Bloggar > Elvah Fjällvandrare

Elvah Fjällvandrare

Fjällvandringsplaner, fjällvandringsminnen, fjällvandringsprylar* (*garanterat sponsorfritt fjällvandringsnörderi)

Storådörren i vårflod (del 4)

Det här är den sista delen om vårflodsvandringen i Storådörren, fortsättningen på del 1, 2 och 3.

Jag var så färdig med fjället. Jag har sällan trampat så i motvind och aldrig kommit fram. Allt var tålamodsprövande och jobbigt. Mat var vi tvungna att stanna och laga också. Om vi bara kunde skippa hungern, törsten, de trötta fötternas behov av någon minuts vila ibland och bara gå! Komma fram!

Men det fungerar inte så. För att det ska bli gjort är det nödvändigtvis så att fjällvandrarens kropp måste existera, ja rentav underhållas. En liten detalj i kalkylerna som kan vara rätt frustrerande när allt du vill är att vara färdig med skiten. Men vila och mat måste klämmas in. Störiga hinder för den med törst efter snabba resultat eller för den som är trött på att gå omkring på fjället med vatten upp till knäna.

Natten innan Gåsen, i vårflodernas Härjångsdalen, hade vi sovit i vårt dyngblöta ryggåstält från tidigt 90-tal uppfällt på en samling tuvor, alldeles för trötta för att vara kräsna. I valet mellan myr, stormig vidd och skyddad knölbevuxen sänka, och med tanke på tältets bristande förmåga att klara kraftiga vindbyar, föll valet på knölarna. De värsta längs långsidorna gav skydd mot den allt mer tilltagande vinden.

Knölig tältplatsBlött ryggåstält på knölig tältplats.

Yttertält och innertält låg klistrade mot varandra och kondens från regnblöta och genomsvettiga felkombinerade plagg droppade ner på oss.

Jag ska förklara bakgrunden till de genomsvettiga, felkombinerade plaggen.

Det var ungefär i det här läget, när ännu en droppe stänkte honom i pannan den natten, som min käre bror började mjukna något. Inte direkt så att han började bli ödmjuk i sin inställning till "trams" som underställ, ullmaterial och genomtänkta packlistor. Inte så att han erkände sin miss uttryckligen, absolut inte.

Jag minns det ännu glasklart. Det stora. Erkännandet från en som aldrig gör fel. Det kom som en försiktig fråga, på natten, i tältet: "Hur tycker du att jag ska göra, hur ska jag klä mig imorgon?" Djupt smickrad av frågan förklarade jag för femtioelfte gången principen med lager på lager. Och även om han inte skulle erkänna det idag, så visst lyssnade han.

Min familj består av en samling mycket bestämda viljor. Rätt intelligenta om jag får säga det själv, så ofta drar den där envisheten mot någonting bra. Andra gånger självändamålsenligt mot... rätt intressanta diskussioner...

I skolan hade han gjort sig känd för att ha sovit i bivack i jeans och skinnjacka på en friluftsdag, och visserligen hade det gått 10 år sedan dess, men fortfarande var han inte den som behövde hålla på att fjanta med att man måste ha vissa kläder eller gå in sina kängor i tid och sådär. Nu började kläderna drypa både inifrån och utifrån, de tubsocksbeklädda fötterna var under uppluckring och den tunga, konstigt snett packade ryggsäcken som hängde vid knäna började ge skavsår och blåsor under Guns n Roses-T-shirten.

Armhävningar med ryggsäckBärande av stock över huvudBärande av hur tung och sned ryggsäck som helstUppvisning av diverse mandomsprov. Jag har aldrig sett en så konstigt packad ryggsäck hänga vid någons knän. Inte helt fel attityd hos ett vandringssällskap för den som önskar bärhjälp, ska sägas. Både ett och annat slank ner i den där ryggsäcken "bara för att" man minsann inte behöver hålla på med någon gramvåg. 

Det finns en viktig lärdom här. Denne bror är inte bara en av de mest envisa människor jag känner. Han är även den med mest rock n' roll-attityd. En äkta rocker. Odödlig. Det finns en del att ta till sig av inställningen att "det löser sig". Det för en lite närmare livet.

Men inställningen att "det löser sig" utgör också bakgrunden till varför vi på Gåsen kom att spendera natten i värmen av kaminen, och inte ytterligare en natt i det blöta. Det gick helt enkelt inte längre.

Här skulle man kunna diskutera vidare om det var bra eller dåligt att "det löste sig". Frågan får väl sitt svar beroende på hur pass nödvändigt det är att undvika situationen "det gick helt enkelt inte längre". I det här fallet funkade det ju rätt bra med tanke på att vi passerade fjällstugan, och en folköl fick jag också. Stunden på Gåsen kom att bli en sådan där riktig highlight att tänka tillbaka på med njutning.

Avkoppling ensamma i stugan på en av världens vackraste platser, Gåsen.

En glimt av vinterfjället under vandringen upp mot Gåsen, så här veckan efter midsommar.

Följande dag lämnade vi Gåsen i gryningen, med tandborstarna i munnen för att komma iväg så tidigt som möjligt. Fortfarande osäkra på hur vattendragen framför oss skulle se ut och om vi skulle kunna komma tillbaka till Ljungdalen med den bortspolade bron över Ljungan framför oss. Inte för att vi skulle över just den bron eller ens samma vattendrag, men väl vatten från samma vattendelare, vilket räckte för att väcka nervositeten. Vid det här laget var vår respekt för överflödade vattendrag inte så liten.

I de här trakterna var fjället betydligt torrare och vi kunde konstatera att vi hade helt vanlig vandring framför oss mot Helags. En sådan lyx! Brorsan började till och med prata om att han skulle springa upp på toppen på kvällen. Jodåsåatt...

Men efter Hulke blåste det upp kraftig motvind. Och snart kom även regnet. Snöfälten här var färre men desto jobbigare att gå i med en skare som gav vika. Den sista milen blev fruktansvärt tung i vinden och drog ut på tiden. Vi sa inte många ord till varandra.

Vid Helags åt vi våfflor och kollapsade fullkomligt utmattade på varsin soffa. Jag slumrade i en halvtimme. Sedan tittade vi ut mot regnet som piskade mot fönsterrutorna i halvstormen, konstaterade att tältet hade gjort sitt och vi med. Vi var färdiga med det här. Någon av oss förde på tal att vi skulle kunna sitta i Ljungdalen i torra kläder om bara några timmar. Det var middagstid när vi bestämde oss för att få det överstökat och låta dagens 18 kilometer bli 30.

Vi var definitivt färdiga med det här.

Färdig med fjället med en önskan om att komma fram. Viss kontrast jämfört med fjällvandringshighlighten på Gåsen timmar innan.

Postat 2015-04-10 12:06 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Storådörren i vårflod (del 3) Placerad på karta

Ett steg framåt över snön. Ett till. Knakade det inte lite konstigt? Det där dånande ljudet, kom det verkligen från dalgången, eller var det i själva verket RAKT UNDER våra fötter? Det här är del 3 i berättelsen om min och brorsans vårflodsvandring som i del 1 gick genom Storådörren och i del 2 från Tronndalen till Vålåstugorna där vettiga vandrare (inte vi) vände om och gick hem. Del 2 avslutades med att ingen visste hur det skulle gå för oss och om vi någonsin skulle komma fram. Det är nu olidligt spännande!

"Vet vi vad vi håller på med?" frågade han mig när vi stod mitt ute på ett snöfält som det rann ut en 10 meter bred fors ur nedtill. Som om jag hade ett svar på det. 

"Jag vet inte riktigt, men vi kan bara inte gå runt en gång till, jag blir galen! Äh, nu går vi!" sa jag och tog ytterligare ett steg ut på snöfältet som täckte vad som i överkanten såg ut som en liten bäck och i nederkanten en snökantad älv.

"Du, jag tycker det låter under oss..?!" sa han ungefär samtidigt som jag noterade dånet - om det kom från dalgången eller om det verkligen kom från under våra fötter låter jag vara osagt. Jag kände paniken stiga och tror att vi lyckades skrämma upp varandra båda två, för i nästa sekund rusade vi skrikande mot fast mark där vi kunde skratta ut.

Det var rejält snötäckta vidder som tornade upp sig runt om oss i Härjångsdalen. Där det inte låg snö forsade det. Vid tre möjliga vadställen fick vi kasta in handduken i avsaknad av stavar.

Inget vad vid lovande ställe innan det officiella vadstället.

Inget vad vid ledens vadställe. 

Definitivt inget vad vid utflödet från den nedersta sjön.

Det blev till att ge oss upp på den snöklädda sluttningen på den norra delen av dalen istället.

Vårflodsvandringens stora gissel.

Det jobbigaste under turen var definitivt inte själva vaden när vi väl funnit vadställen, utan all tid som gick åt att ta sig runt osäkra snöfält som det dånade om.

Eller all energi som det gick åt i form av skräck när vi faktiskt gick över dem.

Det var efter ett sådant skräcksnöfält som brorsan hittade vandringsstaven, och kom hädanefter att påminna om Gandalf där han gick med sin... cowboyhatt. 

För visst var det ett riktigt Sagan om ringen-äventyr: Många farofyllda vatten, osäkert vart vi skulle komma, hur och när, och om maten skulle räcka om vi inte skulle kunna komma framåt.

Innan vandringen hade en kille på Naturkompaniet kört rejäla säljknep på mig om flapjacks oerhörda egenskaper.

Om det var sant vad han sagt så hade vi definitivt att göra med lembas. Det måste vara vad flapjacks egentligen var, sa jag och brorsan till varandra, åt en smula åt gången och lekte att vi var mätta.

Det är inte så kul att laga mat när det regnar. 

Det var inte av en slump som det kom att bli många referenser till Sagan om ringen under vandringen. Redan under förberedelserna inför vandringen hade brorsan letat upp sin gamla hobbitcloak i fleece som han sytt för 10 år sedan i slöjden, och testade bland annat denna vandringsutstyrsel:

Vandraren.

När vi nu ändå har den förtroendeingivande fjällvandringsexpertporträttbilden ovan i blickfånget, tillåt mig presentera vår (hittills 100% säkra) metod för att bedöma hur god idé det är att gå över ett snöfält:

Vi använde staven till att slå på snön för att höra hur det lät.

Stumt ljud vid slag med bredsida=bra.

Ekande ljud vid slag med bredsida=inte bra.

Inget särskilt händer vid nedstötning=bra.

Vatten kommer upp vid nedstötning=inte bra.

Staven försvinner ner vid nerstötning=backa... långsamt... NU!!

När det inte fanns snöfält blev proceduren om möjligt ännu drygare: gå hundratals meter upp för att leta efter ett ställe att ta sig över vattendrag på sluttningen, av med kängorna, knyta fast dem på ryggsäcken, fram med handduken, torka fötterna, på med kängorna – emellanåt blev det till att göra om hela proceduren med 100 meters mellanrum.

Blött, blött och blött. Fötterna rörde inte torr mark på hela vandringen och till alla gore-tex-kritiker kan jag meddela att mina Meindl Dovre Extreme var så gott som snustorra. Enda gången de varit blöta under en vandring var en gång när det droppade ner kondens i dem från yttertältet... 

Ett ständigt trassel: gå över snöbro, balansera över bäck, klafsa genom forsande myr, klättra upp för snökant...

Under den här galet blöta och snöiga etappen började vi bli inte så lite trötta på allt krångel. Vädret var grått, vi hade sovit illa, allt var blött och även om humöret var på topp ändå kunde vi knappast förutse att vi snart skulle få uppleva en av de vackraste kvällarna någonsin.

Fortsättning följer här.

Postat 2014-10-11 22:53 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Logga in