Med familjen Kuoljok på sommarflyttningen 1945

Med hjälp av en text av Agneta Lilja och historiska bilder av Israel Roung följer jag och Nils Kallok Ultevissamernas renflyttning från vårvistet Vaggvarre i Sitojaure till sommarvistet i Låutakjaure år 1945. För dig som vandrar där idag finns kartlänkar.

För några månader sedan upptäckte jag en artikel av Agneta Lilja »Det synes mig vara en viktig angelägenhet …»* Några reflektioner över en samtidsdokumentation i Lappland sommaren 1945 (Svenska landsmål och svenskt folkliv, ISSN 0347-1837, Vol. 138, nr 2015, s. 51-78). Tyvärr hittade jag artikeln alltför sent för att kunna kontakta Agneta Lilja, hon gick bort för över ett år sedan. 

Lilja skriver:

Etnologen och föreståndaren för folkminnesavdelningen vid Landsmåls-och folkminnesarkivet i Uppsala (ULMA), Åke Campbell, skildrar i en reseberättelse hur han den 20 juni 1945 klockan 20.02 lämnar staden för ett längre fältarbete i Lappland. Hans avsikt är att följa Ultevissamernas i Jokkmokk flyttning från vårvistet Vaggvarre i Sitojaure till sommarvistet i Låutakjaure, för att »studera de traditionella formerna för arbete och livsföring hos dessa de mest rörliga av vårt lands nomader». Med på resan är även docenten i lapska språket och lapsk etnologi vid Uppsala universitet, Israel Ruong, själv same. De bägge forskarna har delat upp det kommande arbetet mellan sig. Medan Campbell ska ägna sig åt hushållningen och livet i kåtan ska Ruong studera renskötseln och det som tillhör den.

Lilja återger vad Åke Campbell skrev. Texten är så pass detaljerad att det går att spåra hur färden gick och vilka samerna var, speciellt då familjen Kuoljok. Den andra källan från denna färd är Israel Ruongs foton. Mitt bidrag är enkelt, jag binder ihop texten med Israel Ruongs foton och anger ungefär var de befann sig med länkar till MinKarta. Jag har fått tillåtelse av Svenska landsmål och svenskt folkliv att citera Agneta Liljas artikel och från Institutet för språk och folkminnen att använda mig av Ruongs foton från Jåttit – bilder från flyttlederna.

På Institutet för språk och folkminnen (Isof) finns samlat samiskt material som du hittar här.

Detta blogginlägg har Nils Kallok och jag skrivit tillsammans.

Till detta kommer några egna foton och ett foto som Hans Nydahl har tagit. 

Att gå i historiens fotspår

När du vandrar i Sarek tror jag att du upplever ett absolut här och nu. Vyer som får dig att tappa andan. Som när du rundar Njavvebuollda och möts av:

Foto: Björn Andersson. Karta

Vad jag inte tänkte på eller förstod då var att jag också såg Nienndo, den gamla kalvmärkningsudden. Inte heller när vi gick där 1977 och använde roddleden som fanns på den tiden hade jag med mig någon kunskap om vilken viktig plats det hade varit och kanske fortfarande är för samerna.

Foto: Björn Andersson. Karta

Först nu långt senare återvänder jag i min fantasi till de vägar jag har gått. Då helt utan kunskap om att det är platser som tillhör en samisk kultur sedan lång tid tillbaka. Men det är konstigt nog inte för sent. Med Agneta Liljas text och Ruongs foton kan jag gå där igen (i fantasin), nu med en fördjupad mening och kunskap som både innehåller ett här och nu och ett då. Så tänker jag mig att du som läser det här och vandrar där idag kan ta detta med dig – att gå i historiens fotspår.

Början på sommarflyttningen 1945

Här följer nu citeringar från Agneta Liljas artikel kompletterat med Ruongs foton. Ni får också några av Nils Kalloks och mina egna kommentarer och reflektioner.

 Åke Campbell, skildrar i en reseberättelse hur han den 20 juni 1945 klockan 20.02 lämnar staden för ett längre fältarbete i Lappland. Hans avsikt är att följa Ultevissamernas i Jokkmokk flyttning från vårvistet Vaggvarre i Sitojaure till sommarvistet i Låutakjaure

Med på resan är även docenten i lapska språket och lapsk etnologi vid Uppsala universitet, Israel Ruong, själv same. De bägge forskarna har delat upp det kommande arbetet mellan sig. Medan Campbell ska ägna sig åt hushållningen och livet i kåtan ska Ruong studera renskötseln och det som tillhör den.

Vaggevare är samernas boplatser vid Sitojaure. Kartan visar var Kuoljoks kåtor låg.

Den 29 juni sker uppbrottet från vårvistet i Sitojaure. I reseberättelsen antecknar Campbell att flyttningen går över lägerplatserna Rinim, Nentotjåkko och Täurajaure. Den 8 juli når man sommarbeteslanden vid Låutakjaure, flyttningens mål.

”Start för västflyttning”. Tjåkenjarka , juni 1945. Foto: Israel Ruong (Isof, ULMA 18396). Karta

Uppgift från Nils Kallok. Inga Gruvvisare och Nils Anti Gruvvisare. Kan vara Petter Erik Kuoljok i båten längst bak.

”Tjåkenjarka . Man startar för flyttning på våren till fjällen. Gamlingarna bli kvar på höstvistet, juli 1945”. Foto: Israel Ruong (Isof, ULMA 18396). Karta

Uppgift från Nils Kallok. Nils Anti Gruvvisare med fru Ristin. Antagligen Inga Gruvvisare vid båten och Petter Erik Kuoljok i båten.

”Flyttsakerna ilastas. Tjåkenjarka , juni 1945”. Foto: Israel Ruong (Isof, ULMA 18396). Karta

Uppgift från Nils Kallok. Detta är inte Tjåkenjarka utan bäckmynningen vid Vaggevare. Inga Kuoljok bakom geten. Sigga Puotta Kuojok till höger om Inga. Åke Campbell med golfbyxor längst bak. Petter Erik Kuoljok i båten. Den äldre kvinnan antagligen Ibba Stina Länta, Sigga Puottas mamma.

På måndagsmorgonen den 2 juli väcks Campbell och Ruong redan klockan halv sju inför uppbrottet från Rinim. Innan avresan tar Campbell roddbåt till den s.k. nya hagen för att vara med när härkarna fångas in.

I hagen deltar alla – män, kvinnor och barn – i infångandet av härkarna. När härkarna samlats in ordnas de sedan i rajder. Därefter drivs de till lägret, där de klövjas. Ruong noterar att hela byn utgörs av sex rajder och ett 60-tal klövjerenar.

Vid tillfället består familjen Kuoljok förutom av Mattias själv (Matts Abmut Eriksson Kuoljok 1897–1965) av hustrun Sigga (Sigga Puotta f. Länta 1895–1977), hennes mor Kati (Eva Kristina Juliana Andersdotter Kielatis 1876–1963) samt barnen Ibba Kaisa f. 1922, Petter Erik (1925–1998), Apmut Ivar f. 1928, Sunna Sigga f. 1932 och Inga Linnéa f. 1937 (ULMA 35280:XVIII:46 s. 142, 17743 s. 10 ff.).

”Renarna klövjas i Rinim, juni 1945”. Klövja innebär att lasta djur med packning som fördelas i jämvikt på båda sidor. Foto: Israel Ruong (Isof, ULMA 18396). Karta

Uppgift från Nils Kallok. Mattias Kuoljok vid Jávrregiehtje.

Fru Kuoljok och Inga Linnéa följer med några kilometer för att vid ett vadställe säga farväl. Makarna Kuoljok »omfamna och kyssa varandra vid avskedet», skriver Campbell. Nu återvänder fru Kuoljok med Inga Linnéa till Rinim, där hon tar båten och far till vårvistet.

Färden går mot Nientotjåkko och Campbell är »genomvåt av det snöblandade regnet och genomblåst av den isiga motvinden». Alldeles stelfrusen kommer han fram till lägerplatsen under Nientos sydsluttning strax norr om Liektsitjaure. Marken beskriver han som översållad av större och mindre block.

Här var det för mig först oklart vilken väg de tog från Rinim till Nienndo. Rodde de över till östra sidan av Sjiddoädno? Ruong har inga foton från den här delen av färden. I den gamla Generalstabskartan finns utritat två flyttvägar.

Den ena går på västra sidan av Sjiddoädno och den andra på östra sidan. Den västra delen av denna väg beskrivs av Axel Hamberg i hans ”Sarekfjällen” som alternativ b. 

 

Denna väg har helt undgått mig. Jag har varit helt inriktad på att gå genom Bastavágge. Men detta alternativ är ju förträffligt för den som vill runda Äpars nordsida och slippa alla besvärliga vad på väg mot Bielavallda. Här ser ni vägen till höger i bild sedd från Nienndo i söderperspektiv.

Foto: Björn Andersson. Karta

Nils Kallok

Så var gick de? Jag är inte same och jag har bara delvis gått de vägar som sommarraiden tog. Redan från början insåg jag att jag skulle behöva kontakt med någon same som själv hade gått eller kände till vilka vägar som togs. Det blir tydligt då jag ska pricka in mer eller mindre exakt var Ruongs foton är tagna, hans egna beskrivningar i fotonas titlar är oprecisa och ibland felaktiga. En annan allvarlig brist är att samerna som avbildas inte namnges med några få undantag. Till sist… det saknas samiska namn på många platser i Lantmäteriets Min Karta.

Vem kunde jag i så fall kontakta? Jag bad Tor Tuorda om hjälp och han föreslog att jag skulle kontakta Nils Kallok. Han är född 1941 och var med på sommarflyttningen 1942. Elly Jannes skriver i sin bok Renarna visar vägen om lilla ”Nisse” .

Men huvudpersonen i kåtan är i alla fall Nisse Kallok. Han är så trygg och säker, så övertygad om att livet regeras av goda makter och att intet ont kan hända honom som ingen sextonmånaders yngling jag träffat förr. Hela den långa vägen från Jokkmokk till Påra har han färdats i år.

Här sitter Nils i sin rijddimgijssá med sin pappa Petter Anu Kallok. Petter var med på sommarflytten 1945.

Apmut Ivar Kuoljok skriver i sin bok Renskötarliv, storvilt och tjäderjakter på sidan 51: 

Renkalvskinn har alltid varit en eftertraktad vara. Skinnet av förolyckade kalvar på våren tog man reda på. Av de korthåriga mjuka skinnen, ruopsoga, blev det ofta pälsar till mindre barn. Man använde aven dessa skinn som värmande underlägg i gierkav eller rijddimgijssá. Den var speciellt konstruerad för barn som inte själva kunde rida, ett-tvåringar, som var för stora för att rymmas i en gierkav. Rijddimgijssá var utfomad framtill och runtom till fotstödet av en tunn böjd bräda likt faner med botten av kraftigare material, avlång så att den passar som noade, börda på klövjehärkens ena sida. Den användes väl inte så ofta, men jag kommer ihåg från sommarflyttningen 1942 hur Nils Petter Kallok satt i en sådan när han var ett och ett halvt år.

Nils och jag har ägnat många, många timmar åt att försöka få klarhet i var de befinner sig, vad platserna heter och vilka samer som avbildas. Under de flesta foton finns kommentarer, ”Uppgift från Nils Kallok”. Många gånger har det inte varit möjligt att identifiera samerna då Ruongs foton inte är högupplösta.

Fortsättning på sommarflyttningen 1945

Härifrån startade raiden som gick till Nienndo. Udden på östra sidan heter Jávrregiehtje och betyder övre sjöändan. 

Vid femtiden noterar Campbell i dagboken att man lämnat Rinim vid 12.30-tiden på dagen. Pojkarna Kuoljok har fångat rödingar vid Letsitjaures utlopp så det blir färsk fisk till kvällsvard. Ruong och Campbell beslutar sig för att stanna kvar i den varma kåtan över natten. De finns alltså på plats när kåtan plötsligt fylls av de unga männen Apmut Tuolja, Nils Apmut Aira och Erik Åstot. De har just anlänt till Niento och anslutit sig till flyttningen vidare mot Tjäurajaure.

”Lägret vid Niento , juli 1945”. Foto: Israel Ruong (Isof, ULMA 18396). Karta

”På märkningsudden vid Niento , juli 1945”. Foto: Israel Ruong (Isof, ULMA 18396). Karta

Uppgift från Nils Kallok. Endast Åke Campbell kan identifieras.

”På märkningsplatsen i Tjäura , juli 1945”. Foto: Israel Ruong (Isof, ULMA 18396). Karta

Uppgift från Nils Kallok. Sigga Åståt längst till vänster och Ibba Åståt närmast till höger om henne med ryggen vänd mot kameran

Fotot anger att det är taget ”På märkningsplatsen i Tjäura”. Det är inte korrekt. Fotot är taget från kalvmärkningsplatsen vid Nienndo.

”Uppbrott från Niento . Raiden går vidare mot Padjelanta , juli 1945”. Foto: Israel Ruong (Isof, ULMA 18396). Karta 

Uppgift från Nils Kallok. Endast Åke Campbell kan identifieras.

”Mattias Kuoljok ledande en raid. Juli 1945”. Foto: Israel Ruong (Isof, ULMA 18396). Karta

Färden går vidare genom Guhkesvágge.

”På flyttning i Kuhkesvagge väster om Niento , juli 1945”. Foto: Israel Ruong (Isof, ULMA 18396). Karta

Uppgift från Nils Kallok. Svårt att identifiera personerna.

”På flyttning västerut från Niento , juli 1945”. Foto: Israel Ruong (Isof, ULMA 18396). Karta

Uppgift från Nils Kallok. Ähpar i bakgrunden. Mattias Paulus Aira på väg in i Guhkesvágge.

Den 4 juli befinner sig männen ännu på kalvmärkningen, det viktigaste arbetet under vandringen från vårvistet till sommarbetet. Campbell skriver att alla kalvar bör vara märkta innan man kommer upp till sommarvistet. Första märkningen för året har ägt rum vid midsommartid vid Petsaure. Nu är det dags för andra märkningen. En tredje märkning ska ske kvällen därpå. Efter den ska man så bryta upp och fortsätta till Tjäurajaure.

Vid 20.15-tiden är sällskapet framme vid lägerplatsen vid Tjäurajaure.

”Man vilar sig efter en ansträngande flyttning. I Tjäura vid Sarek, juli 1945”. Foto: Israel Ruong (Isof, ULMA 18396). Karta

Uppgift från Nils Kallok. Petter Anu Kallok längst till höger. Amma Spik längst till vänster. Ivar Åstot närmast Petter Anu. Den tredje personen kan inte identifieras.

På grund av värmen och myggen har renarna sökt sig upp i Sarek, där det inte finns något bete. Under fredagen måste de därför hämtas ned igen, vilket försinkar flyttningen. Mattias Kuoljok ropar samerna till samling. Den ene efter den andre kommer in i hans kåta, där man rådslår om hur renarna ska tas ned från fjällhöjderna, om kalvmärkningen i Tjäurajaure och om uppbrottet därifrån. Man beslutar att flytta vid 20-tiden. En ny kalvmärkning ska dock först göras på udden i Tjäurajaure.

Nyss voro alla karlar samlade till rådslag. Det beslöts om renskiljningen i Skuollavalta. Det blir natten mellan tisdag och onsdag. Vi kommer väl fram till Låutak (sommarplatsen) natten mot tisdag.

Lördagen den 7 juli börjar den långa flyttningen – två dagsmarscher om tillsammans fyra mil för att nå ända fram till sommarvistet vid Låutakjaure. Vid 1/2 5-tiden hämtas härkarna som stått bundna i videt intill lägret och klockan 6 bryter man upp. De familjer eller kåtalag som tillsammans haft läger vid Tjäurajaure delar nu upp sig i flera sitor och drar åt skilda håll. Mattias Kuoljok, Petter Anu Kallok med Jovva Spik samt Amma Spik tar vägen förbi Stuor Niak och söder om Kisuris på sin väg till Låutaklägret. Aira, Erik Åstot, Petter Anders Åstot och Apmut Tuolja går till Akkalägret och Petter Amma Åstot och Jovva Åstot till Njunjeslägret. Man vadar över jokken, som från söder faller ut i Tjäurajaure. Kuoljoks ledhärk går i första rajden. Härken som bär en blå kista går ned sig och det blir mycket arbete med att få upp den. Ruong nämner för Campbell att han hört att ett dylikt missöde med kisthärken kan uppfattas som ett dåligt omen. Man går genom västra delen av Kubbesvagge.

 Kubbesvagge? Det borde vara Guhkesvágge.

Efterhand passerar man flera små jokkar och stora snöfläckar och kommer allt högre upp. Det är arbetsamt med den våta snön, kommenterar Campbell. Det första raststället ligger högt och vackert alldeles under den branta toppen av Stuor Nijak. Rasten blir kortvarig och vid 9-tiden börjar man lasta på härkarna igen.  

”Flyttningsstig vid Sjnjuuhtjutis jåhkå , juli 1945”. Foto: Israel Ruong (Isof, ULMA 18396). Karta

Kartan visar vägen längs Suottasjjåhkå. Jag gissar att Suottasjjåhkå har kallats Sjnuvtjudisjåhkå. Den fortsatta färden gick runt Niják och kom aldrig att komma i närheten av Sjnuvtjudisjåhkå så som denna jåhkå är definierad idag.

Färden går nu mot söder och väster in i Sierkavagge. Terrängen är vild med väldiga block- och rasmarker samt vidsträckta snöfält. På snöfläckarna är det myggfritt. Men det är mycket tungt att gå och Campbell beskriver hur han ofta sjunker djupt ned i snön och ibland genom den ända ned till smältvattnet, som risslar fram därunder. Någon gång är det fast is i stället för snö, och där är det lättare att gå fram. Ofta försöker han ta en omväg och gå på fast mark, men eftersom rajdvägen går över snöfläckarna kan han inte avlägsna sig för mycket från denna väg om han inte vill bli efter.

”I Sierkavagge , juli 1945”. Foto: Israel Ruong (Isof, ULMA 18396). Karta

Uppgift från Nils Kallok. Mattias Kuoljok.

Vid 1-tiden rastar man igen, nu vid Sierka Kiedde. Det blir en lång rast, eftersom härkarna behöver beta ordentligt, innan man fortsätter på en väg, som visar sig bli alltmer krävande i ett långt motlut. En dagsmarsch är gjord, och om man inte haft så bråttom på grund av värmen, skulle man ha slagit läger för natten eller för något dygn. Efter rasten, som beräknas vara till omkring kl. 4, ska man gå ytterligare en dagsmarsch till sommarlägret vid Låutak. Petter Anu Kallok är emellertid otålig att komma iväg, och uppbrott sker därför redan vid 3-tiden. Strax inpå lägret ligger vidsträckta snöfält. Myggen håller vakt runt dem, skriver Campbell. Man går över fjällryggen av Låutak, där snöfälten här och där har stora sprickor, som måste undvikas. Ruong, Ibba Kaisa Kuoljok och Campbell går efter rajderna som tar sig fram ganska fort i motlut och på den lösa snön.

”På flyttning västerut till sommarlandet i början av juli 1945. I bakgrunden Stuor Niak ”. Foto: Israel Ruong (Isof, ULMA 18396). Karta

Uppgift från Nils Kallok. Kanske Joova Spik främst men osäkert.

”På flyttning västerut i Sierkavagge , juli 1945”. Foto: Israel Ruong (Isof, ULMA 18396). Karta

Uppgift från Nils Kallok. Apmut Ivar Kuoljok

”Vårflyttning till Sommarlandet i Sierkavagge , Sirkas , 1945”. Foto: Israel Ruong (Isof, ULMA 18396). Karta

Uppgift från Nils Kallok. Apmut Ivar Kuoljok

Först vid 9-tiden kommer sällskapet fram till sommarlägret, där de tre kåtorna redan är resta på östra sidan av jokken, inte långt från Låutakjaure. Sommarbeteslandet, som breder ut sig här, består av en omfattande grässlätt med videsnår här och var vid de vidsträckta sänkorna. Gräset har ännu inte hunnit växa så långt, men Kuoljok menar, att det snart ska bli betydligt kraftigare och högre. Ruong och Campbell reser sitt tält ett kort stycke norr om Kuoljoks kåta invid stranden. Härkarna, som sedan avlastningen stått bundna i videsnåret, löses nu. I samlad flock och med höjda hornkronor springer de bort mot grässlätten i söder. Snart är de försvunna. Sommarflyttningen är därmed avslutad (ULMA 17743 s. 242 ff.). Campbell gör nu en summering av flyttningen:

Ska man söka beskriva denna 1945 års sommarflyttning i jämförelse med andra år, måste man, vad jag kan förstå av uppgifter av Mattias Kuoljok och Jovva Spik, särskilt fästa avseende vid att det var mycket snö i fjällen ännu fram mot slutet av juni. Den starka värme, som kom efter midsommar, tvingade till uppbrott den 29 juni och sedan blev den kanske något sent påbörjade flyttningen ganska påskyndad från lägerplats till lägerplats genom renarnas otålighet och dragning upp mot de högsta glaciärerna (a.a. s. 250).

 

”Hos Mattias Kuoljok i Låutak , juli 1945”. Foto: Israel Ruong (Isof, ULMA 18396). Karta

Uppgift från Nils Kallok. Mattias Kuoljok med Åka Campbell till höger. De andra kan inte identifieras.

Kuoljoks kåta låg i Låvdavárddos sluttning ner mot Låvdajávrásj. Här är ett foto från 1944. Så här ser det ut idag med Låvdajávrásj mitt i bilden och den ungefärliga platsen för kåtan vid den röda pricken:

Foto: Hans Nydahl. Karta

Här färdades de:

Avslutande kommentarer

Jag har bara återgett det Agneta Lilja skriver om färdvägarna. Men hon har mycket mer att säga om hur samerna beskrivs av Åke Campbell och Israel Ruong.

Hustrun till en av Mattias Kuoljoks söner har berättat att 1945 betraktades som »den sommaren fick svälta» (anonym Kuoljok muntl. 1997). Bidrar då kaffe, socker och tobak till att, som arkivet i breven påstår, »hålla lapparnas goda humör uppe» (ULMA: brevsamlingen 1943-05-27) när det är mat som saknas? Hur kan Campbell och Ruong undgå att märka detta dilemma när de lever så nära Kuoljoks?

Är det samernas goda humör som gör dem så följsamma att de inte avslöjar bristen på mat, eller är det den distans forskarna håller gentemot sina »studieobjekt» som gör problemet osynligt och därmed omöjligt att tala om? Att distansen ger effekt tydliggörs av det faktum att samerna aldrig blir riktiga aktörer i Campbells och Ruongs fältarbetsrapporter. Beskrivningarna lyfter sällan fram dem som enskilda individer utan betonar i stället deras grupptillhörighet, även när namngivna informanter förekommer. Samerna spelar heller inte huvudrollerna i dramat. Det är oftare Campbells och Ruongs tankar, tolkningar, göranden och låtanden som står i fokus än Kuoljoks. Samerna fungerar ungefär som karaktärerna i en folksaga: de är stereotyper som kommer in i handlingen bara när de behövs och försvinner sedan igen, ibland spårlöst (Lüthi 1982 s. 17). Mattias Kuoljok rör sig t.ex. i uppteckningens texter hela tiden i marginalen eller periferin och läsaren lär känna honom ytterst ytligt, trots att han borde vara huvudperson i dokumentationen.

Ni ska förstås läsa hela hennes artikel. Gå hit och ladda ner numret genom att välja PDF - https://kgaa.bokorder.se/sv-se/article/3000/svenska-landsmal-och-svenskt-folkliv-2015

Några viktiga böcker och skildringar som vi har använt oss av.

 I sirkassamers land, av Ingrid Bergstrand

Renarna visar vägen, med sirkaslappar genom Sarekfjällen, av Elly Jannes

Sista rajden. Svenska turistföreningens årsskrift 1957, av Ernst Manker.

Mitt liv som renskötare, av Apmut Ivar Kuoljok

Renskötarliv, storvilt och tjäderjakter, av Apmut Ivar Kuoljok

Björn och Nils

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2024-06-14 20:49   hansnydahl
Du har gjort ett gediget arbete med det här inlägget. De som sitter på kunskap om äldre tider finns snart inte längre kvar bland oss. Det var både intressant och berikande att ta del av hur samerna levde i Sarek för 80 år sedan, innan turismen kommit igång på allvar.
 
Svar 2024-06-15 16:36   Bandersson
Ja nu är det längesedan det gick några rajder med hela familjen. Ernst Manker skriver om den sista rajden 1954 som han gick med bland annat Nils Kallok. Men mycket annat finns kvar, det är samma landskap vi går i som för 80 år sedan. Det som riskerar att gå förlorat är alla berättelser och inte minst alla samiska namn på platser. I bloggen nämns exempelvis Jávrregiehtje, som borde kunna sättas ut i MinKarta. Det finns många, många andra samiska namn som saknas men det går att påverka Lantmäteriet i samverkan med Sametinget. Här på utsidan finns det säkert många som kan bidra med att fylla ut de vita fläckarna.
 
2024-07-09 14:39   thureb
Mkt intressant att ta del av. Tack!
 

Läs mer i bloggen

Hur du kan visa högupplösta bilder i din blogg

När du laddar upp foton i din blogg vill du säkert att de kan visas med samma upplösning som ditt original. Bilden har ett förstoringsglas längst ned i högra hörnet. I mitt inlägg - Rapadalen, Ráhpavuobme, Ráhpajåhkå och Ráhpaädno - BeesBlog - Utsidan – hittar du en svartvit bild:

Hur du kan använda Bengt Nolängs kartor i Google Earth Pro

När Utsidan förändrade sin design försvann möjligheten att söka och sortera bloggar. Hade den funktionen funnits kvar skulle ni ha hittat Bengt Nolängs fantastiska arbeten med kartor direkt – de var de i särklass mest lästa. Det här är mitt försök att kompensera för denna allvarliga brist.

Till att börja med kan ni hitta Bengts kartor här - Välja typ av karta för nedladdning (nolang.se). Många gamla utsidananvändare känner säkert till denna plats, här tänker jag ge ett tips om hur hans kartor kan användas i Google Earth Pro. Jag inskränker mig till Google Earth Pro med Windows på PC.

Laponias gränser

Laponia som världsarv omfattar viktiga områden som inte ingår i nationalparkerna. Avgörande är att Laponias gränser kan visas i detalj och korrekt. På laponia.nu och på många andra ställen är gränssättningen felaktig. Det gäller tre områden - Ráhpaäno suorgudahka (Lájtávrredeltat), Tjuoldavuobme och Sulidälbmá, som inte är formellt skyddade som nationalpark eller naturreservat. De felaktiga gränserna har sitt upphov i vad som visas i Lantmäteriets Min Karta. Där återfinns en rosa linje som anger förbjudet område för terrängfordon som har blandats samman med gränserna för Laponia.


Fjälledarens tips: Så packar du lätt och når längre

Ibland får man ut mer av naturupplevelser när man tar ut svängarna. Fjälledaren Oskar berättar hur han hittar en större frihetskänsla utomhus.