landskap”. Så kan inte Hamberg ha gjort. Så hur såg hans perspektiv ut eller vilka aspekter var det han var fokuserad på?

Kopieraren och kartläggaren

Ett vanligt angreppssätt när det gäller såväl kartor som encyklopedier är att man utgår från vad andra redan har skrivit eller kommit fram till. Utifrån ett sådant underlag kopierar man, korrigerar och lägger till ny information. På så sätt behöver man inte uppfinna hjulet på nytt. Ett tidigt exempel på att Hamberg kunde arbeta på detta sätt är den mycket detaljerade karta som publicerades 1895 - en kartskiss over ”Sarektrakten och dess jöklar”.

Här finner vi hans anmärkning ”De nordöstra delarna äro med eller utan korrektioner återgifna efter äldre kartor”. Hamberg kompletterar med nya och mer exakta mätningar – ”hufvudsakligen upprättad genom fotogrammetri”. Det låg med andra ord inget konstigt i att blanda olika kartkällor. Observera att Generalstabskartan bara var fem år gammal vid denna tidpunkt.

När det gäller Sähkokjåhkå i Sarekkartan från 1922 är det helt uppenbart att Hamberg har kopierat de gamla kartorna utan att uppmärksamma felaktigheterna.

Den gamla Sarekkartan

Kennert Torlegård som jag citerade i förra inlägget skriver så här angående Sarekkartan:

”Men kartan (i skala 1:50 000) och redogörelsen, liksom mycket annat av denna ambitiösa Sarekpublikation, förverkligades aldrig. Endast ett mindre antal av de fotogrammetriska bilderna kom att användas för topografisk kartering. Hamberg hade som professor många intressen och många skilda uppdrag. Han kunde varken finna egen tid eller medarbetare för detta mycket stora arbete. Det var kanske alltför omfattande för en universitetsinstitution.

Dock framställdes en karta i skala 1:300 000 som bilaga till Hambergs klassiska bok Sarekfjällen, utgiven 1922 i Svenska Turistföreningens serie av resehandböcker.”

Var då denna lilla karta ett uttryck för ett slags misslyckande? I brist på en karta som skulle ha överträffat till och med vår moderna fjällkarta i skala 1:50 000?

Den nya Sarekkartan

Om vi ser på kartan från 1922 och jämför den med vår fjällkarta idag så slås i alla fall jag av att Hambergs karta är helt annorlunda. Det är en annan slags karta. Det är en karta som innehåller ett helt annat perspektiv än den mycket exakta återgivningen som finns i fjällkartan av exempelvis Sähkokjåhkå.

För att förstå vad kartan från 1922 försöker förmedla måste vi titta på den:

Vad som framträder direkt för ögat är de stora massiven i mörkbruna färger, Sarektjåhkkå, Ähpár, Pårte…

Axel Hamberg var geolog. Han såg strandlinjer, skållor och annat som återkom i Sarek som helhet. Han såg det märkliga Luohttoláhkos platå förlängas i Alep och Lulep Stuollo. Varifrån fick han sin systematik, sina färgmarkeringar? Titta på anmärkningarna på kartan:

Färgerna bestäms av ”Approximativt 800 m-nivån” och ”Approximativt 1100-1200 m-nivån”. Det är precis dessa höjdlinjer som utkristalliserar det stora perspektivet på Sarek. Först då ser vi tydligt Sareks struktur. Det är vattendelarnivån som isolerar de stora massiven.

Det var det som vägledde vandrare hur man skulle komma från Luohttoláhkos märkliga månlandskap ner till Sarvesvágges gröna dal.

Jag ska försöka åskådliggöra detta på ett lite annorlunda sätt. Anta att du av någon märklig anledning vill göra en tredimensionell karta över Sarek. Anta vidare att du köper stora block av balsaträ, köper en pantograf och förstorar upp kartan på papper. Du klistrar papperet på balsaträet och bygger upp terrasser som du sen slipar ner. Vad som då händer är att du kommer att få ett antal tydliga, isolerade massiv, exempelvis ”Sarektrakten”:

Då framträder Sareks massiv! Först när du kommer ner till lägre höjdnivåer måste du sammanfoga det till en hel Sarekkarta. Men det börjar med ”insikten” om det stora perspektivet att Sarek består av tydliga block eller massiv.

Axel Hambergs Sarekkarta från 1922 är fortfarande i vissa avseenden överlägsen vår moderna fjällkarta. Den erbjuder ett annat perspektiv på Sarek och kan ses igen för den som inte har sett den förut som ”Den nya Sarekkartan”.

Mitt eget personliga perspektiv

Hans Fowelin och jag har försökt uppmärksamma nedre Njoatsosvágge i vår gemensamma blogg. Därav också mysteriet med Sähkokjåhkå. Tyvärr ingick eller ingår inte detta område vare sig i nationalparken eller i Axel Hambergs skildringar av Sarek. Hade Hamberg lyft fram nedre Njoatsosvágge tror jag att utvidgningen av nationalparken varit ett faktum för länge sedan. Så stor betydelse tror jag att Hamberg har och har haft. Men titta på kartan igen:

Färgningen inkluderar Njoatsosvágge och Tjouldavágge och sammanfaller nästan exakt med Naturvårdsverkets förslag till utvidgning av Sarek i Nationalparksplan för Sverige.

Eftertankar

Jag har citerat Kennert Torlegård i mina inlägg. Hans kapitel finns i boken Sarek, Arktis och akademisk vardag: en bok om geografen Axel Hamberg. Anders Nordvall har recenserat boken här på utsidan.

I sin recension tar han också upp frågan om med vilket perspektiv vi närmar oss Sarek. Är det ”jag” som står i centrum, vetenskapen, naturen eller kanske konsten och poesin?

Svante Lundgren hade en ton i sitt skrivande och i sina fotografier som för mig förmedlar Sarek. Västerbottens museum gjorde ett temanummer om Svante Lundgren. Gå till tidskriften och till sidan 61 – ”Min bästa bild från Aktse: rödstjärthona eller fem nypor”.

På sidan 14 finns en undertext – ”Aktse… Lundgren berättar i boken 50 år som naturfotograf (1982) hur han vid flera tillfällen sökt fotografera detta motiv utan att bli nöjd med proportionerna”.

Hur många bilder har ni inte sett av:

Och så visar oss Svante Lundgren ”fem nypor”!

Så här skriver Svante Lundgren om Axel Hamberg:

"Som bekant vistades Hamberg i Sarek alla somrar mellan 1895 och 1932 med undantag för åren 1898 och 1917... Lika säkert som våren kom professorn år efter år upp till sitt fjälland. Han fortsatte sina resor så länge krafterna räckte, egentligen ännu längre, ty sista gången måste han rida från Tjåmotis och orkade endast med svårighet gå den korta sträckan mellan Litnokkanalen och stugan. Amul var med den gången, men det är mor Länta som berättar: - Å när dom lämnade stugan å hade gått några steg, vände Hamberg sej om, stannade en kort stund å sa: Adjö nu Litnok, för nu är de sista gången. Nu kommer jag aldrig mer... Det var kanske inte bara vetenskapen som drog professorn till fjälls - fjällen själva hade fångat också honom i sitt magiska grepp."

Vid Litnokstugan

Referenser

Andersson, L. (red.) (2012). Sarek, Arktis och akademisk vardag: en bok om geografen Axel Hamberg. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis (AUU).

Postat 2015-03-28 13:12 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera
Sida: 1 2 3 Nästa Sista 

 

Logga in