Bloggar > BeesBlog

BeesBlog

Sarek

Varför nedre Njoatsosvágge inte kom att ingå i Sareks nationalpark

I vår Njoatsovággeblogg skrev Hans Fowelin:

Gränsdragningarna av nationalpark och naturreservat är ganska komplicerade när det gäller Njoatsosvágge. De mellersta och övre delarna ligger helt och hållet i Sareks nationalpark. I höjd med berget Tjuollda och ner till Máderjåhkå är det bara östra/norra sidan som ligger i Sarek. Västra/södra sidan tillhör Kvikkjokk-Kabla fjällurskogs naturreservat, ner till området Änok. Och så finns det slutligen ett område som varken är nationalpark eller naturreservat, nämligen östsluttningen av Tjuollda precis söder om Goabrekbákte.

Här ser ni hur det ser ut idag. Inom den grön-röda markeringen finns Kvikkjokk-Kabla fjällurskogs naturreservat. Reservatet är alltså inte en del av nationalparken.

Gränsdragningen av Sareks nationalpark fastställdes 1910. Men varför drogs gränserna på detta sätt? Varför inkluderades inte hela Njoatsosvágge och för den delen också Tjuoldavágge?

Jag kommer att försöka besvara denna fråga utifrån två perspektiv som illustrerar de intressemotsättningar som fanns med utgångspunkt från historiska källor:

  • Att bevara fjällvärlden orörd
  • Att exploatera naturresurserna i fjällvärlden

I min framställning kommer det att saknas andra viktiga perspektiv, inte minst samernas och ortsbefolkningens. Jag hoppas att det jag skriver om ändå kan vara av intresse trots dessa brister.

Beslutet 1910 föregicks av viktiga betänkanden.

Exploatering – gruvdrift och dammar

1903 avgavs ett betänkande angående ”staten tillhöriga vattenfall”. Där fanns stora planer på uppdämningar. Av alla vattenfall som redovisades var det några som är speciellt intressanta när det gäller gränsdragningen av Sareks nationalpark. I kartorna här nedan är de tänkta dammarna utritade (med namnen som anges i betänkandet).

Öfre Melädnofallet och Nedre Melädnofallet.

Luobalkårtje:

Och Själmakårtje, Vallatsjkårtje, Ruonaskårtje, Ruotevarekårtje, Kamafallet och Njåmiltkårtje. 

På kartan här ovan är även Ruotevare (Ruovddevárre) markerat i rött. Det handlade om dammar som skulle ha förött Njoatsosvágge, Tjuoldavágge, Änok, Kvikkjokk, Tarradalen och Miellädno. Men inga sådan projekt realiserades så vad är det i så fall för mening att ge denna historiska återblick?

I anmärkningarna för dessa utbyggnadsplaner står att läsa:

I anledning af nådig remiss å framlidne öfversten C. O. Bergmans underdåniga ansökan att för tillämnad grufdrift vid Ruotevare-Vallatsj järnmalmberg få arrendera vissa i trakten befintliga, kronan tillhöriga vattenfall har kommittén den 22;4 1902 afgifvit särskilt underdånigt utlåtande, hvari ifrågavarande fall upptagits såsom för ändamålet lämpligt.

Detta gäller för alla dessa vattenfall förutom Njåmiltkårtje. För Njåmiltkårtje anförs istället magnesitförekomsterna i Tarradalen. För Melädnofallen anförs också silverfyndigheterna i ”Alkavare, Nilagrufvan och Silpavare”. Med andra ord, syftet med dämningarna var sekundärt. Primärt var gruvdriften vid "Ruotevare-Vallatsj järnmalmberg". Där fanns de ekonomiska intressena.

Vem var Carl Otto Bergman?

Carl Otto Bergman var riksdagsledamot och benämndes ”Norrbottenskungen”. Han inmutade järnmalmsfälten i Gällivare, det som vi idag känner som LKAB inklusive Ruovddevárre. Han dog 1901 och hans inmutningar togs så småningom över av LKAB. I Nordisk familjebok står att läsa:

Energiskt uppsökte och inmutade han andra malm- och mineralfyndigheter inom lappmarkerna; hans intressentskap i Routevare järnmalmsfält blev ödesdigert för hans enskilda förmögenhet.

Inmutningarna och planerna för vattenkraftsutbyggnaden fanns dock kvar 1903 som har redovisats här ovan.

Orörd fjällmiljö – Skydd för vårt lands natur

1907 kom ett betänkande ”rörande åtgärder till skydd för vårt lands natur och naturminnesmärken”. Där står att läsa:

Ändamålet med nationalparks afsättande bör af ofvan angifna skäl vara att söka bibehålla icke blott områdets naturliga beskaffenhet samt dess växt- och djurlif utan äfven dess naturskönhet, och detta genom att området lämnas i största möjliga mån åt sig själft.

Med områdes afsättande till nationalpark afses att för framtiden söka i största möjliga mån bevara dess naturliga beskaffenhet, dess växt- och djurlif samt naturskönhet; och vare till följd häraf, med nedan nämnda undantag inom parken förbjudet: att förstöra eller skada fast naturföremål eller ytbildning så ock att inmuta mineralfyndighet eller bortföra mineral

Här fanns också en viktig anmärkning:

I omedelbar fortsättning med det föreslagna området utbreder sig söderut det intressanta Sarjekmassivet, hvilket såsom alplandskap utmärker sig för en vida storslagnare natur än Sjöfallsområdet. I närliggande dalgångar finnes ett ovanligt rikt djur- och växtlif. Och slutligen är detta område genom docenten A. Hambergs och hans medarbetares mångåriga undersökningar, för hvilkas bearbetande lämnats frikostigt statsanslag, från naturvetenskaplig synpunkt säkerligen mera kändt än något annat område af motsvarande storlek inom Lappland. Med denna utmärkta utgångspunkt måste studiet af denna trakt, om naturen där lämnas att ostördt utveckla sig af sig själf, blifva särskildt lärorik. Från naturvetenskaplig synpunkt vore det alltså utan tvifvel önskligt, att äfven detta område, hvilket lika litet som Sjöfallsområdet i sitt nuvarande skick är af något ekonomiskt värde, kunde infogas i nationalparksområdet.

Med denna formulering skulle Sareks nationalpark alltså inte få inkräkta på exploateringsintressena vad gäller gruvbrytning eller vattenkraftsutbyggnad.

Gränsdragningen 1910

Uppdraget att föreslå gränsdragningen av Sareks nationalpark gick till Einar Lönnberg. Han var zoolog och intendent vid naturhistoriska riksmuseet och vice ordförande i Naturskyddsföreningen som bildades 1909. Lönnberg beskriver arbetet med gränsdragningen i Naturskyddsföreningens första årsskrift 1910. Här antyds vilken betydelse Axel Hamberg hade för Sareks nationalpark. Och gränsdragningen beskrivs:

Från Tarreluopal går gränsen mot öster och följer en liten bäck, som kommer från norra sidan af det fjäll, som åt öster begränsar sistnämnda plats, och fortsätter sedan utefter Låptåvakjaures vattendrag till midt för sänkan söder om Kåbrek, där den går mot öster, följer en bäck som utfaller i Niåtsosjokk. Gränsen följer sedan detta vattendrag utför dess lopp. Till dess att det mottager tillflödet Säkokjokk (Matirjokk). Därifrån uppför sistnämnda vattendrag, till dess att detta gör en tvärkrök mot norr. Där lämnar gränslinjen Säkokjokk och fortsätter rakt mot öster över Påreksjöarna 

Denna gränsdragningen gäller än idag för nedre Njoatsovágge (Sareks nationalpark utvidgades 1964 och inkluderade Pårekområdet).

Exploateringsintressena bestämde gränsdragningen av Sareks nationalpark

Med den gränsdragning av Sareks nationalpark det talas om här ovan – ”som inte är av något ekonomiskt intresse” – så berördes inte Ruovddevárre eller magnesiten i Tarradalen. Ej heller silvret i ”Nilagrufvan och Silpavare”. De lämnades utan det ökade skydd som en nationalpark skulle ge. Undantaget är silvret i Alkavare som ingår i nationalparken. Observera att Padjelantas nationalpark inte fanns då. Idag ingår inte de skuggade områdena i nationalparken, det är detta område som Naturvårdsverket föreslog 2008 som utvidgning av Sareks nationalpark men som inte längre är prioriterat.

Ett historiskt efterspel

Einar Lönnberg som ansvarade för gränsdragningen avgick som vice ordförande i Naturskyddsföreningen 1919. Det tolkas som en protest mot utbyggnaden av Stora Sjöfallet av föreningen. Här anförs också Thor Högdahls kritik som återfinns i årstidskriften 1920:

Dagsläget – gruvbrytning i Ruovddevárre

Ruovddevárre har spelat en viktig roll i denna historiska återblick och gör så än idag. Det var denna tänkta gruva som var centrum för gruvbrytningen. Med den bakgrund jag har gett står det klart att hotet mot Njoatsovágge idag och imorgon är gruvbrytningen. Det senaste exemplet är Beowulf Minings prospekteringar som påbörjades 2006. Redan från början lanserades planerna som ”Routevare & Kallak” där Ruovddevárre var ”flaggskeppet”. 2013 övergav Beowulf planerna tills vidare och koncentrerade sig på Gállok. Men som skrivs i Beowulf Minings ”conceptual study”; “Ruoutevare and Kallak are among the largest known, undeveloped iron ore deposits in Sweden.” Så vad händer när malmen i Kiruna tar slut tidigare än förväntat?

Det här handlar om LKAB:s framtid, om brytningen efter den nuvarande huvudnivåns livslängd som sträcker sig fram till 2035. Man kan säga att LKAB nu är ett gruvbolag som andra, som måste söker mer intensivt efter nya malmvolymer för att överleva, säger Jan Moström, vd och koncernchef på LKAB. 

Malmen i Ruovddevárre innehåller också vanadin, en kritisk metall som bland annat används för batterier och elnätlagring.

Vad skulle det innebära om Sareks nationalpark utvidgades?

Om Sarek utvidgades till att innefatta hela Njoatsosvágge och Tjuoldavágge skulle det innebära att Bergsstaten inte skulle kunna ge undersökningstillstånd utan beslut från riksdag och Kungl. Majt. Jämför med Gállok idag där det räcker med ett regeringsbeslut. Det betyder inte att området skulle vara skyddat för evigt. Fortfarande har antagligen de ekonomiska intressena företräde över att bevara fjällvärlden orörd. Jag påminner om vad som hände i Stora Sjöfallets nationalpark.

Jag vill tacka Hans Fowelin och Tor L. Tuorda för all hjälp och alla synpunkter som jag har fått av er.

 

 

Postat 2019-09-24 16:40 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Axel Hamberg – Hotell Säkokjokk och gränsdragningen av Sareks nationalpark

I blogginlägget ”Axel Hamberg och Sähkokjåhkå” kommenterade Bengt Noläng (Örnsätran) att han hade GPS-koordinaterna för Hotell Säkokjokk. Nu har Bengt publicerat ”I Sarek 50 år efter första gången” och där finns koordinaterna. Tack Bengt för dessa ovärderliga uppgifter och tack för att jag får använda ditt foto från hur det ser ut idag.

Varför är det intressant att veta var Hotellet låg? Jag hoppas att jag kan ge en liten inblick i vilken tid Axel Hamberg verkade i. Mycket stod på spel i början av 1900-talet, en expansionspolitik som kanske saknar motstycke. Då stod ekonomiska intressen i form av gruvbrytning och vattenkraftsutbyggnad mot ambitionerna att bevara fjällvärlden orörd. Ett sätt att ta hänsyn till och försöka skydda fjällvärlden var att bilda nationalparker. Trots att Stora Sjöfallets nationalpark bildades hindrade det inte de stora ingreppen som vi ju ser effekterna av idag. Axel Hamberg hade en avgörande betydelse för bildandet av Sareks nationalpark. Det finns mycket att skriva om när det handlar om helhetsbilden av dessa intressekonflikter men det återkommer jag till lite senare. Här kommer jag bara att försöka förklara ”felritningen” som jag har beskrivit i de föregående bloggarna och varför detta misstag kan förstås när det ses i det stora sammanhanget – gränsdragningen av Sareks nationalpark. Och varför det är intressant att veta var Hotellet låg.

Var låg Hotellet?

Om jag utgår från Bengt Nolängs GPS-koordinater låg hotellet här:

I de tidigare bloggarna beskrev jag att Axel Hambergs karta från 1922 inte var korrekt

Utgår vi från den korrekta fjällkartan skulle den blå markeringen heta Sähkokjåhkå och den gröna Máderjåhkå (slarvigt utritat).

Zoomar vi in i topografiska kartan i ser vi att det bara är 700 meter från hotellet till bifurkationen med Máderjåhkå.

 

Men hur såg det ut för Axel Hamberg? Till att börja med, var låg hotellet om vi utgår från Hambergs foto? När jag skrev om felritningen tidigare hade Axel Hambergs eget foto en avgörande betydelse. Det var riktigt knepigt att hitta det. Jag gick igenom alla hans foton som finns på ALVIN. Så hittade jag fotot ”Slätten”. Om du laddar ner fotot så visar det sig att det har mycket hög kvalitet vad gäller upplösning.

Det är förstås inte möjligt att placera ut Hotellet exakt i fotot. Med Bengts koordinater ser ortofotot i ”Kartsök och ortnamn” ut så här:

Och i Hambergs foto skulle den nedre röda punkten markera Hotellet, den övre högra Máderjåhkå och den övre vänstra Sähkokjåhkå.

Här framträder Máderjåhkå minst lika tydligt som Sähkokjåhkå.

Hotell Säkokjokk

Hotellet byggdes 1902. Håkan Hultberg har beskrivit hur det gick till. Axel Hamberg beskriver byggandet i sin dagbok 1902 s 13:

Den 29 Juni. Karlar och renar hämtare bräder af alla de våren 1901 vid Tatasjön och i björkskogen kvarlemnade lådorna och fraktade dem till tältstället. De skulle användas till uppförande af ett litet hus vid Säkkokjock.)

Foto: Axel Hamberg

Texten till fotot: ”Den första mycket enkla hyddan byggs. Säkok 2 juli 1902”

Så här ser det ut idag:

Foto Bengt Noläng.

Denna hydda var en central plats för Axel Hamberg i ett decennium innan Pårekhyddan byggdes. 1902 var också ett speciellt år. Jag citerade Kennert Torelgård i ett tidigare inlägg:

"De fotogrammetriska upptagningarna i Sarek var i huvudsak avslutade 1902.”

Felritningen är då svår att förstå. Inget talar för att Axel Hamberg var ”slarvig” med hans krav fotogrammetrisk precision. Speciellt inte i ett område som han borde vara särskilt bekant med.

Gränsdragningen av Sareks nationalpark

Som jag antydde tidigare var det mycket som stod på spel när det gällde intressemotsättningarna. 1890 gavs generalstabskartan ut över området med en än mer märklig felritning. Något som Hans Fowelin skrev om i vår Njoatsosvággeblogg. Ett fel som fanns kvar i 1961 års fjällkarta som hade generalstabskartan som grund. Då hette det ”Matirjokk”:

Redan 1901 samtalade Hamberg med Pirkit Amma:

”Pirkit Amma påstår (31 juli 1901) att namnet Matirjokk är orätt. Den bäck som kommer från Tjäuranjåske heter Säkkokjock. Matirjock är mindre bäck som upprinner från snöfläckarne strax söder om Säkkokapparaten. Der en knabb med särskildt namn Matirvaratj; äfven tjärn Matirjauratj.”

 Det är omöjligt att veta om Pirkit Amma bara refererade till småbäckarna från Sähkok eller om han också inkluderade bifurkationen. När gränsdragningen fastställdes 1910 står att läsa:

”Från Tarreluopal går gränsen mot öster och följer först en liten bäck, som kommer från norra sidan af det fjäll, som åt öster begränsar sistnämnda plats, och fortsätter sedan utefter Låptåvakjaures vattendrag, till midt för sänkan söder om Kåbrek, där den går mot öster, följande en bäck, som utfaller i Njåtsosjokk. Gränsen följer sedan detta vattendrag utför dess lopp, till dess att det mottager tillflödet Säkokjokk (Matirjokk), därifrån uppför sistnämnda vattendrag, till dess detta gör en tvärkrök mot norr. Där lämnar gränslinjen Säkokjokk och fortsätter rakt mot öster öfver Påreksjöarna.”

Gränsdragningen är en skrivelse till domänstyrelsen från miljö- och energidepartementet. Uppdraget att föreslå gränserna gick till ”intendenten vid naturhistoriska riksmuseum, profesorn A.J.E. Lönnberg”. Lönnberg överlämnade förslaget 1 november 1909. Men varifrån kom benämningen ”Säkokjokk (Matirjokk)”? Hade utgångspunkten varit Generalstabskartan så fanns inte Säkokjokk, bara Matirjokk.

Einar Lönnberg var med och grundade Naturskyddsföreningen. Han skrev om gränsdragningen i Naturskyddsföreningens årsskrift 1910. Där beskrivs gränsdragningen och:

Kan det ha varit så att Axel Hamberg i kommunikation med Einar Lönnberg korrigerade felritningen i generalstabskartan så att Matirjokk benämndes Säkokjokk precis som i Axel Hambergs egen karta från 1922? Men då återstod ett problem. Eftersom generalstabskartan bara angav Matirjokk kunde det uppstå tveksamheter när det gällde var gränsen till Sareks nationalpark gick. Lösningen blev benämningen ”Säkokjokk (Matirjokk)”.

En tydlig angivelse stod kvar - ”tvärkröken” oavsett om den kallades Säkokjokk eller Matirjokk. Den är utritad i såväl generalstabskartan som i Axel Hambergs karta och är geografiskt säkrad. Det blir den här ”tvärkröken” som får en avgörande betydelse oavsett om den ska heta Säkokjokk eller Matirjokk. Här definierar ”felritningen” nationalparksgränsen även om nu Matirjokk inte anges av Hamberg. Jag tror inte att Axel Hamberg var slarvig, inget talar för att han hade sådana brister med hans krav på fotogrammetrisk precision. Den karta han publicerade borde ha varit viktig för honom. Viktig också för att överensstämma med nationalparksgränsen och benämningen Säkokjokk (Matirjokk) även om det var en felritning. Hade Axel Hamberg angett Máderjåhkå och Sähkokjåhkå i sin egen karta korrekt skulle den inte avbilda gränsdragningen 1910.

Gränsdragningen 1910 följde det röda strecket och det gröna strecket hur nationalparksgränsen ser ut idag efter utvidgningen 1964.

Topografiska kartan 1969 och namngivningen av Sähkokjåhkå

När den nya topografiska kartan gavs ut över Sarek 1969 fick vi den korrekta återgivningen av fjällandskapet. Men var den korrekt?

Det här var första gången Sähkokjåhkå angavs i en statlig officiell karta från Lantmäteriet. Om denna benämning hade varit korrekt så skulle Hambergs Hotell ha hetat Hotell Materjåkkå. När Axel Hamberg skriver om kartläggningen – är han väl medveten om problemen med de ”topografiska namnen”. Han skriver:

Men Pirkit Amma korrigerade Hamberg 1901. Var det därför Hotellet fick sitt namn? Och var det därför som gränsdragningen beskrevs som ”Säkokjokk (Matirjokk)”? Sedan tog det många, många år innan vi fick vår fjällkarta med Sähkokjåhkå korrekt återgiven med den ”genuint” samiska benämningen. Jag har kontaktat Lantmäteriets Ortnamnsenhet för att få hjälp med i vilken edition av topografiska kartan som Sähkokjåhkå angavs korrekt. De har dock långa handläggningstider så jag återkommer i en kommentar när jag har fått besked.

Med detta har jag försökt ge en bakgrund till varför ”felritningen” fick finnas kvar för Axel Hamberg. Men hur många idag är medvetna om att Máderjåhkå är en gräns till Sareks nationalpark? Då handlar det om det bortglömda nedre Njoatsovágge och Tjuoldavágge som inte kom att ingå i nationalparken. Där finns också en historisk förklaring som jag kommer att återkomma till.

Postat 2019-08-29 17:10 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Änok och skogen – konflikten mellan produktion och miljö

Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht har beslutat att entlediga Charlotta Ribendahl från uppdraget som särskild utredare i utredningen om rättslig översyn av Skogsvårdslagstiftningen. ”Skälet är att förtroendet brustit efter vissa uttalanden som Charlotta Riberdahl gjorde i Almedalen.”

"Jag bedömer att hennes uttalande har skadat utredningen och jag har därför inget fortsatt förtroende för Riberdahl att leda denna utredning säger Bucht i en skriftlig kommentar till TT.”

Uttalandet finns inspelat här http://regionvasterbotten.se/videogallery/en-ny-skogspolitik-pa-vag-vem-satter-agendan-charlotta-riberdahl-lagman-gota-hovratt/ (start 9:58 ). Charlotta säger:

”Äganderätten den är ju grundlagsskyddad idag och är det så att man tvingas till intrång i sin mark så har man ju rätt till intrångsersättning. Sen kan man ju fundera på – nu är jag mycket provokativ, och det är jag medveten om, men jag tycker ändå att det är intressant som en aspekt, när man har en så viktig naturresurs som skogen som är så väldigt viktig för den biologiska mångfalden, det är ju så många växter och djur som är beroende utav skogen för det är ju också beroende utav den ur klimatsynpunkt det har ju nämnts här idag, det är ju också beroende av den för att rena vårt vatten om man ska tillåta att ett så stort privat ägande utav en så viktig naturresurs som också då är av stort nationellt intresse men också ett globalt intresse utav miljösynpunkt men det är ju, det är liksom ett mycket provokativt synsätt…”

Det var ifrågasättandet av privat ägande som föranledde entledigandet. Allt utlöste en våldsam reaktion från många parter som ställde sig bakom kritiken. Kritik mot kritiken publicerades här (2017-07-14) http://www.aftonbladet.se/debatt/article23160561.ab.

Charlotta refererar bland annat till fjällnära skogar och Aarhuskonventionen när det gäller möjligheter att överklaga beslut. Detta har en direktkoppling till Högsta förvaltningsdomstolens dom i Änokmålet.

”Naturskyddsföreningen överklagade avvisningsbeslutet till HFD, vars dom alltså kom för drygt två veckor sedan. I domen börjar HFD med att konstatera att enligt 1 § SVL ska skogen skötas så att den uthålligt ger god avkastning, samtidigt som den biologiska mångfalden behålls. Vidare gäller målparagrafen och de allmänna hänsynsreglerna i 1 och 2 kap. MB även för skogsbruk. De två lagstiftningarna är parallellt tillämpliga, även om vissa av MBs bestämmelser har företräde, bl.a. de om biotopskydd, artskydd och Natura 2000.” http://www.jandarpo.se/upload/2014%20RB%20%C3%84nok.pdf

I mina egna kontakter med Skogsstyrelsen säger de att det är första gången som paragraf 18 tillämpas för att köpa skog i Änok (18 § Tillstånd till avverkning får inte ges om avverkningen är oförenlig med intressen som är av väsentlig betydelse för naturvården eller kulturmiljövården. Lag (2010:930).)

Problemet för skogsstyrelsen är att de inte har tillräckliga medel för att ge intrångsersättning. Därför är Charlotta Riberdahls provokativa uttalande viktigt. Om ansvaret för bevarandet av den biologiska mångfalden är statens ansvar så kanske denna olösliga konflikt kanske kan lösas. Det behövs helt enkelt pengar.

I fallet Änok gäller det dessa områden i rött:

Ragna har beskrivit arbetet i http://ragnaw.blogspot.se/2015/08/stampling-i-anok.html och http://ragnaw.blogspot.se/2015/10/anok.html.

Det är dessa områden som Skogsstyrelsen kommer att ge intrångsersättning för. Den stora  frågan handlar kanske ändå om utvidgningen av Sareks nationalpark i enlighet med Naturvårdvserket http://www.naturvardsverket.se/Om-Naturvardsverket/Publikationer/ISBN/1200/978-91-620-1269-4/ och för den del Axel Hamberg http://www.utsidan.se/blogs/bees/axel-hamberg-sarekkartan-och-nedre-njoatsosv.htm. Visserligen ingår inte Änok i dessa förslag men vi kanske kan lyssna på Edvin Nilsson:

"I nedre delarna av dessa dalgångar, Njåtjos- och Tjuoltavagge, finns liksom i Rapadalen ett säreget och viltvänligt deltaland, Kvikkjokksbornas Änok. Det är inte riktigt lika stort som Aktsedeltat men absolut inte mindre rikt på älg... Här samlas mycket flyttfågel om våren, innan de tar det definitiva språnget in i fjällvärlden."

"Här skulle då kunna bli något av en Edens lustgård. Redan nu ser vi tecken som tyder på att de större däggdjuren tolererar människans närvaro på ett helt annat sätt i Rapadalen i Sarek än utanför nationalparken... Ett önsketänkande är också att de sydligaste delarna av Sarek, som vi har bekantat oss med den här gången, skulle kunna få ett så stort skyddsområde att likartade förhållanden kunde uppstå även här.”

Björn

Postat 2016-07-15 15:38 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Axel Hamberg – Sarekkartan och nedre Njoatsosvágge

Detta är en fortsättning på mitt förra inlägg – Axel Hamberg och Sähkokjåhkå.

Jag ska göra ett mer eller mindre amatörmässigt försök att förklara felritningen av Sähkokjåhkå och sätta in denna i ett annat, viktigare sammanhang. Utgångspunkten är att Hamberg självklart visste hur Sähkokjåhkås huvudfåra gick. Få har antagligen vistats så länge och så nära detta område som Hamberg. En sak står klar och det är att han inte ”gick i sin egen karta”. Med det menar jag att han helt enkelt inte satt framför sina skisser och framkallade sina minnesbilder av hur det såg ut i detalj. För en del av er är detta något mycket bekant och jag har beskrivit det som att ”vandra i kartornas landskap”. Så kan inte Hamberg ha gjort. Så hur såg hans perspektiv ut eller vilka aspekter var det han var fokuserad på?

Kopieraren och kartläggaren

Ett vanligt angreppssätt när det gäller såväl kartor som encyklopedier är att man utgår från vad andra redan har skrivit eller kommit fram till. Utifrån ett sådant underlag kopierar man, korrigerar och lägger till ny information. På så sätt behöver man inte uppfinna hjulet på nytt. Ett tidigt exempel på att Hamberg kunde arbeta på detta sätt är den mycket detaljerade karta som publicerades 1895 - en kartskiss over ”Sarektrakten och dess jöklar”.

Här finner vi hans anmärkning ”De nordöstra delarna äro med eller utan korrektioner återgifna efter äldre kartor”. Hamberg kompletterar med nya och mer exakta mätningar – ”hufvudsakligen upprättad genom fotogrammetri”. Det låg med andra ord inget konstigt i att blanda olika kartkällor. Observera att Generalstabskartan bara var fem år gammal vid denna tidpunkt.

När det gäller Sähkokjåhkå i Sarekkartan från 1922 är det helt uppenbart att Hamberg har kopierat de gamla kartorna utan att uppmärksamma felaktigheterna.

Den gamla Sarekkartan

Kennert Torlegård som jag citerade i förra inlägget skriver så här angående Sarekkartan:

”Men kartan (i skala 1:50 000) och redogörelsen, liksom mycket annat av denna ambitiösa Sarekpublikation, förverkligades aldrig. Endast ett mindre antal av de fotogrammetriska bilderna kom att användas för topografisk kartering. Hamberg hade som professor många intressen och många skilda uppdrag. Han kunde varken finna egen tid eller medarbetare för detta mycket stora arbete. Det var kanske alltför omfattande för en universitetsinstitution.

Dock framställdes en karta i skala 1:300 000 som bilaga till Hambergs klassiska bok Sarekfjällen, utgiven 1922 i Svenska Turistföreningens serie av resehandböcker.”

Var då denna lilla karta ett uttryck för ett slags misslyckande? I brist på en karta som skulle ha överträffat till och med vår moderna fjällkarta i skala 1:50 000?

Den nya Sarekkartan

Om vi ser på kartan från 1922 och jämför den med vår fjällkarta idag så slås i alla fall jag av att Hambergs karta är helt annorlunda. Det är en annan slags karta. Det är en karta som innehåller ett helt annat perspektiv än den mycket exakta återgivningen som finns i fjällkartan av exempelvis Sähkokjåhkå.

För att förstå vad kartan från 1922 försöker förmedla måste vi titta på den:

Vad som framträder direkt för ögat är de stora massiven i mörkbruna färger, Sarektjåhkkå, Ähpár, Pårte…

Axel Hamberg var geolog. Han såg strandlinjer, skållor och annat som återkom i Sarek som helhet. Han såg det märkliga Luohttoláhkos platå förlängas i Alep och Lulep Stuollo. Varifrån fick han sin systematik, sina färgmarkeringar? Titta på anmärkningarna på kartan:

Färgerna bestäms av ”Approximativt 800 m-nivån” och ”Approximativt 1100-1200 m-nivån”. Det är precis dessa höjdlinjer som utkristalliserar det stora perspektivet på Sarek. Först då ser vi tydligt Sareks struktur. Det är vattendelarnivån som isolerar de stora massiven.

Det var det som vägledde vandrare hur man skulle komma från Luohttoláhkos märkliga månlandskap ner till Sarvesvágges gröna dal.

Jag ska försöka åskådliggöra detta på ett lite annorlunda sätt. Anta att du av någon märklig anledning vill göra en tredimensionell karta över Sarek. Anta vidare att du köper stora block av balsaträ, köper en pantograf och förstorar upp kartan på papper. Du klistrar papperet på balsaträet och bygger upp terrasser som du sen slipar ner. Vad som då händer är att du kommer att få ett antal tydliga, isolerade massiv, exempelvis ”Sarektrakten”:

Då framträder Sareks massiv! Först när du kommer ner till lägre höjdnivåer måste du sammanfoga det till en hel Sarekkarta. Men det börjar med ”insikten” om det stora perspektivet att Sarek består av tydliga block eller massiv.

Axel Hambergs Sarekkarta från 1922 är fortfarande i vissa avseenden överlägsen vår moderna fjällkarta. Den erbjuder ett annat perspektiv på Sarek och kan ses igen för den som inte har sett den förut som ”Den nya Sarekkartan”.

Mitt eget personliga perspektiv

Hans Fowelin och jag har försökt uppmärksamma nedre Njoatsosvágge i vår gemensamma blogg. Därav också mysteriet med Sähkokjåhkå. Tyvärr ingick eller ingår inte detta område vare sig i nationalparken eller i Axel Hambergs skildringar av Sarek. Hade Hamberg lyft fram nedre Njoatsosvágge tror jag att utvidgningen av nationalparken varit ett faktum för länge sedan. Så stor betydelse tror jag att Hamberg har och har haft. Men titta på kartan igen:

Färgningen inkluderar Njoatsosvágge och Tjouldavágge och sammanfaller nästan exakt med Naturvårdsverkets förslag till utvidgning av Sarek i Nationalparksplan för Sverige.

Eftertankar

Jag har citerat Kennert Torlegård i mina inlägg. Hans kapitel finns i boken Sarek, Arktis och akademisk vardag: en bok om geografen Axel Hamberg. Anders Nordvall har recenserat boken här på utsidan.

I sin recension tar han också upp frågan om med vilket perspektiv vi närmar oss Sarek. Är det ”jag” som står i centrum, vetenskapen, naturen eller kanske konsten och poesin?

Svante Lundgren hade en ton i sitt skrivande och i sina fotografier som för mig förmedlar Sarek. Västerbottens museum gjorde ett temanummer om Svante Lundgren. Gå till tidskriften och till sidan 61 – ”Min bästa bild från Aktse: rödstjärthona eller fem nypor”.

På sidan 14 finns en undertext – ”Aktse… Lundgren berättar i boken 50 år som naturfotograf (1982) hur han vid flera tillfällen sökt fotografera detta motiv utan att bli nöjd med proportionerna”.

Hur många bilder har ni inte sett av:

Och så visar oss Svante Lundgren ”fem nypor”!

Så här skriver Svante Lundgren om Axel Hamberg:

"Som bekant vistades Hamberg i Sarek alla somrar mellan 1895 och 1932 med undantag för åren 1898 och 1917... Lika säkert som våren kom professorn år efter år upp till sitt fjälland. Han fortsatte sina resor så länge krafterna räckte, egentligen ännu längre, ty sista gången måste han rida från Tjåmotis och orkade endast med svårighet gå den korta sträckan mellan Litnokkanalen och stugan. Amul var med den gången, men det är mor Länta som berättar: - Å när dom lämnade stugan å hade gått några steg, vände Hamberg sej om, stannade en kort stund å sa: Adjö nu Litnok, för nu är de sista gången. Nu kommer jag aldrig mer... Det var kanske inte bara vetenskapen som drog professorn till fjälls - fjällen själva hade fångat också honom i sitt magiska grepp."

Vid Litnokstugan

Referenser

Andersson, L. (red.) (2012). Sarek, Arktis och akademisk vardag: en bok om geografen Axel Hamberg. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis (AUU).

Postat 2015-03-28 13:12 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Axel Hamberg och Sähkokjåhkå Placerad på karta

I ett av blogginläggen om Njoatsosvágge uppmärksammade Hans Fowelin en märklighet. Jag upprepar den här:

En överraskande detalj på den gamla generalstabskartan gäller vattendragen Sähkokjåhkå och Máderjåhkå. På generalstabskartan är bägge utritad som samma jokk med namnet Matirjokk (blå färg). Om man får tro kartan hade alltså den nuvarande Sähkokjåhkå ett annat lopp. Den böjde tidigt av åt väster och rann direkt ut i Njoatsosjåhkå. Nuförtiden rinner den ju ner till västra kanten av Påreksjöarna och förser Standárjåhkå (grön färg) med vatten. Om generalstabskartan hade rätt var alltså Máderjåhkå större än tidigare, och Standárjåhkå något mindre. Denna detalj fanns kvar så sent som på 1961 års fjällkarta som ju hade generalstabskartan som underlag. Hambergs karta hade jokken ritad på samma sätt men han namngav den som Sähkokjokk.

Utgångspunkten var som sagt inte bara Generalstabskartan utan också Axel Hambergs egen karta som ser ut så här för samma område:

Axel Hamberg var en pionjär inom fotogrammetrin i Sverige. Läs Kennert Torlegårds kapitel i boken ”Sarek, Arktis och akademisk vardag. En bok om geografen Axel Hamberg”. Jag citerar några rader från kapitlet:

"År 1896 påbörjade Hamberg sina omfattande arbeten med att kartlägga högfjällsregionen i Sarek norr om Kvikkjokk, ett område om cirka 2 000 km2. Här togs omkring 1 800 bilder…"

"De fotogrammetriska upptagningarna i Sarek var i huvudsak avslutade 1902. Bildmaterialet bedömdes vara tillräckligt för att konstruera en topografisk karta i skala 1:50 000…"

"Men kartan… förverkligades aldrig. Dock framställdes en karta i skala 1:300 000 som bilaga till Hambergs klassiska bok Sarekfjällen… Trots sin lilla skala ansågs den överlägsen Generalstabskartan och användes av Sarekbesökare ända fram till dess den… topografiska kartan i skala 1:100 000 över området publicerades år 1970."

 

Hambergs anseende som kartograf var och är högt. Observera exempelvis att detaljeringsgraden går så långt att Jamikvaratj är utsatt på kartan. En viktig referenspunkt för de som går i Njoatsosvágge.

Jämför man med dagens fjällkarta ser det ut så här:

Om Hambergs karta är korrekt skulle alltså Sähkokjåhkå ha ändrat sitt lopp under de mer än etthundra år som har förflutit. En dramatisk förändring minst sagt som i sig borde förtjäna uppmärksamhet.

Källmaterialet

För att lösa gåtan med Sähkokjåhkå vore det förstås bäst att ha tillgång till Hambergs fotogrammetiska fotografier. Tack vare Uppsala universitet finns ett antal av dessa bilder tillgängliga. De bilder som finns i detta bibliotek är blandade med andra typer av fotografier som också återger personer och platser. Dessutom finns hans dagböcker, publikationer och mycket annat på Uppsala universitets Hambergsida. Jag ska försöka ge en bakgrund och försöka lösa gåtan med hjälp detta material.

Hotell Säkokjokk

Hambergs allra första hydda i Sarekområdet var Säkokhyddan eller ”Hotell Säkokjokk” som han kallade den.

I ”Bau von Hütten im Sarekgebirge” skriver han:

"Meine diesbezüglichen Pläne nahmen bereits im nächsten Sommer (1902) eine konkrete Form an. Am 29. Juni sandte ich meine Lappen aus, um am Tata-See und auf dem Wege dorthin zurückgelassene Kisten, in die meine grossen Apparate verpackt gewesen waren, einzusammeln, sie vorsichtig zu zerlegen, die Nägel herauszuziehen und aufzubewahren, die Bretterstösse auf Renntiere zu verladen, die längsten selbst zu tragen und alles zu einer Stelle zu transportieren, die ich dicht unterhalb der Birkenwaldgrenze bei Säkokjokk ausgewählt hatte. Hier fügten wir am 2. und 3. Juli die Kistenbretter mit Nägeln, einer Hufzange, einer Säge und zwei Geologenhammern zu einem kleinen Haus zusammen, dem sog . . »Hotel Säkokjokk» (Fig. 6.). Um das Häuschen wasserdicht zu machen, sandte ich zwei Mann und die Packrenntiere in den Nadelwald zum Sammeln von grossen Birkenrindenstücken, mit denen dann das Dach und die Wände ausser der Eingangswand bedeckt wurden. Die Lappen hatten eine grosse Geschicklichkeit darin, die Rindenstücke, die sich meist einrollen oder auch nach einer Richtung bersten, mit kleinen Latten ordentlich zu befestigen."

Det går inte att placera hyddans plats mer exakt, men Hamberg skriver:

"…die ich dicht unterhalb der Birkenwaldgrenze bei Säkokjokk ausgewählt hatte."

Hyddan låg alltså i direkt närhet till Sähkokjåhkå, en bit ner i björkskogen.

Säkokhyddan var av avgörande betydelse för Hamberg under åtminstone de första tio åren innan Pårekhyddan byggdes 1912-1913. Det var där man hittade skydd och hyddan var en central plats för utrustning, proviant, mätinstrument och allt annat som han behövde. Det framgår bland annat av hans dagböcker. Axel Hamberg måste alltså ha varit mycket välbekant med hur jåkkens lopp såg ut.

Har Sähkokjåhkå ändrat sitt lopp?

Hambergs egna bilder förser oss med det material vi behöver för att svara på frågan. Detta foto tog han någon gång före 1907:

Kortet bör vara taget uppe på sluttningen av Pårte strax öster om Sähkokjåhkå. Vi ser delar av Påreksjöarna till vänster, Tjoares till höger, Vállevárre, hela Änok och långt bort Kvikkjokk med Sakkat. Om man förstorar upp (och behandlar) bilden går det att identifiera Máderjåhkå:

 

Och Standárjåhkå:

På det stora fotot återfinns jåkkarna här:

Sähkokjåhkå bildar en bifurkation med Máderjåhkå. Så såg det ut för över etthundra år sedan och så ser det ut idag.

Hur kunde det bli så fel?

Man kanske kan tycka att felritningen inte är så viktig. Hambergs karta var ju trots allt bara avsedd som en grov men ändå mer korrekt återgivning av Sarek än vad Generalstabskartan kunde erbjuda. Det som ändå slår en är att Hamberg kopierar Generalstabskartans felaktiga ritning. Tack vare Mats Brobergs (signaturen eyck på Utsidan) undersökning av källmaterialet till Generalstabskartan vet vi hur konceptkartorna såg ut:

Vi ser samma fel i konceptkartan som i Hambergs karta. Det finns ingen huvudfåra för Sähkokjåhkå. På sätt och vis är konceptkartan mer korrekt. Den anger inte Sähkokjåhkå överhuvudtaget. Hamberg har namnet Sähkokjåhkå men återbildar inte jåkkens huvudfåra alls. Om vi skulle rita in jåkkarna i Hambergs karta (slarvigt) skulle den blå markeringen heta Sähkokjåhkå och den gröna Máderjåhkå.

Har ett gammalt kartfel någon betydelse?

Inte idag förstås. Vår fjällkarta är korrekt. Å andra sidan var Axel Hambergs karta den man utgick från i nästan 50 år. Hade felritningen någon betydelse för vandrare när man bara hade Hambergs Sarekkarta? Det beror på hur man gick. Om man då som nu väljer att gå högt upp för att nå övre Njoatsosvágge så berörs man inte av Sähkokjåhkå nere på Pårekslätten. Om det däremot hade funnits vandrare som hade nedre Njoatsosvágge som mål eller tänkte följa vandringsstigarna på Sähkoknuohkke då borde denna felritning ha uppmärksammats för länge sedan.

I nästa inlägg - Axel Hamberg – Sarekkartan och nedre Njoatsosvágge - ska jag försöka förklara eller spekulera i varför det blev fel i kartan och hävda en till synes lite märklig tes. Även om jag nu pekar ut felaktigheter i Hambergs kartor framstår hans karta från 1922 fortfarande som överlägsen vår moderna fjällkarta.

Postat 2015-03-24 17:38 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera
Sida: 1 2 Nästa Sista 

Logga in

Tips!