Bloggar > BeesBlog

BeesBlog

Sarek

Båttrafiken till Änonjálmme och Vájsáluokta - en historisk tillbakablick

Här kommer jag att ge ett historiskt perspektiv på vilken betydelse denna båtled har haft för STF. Ni kommer att få citat, ibland ganska långa, men de erbjuder ett intressant och tänkvärt perspektiv.

STF har ansvarat för båttrafik i fjällen sedan föreningen bildades. I den första årsskriften 1886 står att läsa om ”Turistföreningens planer för den närmaste framtiden”. 

”Dessutom hafva några af föreningens ledamöter, som instundande sommar komma att resa i våra mera svårtillgängliga fjelltrakter, erhållit i uppdrag att å föreningens vägnar träffa öfverenskommelser om bestämda och moderata priser såväl för logis och vivre som för fortskaffning, att bestyra om båtars anskaffande och hållande, der sådant vore af behofvet påkalladt.”

Från år 1912 har jag hittat det första spåret efter motorbåtstrafik för det vi idag känner igen som båttrafiken från Kebnats. Citatet står att läsa i Svenska Turistföreningens årsskrift 1913 - Års- och förvaltningsberättelse för år 1912

”I föregående årsberättelse meddelades, att Styrelsen efter verkställd utredning beslutat vidtaga anordningar för underlättande af turisttrafiken på den viktiga turistleden mellan Luleluspe och Stora Sjöfallet. Aftal träffades med kapten L. Sundberg i Jokkmokk om uppehållande af ångbåtstrafik mellan Luleluspe och Jaurekaska med en mindre ångare, som af honom disponerades. Emellan Jaurekaska och Saltoluokta skulle Turistföreningen själf uppehålla trafiken medelst sin motorbåt »Langas», hvilken under föregående år ditförts från Torne Träsk, och turer skulle göras två å tre gånger i veckan under säsongen. Motorbåtstrafiken kom emellertid dess värre aldrig i gång. Under en svår storm i början af juli blef båten uppkastad på land och ganska allvarsamt skadad. Blottad på resurser som man är uppe i dessa trakter, hade man svårt att under den korta sommarsäsongen få båten iståndsatt. Man sökte nu uppehålla trafiken medelst roddbåtar, men det var oftast förenadt med svårigheter att erhålla roddare.”

Svenska Turistföreningens årsskrift 1929 är en riktig liten guldgruva. Till att börja med; Års- och förvaltningsberättelse för år 1928

”Till tjänst för fjällvandrare har Svenska turistföreningen placerat roddbåtar i sjöar och älvar inom hela fjällområdet.”

”Leden på Stora Luleälvs sjökedja kommer till sommaren 1929 att undergå en betydelsefull förändring. Åtgärder ha nämligen vidtagits för att flytta motorbåten »Sjöfallet», som hittills trafikerat Langas (Jaurekaska-Salto-Stora Sjöfallet), upp till Suorvajaure, där den kommer att insättas på Akkaleden, varigenom denna vinner en avsevärd förbättring.”

Här är första gången vi ser att STF ansvarar för båttrafiken vid Ritsem. Kom ihåg att på den tiden fanns det ingen väg upp till Ritsem och magasinen var inte heller uppdämda till den nivå vi ser idag.

Än mer intressant är nog Arthur Lindhagens föredrag från 1929 då han blev STF:s ordförande. Här är ett utdrag från föredraget, observera särskilt sista meningen i citatet.

RESELIVET I SVERIGE OCH TURISTFÖRENINGEN Föredrag vid Svenska turistföreningens årsmöte den 25 februari 1929 av Arthur Lindhagen

En dylik fråga har någon gång besvarats så, att endast den är värdig att få känna ödemarkens tjusning, som påtar sig bördan att tränga in där utan andra hjälpmedel än dem man själv kan anskaffa. Men detta skulle innebära att ödemarken vore reserverad endast för den starke eller för den rike, vilket ju vore uppenbart obilligt. Vad naturen störst har att bjuda bör få njutas även av dem, som icke fylla detta mått.

Denna tanke torde ligga till grund för Svenska turistföreningens verksamhet i fjällen. Färdeleder hava åstadkommits efter vissa huvudstråk och där hava till de farandes tjänst gjorts några mindre, enkla anläggningar. Härvid har man försökt göra så ringa ingrepp på naturen som möjligt. Man har icke lockat med lyx och nöjen. Därigenom vinnes en garanti för att endast den verkligt naturintresserade gör sig besvär, men det har beretts möjlighet för den mindre bemedlade, den mindre starke och den mindre erfarne att själv få se undret. Mellan dessa huvudleder finnas alltjämt kvadratmil efter kvadratmil av ödemark, som icke ens blivit oskärad av en kåta eller stuga, och där den verklige sportsmannen, om han vill tränga dit in, får själv bära sitt hus på ryggen. Svenska turistföreningen har särskilt blivit klandrad för åtgärder inom nationalparkerna. Tiden tillåter mig ej att ingå härpå, och det är ej heller nödvändigt, då från turistföreningens sida en uttömmande redogörelse lämnats i 1928 års årsskrift. Jag vill endast understryka, att föreningen skulle illa fattat sin uppgift, om den ej genom ordnande av en enkel trafik på den sammanhängande sjökedjan i Luleälvsdalen öppnat möjlighet att för rimlig kostnad nå det mest storslagna partiet av den lappländska fjällvärlden.

STF tog denna uppgift på allvar. I Svensk turistkalender 1933, som gavs ut av STF hittar vi:

Å sjöarna ovanför Stora Sjöfallet upprätthålles regelbunden trafik; på Kårtjejaure (8 km) med motorbåten »Suorva» (tillhör STF), rymmande 46 passagerare och görande c:a 6 knop, 4 dagar i veckan, och på Suorvajaure med motorbåten »Tilca» (tillhör STF), som tar 30 passagerare och gör c:a 7 knop, 2 ggr i veckan. »Akka» går till Vakkotavare (7 km), där vandringsleden till Kebnekaise tar vid, till Svenska turistföreningens Akka- och Vaisaluoktastugor (43 resp. 51 km) samt till Ritsemjokk (43 km), där leden till Sitasjaure börjar. 

Då fanns det hela tre båtar som trafikerade ”sjöarna ovanför Stora Sjöfallet”!

När jag läste Arthur Lindhagens föredrag från 1929 slogs jag av hur dagsaktuell han var och är. Han beskrev också något som skulle vara en förskräckande framtidsvision:

"Vi skulle kunna göra följande i mångas tycke kanske överdrivna tankeexperiment: till Sylarna — helst kanske också till Kebnekaise och Akka — anlägges bred bilväg; vid foten byggas stora turisthotell; en bergbana leder upp till toppen, där restaurant anordnas. Från dennas veranda kan man över sina läskedrycker uttrycka sin förtjusning över vildmarksstämningen."

Vi är väl inte riktigt där än.

M/S Storlule går fortfarande detta år 2019. Själv har jag åkt med båten många gånger och överfarten har inte så sällan varit lite knepig. Kastvindar och krabb sjö har mött oss men jag har alltid känt mig trygg i överfarten. Och vi har alltid kommit välbehållna till Änonjálmme. Jag utgår från att STF inte ”illa fattat sin uppgift” och att båttrafiken från Ritsem även fortsättningsvis kommer att ha en central och unik betydelse för föreningen.

Postat 2019-06-28 10:30 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Sarek 1975 - en livsvandring Placerad på karta

Det här var min femte vandring i Sarek och Lenas andra. Vi hade redan gått vägen från Kvikkjokk genom skogen och valde därför att flyga till Aktse. På den tiden var det sjöflyg som gällde.

Första dagen gick vi upp ovanför Aktse och tältade. Denna plats är lite märklig – det finns inget vatten.


Nästa dag gick vi långt. Över ”snöpasset” nedanför Gierdogiestjåhkkå.


Genom passet mellan Niether och Suorkitjåhkkå där Bielloriehppe visar sig på avstånd.

Denna högslätt ovanför Rapadalen borde ha ett eget namn. Den mynnar i denna öppning mot andlösheten.

Vårt mål var renvaktarstugan. Längst ned på den lilla ängen finns det plats för ett enda tält. Där finns allt. Plats för en eld.

Och... (detta är en stereobild för er som kan skela med ögonen)

Dag tre vandrade vi i Rapaselet med målet att runda Låddebákte.

Jag hade tidigare gått under Låddebákte från Dielmavadet och det hade varit en ganska lätt vandring. Den här gången gick vi lite för högt upp och hamnade i förrädisk terräng med stora stengropar med nästan ogenomträngligt björkris.

När vi försökte ta oss längre ned kom vi istället in i manshögt vide där jag blev ”korsfäst” med ryggsäck och allt. Till slut hittade vi en plats att tälta på. Min eventuella trovärdighet som ”Sarekkännare” hade dock fått sig en ordentlig törn.

Morgonen därpå inleddes med en pliktskyldig grötfrukost.

Sedan fortsatte vi. När vi hade rundat Låddebákte lättade allt.

Örtängar med manshöga midsommarblomster.

Och med Bielloriehppe.

På kvällen innan hade en älgko passerat nedanför vår tältplats. Vi hörde mer än såg henne. Nu när vi gick uppåt dalen stötte vi på henne igen, med sin kalv.

Kalven kom alldeles nära oss med mamman bakom och hon reste inte ens ragg. Vi fortsatte upp efter övre Rapadalen. Kvällen hade kommit när vi satte oss ned och tittade ut över Ráhpajåhkå. Där kom älgkon med sin lilla kalv för att vada över älven.

Men det gick inte alls så bra. Kon vadade över men kalven fick inget fäste i den branta älvkanten utan spolades nedåt. Kon följde kalven och försökte få den att kämpa sig upp. Det pågick så länge, så länge och kalven försvann flera gånger under vattnet. Vi satt och grät.

Under över alla under – kalven kämpar sig upp, skakar av sig som om inget har hänt och de fortsätter vidare. Vi är alldeles tagna och lyckliga över att allt har gått så bra och slår upp vårt tält strax under Bielavárásj.

På den tiden fanns en roddled över Ráhpajåhkå. Att använda sig av en roddled innefattar tre överfarter. Över och hämta den andra båten, tillbaka med båda båtarna och över med en båt. När vi kommer ner till älven ser vi:

På andra sidan finns parkvakten som gör sig redo för överfarten. Vi väntar förstås på honom och får en pratstund på köpet. Han har med sig en stor kamerautrustning och berättar att han har varit ute för att filma djur. När vi berättar om vår uppskakande händelse kvällen förut säger han att ha inte har sett en enda älg.

Denna roddled ska egentligen ha en vajer spänd över älven. Någon sådan finns inte kvar. Båtarna ska förstås ha åror – några sådana finns inte heller. Det finns en bräda och jag hänger mig längst fram i fören och ”dubbelpaddlar” oss över till andra sidan.

Västra sidan av övre Rapadalen är paradisisk. Vi vadar:

Och efter Sarvesjåhkå slår vi läger. Nästa dag går vi upp efter Gaskasvágge. Vi går nere i jokken efter tröskeln. Där finns märkliga och trånga passager med geologiska lagringar som jag stryker med handen.

Vi kommer upp på slätten under Gaskastjåhkkå och slår läger. Öster och väster om Gaskastjåhkkå ligger Lullihavágge och Gaskasvágge. Som kilar in mot slätten. Kvällen är klar och lugn och jag är precis på väg att somna till ljudet av Skájdejågåsj som ger ro. Så försvinner ljudet av jokken helt. I nästa ögonblick hörs det som om jag ligger mitt i jokken. Vårt Tarfalatält exploderar på något konstigt sätt. Det är yttertältet som är på väg att lyfta. Jag går ut ur tältet och kan inte stå upprätt för vinden. Hittar stenar som jag försöker förankra tältpinnarna med men ser att tältduken går sönder. Jag ropar åt Lena att vi måste riva tältet och att hon måste kasta sig över tältet när jag tar bort tältpinnarna. Det regnar inte så det går bra att ta hand om det kollapsade tältet. Vi packar ryggsäckar och börjar gå ned mot Gådokjåhkå. Vi skrämmer upp småfåglar som har tagit skydd i riset. De försvinner i vinden.

Så kommer vi fram till Gådokjåhkå. Jag tänker bara på en enda sak -  att komma över jåkken. Av någon anledning tror jag att vi ska få lä på andra sidan. Vi tar av oss och börjar som vanligt vada barfota. Tårna är känsliga! Lena går efter mig och jag håller henne i handen. En meter från andra stranden känner jag att jag lyfter från botten. Jag svävar i vattnet. En bild kommer för mig – den här jokken har tagit flest liv i Sarek. Vi är nära Bårddejiegna och det finns ett ”muller” i jokken. Jag vet att stenar har slagit av ben. Så då vänder vi och går tillbaka. Och slår upp vårt tält. Och somnar.

Dagen därpå går vi över Bårddejiegna och ser lämningar av hagel stora som pingpongbollar. Hur stora var de på natten och varför slog de inte sönder vårt tält?

Sedan gick vi förstås ned till Kvikkjokk i strålande väder. Vi gick direkt ned. Men det tog många år för mig att komma över min ängslan. Varje kväll i tältet lyssnade jag efter tystnaden – inte vinden. Tystnaden som föregick stormen eller orkanen. Jag är och var nog inte odödlig trots allt.

 

Postat 2017-01-03 17:11 | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

Änok och skogen – konflikten mellan produktion och miljö

Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht har beslutat att entlediga Charlotta Ribendahl från uppdraget som särskild utredare i utredningen om rättslig översyn av Skogsvårdslagstiftningen. ”Skälet är att förtroendet brustit efter vissa uttalanden som Charlotta Riberdahl gjorde i Almedalen.”

"Jag bedömer att hennes uttalande har skadat utredningen och jag har därför inget fortsatt förtroende för Riberdahl att leda denna utredning säger Bucht i en skriftlig kommentar till TT.”

Uttalandet finns inspelat här http://regionvasterbotten.se/videogallery/en-ny-skogspolitik-pa-vag-vem-satter-agendan-charlotta-riberdahl-lagman-gota-hovratt/ (start 9:58 ). Charlotta säger:

”Äganderätten den är ju grundlagsskyddad idag och är det så att man tvingas till intrång i sin mark så har man ju rätt till intrångsersättning. Sen kan man ju fundera på – nu är jag mycket provokativ, och det är jag medveten om, men jag tycker ändå att det är intressant som en aspekt, när man har en så viktig naturresurs som skogen som är så väldigt viktig för den biologiska mångfalden, det är ju så många växter och djur som är beroende utav skogen för det är ju också beroende utav den ur klimatsynpunkt det har ju nämnts här idag, det är ju också beroende av den för att rena vårt vatten om man ska tillåta att ett så stort privat ägande utav en så viktig naturresurs som också då är av stort nationellt intresse men också ett globalt intresse utav miljösynpunkt men det är ju, det är liksom ett mycket provokativt synsätt…”

Det var ifrågasättandet av privat ägande som föranledde entledigandet. Allt utlöste en våldsam reaktion från många parter som ställde sig bakom kritiken. Kritik mot kritiken publicerades här (2017-07-14) http://www.aftonbladet.se/debatt/article23160561.ab.

Charlotta refererar bland annat till fjällnära skogar och Aarhuskonventionen när det gäller möjligheter att överklaga beslut. Detta har en direktkoppling till Högsta förvaltningsdomstolens dom i Änokmålet.

”Naturskyddsföreningen överklagade avvisningsbeslutet till HFD, vars dom alltså kom för drygt två veckor sedan. I domen börjar HFD med att konstatera att enligt 1 § SVL ska skogen skötas så att den uthålligt ger god avkastning, samtidigt som den biologiska mångfalden behålls. Vidare gäller målparagrafen och de allmänna hänsynsreglerna i 1 och 2 kap. MB även för skogsbruk. De två lagstiftningarna är parallellt tillämpliga, även om vissa av MBs bestämmelser har företräde, bl.a. de om biotopskydd, artskydd och Natura 2000.” http://www.jandarpo.se/upload/2014%20RB%20%C3%84nok.pdf

I mina egna kontakter med Skogsstyrelsen säger de att det är första gången som paragraf 18 tillämpas för att köpa skog i Änok (18 § Tillstånd till avverkning får inte ges om avverkningen är oförenlig med intressen som är av väsentlig betydelse för naturvården eller kulturmiljövården. Lag (2010:930).)

Problemet för skogsstyrelsen är att de inte har tillräckliga medel för att ge intrångsersättning. Därför är Charlotta Riberdahls provokativa uttalande viktigt. Om ansvaret för bevarandet av den biologiska mångfalden är statens ansvar så kanske denna olösliga konflikt kanske kan lösas. Det behövs helt enkelt pengar.

I fallet Änok gäller det dessa områden i rött:

Ragna har beskrivit arbetet i http://ragnaw.blogspot.se/2015/08/stampling-i-anok.html och http://ragnaw.blogspot.se/2015/10/anok.html.

Det är dessa områden som Skogsstyrelsen kommer att ge intrångsersättning för. Den stora  frågan handlar kanske ändå om utvidgningen av Sareks nationalpark i enlighet med Naturvårdvserket http://www.naturvardsverket.se/Om-Naturvardsverket/Publikationer/ISBN/1200/978-91-620-1269-4/ och för den del Axel Hamberg http://www.utsidan.se/blogs/bees/axel-hamberg-sarekkartan-och-nedre-njoatsosv.htm. Visserligen ingår inte Änok i dessa förslag men vi kanske kan lyssna på Edvin Nilsson:

"I nedre delarna av dessa dalgångar, Njåtjos- och Tjuoltavagge, finns liksom i Rapadalen ett säreget och viltvänligt deltaland, Kvikkjokksbornas Änok. Det är inte riktigt lika stort som Aktsedeltat men absolut inte mindre rikt på älg... Här samlas mycket flyttfågel om våren, innan de tar det definitiva språnget in i fjällvärlden."

"Här skulle då kunna bli något av en Edens lustgård. Redan nu ser vi tecken som tyder på att de större däggdjuren tolererar människans närvaro på ett helt annat sätt i Rapadalen i Sarek än utanför nationalparken... Ett önsketänkande är också att de sydligaste delarna av Sarek, som vi har bekantat oss med den här gången, skulle kunna få ett så stort skyddsområde att likartade förhållanden kunde uppstå även här.”

Björn

Postat 2016-07-15 15:38 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Sarek – några perspektivskiften från Södra Rapadalen Placerad på karta

Jag gjorde backup på Sarekbilder och upptäckte att det fanns en panoramakomposition som jag aldrig hade uppmärksammat eller gjort. Den såg ut så här:

Bilden är från Södra Rapadalen 2008. Vad som slog mig var hur trång och stängd Rapadalen tedde sig. Finns det verkligen en älv där ovanför? Det är Lulep Spádnek som står i vägen. Och det är ingen liten ”kulle” precis!

Men jag tror aldrig att jag har förstått eller uppmärksammat denna ”Nammatj” mitt i Rapadalen förut. Nammásj känner vi alla till.

Men Fjällkartan visar tydligt hur det förhåller sig:

Hela dalen trycks ihop. Och många, många har gått där, under Lulep Spádnek och kanske tältat på Runda Vallen. Men jag har då inte förstått eller sett det Axel Hamberg såg och skrev:

Dalen övertväras av flera riglar eller trösklar, som genombrutits av erosionen. Nammatj synes vara ett fragment av en sådan tröskel, den nästa är Ritok, en ännu mera markerad är Spatnek-Kåtokvaratj.

Jag tror att jag alltid ”var på väg” när jag passerade Spádnek. Och från andra perspektiv blev Spádnek litet eller betydelselöst.

Från det här hållet ter sig även Skierffe som en liten ”lort”. Men nära sin granne ser det annorlunda ut.

Och så finns förstås alltid Hambergperspektivet på ett annat sätt. Den här bilden togs för över etthundra år sedan.

Och här sitter Karin 2008.

Det där ”att vara på väg” är (eller förhoppningsvis var) kanske typiskt för mig och Sarek. Att inte kunna stanna upp och se. Att vara där. Att vara nära…

För visst är det lite underligt att jag behöver ta fram gamla bilder för att se det jag inte såg. Och till och med behöva fixa till en panoramabild till råga på allt.

 

Postat 2016-05-27 15:46 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Sareks nationalpark – ett skydd för våra stora rovdjur bara på papperet?

Dagens Eko P1 uppmärksammade idag (5/3-2016) en artikel om skyddet för våra stora rovdjur i Sareks, Stora Sjöfallets och Padjelantas nationalparker. Studien är mycket omfattande och sträcker sig från 1984 till 2010 och innefattade totalt 455 stora rovdjur som övervakades via radio under 132119 dagar.

Resultaten  visade att dessa rovdjur löpte större risk (nästan tre gånger så hög risk) att tjuvskjutas i nationalparkerna än utanför parkerna. Risken var som störst under vårvintern:

“We also found an increased mortality risk for all species during the late snow season, potentially due to increased human accessibility on snowmobiles during this period, because of increased day length and increased suitability of the snow for snowmobiling”.

Författarna varnar för en så kallad “passiv övervakning” av nationalparkerna.

“We caution against passive management and high public expectations of positive effects of PAs on large carnivore conservation, based on the assumption that sparing land is enough.”

Denna forskningsartikel finns tillgänglig inom ramen för det som kallas för “Open Access”. Den går att läsa direkt för alla – klicka bara på länken: 

http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/conl.12226/epdf

En komplettering

Om du klickar på länken till artikeln så finns det mer information tillgänglig i form av "Supplements":

Jag har tagit mig friheten att använda mig av de data som redovisas för att skapa den här figuren:

Postat 2016-03-05 13:24 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera
Sida: 1 2 3 Nästa Sista 

 

Logga in