Bloggar > Elvah Fjällvandrare

Elvah Fjällvandrare

Fjällvandringsplaner, fjällvandringsminnen, fjällvandringsprylar* (*garanterat sponsorfritt fjällvandringsnörderi)

Vildmarkskänsla nära Ljungdalen

Test av 50-kronorstält på kalfjäll, upptäckten av fjällområde med vildmarkskänsla inom dagstursavstånd från Ljungdalen och gravid i vecka 18. Det var inte jag som testade tältet - jag hade fullt upp med att vara andfådd och äta bananer. 

Under den solotur i vecka 12 som jag skrev om nyligen, hade graviditeten inte gjort sig nämnvärt påmind. Visst, jag kände av trötthet och kunde bara äta nudlar, men med ett kravlöst förhållningssätt tog jag dagen och vandringen som den kom. 

Nu i vecka 18 däremot! Jag var så fruktansvärt andfådd! Det var som att jag drog mer bensin. Jag behövde regelbundet och förebyggande fylla på förråden under fysisk aktivitet. Det kunde innebära att jag åt en banan omedelbart före en ansträngning (såsom en uppförspassage) och fick fylla på med en till banan direkt efter för att återfå energi. Vatten förtärdes oavbrutet. Stanna behövde jag göra väldigt ofta. Flåset räckte inte till.

Längtan att komma ut på fjället med tältet var stark. Men av olika anledningar var det skönt att inte dra iväg för långt. Nära tillbaks, men gärna med lite vildmarkskänsla ändå. Turen fick inte heller innefatta för branta uppförsbackar. På så vis kom det sig att även min andra gravidvandring ledde till upptäckten av ett nytt hörn av fjällen.

Husvålen runt med övernattning 

Med mig i Ljungdalen fanns min far och min bror Fredrik. Jag spenderade dagarna i stugan och läste medan pappa rostbehandlade ett uthustak och Fredrik jobbade på sin matteforskning. Vi gick till Kesubon och åt våfflor. Promenderade upp på Södra Ljungdalsberget. Vi pratade om hur det skulle bli att komma hit nästa år med en liten bebis...

Valet av rutt för tältturen gjordes alltså utifrån kriterierna lättvandrat-vildmarkskänsla-närhet. En annan angenäm ”kompromiss” fick bli att denna gång vandra i sällskap, och Fredrik följde gärna med! 

Vi tog stigen mot Husvålstugan och vek sedan av för att runda Husvålen på dess baksida. Ledlöst, i ett mindre besökt fjällområde och i mobilskugga. Perfekt!

På väg upp mot Husvålen.

Fjället som skymtar där borta är Helags. Men denna gång går vi åt motsatt håll.

Vyer på Husvålens baksida.

Lättvandrat, men tillräckligt flåsigt för en gravid. Utsikt mot Falkvåltjärnarna. 

Framåt kvällen bar Fredrik både min och sin packning den sista biten. Jag blev helt enkelt väldigt mycket mer andfådd än normalt. Det var ett bra val att inte ge mig ut själv!

Tältplats hittades nedan Tjaaksendurrie, dörr vid Dunsjöfjällets sydöstra sida. Denna är fylld av någon form av moränkullar... Någon geologikunnig får gärna fylla i en kommentar med det korrekta namnet på dessa formationer. De är ju väldigt vanliga, finns t ex nedan Ekorrdörrens östsluttning. Men vad kallas de?!

Tjaaksendurrie: Vad kallas formationerna?

Fladdrande i natten

Det var här, denna disiga augustinatt bakom Husvålen, nedan Dunsjöfjällens sydöstligare toppar och med utsikt över Falkvåltjärnarna, som jag kände det lilla fladdret inne i magen för allra första gången. Alldeles lätt, som om någon försiktigt strök med ett finger på insidan, eller som en fjärils vingslag.

Vy mot Tjakkse, de sydöstliga delarna av Dunsjöfjället.

Vad som fladdrade betydligt kraftigare den natten var Fredriks tältduk. Han hade insisterat på att testa ett budgettält, Campx eller något hette det om jag inte minns fel, inhandlat på rea för 50 spänn. Och visst, är det någon gång man ska ägna sig åt vansinnesexperiment, så är det väl just vid tryggare turer som denna...

Att försöka sätta upp tältet i bara lätt vind visade sig vara omöjligt. Men inte på grund av tältets konstruktion som sådan, utan för att de runda tältpinnarna av typen campingpinne, helt enkelt blåste upp ur marken.

Vare sig ”stormlinor” eller golvpinnar ville sitta kvar. Det blev till att sätta fast tältpinnarna med sten.

På morgonen var jag tämligen överraskad över att finna samtliga linor förutom de vid dörröppningen som vinden legat på emot som värst, fortfarande förankrade.

Tältet stod någorlunda där det skulle. Det var bara smått deformerat. Yttertältet låg klistrat mot innertältet.

Jag ropade efter brodern, och jodå, han var där och hade sovit förvånansvärt bra under rådande omständigheter men mindre bra än vad man skulle kunna göra om omständigheterna var bättre.

Vi rekommenderar inte det här tältet...

Pricka rätt med kompass

Nästa morgon gick turen hemåt igen via Norra Ljungdalsberget. Strax ovanför vår tältplats låg ett par vackra småsjöar i terrass. En dimma kröp in och gjorde så att augustifärgerna kom allt mer till sin rätt.

Från uppkomst till krönet mellan Övre Lillvålen och Dunsjöfjällstoppen blev det en knapp kilometers vandring i dimma/moln, där landskapet var flackt eller lätt nedåtlöpande, och inte erbjöd några riktmärken.

Nog är det ett krav för att röra sig i ledlöst landskap att man kan orientera med karta och kompass även i avsaknad av visuella riktmärken, så kanske är det inte så stort som jag vill påskina: Men jag kan inte låta bli att känna mig lite som Lars Monsen på villovägar, och vinnarskalle som jag är jublar jag högt när jag nästan prickar målet perfekt!

På bilden dokumenteras framkomst till början av det vattendrag som jag siktade mot med kompassen.

Som ni kan se på bilden är jag 10 meter för långt åt höger. Det hade förvisso kunnat bli fatala 10 metrar ifall dimman legat lika tät nere vid vattendraget som den gjorde uppe på krönet. Men nu befann jag mig inte mitt ute i Kuusamo utan på vår bakgård. Och snart skingrade sig dimman över den välbekanta vyn över myrarna på Norra Ljungdalsbergets baksida.

Tråkig stig med klassiskt inslag

Vägvalet ner blev den tråkigaste sträcka jag vet i Ljungdalsfjällen. Den längs leden från Dunsjöskrevan.

Upptill är stigen vacker. I övre delarna av barrskogen står en gammeltall som är klassisk som utflyktsmål i min familj. 

Men de sista kilometrarna nere i granskogen utgörs av upptrampad myrmark. Man går i den gyttjiga återstoden av ett skoterspår. Usch.

Vilket ovärdigt avslut på en fin tur.

Postat 2017-10-28 19:33 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Fjälltältning med 1,5-åring Placerad på karta

+26 kg packning/barn, plus dotterns Fjällvandrarvarge, fastspänd på den överpackade bärstolen med spännrem. Första fjälltältturen med min 1,5-åriga dotter är härmed avklarad.

Dottern blir alldeles till sig när jag plockar fram tältet. Det är en hoppborg! Både utvändigt och invändigt kan man kasta sig på det och det studsar så kul. Tältpinnar kan dras loss ur marken, kastas eller bankas med i tältduken. Man kan försöka stampa på tältlinor även om det är svårt att få ner dem till marken när de är utspända. Man kan dra i dem i alla fall. Då kommer mamma springande och ropar ”nej, nej, nej!” och det är så oerhört roligt eftersom vi kan det ordet båda två.

När dottern för ungefär femtionde gången och inte femte kastar sig på den halvuppsatta, svindyra tältduken iförd grovsulade kängor, skrattar mot mig med busblicken och lyckligt frågar ”nej!?”, brister mitt tålamod. Nu har jag hållit på i en halvtimme att försöka sätta upp tältet - det nya Helsport Ringstind-tältet som liknar Akto men är ungefär femtio gånger mer omständligt. Först, efter att ha mutat med russin, var det nästan uppe, men då tyckte jag vinden hade vänt, och medan jag igen försökte hålla ut tältet i vinden för att fatta hur det la sig, kastade hon sig på det om och om igen så att jag omöjligen fick det rätt, fick lyfta upp henne, bära iväg henne långt och sätta ner henne, springa tillbaka och snabbt börja om igen innan hon kom och snodde tältpinnarna. Osv, osv.

Nu lyfter jag helt enkelt upp henne, sätter henne bredvid Fjällvandrarvarge, ger henne hela matkassen med kex, russin, falukorv och majskrokar. Det håller i ungefär 5 minuter, sedan är tältet mest intressant igen, men då är jag äntligen färdig med uppsättningen.

Kompromiss: val av väder

Något behövde kompromissas för att komma iväg ut själv med både dotter och tält. Inte komfort och inte mat. Det fick bli distansen, längden och tillfället för turen. Det fanns egentligen ingen anledning att dra iväg särskilt långt, i många dagar eller i ostadigt väder. Inte för att göra en testtur med tält. (Vi hade redan testat det där med skitväder och lite längre distanser.)

Så jag inväntade under min två veckor långa vistelse i Ljungdalen helt enkelt det mest strålande högtrycksväder, skippade regnkläder och värmeplagg, kilade upp för Torkilstötens lift och fram till Stortjärnen, där jag fann den mest magnifika tältplats framför en liten strand, lät dottern bada, äta falukorv och hoppa runt i tältet under en två timmar lång "sövning", kunde sedan båda sova gott i öppna sovsäckar i sommarnatten och gick efter frukost, avslappnad ihoppackning och förmiddagsfika i solen ner igen genom att runda Stötliden, tog bilen till byn och köpte glass.*

Kilade upp är kanske att ta i. Jag har aldrig burit så tungt innan, trots att packningen var nedskalad till absolut minimum. Men kroppen vänjer sig och efter en stund var det inte så farligt, trots uppgång i slalombacke och 25 grader varmt. Jobbigast var att krångla upp packningen på ryggen och sätta ner den utan att tappa den, mest med tanke på att det dyrbaraste jag har satt i den. Sedan hade jag kunnat gå betydligt längre än de få kilometer som jag gjorde.

Packning i avsaknad av tillräckligt utrymme

Jag skrev förut om hur jag utökat packutrymmet på bärstolen med två lättviktsväskor från Biltema samt två midjeväskor som jag använder som höftväskor. Lösningen har fungerat suveränt på alla möjliga turer. Det har inte funnits behov att sy fast något permanent på bärstolen. Lättviktsväskorna kunde knytas fast vid fyra punkter med sina band, och med elastiska snören om hålls väskorna på plats och kan komprimeras bra. Midjeväskorna är fastspända bakom bärstolens ryggplatta och blir som ett extra avbärarbälte.

I bärstolens huvudfack packade jag i princip bara ett långt och ett kort liggunderlag och en varm tröja var. Så var det fullt. Sovsäckarna knöddes utan packpåsar ner i varsin sidoväska. Ombyte, blöjor och smått och gott till dottern, så var midjeväskorna fulla. Det ska sägas att de rymmer betydligt mer än man kan ana! Mat och termos (för att underlätta frukost) bars i Kånken, mest på bröstet och lite i handen. Tältet bakpå och dottern i bärstolen.

Jag är helnöjd. Att göra det bästa jag vet med det bästa jag har kan inte bli annat än underbart. Jag längtar efter den dag vi kan göra en riktig långtur tillsammans. Dottern får bestämma hur mycket nytt och hur strapatsrikt det kan vara, vi gör en sak åt gången, då blir det bra.

Att bada i fjällsjö är ändå en erfarenhet som inte ens alla vuxna fjällvandrare upplevt.

* Nu var jag kaxig. Som om det varit något finväder att tala om denna sommar. Vi hade allt väldig tur!

Postat 2017-08-08 13:10 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Storådörren i vårflod (del 3) Placerad på karta

Ett steg framåt över snön. Ett till. Knakade det inte lite konstigt? Det där dånande ljudet, kom det verkligen från dalgången, eller var det i själva verket RAKT UNDER våra fötter? Det här är del 3 i berättelsen om min och brorsans vårflodsvandring som i del 1 gick genom Storådörren och i del 2 från Tronndalen till Vålåstugorna där vettiga vandrare (inte vi) vände om och gick hem. Del 2 avslutades med att ingen visste hur det skulle gå för oss och om vi någonsin skulle komma fram. Det är nu olidligt spännande!

"Vet vi vad vi håller på med?" frågade han mig när vi stod mitt ute på ett snöfält som det rann ut en 10 meter bred fors ur nedtill. Som om jag hade ett svar på det. 

"Jag vet inte riktigt, men vi kan bara inte gå runt en gång till, jag blir galen! Äh, nu går vi!" sa jag och tog ytterligare ett steg ut på snöfältet som täckte vad som i överkanten såg ut som en liten bäck och i nederkanten en snökantad älv.

"Du, jag tycker det låter under oss..?!" sa han ungefär samtidigt som jag noterade dånet - om det kom från dalgången eller om det verkligen kom från under våra fötter låter jag vara osagt. Jag kände paniken stiga och tror att vi lyckades skrämma upp varandra båda två, för i nästa sekund rusade vi skrikande mot fast mark där vi kunde skratta ut.

Det var rejält snötäckta vidder som tornade upp sig runt om oss i Härjångsdalen. Där det inte låg snö forsade det. Vid tre möjliga vadställen fick vi kasta in handduken i avsaknad av stavar.

Inget vad vid lovande ställe innan det officiella vadstället.

Inget vad vid ledens vadställe. 

Definitivt inget vad vid utflödet från den nedersta sjön.

Det blev till att ge oss upp på den snöklädda sluttningen på den norra delen av dalen istället.

Vårflodsvandringens stora gissel.

Det jobbigaste under turen var definitivt inte själva vaden när vi väl funnit vadställen, utan all tid som gick åt att ta sig runt osäkra snöfält som det dånade om.

Eller all energi som det gick åt i form av skräck när vi faktiskt gick över dem.

Det var efter ett sådant skräcksnöfält som brorsan hittade vandringsstaven, och kom hädanefter att påminna om Gandalf där han gick med sin... cowboyhatt. 

För visst var det ett riktigt Sagan om ringen-äventyr: Många farofyllda vatten, osäkert vart vi skulle komma, hur och när, och om maten skulle räcka om vi inte skulle kunna komma framåt.

Innan vandringen hade en kille på Naturkompaniet kört rejäla säljknep på mig om flapjacks oerhörda egenskaper.

Om det var sant vad han sagt så hade vi definitivt att göra med lembas. Det måste vara vad flapjacks egentligen var, sa jag och brorsan till varandra, åt en smula åt gången och lekte att vi var mätta.

Det är inte så kul att laga mat när det regnar. 

Det var inte av en slump som det kom att bli många referenser till Sagan om ringen under vandringen. Redan under förberedelserna inför vandringen hade brorsan letat upp sin gamla hobbitcloak i fleece som han sytt för 10 år sedan i slöjden, och testade bland annat denna vandringsutstyrsel:

Vandraren.

När vi nu ändå har den förtroendeingivande fjällvandringsexpertporträttbilden ovan i blickfånget, tillåt mig presentera vår (hittills 100% säkra) metod för att bedöma hur god idé det är att gå över ett snöfält:

Vi använde staven till att slå på snön för att höra hur det lät.

Stumt ljud vid slag med bredsida=bra.

Ekande ljud vid slag med bredsida=inte bra.

Inget särskilt händer vid nedstötning=bra.

Vatten kommer upp vid nedstötning=inte bra.

Staven försvinner ner vid nerstötning=backa... långsamt... NU!!

När det inte fanns snöfält blev proceduren om möjligt ännu drygare: gå hundratals meter upp för att leta efter ett ställe att ta sig över vattendrag på sluttningen, av med kängorna, knyta fast dem på ryggsäcken, fram med handduken, torka fötterna, på med kängorna – emellanåt blev det till att göra om hela proceduren med 100 meters mellanrum.

Blött, blött och blött. Fötterna rörde inte torr mark på hela vandringen och till alla gore-tex-kritiker kan jag meddela att mina Meindl Dovre Extreme var så gott som snustorra. Enda gången de varit blöta under en vandring var en gång när det droppade ner kondens i dem från yttertältet... 

Ett ständigt trassel: gå över snöbro, balansera över bäck, klafsa genom forsande myr, klättra upp för snökant...

Under den här galet blöta och snöiga etappen började vi bli inte så lite trötta på allt krångel. Vädret var grått, vi hade sovit illa, allt var blött och även om humöret var på topp ändå kunde vi knappast förutse att vi snart skulle få uppleva en av de vackraste kvällarna någonsin.

Fortsättning följer här.

Postat 2014-10-11 22:53 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Mitt Falkfangervola Placerad på karta

Jag hade känt mig jagad av sociala, stugtursekiperade, snabbfotade norrmän, blivit närd med den mest jämmerliga trerättersmiddag på hytta varifrån jag sent på kvällen och kippande efter luft flytt till fjälls.

Falkfangervola uppenbarade sig som en befrielse på den fjärde dagen. På andra sidan hägnet, i det fria.

Falkfangervolas kontur bortom renstängslet.

Det är något med platåfjäll. Jag är inte så mycket för branter, att nå till toppen och lämna den, att komma fram dit och gå tillbaka hit. Min inre synbild av den perfekta fjällvandringen är ett långsamt framåtskridande. Tiden får gärna stanna innan jag når fram. Jag vill vara där, vara kvar, jag vill att det aldrig ska ta slut. Jag känner sorg när det är över.

Falkfangervola varade länge, kanske än. 

Det började redan en ruggig vinterkväll i skenet av stearinljus, ett glas Mont-Redon Réserve, kartor utspridda på golvet. Planen var att gå genom myggmarkerna i Stråsjøens naturreservat och Skarvan-Roltdalens nationalpark i juli.

Det var inte för de små kräken som jag i ett skede dock var nära att avblåsa idén att ta mig till stugan i Ljungdalen från Malmö genom att flyga till Trondheim. Snarare var det för att etappen från nationalparken mot Sverige - vägen mellan Ramsjøen och Storerikvollen - såg fruktansvärt tråkig ut på kartan. Vem vill korsa två bilvägar på samma dag, på fjället?

Sedan fick jag syn på Falkfangervola.

Bara namnet!

Fantasin sprang iväg. Här fångade renskötarflickan Siri sin tama falk Niila. Hon släppte den såklart fri, men den återkom alltid till henne när hon kallade och gav henne magisk styrka i de mest äventyrliga sammanhang. Titeln skulle vara i stil med "Sagan om Buolla. Den sanna historien om en renskötarpojke, hans tamhärk Buolla och hunden Jojo" (den existerar!), men snäppet mer fantasyinfluerad. Eller: Här fångades för första gången en falk på bild. Här fångades en falk i forskningssyfte. Två något mindre poetiska berättelser.

Jag lekte med namnet Falkfangervola med norsk accent. Sa Ramsjøen med sj-ljudet långt fram i munnen. Rådfrågade google translate och diskuterade med mitt nyupptäckta norska alter ego om jeg ønsker å gå ned till Storsanka i Sankådalen eller om jeg bør gå mot Finnkoihøgda og deretter vandre over Falkfangervola.

Det lät så mycket mer... på tur.

Snart stod det klart att om denna fjälltur nu prompt måste ha ett mål, förutom Ljungdalen då, så skulle det vara att vandra över Falkfangervola.

Den flacka, karaktäristiskt platta och tandade konturen dök upp för första gången strax efter Ettfjällets utlöpa på stigen från Ramsjøhytta mot Finnkoisjøen. Mer utsikt skulle det bli. De här dagarna blev de vidsträckta panoramornas. Och jag mötte inte en människa.

Första ögonkastet: kärlek!

Vyer på vägen: Sylarna och Finnkoisjøen.

Sedan gårdagen hade jag haft utsikt mot hemmafjäll som Sylarna långt borta, både igår och ikväll tillhåll för åskmoln och muller vid klockslaget 18. Det hade varit 30 grader och vindstilla i tre dagar, lite åska skulle behövas även här, men den fick gärna låta bli att komma nära mig. Jag begav mig upp en bit mot Gilså gruve, rundade björkskogen och renstängslet och vandrade i den lätta terrängen mot mitt perfekta fjäll.

 

 Mot Falkfangervola på stigen mot Gilså gruve

Tältplats fann jag vid sydvästra foten av Falkfangervolas topp. Att gå upp på platåfjället med åskhotet runt knuten bidrog till extra spänning, inte helt trevlig sådan. Enligt min ursprungliga plan skulle jag ha passerat norr om topparna. Det kändes dock tryggare att befinna mig på samma fjällsida som Sylarna och deras åskväder. Som för att ha kontroll. Som om det vore möjligt.

 Tältplats med åskkoll?

Men här uppe fanns bara jag, en horisontlinje med två skårade bucklor: Falkfangervola och Østre Falkfangervola. Och långt borta i det flacka till höger, två utspridda små, små, vänliga knölar. De skulle vara mina riktmärken kommande morgon. De åskhärjade fjällen var gömda och glömda bakom det platta och en känsla av ro infann sig. 

 En av de små vänliga knölarna skymtas till höger om toppen.

Falkfangervola, jag och min skugga: Hej!

Från nedan horisontlinjen sköt bestämda moln upp likt utslungad rök, bakom Sankåkleppen. Härifrån sett, Norges Ayers Rock! Åt andra hållet utsikt mot Fongen, bakom Finnkoisjøen.

Ayers Rock?

 Finnkoisjøen och Fongen.

Följande morgon skulle jag vandra kilometer efter kilometer i skön, oändlig, grön utförslöpa, med utsikt över Snasahögarna, Blåhammaren, Sylarna och allt ljusblåare böljor.

All tid i världen. Grön utförslöpa framför mig. Den perfekta vandringen?

Tillbaka till nuet. Falkfangervola. 

Jag sov som ett barn. Bokstavligen på dunbädd (gick ju inte att sova i den). Bredvid mig en bäck som porlade lätt. Under turen hade jag funnit uttorkade vattendrag, fått koka dricksvatten två gånger, bära vatten. Den här natten ingen törst. En mygga surrade envist utanpå myggnätet. De var fler än en, därav nätet. I yttertältet blommade små nätta smörbollar som jag upptäckte först efter uppsättning. Packningen fick såklart stuvas runt smörbollarna, in- och utgång krävde viss akrobatik, även för myggens skull. Temperaturen lagom ljum.

Smörbollsblomning pågår!

Det var jag, min skugga, min mygga, mina vänner smörbollarna och de vänliga knölarna. Solnedgången den vackraste. Mitt hem, på Falkfangervola. 

Det är här som jag väljer att stanna tiden. Den här punkten. Det här är jag.

Jag fångar falken.

Nästa natt från Fiskåhøgdas sluttning gick solen ner över Falkfangervolas taggiga siluett, vilket jag inte hade förutsett. Det var perfekt. En överraskning tillägnad bara mig. Kanske av Siri och Niila. 

En sista solnedgång över Falkfangervola, vy från Fiskåhøgda.

_________________________________________________________

Mer om norsk kulinarisk egenart, natur och fjällvandringspraxis vid senare tillfälle.

_________________________________________________________

Mer läsning från denna tur:

Varelser från Hell: "Skräcken i Roltdalen"

Postat 2014-08-22 23:08 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Storådörren i vårflod (del 2)

Under spänd tystnad blickade brodern och jag ner mot den snökantade dalgången och mot dånet. Inte än, men alldeles snart, skulle vi komma att ropa hej innan vi gått över bäcken. Det här är fortsättningen på del 1 om vår vandring i vårflod. 

De oroliga tankarna fanns kvar i bakhuvudet. Skulle vi tvingas vända? Välja en annan dalgång med mindre snö? Även sommartid kan det vara vintrigare ju närmare Sylarna man kommer, så hur skulle det se ut bortåt Gåsen, om det var så pass illa redan här? Och hur skulle det gå för pappa, ensam i detta forsande inferno? 

Med pappa bestämde vi att sms:a vid täckning. Tills dess ingen idé att tänka på saken. Brodern och jag. Nuet.

Vi kom fram till att det första vi behövde göra var att gå ner och titta, och tog kurs en bit uppåt i dalgången, för att sakta tappa höjd, ner mot vattnet som av ljudnivån att döma var alldeles för stort i höjd med vår tältplats.

Vy från tältplatsen vid 62°58'55.80"N 12°56'37.85"E.

Det tog tid att ta oss ner i dalen genom blockterrängen. Tio meter framåt och hundra uppåt för att gå runt en omöjlig passage. Och så tio framåt och runt någon j-a sten.

Som att trampa vatten. Mardrömmen där du krånglar och krånglar och aldrig hinner fram till tåget. En känsla av maktlöshet. Om resten av vandringen skulle bli så här, så skulle vi inte komma långt, tänkte jag och började räkna på vad en avverkad millimeter på kartan på en timme skulle innebära.

Men så plötsligt stod vi faktiskt där vid vattnet. Och som av ett mirakel tycktes vattendraget just här förgrena ut sig på bredden. Det här var vår chans! 

Vattendraget förgrenar sig, här kunde vi jublande gå över!

Med nytänt hopp vadade vi snabbt över de två "mindre", men inte helt problemfria förgreningarna och log mot varandra.

Det skulle vi inte ha gjort.

Efter en liten kulle - och efter att vi väl torkat fötterna och fått på oss kängorna igen - strömmade ytterligare, betydligt rejälare förgreningar av den där envisa vårfloden.

Nu tog det helt enkelt stopp. Vi kunde missmodigt konstatera att vi ropat hej innan vi gått över själva bäcken. Det fanns aldrig någon förgrening. Vad vi gått över var bara ett par rännilar med lite spillvatten. Den riktiga vårfloden rann fortfarande framför oss, dånande. Det här skulle vi aldrig ta oss över utan stavar. Dessutom var vi nu, skrattretande nog, strandade på en ö! 

Vi började på allvar diskutera våra alternativ.

Precis när vi var på väg att ge upp, anade vi ett brett ställe i ovankanten av kullen och krånglade av oss kängorna för tredje gången denna dag - ännu lyckligt ovetande om att den omständliga proceduren med kängeriet skulle komma att återupprepas många tiotals gånger till under vandringen. 

 

Segerglädje efter vårflodsvad. 

Först klockan 13 hade vi lagt två kilometer bakom oss, gjort upp med Tronnan och kunde börja gå i riktning mot Vålåvalen, burna av känslan att det ändå gått betydligt bättre än förväntat.

På västra sidan av dalen var det lättare att ta sig fram där vi gick på höjd, strax trallande på de mest fruktansvärda, trallvänliga sånger som man kan få på hjärnan om man besökt Skinnarspelet i Malung vid midsommar...

Om någon börjar töja på gränserna med denna under en fjällvandring är det kört. Töja och töja - farliga grejer.

Vi trallade oss fram över stora, hårt packade snöfält.

Vi trallade oss fram över dånande bäckar på stadiga snöbroar.

Vi trallade oss fram till den bedårande 180°-utsikten mot Tronndalen, Lillåns dalgång och Vålåns dalgång i fjärran.

Vintrig Tronndal i ryggen (bild 1), enkel snöfältsvandring (bild 2), solglimt och sång vid vy mot Lillåns dalgång, 63° 0'17.68"N  12°54'28.78"E (bild 3).

Men trallandet fick ett tvärt slut. Vi hade trallat fram för högt och befann oss plötsligt mitt i den brant som vi skulle ha passerat under. Klättra ner eller gå tillbaka, var frågan?

Vi valde det mer oansvariga alternativet.

Resultatet av lite väl hurtig sång.

Etappen genom björkskogen var jobbigare. Full av fåror emellanåt. Vips mitt nere i en(!) fick vi tillfällig mobiltäckning och inkommande sms. Pappa hade mitt på dagen befunnit sig vid renvaktarstugan och stigen till Nordsätern. Vi drog en suck av lättnad och bestämde oss för att ha en bekymmerslös vandring framför oss. Och så sms från vår icke så fjällbevandrade, lättoroade mamma:

"Varningar i Jämtlandsfjällen, ge er inte ut!

Bron mellan Helags och Vålåstugorna bortspolad!

Vet ni vad ni ger er in på?!" 

En broderlig blick av samförstånd. Hon ska få!

Vårt mms löd ungefär:

"Det är full vårflod, helt fantastiskt!

Oroa dig inte, det finns gott om snöbroar som vi kan gå på istället!

Vi har även klättrat ner för stup och ska nu över detta vattendrag!"

Det var två mycket trötta syskon som nådde banad terräng och så småningom i kyla och ösregn Vålåstugorna, där vi tänkt köpa godis och höra om bro- och vattenläge innan vi gick vidare en bit upp mot Härjångsdalen för att finna tältplats. Men stugvärden var snabb att påpeka att vi behövde betala serviceavgift för att få komma in i stugan! Jag måste säga att jag blev förvånad över de stenhårda reglerna. Vi förklarade att vi inte ville använda vare sig sittplatser, dass eller kök, bara köpa en chokladkaka och växla ett par ord. Absolut inte av snålhet, vid den här tiden var jag student och även små oförutsedda summor var omöjliga oförutsedda summor, jag hade inte annat val än att be stugvärden om överseende med två godissugna dränkta katter i behov av fjällsäkerhetsinformation...

När vi berättade att vi skulle upp mot Gåsen blev hon först alldeles tyst. Sedan sa hon dämpat: "Jaså, ni ska gå upp till Gåsen ändå."

Bron till Helags var bortspolad. Vägen bakom oss hade varit ett helvete. Enda vägen framåt mot Ljungdalen nu, var via Gåsen.

"Där ligger en och en halv meter snö", sa hon.

Det var då någon gång som vi, efter att under dagen ha skämtat om moderns sms, insåg vilket äventyr vi befann oss i.

Någon information att tala om fick vi inte. Stugans (öppen sedan en vecka) kommunikationssystem låg nere, utan möjlighet att kontakta Gåsen, ja utan såväl satellit- som radiokontakt med omvärlden. Stugvärden skulle personligen gå ut för att undersöka ryktet om den bortspolade bron under morgondagen.

Vad som väntade bortom och vidare visste ingen. Inga vandrare bar information från Gåsen - såklart, det enda sällskapet som bodde i stugan skulle klokt nog tillbaka till dalen de kom ifrån. Vi var de enda dårarna i trakten.

Fortsättning följer här...

Postat 2014-08-19 22:38 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera
Sida: 1 2 Nästa Sista 

Logga in

Tips!

Aktuellt: Produktnyheter