Bloggar > Elvah Fjällvandrare

Elvah Fjällvandrare

Fjällvandringsplaner, fjällvandringsminnen, fjällvandringsprylar*, fjällvandringsfilosofi. (*garanterat sponsorfritt fjällvandringsnörderi)

Äntligen: Rapadalen (del 1) Placerad på karta

PATHFINDER 

Augustikväll, vädret är behagligt. Jag står på den smala strandstigen vid en älv. Det hade nästan kunnat vara vilken älv som helst just här. Men båten som kört hit mig glider iväg bort och jag står ensam kvar vid Rapaädno.

Dagen har redan bjudit på ett antal starka upplevelser. Bussresan från Gällivare, där lugnet äntligen börjar lägga sig efter några högintensiva förberedelseveckor, samtidigt som förväntan växer. Helikopterturen förbi de formationer jag redan är så välbekant med från kartan: Slugga, Sarekmassivet, Basstavágge, Sitojaure. Vi glider fram över flacka Njunjes, krönet är nära. Det är såklart just så här mitt allra första möte med Rapadalen ska ske. Piloten räknar ner när vi närmar oss kanten: ”Är du redo?” Det är jag.

Jag flyger rakt ut i ett Claes Grundstenfoto. Helikoptern gör en 360-gradersgir så G-krafterna kittlar i magen och störtdyker ner på den där berömda ängen med rallarrosorna i förgrunden. Den ser ut exakt så.

Rapadalen från Helikopter

Vy mot Rapadalen och Skierffe från helikoptern.

Känd vy från Aktse

Känd vy i Aktse.

Med båt mot Nammasj (mitt i bilden).

Jag ägnar en halvdag vid fjällstugan i väntan på båtskjuts till Nammasj framåt kvällen. Småpratar med några trevliga Kungsledenvandrare och stugvärdar, tar en promenad i skogen på sluttningen bakom stugorna. Det är en luftig fjällskog med mark täckt av lågväxande ormbunkar. Jag ska nästa dag återse typen av vegetation i ett hörn av tusen, i Rapadalen. Ännu har jag ingen aning om den enorma variation som dalgången erbjuder. Jag tror "bara" att jag är på väg ut på en synnerligen äventyrlig vandring genom en storslagen dal med kända vyer, stora älgar och höga videsnår.

Heliga marker, står det vid nationalparken Sareks början. Längre än hit får båten inte köra.

Direkt efter skylten börjar det: stigen försvinner.

Höga videsnår är verkligen det första som händer på stigen, när båten puttrat iväg. Stigen försvinner in i ett manshögt snår strax efter reservatsgränsen som markeras av en naturreservatsskylt. Det är knappt en gång in.

Sedan, plötsligt, mitt inne i det höga snåret, upphör stigen. Där står man, ensam mitt i Rapadalen, fångad i vildväxande snår efter bara 20 meter! Jaha, så snabbt gick det alltså, redan kört... Jag får kolla runt en stund innan jag till slut kan skönja en antydan till öppning till vänster om mina fötter, nere under de täta grenarna. Jag plöjer mig igenom, och när Rapadalen om ett par dagar är avklarad ska låren vara tigermönstrade av blåmärken.

Hårda videsnår vid Nammasjs rasbrant.

Stigen följer bitvis älven, alldeles nära kanten så man undrar om det går att gå här vid högt vattenstånd. Bitvis försvinner den in i skog, över myrar och andra blötmarker. Jag förundras över växtkraften och variationen. Inget skogsparti är det andra likt. Vid varje krön väntar någon ny vegetationstyp. Vissa platser fullkomligt exploderar av tusen sorters gräs, blommor, buskar, mossor och blötmarkstyper, intensivt inträngda på en och samma punkt. Ofta är allt väldigt tätt. Jag nynnar blues och trallvänliga marschslingor, så jag ser inga björnar. Men fåglar som lyfter ur buskagen jag passerar är det gott om.

Det är gott om brudborstar, men vad det är allra mest gott om är artrikedom.

Ett stycke björkskogsstig.

Bara några hyfsat oproblematiska vattenhinder den första milen.

Här tar jag mig över balanserande på grenen i vattnet och hängande i den överhängande björken. Tills jag precis på slutet inser att mina armar inte orkar dra upp både mig och ryggsäck, där jag hänger. Jag tvingas trampa ner i det knädjupa vattnet... Men ingen större skada skedd, jag kör numera skalkängor. (Mer om vaden kommer i nästa avsnitt!)

Det är molnigt, men där framme skymtas en aning om vad som omger dalen.

M-formen mitt i bilden är Lulep Spádnek.

Det är första gången i Sarek efter många år av trånande, finslipande av utrustning och förgäves väntan på vandringssällskap som aldrig dykt upp. Det är de minst 20 kilona packning som utgjort det största hindret att ge mig ut på denna tur ensam. Men efter alla utrustningsförbättringar har jag i år pressat ner vikten till 11 kilo plus mat, och har en startvikt på 16 kilo för en veckas vandring. Jag är helnöjd, för jag är långt ifrån UL-packare. Jag väljer varma kläder, vindstabilt Akto-tält, kylgradssäker WM Antelope-sovsäck, supersäkert spindelkök med vindskydd och ryggsäck med rejält bärsystem!

Helikoptern kapade såklart två dagsvandringar åt mig fram till nationalparken. "Fusket" gör det möjligt att genomföra en tur genom Sarek på en vecka, vilket bidrar till att min packning är bärbar, och även till att jag alls är här. Det här är min första ensamvandring sedan jag fick barn för 3,5 år sedan. Det är en utmaning att åka ifrån henne så här länge.

Dag 0 kallar jag den här första vandringsdagen eftersom den mest är resdag. Jag påbörjar vandringen vid Nammasj först kl 17. Totalt ska jag vara ute i 7 dagar på min väg genom Rapadalen och sedan österut över Pielaslätten med slutmål Saltoluokta, se upplägget här

Efter den första utmaningen - det där höga videpartiet (eller, om det vore ett datorspel: ”Rapadalen Training Area”, för tar du dig inte förbi det där första snåret kan du lika gärna vända, använda walkie talkin som hänger vid nationalparksskylten för att anropa båtskjutsen, och försöka övertyga familjen Länta att komma och köra dig utanför fastställt båttidsschema - lycka till säger jag bara) är det bitvis enkelt att följa stigen. Bitvis är det omöjligt.

Lika varierad som skogen är, lika varierade är anledningarna till att stigen försvinner. Särskilt genom olika typer av våtmarkspartier finns den bara inte

Stigen, eller snarare ett av många stråk, genom ett av de trixigare och labyrintliknande våtmarkspartierna med mycket snår. 

Innan jag gav mig ut läste jag en hel del skrivet av Hans Fowelin, som för just den här delen av Rapadalen ger rådet att om stigen plötsligt är borta, kan man gå tillbaka tills man hittar den igen. Det låter ju som den mest banala, självklara och geniala lösningen! Det slår mig att jag själv sällan agerar så medvetet systematiskt!

Medan jag plöjer mig fram genom sumpiga videsnår utan stig i sikte, funderar jag på vad det är som gör att jag vet hur jag ska gå. För jag finner alltid stigen igen på något oklart vis. Och trots att vegetationen ibland är både tät och hög och sikten begränsad, känner jag mig aldrig rädd eller osäker. Det sker väldigt intuitivt. Jag kan egentligen inte förklara hur jag gör.

I jämförelse med den där systematiska stigfinnarmetoden känns det plötsligt lite vanskligt att jag själv bara förlitar mig till min (förhoppningsvis) goda intuition. Jag försöker lista ut vad det egentligen är som den räknar ut åt mig. Och om det ligger något i det här vet jag inte, men för mig fungerar det:

  • Jag försöker finna så god överblick jag kan, om det så är 200 eller bara 2 meter åt gången.
  • Jag spanar efter torrmarksstråk, djurstigar eller spår, öppningar av olika slag. Om djurstigar gäller ofta att de alla går ihop förr eller senare. Och att djur, om inte annat, för en över trygg mark. "Bushwhacking since 610 miljoner år". Djuren vet vad de talar om, så att säga.
  • Andra gånger är öppningar inte alls det bästa (typ: vattenhål).
  • Och ibland är torrmarksstråk absolut inte det bästa. Jag väljer ganska ofta att gå rakt över halvblöta myrar. Jag väljer myr tusen gånger hellre än stenskravel. På den här punkten brukar jag och stigskaparna ibland vara av olika uppfattning!
  • Åsryggar, tuvor eller annat som buktar upp är alltid bra att följa,
  • liksom skogsbryn, eller andra sorters gränser och kanter i vegetationen, om man vill finna stigen. Ibland.
  • Mitt inne i något omöjligt snår kan man ganska säkert utgå från att stigen är någon annanstans.

Bakåtblick över våtmark med lättare vattenhinder. Till vänster Skierffe, till höger Nammasj.

Morgondagen ska bli de många vattendragens och vadens dag. Bäst att bränna på genom den täta skogen, så långt jag orkar innan skymningen. Planen är att ta första bästa tältplats efter kl 19, men det är inga vidare roliga tältplatser som erbjuds. Ont om dricksvatten är det också. Vid stigen ganska rakt söder om Buovdavárásj hittar jag en hyfsad tältplats, men den är tråkig och utsiktslös och jag bestämmer mig för att knata på lite till. Det visar sig vare sig finnas fler trevliga tältplatser eller dricksvatten att tala om en bra bit därefter. Inte för att det går någon nöd på en – det är inte långt ner till älven om vattnet helt skulle sina, men såklart besvärligt att ta sig dit. Att få upp tältet i den kuperade terrängen från och med den lätta stigningen mot Lulep Spádnek skulle vara besvärligt.

Lite kvällssol, en annars smågrå dag.

Slår vid 20.30 läger väster om Lulep Spádnek, på den första öppna utsiktshylla som jag äntligen finner vid stigen. Det här är också första gången som Rapadalen öppnar upp sig igen och skänker utsikt efter den första milen i skogen. Sparar en skvätt grumligt myrbäcksreservvatten till morgonkaffet (sådant vatten kokas gärna) och kryper nöjt ner i den sköna sovsäcken.

Väldigt, väldigt lycklig över att vara exakt där jag är.

På egna ben längs en stig jag länge undrat om jag skulle våga vandra.

I Rapadalen, en plats utan like.

Fortsättning följer...

Nästa dag blir de många vadens dag. Godnatt Rapadalen.

Postat 2019-11-02 00:05 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Vildmarkskänsla nära Ljungdalen

Test av 50-kronorstält på kalfjäll, upptäckten av fjällområde med vildmarkskänsla inom dagstursavstånd från Ljungdalen och gravid i vecka 18. Det var inte jag som testade tältet - jag hade fullt upp med att vara andfådd och äta bananer. 

Under den solotur i vecka 12 som jag skrev om nyligen, hade graviditeten inte gjort sig nämnvärt påmind. Visst, jag kände av trötthet och kunde bara äta nudlar, men med ett kravlöst förhållningssätt tog jag dagen och vandringen som den kom. 

Nu i vecka 18 däremot! Jag var så fruktansvärt andfådd! Det var som att jag drog mer bensin. Jag behövde regelbundet och förebyggande fylla på förråden under fysisk aktivitet. Det kunde innebära att jag åt en banan omedelbart före en ansträngning (såsom en uppförspassage) och fick fylla på med en till banan direkt efter för att återfå energi. Vatten förtärdes oavbrutet. Stanna behövde jag göra väldigt ofta. Flåset räckte inte till.

Längtan att komma ut på fjället med tältet var stark. Men av olika anledningar var det skönt att inte dra iväg för långt. Nära tillbaks, men gärna med lite vildmarkskänsla ändå. Turen fick inte heller innefatta för branta uppförsbackar. På så vis kom det sig att även min andra gravidvandring ledde till upptäckten av ett nytt hörn av fjällen.

Husvålen runt med övernattning 

Med mig i Ljungdalen fanns min far och min bror Fredrik. Jag spenderade dagarna i stugan och läste medan pappa rostbehandlade ett uthustak och Fredrik jobbade på sin matteforskning. Vi gick till Kesubon och åt våfflor. Promenderade upp på Södra Ljungdalsberget. Vi pratade om hur det skulle bli att komma hit nästa år med en liten bebis...

Valet av rutt för tältturen gjordes alltså utifrån kriterierna lättvandrat-vildmarkskänsla-närhet. En annan angenäm ”kompromiss” fick bli att denna gång vandra i sällskap, och Fredrik följde gärna med! 

Vi tog stigen mot Husvålstugan och vek sedan av för att runda Husvålen på dess baksida. Ledlöst, i ett mindre besökt fjällområde och i mobilskugga. Perfekt!

På väg upp mot Husvålen.

Fjället som skymtar där borta är Helags. Men denna gång går vi åt motsatt håll.

Vyer på Husvålens baksida.

Lättvandrat, men tillräckligt flåsigt för en gravid. Utsikt mot Falkvåltjärnarna. 

Framåt kvällen bar Fredrik både min och sin packning den sista biten. Jag blev helt enkelt väldigt mycket mer andfådd än normalt. Det var ett bra val att inte ge mig ut själv!

Tältplats hittades nedan Tjaaksendurrie, dörr vid Dunsjöfjällets sydöstra sida. Denna är fylld av någon form av moränkullar... Någon geologikunnig får gärna fylla i en kommentar med det korrekta namnet på dessa formationer. De är ju väldigt vanliga, finns t ex nedan Ekorrdörrens östsluttning. Men vad kallas de?!

Tjaaksendurrie: Vad kallas formationerna?

Fladdrande i natten

Det var här, denna disiga augustinatt bakom Husvålen, nedan Dunsjöfjällens sydöstligare toppar och med utsikt över Falkvåltjärnarna, som jag kände det lilla fladdret inne i magen för allra första gången. Alldeles lätt, som om någon försiktigt strök med ett finger på insidan, eller som en fjärils vingslag.

Vy mot Tjakkse, de sydöstliga delarna av Dunsjöfjället.

Vad som fladdrade betydligt kraftigare den natten var Fredriks tältduk. Han hade insisterat på att testa ett budgettält, Campx eller något hette det om jag inte minns fel, inhandlat på rea för 50 spänn. Och visst, är det någon gång man ska ägna sig åt vansinnesexperiment, så är det väl just vid tryggare turer som denna...

Att försöka sätta upp tältet i bara lätt vind visade sig vara omöjligt. Men inte på grund av tältets konstruktion som sådan, utan för att de runda tältpinnarna av typen campingpinne, helt enkelt blåste upp ur marken.

Vare sig ”stormlinor” eller golvpinnar ville sitta kvar. Det blev till att sätta fast tältpinnarna med sten.

På morgonen var jag tämligen överraskad över att finna samtliga linor förutom de vid dörröppningen som vinden legat på emot som värst, fortfarande förankrade.

Tältet stod någorlunda där det skulle. Det var bara smått deformerat. Yttertältet låg klistrat mot innertältet.

Jag ropade efter brodern, och jodå, han var där och hade sovit förvånansvärt bra under rådande omständigheter men mindre bra än vad man skulle kunna göra om omständigheterna var bättre.

Vi rekommenderar inte det här tältet...

Pricka rätt med kompass

Nästa morgon gick turen hemåt igen via Norra Ljungdalsberget. Strax ovanför vår tältplats låg ett par vackra småsjöar i terrass. En dimma kröp in och gjorde så att augustifärgerna kom allt mer till sin rätt.

Från uppkomst till krönet mellan Övre Lillvålen och Dunsjöfjällstoppen blev det en knapp kilometers vandring i dimma/moln, där landskapet var flackt eller lätt nedåtlöpande, och inte erbjöd några riktmärken.

Nog är det ett krav för att röra sig i ledlöst landskap att man kan orientera med karta och kompass även i avsaknad av visuella riktmärken, så kanske är det inte så stort som jag vill påskina: Men jag kan inte låta bli att känna mig lite som Lars Monsen på villovägar, och vinnarskalle som jag är jublar jag högt när jag nästan prickar målet perfekt!

På bilden dokumenteras framkomst till början av det vattendrag som jag siktade mot med kompassen.

Som ni kan se på bilden är jag 10 meter för långt åt höger. Det hade förvisso kunnat bli fatala 10 metrar ifall dimman legat lika tät nere vid vattendraget som den gjorde uppe på krönet. Men nu befann jag mig inte mitt ute i Kuusamo utan på vår bakgård. Och snart skingrade sig dimman över den välbekanta vyn över myrarna på Norra Ljungdalsbergets baksida.

Tråkig stig med klassiskt inslag

Vägvalet ner blev den tråkigaste sträcka jag vet i Ljungdalsfjällen. Den längs leden från Dunsjöskrevan.

Upptill är stigen vacker. I övre delarna av barrskogen står en gammeltall som är klassisk som utflyktsmål i min familj. 

Men de sista kilometrarna nere i granskogen utgörs av upptrampad myrmark. Man går i den gyttjiga återstoden av ett skoterspår. Usch.

Vilket ovärdigt avslut på en fin tur.

Postat 2017-10-28 19:33 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Jörnkängor, punkt.

16,8 procent skulle väl kunna vara en rimlig siffra för att beskriva kängornas betydelse vid vandring. Siffran fick jag fram genom att räkna antalet foruminlägg jag gjort på temat kängor och relaterat. 44 av 262, för att vara mer precis.

Hemma hos mig:

-Kom och kolla, vad tror du om det här?

-‎Vad är det? undrar sambon intresserat.

-‎Jo, alltså jag såg en bild på den där Skywalksulan och...

-‎Neeej!

Det intresserade i hans uppsyn är förbytt mot fasa.

Eller:

-Lyssna, jag har en fundering..., säger jag.

-‎Absolut, vänta, jag ska bara lägga ifrån mig disktrasan så kommer jag... Vad var det?

-‎Jo, jag tänkte om man trär kängsnöret inverterat i avsaknad av låshake...

-‎NEEEJ!! Snälla skjut mig nu!

Sådär kunde det låta.

Det var innan jag fick hem, testade inomhus och senare la en heldag på att blöta, fetta och gå in de nya Jörnkängorna.

Nu är det verkligen INGENTING annat! 

Men snälla Utsidan-folk, varför har ni inte berättat för mig att skalkängor är så här bra!

Här har man gått i sina tunga, styva, vadderade kängor och trott att de var bekvämast och mest funktionella, och ingen har bestämt argumenterat att Jörnkängor sitter som gjutna, är lätta som gympaskor, har foträt passform och att det enkla lagret läder åtsnörat känns som en strumpa, som ger en perfekt kombination av stöd och rörlighet för vristen!

Alla bara hyllar gore-tex hela tiden!

(ironi)

Gore-texens varande eller icke-varande bryr jag mig personligen inte så mycket om. Jag lider inte av varma kängor, så andningsförmågan är inget jag lägger vikt vid. Jag vaxar dem och håller dem vattentäta och hamnar således inte i det ofta argumenterade 'när gore-texen börjar läcka efter något år är det bara att slänga dem'.

Nej, gore-tex är väl bra på många sätt. Det är uppbyggnaden av dessa pjäxor som plötsligt blir obegriplig. Jag kan mycket väl tänka mig en tunnare känga med gore-tex, till situationer där membranet fyller sin funktion. Motsättningen står väl, när fördelarna och nackdelarna dryftas, ofta inte mellan gore-tex och skal, utan mellan 2/3/4/5-lagers och skal.

Inte perfekta...?

Jag har fortfarande ett par frågetecken som endast långvandringar kommer kunna ge svar på. Den mjuka Vibramsulan: Räcker stödet? Exakt hur halt blir det? Ska jag köpa ett par svarta kängor också? 

Är det på grund av den mjuka sulan som kängorna böjer sig fullständigt i tåvecken, så att cellgummit trycks ner både hårt, platt och kallt mot tåleden? Ska det vara så? Hur blir det när man går långt?

Jämförelsevis har mina halvhårdsulade Meindl Dovre Extreme börjat böja sig i tåleden först efter flera år, och ovandelen är så pass hårt uppbyggd att den trots allt inte böjer sig och krossar tårna.

Mina hårdsulade Crispi Gran Paradiso böjer sig överhuvudtaget inte, vilket är en skön avlastning med tung packning.

Men överlag, låt mig vara tydlig med det: Det är så här det ska kännas att snöra på sig ett par kängor!

...Men så gott som perfekta

Den rejäla uppenbarelsen kom efter att jag hade haft kängorna blötlagda i ljummet vatten och trodde att det skulle bli en kall och obehaglig promenad. Men det var när jag verkligen kunde dra åt det fuktiga skinnet om vristen som det kändes just så: Ett andra skinn. Och fuktigheten, den märkte jag inte ens av.

Nu ska ju de infettade och vaxade kängorna inte bli blöta. Oavsett känner jag inte den minsta oro för om de ändå skulle bli det.

Så varför all denna tvekan och oändliga foruminlägg?

Lundhagskängor sitter inte optimalt på mina fötter. Jag har provgått och provgått i butiker sedan flera år. Önskat att det skulle gå. Vid något tillfälle, med optilästade Vandra och Mira II, har jag känt att jo-men-kanske-ändå, men den självklara känslan av helt rätt har inte infunnit sig. Mira stel. Vandra så vid runt ankeln att sidorna gått ihop när jag försökt snöra åt. Och så är de ju alla så fruktansvärt smala i tåboxen! Jag har faktiskt väldigt svårt att förstå varför Lundhags ännu inte utvecklat en modell för vanliga Eccofötter. Så ovanliga kan vi inte vara.

Jörnkängor å andra sidan, går det inte att prova innan köp. Tänk om även de skulle kännas lika nej-men-kanske-inte-ändå som Lundhagskängorna. Möjligt alternativ skulle vara att måttbeställa bredare Lundhagskängor, men då behöver man veta vad man vill ha redan innan man någonsin använt skalkängor.

Därav mina 16,8 procent.

Sedan är förstås kängor väldigt kul prylar, värda att skriva om.

Inte för att jag betraktar mig som kängfetischist. (Snarare prylfetischist i all bemärkelse i så fall!)

Men efter det senaste inköpet så vette tusan.

Tur jag har dottern att snacka kängor med.

Postat 2017-10-07 15:18 | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

Femundsmarka med gott om tid Placerad på karta

Inför varje fjällvandring brukar det vara något nytt som ska testas. En pryl, ett förfarande. Graden av förväntan och förberedelser kan variera. Att t ex fjällvandra gravid är något mer spännande än låt oss säga en Esbit titansked. Jag vill till och med påstå att det är mer spännande än mitt knallgula Thermarest 40th Anniversary Limited Edition med originallogotypen från 1972. Även om det den låga vikten till trots har ett R-värde på 4.8, är tjockare än alla jämförbara modeller OCH är tyst om man rör sig! 

Två rejälare fjällturer blev det under graviditet för ett par år sedan, d v s turer med tält och packning. En tur i vecka 12 som jag ska skriva om nu, och en betydligt mer andfådd tur i vecka 18 som kommer i nästa inlägg.

Folktomt fjäll nära hem

Alla som har varit gravida vet vad det innebär att passera den magiska gränsen 12 veckor. Då kan man andas ut. Och jag var i princip där. Ett uns av oro fanns – om det skulle skita sig skulle jag vara ensam mitt ute på fjället. Men jag fann faktiskt ro i just den tanken.

Femundsmarka kändes som ett bra val, även om jag aldrig varit där tidigare. Bara 2,5 timmars bilresa från Mora, förbi Grövelsjön och in över norska gränsen där fjällen med ens skjuter upp som ”riktiga” fjäll, till skillnad från de mjuka kullarna i norra Dalarna. 

Det bästa med Femundsmarka är i mitt tycke avsaknaden av människor. Jag mötte endast ett sällskap på tre dagar i juli månad. Det trots att turen till hälften gick längs leder, fina sådana.

Valdalen-Salsfjellet-Elgåhogna

Det nyupptäckta fjällområdet levererade verkligen. Utgångspunkt parkering på kalfjäll två mil in i Norge. Bara det, att slippa harva sig upp genom björkskog!

    

Parkeringen efter Valdalen gård, ända uppe vid trädgränsen.

Min tredagarsvandring gick först upp vid Rundhøgda och vidare in mellan de fyra topparna kring Digerhogna. Därefter bjöds det på underbar milsvidd utsikt över dalafjällen vid fikapaus på ett riktigt guldkorn till fikaplats, där jag stannade och vilade ett bra tag.

Vandring upp för Rundhøgdas sluttning. Utsikt mot Sølen.


Till denna fikaplats med utsikt över dalafjällen återvänder jag gärna. Fin tältplats också, om man inte bryr sig om solnedgång. 62° 7'3.48"N  12°11'38.75"O.

På eftermiddagen vandring väster om och längs med Salsfjellet. Natten spenderades vid den norra toppens fot, vilken jag på morgonen kilade upp på utan packning. Härifrån utsikt över Femundsmarka nationalpark såväl som Grövelsjöområdet och en bit åt Rogenhållet till, för att inte säga halva Dalarna i allt ljusblåare kurvor mot horisonten.

Området är lättvandrat även utanför led. Möjligen är vadet längs leden vid Grøvelåa något besvärligare än ”bara gå över” – det krävdes kängavtagning och jag var glad att stavarna åkt med.

Lättvandrat utanför led, här längs Salsfjellets västsida. Utsikt mot nordväst.

          

Vyer från Salsfjellets topp.

Grøvelåa krävde kängavtagning.

Slutligen gick turen vidare mot Elgåhogna och en ytterligare övernattning gjordes längs leden på tillbakavägen. Det hade gått utmärkt att avklara detta som en tvådagarsvandring men jag föredrog ett betydligt mer avslappnat upplägg.

Jag minns denna vandring som skön. Att vandra ensam innebär ju alltid att få gå in i den egna bubblan och i all bemärkelse bara rå om sig själv. Jag njöt extra mycket av att ha det utrymmet. Jag pausade precis när jag ville, hur ofta jag ville och hur länge jag ville. Och det blev ofta. Det var ett helt annat sätt att fjällvandra på än vad jag gjort innan. Kravlöst är ordet.

Regn och dis förstärkte känslan av lugn.

Förbereda inför det ovissa

Det är många gravida som söker efter tips när de planerar inför en fjällvandring. Men bara ett är säkert, det är olika för alla.

Att fjällvandra gravid var i mångt och mycket ett experiment. Jag hade ingen aning om hur kroppen skulle svara eller vad jag skulle förvänta mig. Det var inte det lättaste att förbereda. Ner i packningen åkte således det mesta. Och tur var väl det.

Minnesflashback från kväll 1: Den kväljande tanken på frystorkad chili con carne. Det går bara inte. Till och med den kära parmesanosten, den tunga, färska frukten och godiset blir liggande i ryggsäcken. Jag äter nudlar.

Jag har ingen aning om hur nudlarna hamnade i packningen, jag har aldrig packat nudlar innan, kommer aldrig göra det igen. Men då gjorde jag det av okänd anledning så det räckte som huvudsaklig föda i tre dagar.

Vatten och nudlar. Jag sa ju att det skulle bli spännande!

Med all mat som kånkats med i förebyggande syfte blev det uppåt 15 kilos packning. Det hade jag inte fixat bära några veckor senare. Nästa gång såg jag därför till att ha vandringssällskap, som utöver att hjälpa mig med en del av packningen även stod för underhållningen när han stresstestade ett 50-kronorstält på kalfjäll.

Nästa inlägg kommer snart...

 

Postat 2017-09-15 14:55 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Fjälltältning med 1,5-åring Placerad på karta

+26 kg packning/barn, plus dotterns Fjällvandrarvarge, fastspänd på den överpackade bärstolen med spännrem. Första fjälltältturen med min 1,5-åriga dotter är härmed avklarad.

Dottern blir alldeles till sig när jag plockar fram tältet. Det är en hoppborg! Både utvändigt och invändigt kan man kasta sig på det och det studsar så kul. Tältpinnar kan dras loss ur marken, kastas eller bankas med i tältduken. Man kan försöka stampa på tältlinor även om det är svårt att få ner dem till marken när de är utspända. Man kan dra i dem i alla fall. Då kommer mamma springande och ropar ”nej, nej, nej!” och det är så oerhört roligt eftersom vi kan det ordet båda två.

När dottern för ungefär femtionde gången och inte femte kastar sig på den halvuppsatta, svindyra tältduken iförd grovsulade kängor, skrattar mot mig med busblicken och lyckligt frågar ”nej!?”, brister mitt tålamod. Nu har jag hållit på i en halvtimme att försöka sätta upp tältet - det nya Helsport Ringstind-tältet som liknar Akto men är ungefär femtio gånger mer omständligt. Först, efter att ha mutat med russin, var det nästan uppe, men då tyckte jag vinden hade vänt, och medan jag igen försökte hålla ut tältet i vinden för att fatta hur det la sig, kastade hon sig på det om och om igen så att jag omöjligen fick det rätt, fick lyfta upp henne, bära iväg henne långt och sätta ner henne, springa tillbaka och snabbt börja om igen innan hon kom och snodde tältpinnarna. Osv, osv.

Nu lyfter jag helt enkelt upp henne, sätter henne bredvid Fjällvandrarvarge, ger henne hela matkassen med kex, russin, falukorv och majskrokar. Det håller i ungefär 5 minuter, sedan är tältet mest intressant igen, men då är jag äntligen färdig med uppsättningen.

Kompromiss: val av väder

Något behövde kompromissas för att komma iväg ut själv med både dotter och tält. Inte komfort och inte mat. Det fick bli distansen, längden och tillfället för turen. Det fanns egentligen ingen anledning att dra iväg särskilt långt, i många dagar eller i ostadigt väder. Inte för att göra en testtur med tält. (Vi hade redan testat det där med skitväder och lite längre distanser.)

Så jag inväntade under min två veckor långa vistelse i Ljungdalen helt enkelt det mest strålande högtrycksväder, skippade regnkläder och värmeplagg, kilade upp för Torkilstötens lift och fram till Stortjärnen, där jag fann den mest magnifika tältplats framför en liten strand, lät dottern bada, äta falukorv och hoppa runt i tältet under en två timmar lång "sövning", kunde sedan båda sova gott i öppna sovsäckar i sommarnatten och gick efter frukost, avslappnad ihoppackning och förmiddagsfika i solen ner igen genom att runda Stötliden, tog bilen till byn och köpte glass.*

Kilade upp är kanske att ta i. Jag har aldrig burit så tungt innan, trots att packningen var nedskalad till absolut minimum. Men kroppen vänjer sig och efter en stund var det inte så farligt, trots uppgång i slalombacke och 25 grader varmt. Jobbigast var att krångla upp packningen på ryggen och sätta ner den utan att tappa den, mest med tanke på att det dyrbaraste jag har satt i den. Sedan hade jag kunnat gå betydligt längre än de få kilometer som jag gjorde.

Packning i avsaknad av tillräckligt utrymme

Jag skrev förut om hur jag utökat packutrymmet på bärstolen med två lättviktsväskor från Biltema samt två midjeväskor som jag använder som höftväskor. Lösningen har fungerat suveränt på alla möjliga turer. Det har inte funnits behov att sy fast något permanent på bärstolen. Lättviktsväskorna kunde knytas fast vid fyra punkter med sina band, och med elastiska snören om hålls väskorna på plats och kan komprimeras bra. Midjeväskorna är fastspända bakom bärstolens ryggplatta och blir som ett extra avbärarbälte.

I bärstolens huvudfack packade jag i princip bara ett långt och ett kort liggunderlag och en varm tröja var. Så var det fullt. Sovsäckarna knöddes utan packpåsar ner i varsin sidoväska. Ombyte, blöjor och smått och gott till dottern, så var midjeväskorna fulla. Det ska sägas att de rymmer betydligt mer än man kan ana! Mat och termos (för att underlätta frukost) bars i Kånken, mest på bröstet och lite i handen. Tältet bakpå och dottern i bärstolen.

Jag är helnöjd. Att göra det bästa jag vet med det bästa jag har kan inte bli annat än underbart. Jag längtar efter den dag vi kan göra en riktig långtur tillsammans. Dottern får bestämma hur mycket nytt och hur strapatsrikt det kan vara, vi gör en sak åt gången, då blir det bra.

Att bada i fjällsjö är ändå en erfarenhet som inte ens alla vuxna fjällvandrare upplevt.

* Nu var jag kaxig. Som om det varit något finväder att tala om denna sommar. Vi hade allt väldig tur!

Postat 2017-08-08 13:10 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 Nästa Sista 

 

Logga in

Tips!