Bloggar > Elvah Fjällvandrare

Elvah Fjällvandrare

Fjällvandringsplaner, fjällvandringsminnen, fjällvandringsprylar* (*garanterat sponsorfritt fjällvandringsnörderi)

Pathfinder: Ut ur Sarek (del 4/4) Placerad på karta

På Utsidan hade jag fått tips att undvika våtområdet sydväst om Bielajávrátja och därför gick jag nu med bestämda steg i riktning just dit. Resten av min solotur hade ett tydligt och bestämt mål: solovandring.

Jag drog en lättnadens suck att Snávvávágge låg bakom mig. Passet utgjorde uppenbarligen ett mycket populärt besöksmål, men också en passage som det är svårt att undvika för den som färdas in eller ut ur Rapadalen. Nu såg jag fram emot att få vara kreativ och fri och bara ta ut min egen stiglösa kurs under resten av vandringen.

Dagsetapp nummer fyra sträckte sig över Pielaslätten fram till Vuojnesvárasj. Det var mycket riktigt blöta trakter där nere vid vattnet, med en och annan vattendragsgenomgång, tuvbalansgång och myrpulsande. Vandringen genom det regniga, blöta och melankoliska landskapet nedan Bierikbáktes hotfulla gestalt, föll mig helt i smaken.

Jag ogillar inte alls regn och dis. Jo, visst är ihärdigt regn kallt och påfrestande. Men det är oundvikligt, precis som sten, höjdvariationer och andra obekvämligheter. Jag förtvivlas inte över missade vyer eller att man inte fått uppleva något ”sommarväder” i fjällen. Fjällvädret är ofta exakt så här. Förhoppningar om finväder leder bara till besvikelse. Varje väder har sin tjusning. Regn och dis är vackert och gör sig många gånger bättre på bild än solsken.

Jag höll mig hela dagen längs vattenkanterna. På håll såg jag vandrare uppe på den stig som går längre upp på Sarvatjåhkkås sluttning (men som inte finns på kartan). Jag plockade en hel kåsa blåbär och sparade till frukost. Natten spenderades i ett litet pass uppe på Vuojnesvárasj, med utsikt mot fortsatt makabra, mörka siluetter i ovädret.

---

Nienndo. Det flacka landskapet som breder ut sig efter övergången av bron över Guhkesvákkjåhkå, utträdet ur Sareks nationalpark och inträdet i Stora sjöfallets nationalpark, lockade in mig med småblöt, småsnårig, småblockig, milslång flack och Sluggás siluett framför mig. Men myrarna blev snart blötare. Snåren högre. Blocken allt större. Och den milsvidda flack som såg så platt ut på avstånd, blev allt mer kuperad.

Jag tvingades vända och runda ett våtmarksparti, men mötte vide. Och värre blev det. Snart gick det inte att välja mellan myr, block och snår. Vissa passager innebar att ta sig fram runt och över enorma stenblock och forcera videsnår som växte i blötmyren.

Terrängen blev dessutom allt mer kuperad och det var svårt att få överblick för att ta ut en smidig rutt. Den femte dagsetappen mellan Vuojnesvárasj och Vuovres, gick inte snabbt. Det här var rejält besvärligt.

Men jag hade tur. Eller kanske gjorde jag smarta vägval. För jag var inte den enda som hamnat på samma rutt...

Plötsligt i eländet gick jag rakt på ett röse! Det var inte tydligt och synligt som på en led. Ingen upptrampad stig. Och inget ytterligare röse syntes, vid första anblick. Men jag spanade noga mot nästa kulle. Och där, till slut, som jag trodde, kunde jag skönja ett inte allt för iögonfallande röse. Vem som än byggt dessa rösen i naturreservatet, har gjort det med stil. Ett anspråkslöst röse vid varje horisont, inte mer. Ibland tappade jag bort dem, ibland hittade jag dem igen. De underlättade bitvis färden. 

En vacker tältplats noterades ute på udden i den lilla sjön med hästskoform, som man kan se på kartan. (67.4134944, 18.1252777) (Rösena leder en förbi sjön i dess södra del).

I övrigt var det inte gott om ställen att sätta upp tält på. Men trots den inbjudande tältplatsen och små solstrålar som började sippra fram genom regnmolnen, var det för tidigt för mig att slå läger.

Landskapet var oerhört monotont i all sin komplexa besvärlighet och hästskosjön var det enda som stack ut. Timmar förflöt. Hindren tycktes aldrig ta slut. Men orken fick inte tryta, det var bara att gå. När jag lyfte blicken såg det hela tiden likadant ut. Bara besvärligt. Kilometer efter kilometer. Den fysiska tröttheten och inte minst den mentala tröttheten när besvärligheterna aldrig lättade, övergick snart i ett meditativt tillstånd. Rätt som det var kom jag på mig själv att njuta. Fokus flyttades inåt. Allt som existerade var jag och nästa riktmärke. Där framme, nästa kulle. Landskapet stod alldeles stilla.

Terrängen blev enklare först en bit uppför Vuovres sluttning. Uppåt 900 meters höjd fann jag en fin plats för nattläger. Vädret slog om efter en regnig dag och jag fick fri sikt mot Sarektjåhkkås toppar. Strumpor, kängor, regnkläder och utrustning torkades i kvällssolen. Munspelet kom fram.

Nästa dag vinkade jag adjö till Sarek och tog mig an den enkla vandringen längs Pietsaure på höjden. Nedstigningen vid Rumok kändes i knäna, som var trötta i slutet av turen. Det branta och lite steniga partiet ner, kändes betydligt besvärligare än vad jag läst mig till att det skulle vara. Jag stapplade ner.

Kvällen var småkylig men vindfri. Jag slog läger mitt på den enorma, fullkomligt platta flacken nedan Rásek. Sluggás perfekt trekantiga fjällform bortanför sjön såg naivistisk ut. Jag tänkte på min 3-åriga dotter där hemma. Plockade fram teckningen och brevet som hon ritat till mig, som jag tittat på varje kväll i tältet. Imorgon skulle jag ringa hem.

Ett sista litet äventyr väntade innan ankomsten till Saltoluokta: vadet över Ávtsusjjåhkå vid förfallna kåtan. Jag hade läst på om det och det skulle inte vara särskilt högt, men för mig nådde det låren. Valde jag ”fel” ställe? Dock såg det lätt ut och jag vågade mig på att hålla kameran i handen medan jag gick över… (Det var onödigt riskabelt, faktum är att strömmen där i ytterkurvan på slutet inte var helt obefintlig. Nåväl. Känslan vid sista strapatsen innan slutmålet var både upprymd och avkopplad. Ett smärre missöde hade inte berört mig det minsta.)

Snart satt jag vid middagsbordet på Saltoloukta med ett fullständigt okänt men ändå så välbekant, varmt gäng och delade berättelser, minnen och planer. Ensam på min vandring, men glad över att träffa likasinnade. Året var 2019.

Detta var del 4 i serien om turen Rapadalen - Pielaslätten - Pietsaure - Saltoluokta. Del 1 finns här.

Postat 2020-09-05 23:25 | Permalink | Kommentarer (13) | Kommentera

Pathfinder: Ut ur Rapadalen (del 3/4) Placerad på karta

Jag åt frukost till dimmans långsamma övergång i morgonsol, mitt i Rapaselet och väldigt, väldigt mitt i mig själv.

Den här morgonen var jag förberedd på morgondaggen i Rapadalen, regnskogsvarianten. Ryggsäcken låg i tryggt förvar i sitt regnskydd för att inte bli blöt av kondens. En svart sopsäck tjänstgjorde som golv i yttertältet. Den stängde ute markfukten och det var hyfsat torrt inne i yttertältet vid frukosten...

...till skillnad från tältets utsida, som var dränkt av fukt.

Jag lämnade med vemod lägerplatsen på strandstigen och började gå mot Skårki. Jag ville inte lämna dalgången. Fjällvandringsmoments, som att sitta vid självaste Ráhpaädno och iakta dimmornas långsamma lättande till morgonsol, vill jag spara och bokmärka. På denna tur kunde jag skicka ett meddelande hem via den hyrda InReach Mini:n för att tagga platsen: 67.268987, 17.823966. På något sätt kändes det viktigt.

På kvällen hade det varit svårt att hitta en tältplats. Men bara 10 minuter efter min lägerplats på stigen, precis när stigen svänger av upp från älven, gick jag rakt på en välanvänd lägerplats på en liten utsiktskulle, med eldstad och allt.

Den hade jag helst inte nyttjat ändå. Jag är lite förvånad över att hitta alla dessa till synes tillrättalagda tältplatser i naturreservatet, i Rapadalen såväl som senare under vandringen på Pielaslätten: upptrampade gräsgläntor, välanvända eldstäder, uppställda matlagningsstenar, sittstockar, vindmurar, kvarlämnade stormlinestenar i ring runt plana ytor, som tältplatsmarkörer. Det är snårigt i Rapadalen och jag förstår om de få gläntorna blir välanvända, men det tar ändå emot att tälta på en bokstavlig tältplats, i Sarek – sinnebilden för verklig vildmark(?)

Jag såg inga av de större djuren i Rapadalen, men under stigningen i björkskog vid Skårki var spåren av dem tydliga. Här är den höga vegetationen mjukare än de hårda videsnåren längre ner och genom det höga gräset syntes rejäla gångar av stora djur, som inte kan ha varit annat än älg eller björn. Jag andades deras närvaro på den här platsen. Både spännande och läskigt. Instinktivt började jag smyga fram försiktigt, oroligt spanande. Vilket förstås är helt fel om man vill undvika björnmöten. Och sedan plötsligt, mitt på stigen:

400 höjdmeter och ett strömt men inte så djup vad av Jilájåhkå, avklarades i solsken. Det var drygt att gå uppåt.

Ganska direkt efter vadet mötte jag det första paret vandrare. Och så ett par till. Och ett till. Och ytterligare ett. Och ett till, innan jag nådde upp till Snávvávágge.

Precis vid krönet, när sjöarna skulle bre ut sig framför mig och Rapadalen nedanför mig, slog regn och moln till. Innan det blev helt tjockt hann jag få en skymt av sjöarna. Självklart stod det folk i vägen. 

Sedan drog dimman in helt. Jag såg inte många meter framför mig. Jag såg inte Låddebákte, jag såg inte passet, jag såg inte ner i Rapadalen. De 400 höjdmetrarna kändes nu verkligen som ett misstag, och då inte främst för vädrets skull. Det kan vara vansinnigt vackert med dåligt väder.

För att slippa få fler vandrare i vägen för min solotur, valde jag nu att följa sjökanten istället för stigen genom Snávvávágge. Sikten var obefintlig. Efter den första lilla sjön följde jag bäckfåran som förbinder den första sjön med den större sjön, Snávvájávvre. Men bäcken tog aldrig slut. Den bara fortsatte. Jag kom aldrig fram till Snávvájávvre!

Känslan när jag insåg att jag inte visste var jag var i dimman, var väldigt förvirrande. Jag såg mig omkring, men stenlandskapet lämnade inga ledtrådar. När jag plockade fram kompassen och norr inte alls låg i riktning med min inbyggda kompass, kände jag mig riktigt vimmelkantig.

Eftersom jag inte visste hur jag hamnat ur kurs, var det bäst att följa bäcken tillbaka igen, och så småningom insåg jag att jag följt fel bäck. Jag var ännu inte framme vid bäcken mellan sjöarna utan detta var en anslutande bäck till den första sjön. Den kommer förvisso in från ett helt annat vädersträck från fjällsidan, men gör en liten krök och ansluter till sjön i samma riktning som bäcken mellan sjöarna, vilket lurade mig.

Jag var aldrig i fara i denna situation. Det rörde sig om några minuter innan jag upptäckte att något var fel och då gick jag samma väg tillbaka, för att hitta rätt. Hade jag fortsatt framåt längs vattendraget hade jag hamnat på stigen (och blivit förvirrad). Hade jag tappat bort mig helt, hade jag alltid kunnat ta ut riktning västerut och fångats upp av någon sjö eller av Låddebáktes stigning till slut. Det är intressant att vilsevarandet kan ha så stora effekter på rumsuppfattning och psyke. Känslan när den inre kompassen inte stämde, gjorde mig nästan lite yr och jag kan tänka mig att när folk går vilse på allvar, så är den känslan inte till hjälp alls. Då gäller det att ha stenkoll på orienteringsprocedurerna för att kunna agera rationellt.

Jodå, jag hittade Snávvájávvre. Jag gick åt rätt håll igen som ett logiskt val, men fortfarande med den inre kompassen satt ur spel och ännu inte helt övertygad. Det var först när molnen en stund senare lättade något, som jag helt återfick känslan av orientering.

Framför mig väntade nu en strapats som jag inte såg fram emot: Branten ner från Snávvávágge i regn. Jag hade i förväg bestämt att vid dåligt väder skulle jag inte vara här alls, utan jag skulle ha rundat Låddebákte nere i Rapadalen. Jag hade gjort en liten väderkoll på den där hyrda apparaten på morgonen och visste att det var ostadigt. Men för mig är det ofta så att den enda vägen är framåt. Morgonsolen ingav en strimma av hopp. Självklart skulle jag knata uppåt!

Jag har en gyllene regel: Äta Före Strapats. Och jag hade spanat in en av jokkarna före branten, där jag planerade förtära den för nedfärden nödvändiga frystorkade carbonaran. Nu började regnet vräka ner och jag svor för mig själv. Jag hade kunnat vara nere i snåren runt Låddebákte nu och ägnat mig åt mer tilltalande strapatser. Jag svor inte bara över branten som väntade i lervälling. Min lunchplats visade sig upptagen. På mer än ett ställe satt vandringssällskap vid vattendraget. Folk!! Jag fick fylla mina MER-flaskor med vatten och knata iväg till något mindre populärt lunchställe.

Regnet lugnade sig i alla fall när det var dags att påbörja nedstigningen. Molnen lättade något.

Nedstigningen var häftig, såklart var det häftigt att göra detta! Men det var ett snäpp för blött för att kännas riktigt tryggt. I de allra brantaste stenpartierna var det baklänges nedklättring som gällde. Halt som attan men helt ok, gick att göra kontrollerat om jag bara tog det långsamt. Branterna utan fast sten däremot, var rakt igenom obehagliga. Det rörde sig om tvärbranta väggar av lervälling eller lös sten. Med en god dos tur (kändes det som) gick det att bromsa upp den oundvikliga nedåtglidningen mot någon ynka grästuva, lös sten eller greppa tag i någon stackars videkvist, men vissa passager var, under dessa blöta omständigheter, i princip fritt fall.

Det branta partiet på 1 km, tog mig 1 timme. Utan ett enda missöde. När jag kom ut på plan mark igen, dröjde det inte länge innan jag gjorde årtiondets vurpa och halkade handlöst baklänges i en gyttjepöl. Det var så att jag blev sittande en stund för att hämta andan. Då kändes det skönare än någonsin att jag alldeles snart äntligen skulle få slå upp tältet på den där fina lilla höjdkurveutbuktningen som jag fått tips om ovan Spökstenen.

Hur tror ni det gick? Tältplatsen var såklart upptagen. Och nästa fina utsiktskulle också.

Missmodigt bestämde jag mig för att traska vidare mot Bielavárásj. På håll spanade jag snart in en fin tältplats, vid en gigantisk kubformad sten mitt uppe på slätten, med utsikt över dalgångarna och över hela härligheten. Det blåste friskt och tältet skulle stå riktigt bra på läsidan av stenen. Den sista biten sprang jag, rädd att någon annan skulle hinna före.

Det som för mig är en perfekt tältplats, en utsiktssten, en fikasten, ett vindskydd på en öppen slätt, är för andra: En bajssten.

Jag gav mig iväg för att leta stenar för att bättra på de illa dolda bajshögarna, innan jag äntligen kunde krypa in i tältet, undan vind och regn.

Ja, go'vänner, det var detta avsnitt. Det kommer ett till, om vandringen ut ur Sarek, där jag sökte mina egna vägar. Det blev mycket bättre.

Vill avslutningsvis säga ett par saker:

  1. När man ska bajsa väljer man platser där det är minst troligt att andra människor rör sig. Myr- och videhålor är bra ställen. Det fanns ett sådant videparti bara 100 meter nedanför denna fina sten som kan ge vandrare en fikastund med vy, i lä. 
  2. Sopa bort de spår av lägerplats som går, efter er. Såklart är det bra att samma eldstad och tältplats kan återanvändas av många på en svårtältad plats som i nedre Rapadalen. Men att lämna kvar uppbyggda vindmurar, sittstenar, eldstäder etc på kalfjället i ett naturreservat... Vi kan väl skippa det, i just Sarek?

Detta var del 3 i serien om turen Rapadalen - Pielaslätten - Pietsaure - Saltoluokta

Läs sista delen här.

Postat 2020-08-09 00:05 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Pathfinder: Rapadalen (del 2/4) Placerad på karta

Det finns något subtilt som talar till fantasin i en outforskad fjällvandringskarta. Skildringarna jag läst om Rapadalen spädde på respekten för att det här inte var vilken dalgång som helst. När jag väl trodde att jag hade studerat alla dess besvärligheter, dök något nytt oforcerbart snår, livsfarligt stenparti eller för människan oöverkomligt vattenhinder upp i någon vandringsberättelse. Särskilt vattenhindren: glaciärjokkarna, och så den så kallade Svirjakanalen – den luringen satte igång fantasin en hel del, av flera anledningar.

För det första gick det inte att med säkerhet utläsa vilket vattendrag det handlade om. Jag ägnade långa stunder åt att studera kartan, men fann ingen kanal som riktigt solklart såg ut som något annat än fåror av Ráhpaädno. Älvkantsstigen verkade inte ens korsa Ráhpaädnos kanaler. Dessutom vittnades det om svåra kanaler kring utflödet av Alep Vássjájågåsj. Var det dessa som avsågs? Hur många kanaler fanns där egentligen?

För det andra har folk alltså på allvar tagit sig över den här kanalen med vatten upp till hakan! De har vågat sig ner i det djupa vattnet med tung packning på ryggen i mynningen till den strömma älven och litat på att botten inte var gungfly. Eller kastat sina 25-kilosryggsäckar före, gett sig ner i det iskalla vattnet och över. Jag såg framför mig klassiskt fjällvandringsväder med regn och 5 grader och konstaterade att jag varken är en vattenmänniska eller bra på att kasta tunga saker långt. Jag bestämde mig för att ta de där oforcerbara snåren istället, som plan B.

För det tredje, och nu kommer det som riktigt gör denna till en magisk karta över en värld någonstans i fantasins utkanter: Jag kom över ett gammalt gulnat pergament (menar forumtråd på utsidan.se) där det framkom att Svirjakanalen flyttar på sig. Här bjöd fantasin mig på bilder av jordskalv och vulkanfloder...

Det var av dessa skäl med en mix mellan surrealistisk overklighetskänsla och fullständig närvaro, som jag vaknade den morgonen, vid Lulep Spádneks fot. Framför mig väntade det stora äventyret. Idag skulle bli vadens dag. Men hur många vad som väntade, om det skulle bli några alls eller om marken plötsligt skulle rämna och Svirjakanalen välla fram, var höljt i dunkel.

Lulep Vássjájågåsj väntade först. Jodå, strömt värre. Vatten kring knäna. Mamma hade sagt: ”VÄND!”, men nog var det lågvatten. Fick kliva i ett par gånger eftersom jag ville testa min nya kameras självutlösarfunktion.

Vad av Lulep Vássjájågåsj

Vad av Lulep Vássjájågåsj.

Jag tog en avstickare ner till älven i utkanten av den stora öppna myren efter vadet. Här inträffade vandringens första missöde, då jag trampade ner mig till ovanför knäna mellan tuvorna. (Men jag gick förstrött och åt på något så det räknas egentligen inte som ett missöde utan som klanteri). Vid vaden spände jag åt skalbyxorna med spännband runt kängskaften och höll mig hyfsat torr, men här på myren var jag oförberedd. Men vad gör väl det, samtidigt sprack sol och Stuor Skoarkkis fjällvägg med rusande vattendrag fram efter morgon i grådis och daggfukt!

Dagens strömmaste vad nåddes enligt plan innan lunch: Alep Vássjájågåsj. Detta var precis som jag anat besvärligare. Bara färgen, turkos glaciärfors, kändes skräckinjagande... Även bäcken strax före var rejäl, men här hittade jag trädstammar utlagda:

Vid själva Alepvadet fick jag söka runt ett tag efter ett bra ställe vid ett av flera upptrampade stråk. Vattnet var nog ändå förhållandevis lugnt. En del torra stenar vid jokkens sidor vittnade om att det kan vara mycket mer vatten här. Jag nöjde mig med ett foto rätt nära kanten för att inte behöva gå tillbaka ut i det besvärligare partiet där vattnet verkligen grep tag i benen och krävde all koncentration. Det var fullt tillräckligt dit jag försiktigt backade. 

Renarna skuttade över betydligt mer oberörda.

Måste man fota alla dessa vad då? Ja. För mig som ensamvandrare är det A och O för att kunna minnas. Så här några månader efteråt börjar detaljerna försvinna ur minnet på ett sätt som kanske inte hänt om man varit två som kan drömma sig tillbaka och sätta ord på minnena. Att senare kunna plocka fram minianteckningsboken som jag skrivit i varje kväll i tältet, kartan med de små noteringarna och bilderna skulle jag inte vilja vara utan. Och så är det ett roligt tidsfördriv att fota. Men låt mig säga så här. Efter ett par fotade vad som upplevts ganska krävande, kan man känna att man inte behöver fota fler vad under turen. Det är rätt skönt.

Med dagens två strömma vad bakom mig, slog jag mig ner för lunch i solen och passade på att torka både tält och kläder. Rapadalen, särskilt vid älven, är verkligen regnskogslik. På morgnarna vaknade jag i dimmor, tältduken fuktig på insida som utsida. Trots att jag mestadels lyckades följa stig och trots att det inte regnat något än, var skalplaggen våta av förmiddagsdagg från den täta vegetationen som jag tog mig igenom i full skalmundering. Stavarna använde jag under förmiddagsvandringen nedkortade som två djungelmachetes, för att mota bort det plaskblöta gröna från ansiktet.

Tre blöta stigfragment.

Efter Alep Vássjájågåsj var det dags att avvika från stigen och äventyra mig ner i riktning mot älven, där det enligt utsago skulle gå att finna en älvkantsstig, lätt vandring samt passering av ett okänt antal kanaler (varav en flyttar på sig). Någon stig ner till själva älvkantsstigen hittade jag inte, men jag stötte ibland på ett och samma par kängavtryck. Att återkommande finna samma avtryck från samma okända ensamvandrare, när man söker sig fram ensam genom obanad terräng, känns trevligt. Särskilt när terrängen är svår och inga självklara vägar fram finns, blir det en samhörighet att vara som två nålar i en höstack.

Snårigt ner till älven. Som jag nämnde i förra inlägget var benen snart tigerrandiga av blåmärken. De högväxta videstammarna ger liksom inte vika, man får trycka sig igenom.

Nästan nere vid älven kom jag att ångra att jag inte hade följt stigen en bit till för att försäkra mig om att sista Alep-fåran var förbi. Här nere mötte jag nämligen en kanal, som jag först trodde var just en kanal, men snart blev varse att inte bara var djup, utan också rejält ström. Detta var inte den sortens kanal som man tar sig igenom, det är bara över som gäller. (Det måste ha varit en del av Alep Vássjájågåsj?)

Vattendraget var betydligt bredare i verkligheten än vad det ser ut på bilden eftersom vegetation/grenar sväller ut över vattnet. Djupt var det!

Jag sökte mig lite upp och lite ner, funderade på om jag skulle gå tillbaka upp till stigen i alla fall. Växtligheten var så tät att det inte fanns några bra ställen för att hoppa, som inte innebar att behöva ta sats genom ett videsnår och landa i ett. Till slut fann jag ett ställe där vattnet grävt ner sig lite mer och där det fanns lite fast, sluttande mark i kanterna. Här skulle jag kunna ta ett stort kliv och dra mig upp i några grova videstammar som växte på andra sidan. Sagt och gjort, jag tog ett stort kliv. Sedan stod jag där. Med en fot på varje sida och tyngdpunkten i mitten. Jag är inte en längdhoppare. Jag är inte en atlet. Jag är en dalkrypande, allt för äventyrlig ensamvandrare. Det var så jag hamnade här. Här är jag nu och kan inte ta mig härifrån. Varför blev det så här? Oj vilken liten plutt jag är i universum! Är det nu jag blir blöt? -Ungefär så gick tankegångarna i 2 stilla sekunder när jag innerligt ångrade mitt tilltag. Sedan samlade jag allt fokus i världen, tog kraft med bakbenet och siktade mot grenarna. Det gick bra.

Nästa parti längs älvkantstigen var en ren njutning. Kanalerna många och i huvudsak enkla. Vandrade denna eftermiddag med spännremmarna redo runt vristerna, bara att dra åt vid en vattenövergång.

Jag får det till cirka 10 kanaler, de flesta bara små diken. Men ett par kan ha utgjorts av vatten runt någon ö som jag hamnade på av misstag, även det är jag osäker på. De två sista var rejälast och vid den näst sista trodde jag att det var Svirjakanalen pga dess lårhöga djup (den har jag dock missat att fota). Dock var den allra sista kanalen mycket rejälare och bredare, så det måste ha varit Svirjakanalen ändå? Där hade jag vatten en god bit ovanför knähöjd vid övergång vid utflödet:

Svirjakanalen?

Övergång vid utflödet.

Den övre delen av älvkantsstigen, efter kanalerna, älskar jag. Här blir det åter lite vildare. Fortfarande lättvandrat med en del ängslika partier, men också mer myr och videövervuxen stig som envisas med att löpa 2 cm från en rak kant ner i älven!

Ja, "stigen" är där mitt bland brudborstarna och i videt.

Plötsligt började det regna, rejält såg det ut att bli. Jag bestämde mig för att försöka slå nytt rekord i snabbuppsättning av tält för att slippa bli blöt - jag var för trött för det. Här längs älvkantsstigens sista bit fanns inga möjliga tältplatser överhuvudtaget, men inga människor heller, särskilt inte framåt kvällningen och i regnet tänkte jag. Så på någon minut var det uppsatt på en perfekt plätt mitt på stigen!

Planen var egentligen att ta mig fram till Skårki, gärna upp ovan trädgränsen. Nu är jag glad att det där regnet kom, tvingade mig övernatta på första parkett i hjärtat av Rapadalen. Nästa morgon vaknade jag nämligen upp mitt i dimmorna från älven och fick se dem sakta lätta. Ett riktigt moment att spara. 

Morgondimmor som lyfter.

Nästa avsnitt ska handla om när den här ensamsökande dalkryparen tog sig över branter kring Snávvávágge i ösregn, mötte en strid ström pratglada vandrare, blev snuvad på den tilltänkta tältplatsen och räknade antalet människobajshögar. Jodå, spott och fräs. Där går jag aldrig igen.

Detta var del 2 i serien om turen Rapadalen - Pielaslätten - Pietsaure - Saltoluokta

Läs nästa del här.

Postat 2020-05-19 22:32 | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Pathfinder: Rapadalen (del 1/4) Placerad på karta

Augustikväll, vädret är behagligt. Jag står på den smala strandstigen vid en älv. Det hade nästan kunnat vara vilken älv som helst just här. Men båten som kört hit mig glider iväg bort och jag står ensam kvar vid Rapaädno.

Dagen har redan bjudit på ett antal starka upplevelser. Bussresan från Gällivare, där lugnet äntligen börjar lägga sig efter några högintensiva förberedelseveckor, samtidigt som förväntan växer. Helikopterturen förbi de formationer jag redan är så välbekant med från kartan: Slugga, Sarekmassivet, Basstavágge, Sitojaure. Vi glider fram över flacka Njunjes, krönet är nära. Det är såklart just så här mitt allra första möte med Rapadalen ska ske. Piloten räknar ner när vi närmar oss kanten: ”Är du redo?” Det är jag.

Jag flyger rakt ut i ett Claes Grundstenfoto. Helikoptern gör en 360-gradersgir så G-krafterna kittlar i magen och störtdyker ner på den där berömda ängen med rallarrosorna i förgrunden. Den ser ut exakt så.

Rapadalen från Helikopter

Vy mot Rapadalen och Skierffe från helikoptern.

Känd vy från Aktse

Känd vy i Aktse.

Med båt mot Nammasj (mitt i bilden).

Jag ägnar en halvdag vid fjällstugan i väntan på båtskjuts till Nammasj framåt kvällen. Småpratar med några trevliga Kungsledenvandrare och stugvärdar, tar en promenad i skogen på sluttningen bakom stugorna. Det är en luftig fjällskog med mark täckt av lågväxande ormbunkar. Jag ska nästa dag återse typen av vegetation i ett hörn av tusen, i Rapadalen. Ännu har jag ingen aning om den enorma variation som dalgången erbjuder. Jag tror "bara" att jag är på väg ut på en synnerligen äventyrlig vandring genom en storslagen dal med kända vyer, stora älgar och höga videsnår.

Heliga marker, står det vid nationalparken Sareks början. Längre än hit får båten inte köra.

Direkt efter skylten börjar det: stigen försvinner.

Höga videsnår är verkligen det första som händer på stigen, när båten puttrat iväg. Stigen försvinner in i ett manshögt snår strax efter reservatsgränsen som markeras av en naturreservatsskylt. Det är knappt en gång in.

Sedan, plötsligt, mitt inne i det höga snåret, upphör stigen. Där står man, ensam mitt i Rapadalen, fångad i vildväxande snår efter bara 20 meter! Jaha, så snabbt gick det alltså, redan kört... Jag får kolla runt en stund innan jag till slut kan skönja en antydan till öppning till vänster om mina fötter, nere under de täta grenarna. Jag plöjer mig igenom, och när Rapadalen om ett par dagar är avklarad ska låren vara tigermönstrade av blåmärken.

Hårda videsnår vid Nammasjs rasbrant.

Stigen följer bitvis älven, alldeles nära kanten så man undrar om det går att gå här vid högt vattenstånd. Bitvis försvinner den in i skog, över myrar och andra blötmarker. Jag förundras över växtkraften och variationen. Inget skogsparti är det andra likt. Vid varje krön väntar någon ny vegetationstyp. Vissa platser fullkomligt exploderar av tusen sorters gräs, blommor, buskar, mossor och blötmarkstyper, intensivt inträngda på en och samma punkt. Ofta är allt väldigt tätt. Jag nynnar blues och trallvänliga marschslingor, så jag ser inga björnar. Men fåglar som lyfter ur buskagen jag passerar är det gott om.

Det är gott om brudborstar, men vad det är allra mest gott om är artrikedom.

Ett stycke björkskogsstig.

Bara några hyfsat oproblematiska vattenhinder den första milen.

Här tar jag mig över balanserande på grenen i vattnet och hängande i den överhängande björken. Tills jag precis på slutet inser att mina armar inte orkar dra upp både mig och ryggsäck, där jag hänger. Jag tvingas trampa ner i det knädjupa vattnet... Men ingen större skada skedd, jag kör numera skalkängor. (Mer om vaden kommer i nästa avsnitt!)

Det är molnigt, men där framme skymtas en aning om vad som omger dalen.

M-formen mitt i bilden är Lulep Spádnek.

Det är första gången i Sarek efter många år av trånande, finslipande av utrustning och förgäves väntan på vandringssällskap som aldrig dykt upp. Det är de minst 20 kilona packning som utgjort det största hindret att ge mig ut på denna tur ensam. Men efter alla utrustningsförbättringar har jag i år pressat ner vikten till 11 kilo plus mat, och har en startvikt på 16 kilo för en veckas vandring. Jag är helnöjd, för jag är långt ifrån UL-packare. Jag väljer varma kläder, vindstabilt Akto-tält, kylgradssäker WM Antelope-sovsäck, supersäkert spindelkök med vindskydd och ryggsäck med rejält bärsystem!

Helikoptern kapade såklart två dagsvandringar åt mig fram till nationalparken. "Fusket" gör det möjligt att genomföra en tur genom Sarek på en vecka, vilket bidrar till att min packning är bärbar, och även till att jag alls är här. Det här är min första ensamvandring sedan jag fick barn för 3,5 år sedan. Det är en utmaning att åka ifrån henne så här länge.

Dag 0 kallar jag den här första vandringsdagen eftersom den mest är resdag. Jag påbörjar vandringen vid Nammasj först kl 17. Totalt ska jag vara ute i 7 dagar på min väg genom Rapadalen och sedan österut över Pielaslätten med slutmål Saltoluokta, se upplägget här

Efter den första utmaningen - det där höga videpartiet (eller, om det vore ett datorspel: ”Rapadalen Training Area”, för tar du dig inte förbi det där första snåret kan du lika gärna vända, använda walkie talkin som hänger vid nationalparksskylten för att anropa båtskjutsen, och försöka övertyga familjen Länta att komma och köra dig utanför fastställt båttidsschema - lycka till säger jag bara) är det bitvis enkelt att följa stigen. Bitvis är det omöjligt.

Lika varierad som skogen är, lika varierade är anledningarna till att stigen försvinner. Särskilt genom olika typer av våtmarkspartier finns den bara inte

Stigen, eller snarare ett av många stråk, genom ett av de trixigare och labyrintliknande våtmarkspartierna med mycket snår. 

Innan jag gav mig ut läste jag en hel del skrivet av Hans Fowelin, som för just den här delen av Rapadalen ger rådet att om stigen plötsligt är borta, kan man gå tillbaka tills man hittar den igen. Det låter ju som den mest banala, självklara och geniala lösningen! Det slår mig att jag själv sällan agerar så medvetet systematiskt!

Medan jag plöjer mig fram genom sumpiga videsnår utan stig i sikte, funderar jag på vad det är som gör att jag vet hur jag ska gå. För jag finner alltid stigen igen på något oklart vis. Och trots att vegetationen ibland är både tät och hög och sikten begränsad, känner jag mig aldrig rädd eller osäker. Det sker väldigt intuitivt. Jag kan egentligen inte förklara hur jag gör.

I jämförelse med den där systematiska stigfinnarmetoden känns det plötsligt lite vanskligt att jag själv bara förlitar mig till min (förhoppningsvis) goda intuition. Jag försöker lista ut vad det egentligen är som den räknar ut åt mig. Och om det ligger något i det här vet jag inte, men för mig fungerar det:

  • Jag försöker finna så god överblick jag kan, om det så är 200 eller bara 2 meter åt gången.
  • Jag spanar efter torrmarksstråk, djurstigar eller spår, öppningar av olika slag. Om djurstigar gäller ofta att de alla går ihop förr eller senare. Och att djur, om inte annat, för en över trygg mark. "Bushwhacking since 610 miljoner år". Djuren vet vad de talar om, så att säga.
  • Andra gånger är öppningar inte alls det bästa (typ: vattenhål).
  • Och ibland är torrmarksstråk absolut inte det bästa. Jag väljer ganska ofta att gå rakt över halvblöta myrar. Jag väljer myr tusen gånger hellre än stenskravel. På den här punkten brukar jag och stigskaparna ibland vara av olika uppfattning!
  • Åsryggar, tuvor eller annat som buktar upp är alltid bra att följa,
  • liksom skogsbryn, eller andra sorters gränser och kanter i vegetationen, om man vill finna stigen. Ibland.
  • Mitt inne i något omöjligt snår kan man ganska säkert utgå från att stigen är någon annanstans.

Bakåtblick över våtmark med lättare vattenhinder. Till vänster Skierffe, till höger Nammasj.

Morgondagen ska bli de många vattendragens och vadens dag. Bäst att bränna på genom den täta skogen, så långt jag orkar innan skymningen. Planen är att ta första bästa tältplats efter kl 19, men det är inga vidare roliga tältplatser som erbjuds. Ont om dricksvatten är det också. Vid stigen ganska rakt söder om Buovdavárásj hittar jag en hyfsad tältplats, men den är tråkig och utsiktslös och jag bestämmer mig för att knata på lite till. Det visar sig vare sig finnas fler trevliga tältplatser eller dricksvatten att tala om en bra bit därefter. Inte för att det går någon nöd på en – det är inte långt ner till älven om vattnet helt skulle sina, men såklart besvärligt att ta sig dit. Att få upp tältet i den kuperade terrängen från och med den lätta stigningen mot Lulep Spádnek skulle vara besvärligt.

Lite kvällssol, en annars smågrå dag.

Slår vid 20.30 läger väster om Lulep Spádnek, på den första öppna utsiktshylla som jag äntligen finner vid stigen. Det här är också första gången som Rapadalen öppnar upp sig igen och skänker utsikt efter den första milen i skogen. Sparar en skvätt grumligt myrbäcksreservvatten till morgonkaffet (sådant vatten kokas gärna) och kryper nöjt ner i den sköna sovsäcken.

Väldigt, väldigt lycklig över att vara exakt där jag är.

På egna ben längs en stig jag länge undrat om jag skulle våga vandra.

I Rapadalen, en plats utan like.

Fortsättning följer här.

Nästa dag blir de många vadens dag. Godnatt Rapadalen.

Postat 2019-11-02 00:05 | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

Vildmarkskänsla nära Ljungdalen

Test av 50-kronorstält på kalfjäll, upptäckten av fjällområde med vildmarkskänsla inom dagstursavstånd från Ljungdalen och gravid i vecka 18. Det var inte jag som testade tältet - jag hade fullt upp med att vara andfådd och äta bananer. 

Under den solotur i vecka 12 som jag skrev om nyligen, hade graviditeten inte gjort sig nämnvärt påmind. Visst, jag kände av trötthet och kunde bara äta nudlar, men med ett kravlöst förhållningssätt tog jag dagen och vandringen som den kom. 

Nu i vecka 18 däremot! Jag var så fruktansvärt andfådd! Det var som att jag drog mer bensin. Jag behövde regelbundet och förebyggande fylla på förråden under fysisk aktivitet. Det kunde innebära att jag åt en banan omedelbart före en ansträngning (såsom en uppförspassage) och fick fylla på med en till banan direkt efter för att återfå energi. Vatten förtärdes oavbrutet. Stanna behövde jag göra väldigt ofta. Flåset räckte inte till.

Längtan att komma ut på fjället med tältet var stark. Men av olika anledningar var det skönt att inte dra iväg för långt. Nära tillbaks, men gärna med lite vildmarkskänsla ändå. Turen fick inte heller innefatta för branta uppförsbackar. På så vis kom det sig att även min andra gravidvandring ledde till upptäckten av ett nytt hörn av fjällen.

Husvålen runt med övernattning 

Med mig i Ljungdalen fanns min far och min bror Fredrik. Jag spenderade dagarna i stugan och läste medan pappa rostbehandlade ett uthustak och Fredrik jobbade på sin matteforskning. Vi gick till Kesubon och åt våfflor. Promenderade upp på Södra Ljungdalsberget. Vi pratade om hur det skulle bli att komma hit nästa år med en liten bebis...

Valet av rutt för tältturen gjordes alltså utifrån kriterierna lättvandrat-vildmarkskänsla-närhet. En annan angenäm ”kompromiss” fick bli att denna gång vandra i sällskap, och Fredrik följde gärna med! 

Vi tog stigen mot Husvålstugan och vek sedan av för att runda Husvålen på dess baksida. Ledlöst, i ett mindre besökt fjällområde och i mobilskugga. Perfekt!

På väg upp mot Husvålen.

Fjället som skymtar där borta är Helags. Men denna gång går vi åt motsatt håll.

Vyer på Husvålens baksida.

Lättvandrat, men tillräckligt flåsigt för en gravid. Utsikt mot Falkvåltjärnarna. 

Framåt kvällen bar Fredrik både min och sin packning den sista biten. Jag blev helt enkelt väldigt mycket mer andfådd än normalt. Det var ett bra val att inte ge mig ut själv!

Tältplats hittades nedan Tjaaksendurrie, dörr vid Dunsjöfjällets sydöstra sida. Denna är fylld av någon form av moränkullar... Någon geologikunnig får gärna fylla i en kommentar med det korrekta namnet på dessa formationer. De är ju väldigt vanliga, finns t ex nedan Ekorrdörrens östsluttning. Men vad kallas de?!

Tjaaksendurrie: Vad kallas formationerna?

Fladdrande i natten

Det var här, denna disiga augustinatt bakom Husvålen, nedan Dunsjöfjällens sydöstligare toppar och med utsikt över Falkvåltjärnarna, som jag kände det lilla fladdret inne i magen för allra första gången. Alldeles lätt, som om någon försiktigt strök med ett finger på insidan, eller som en fjärils vingslag.

Vy mot Tjakkse, de sydöstliga delarna av Dunsjöfjället.

Vad som fladdrade betydligt kraftigare den natten var Fredriks tältduk. Han hade insisterat på att testa ett budgettält, Campx eller något hette det om jag inte minns fel, inhandlat på rea för 50 spänn. Och visst, är det någon gång man ska ägna sig åt vansinnesexperiment, så är det väl just vid tryggare turer som denna...

Att försöka sätta upp tältet i bara lätt vind visade sig vara omöjligt. Men inte på grund av tältets konstruktion som sådan, utan för att de runda tältpinnarna av typen campingpinne, helt enkelt blåste upp ur marken.

Vare sig ”stormlinor” eller golvpinnar ville sitta kvar. Det blev till att sätta fast tältpinnarna med sten.

På morgonen var jag tämligen överraskad över att finna samtliga linor förutom de vid dörröppningen som vinden legat på emot som värst, fortfarande förankrade.

Tältet stod någorlunda där det skulle. Det var bara smått deformerat. Yttertältet låg klistrat mot innertältet.

Jag ropade efter brodern, och jodå, han var där och hade sovit förvånansvärt bra under rådande omständigheter men mindre bra än vad man skulle kunna göra om omständigheterna var bättre.

Vi rekommenderar inte det här tältet...

Pricka rätt med kompass

Nästa morgon gick turen hemåt igen via Norra Ljungdalsberget. Strax ovanför vår tältplats låg ett par vackra småsjöar i terrass. En dimma kröp in och gjorde så att augustifärgerna kom allt mer till sin rätt.

Från uppkomst till krönet mellan Övre Lillvålen och Dunsjöfjällstoppen blev det en knapp kilometers vandring i dimma/moln, där landskapet var flackt eller lätt nedåtlöpande, och inte erbjöd några riktmärken.

Nog är det ett krav för att röra sig i ledlöst landskap att man kan orientera med karta och kompass även i avsaknad av visuella riktmärken, så kanske är det inte så stort som jag vill påskina: Men jag kan inte låta bli att känna mig lite som Lars Monsen på villovägar, och vinnarskalle som jag är jublar jag högt när jag nästan prickar målet perfekt!

På bilden dokumenteras framkomst till början av det vattendrag som jag siktade mot med kompassen.

Som ni kan se på bilden är jag 10 meter för långt åt höger. Det hade förvisso kunnat bli fatala 10 metrar ifall dimman legat lika tät nere vid vattendraget som den gjorde uppe på krönet. Men nu befann jag mig inte mitt ute i Kuusamo utan på vår bakgård. Och snart skingrade sig dimman över den välbekanta vyn över myrarna på Norra Ljungdalsbergets baksida.

Tråkig stig med klassiskt inslag

Vägvalet ner blev den tråkigaste sträcka jag vet i Ljungdalsfjällen. Den längs leden från Dunsjöskrevan.

Upptill är stigen vacker. I övre delarna av barrskogen står en gammeltall som är klassisk som utflyktsmål i min familj. 

Men de sista kilometrarna nere i granskogen utgörs av upptrampad myrmark. Man går i den gyttjiga återstoden av ett skoterspår. Usch.

Vilket ovärdigt avslut på en fin tur.

Postat 2017-10-28 19:33 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera
Sida: 1 2 3 4 Nästa Sista