Bloggar > Elvah Fjällvandrare

Elvah Fjällvandrare

Fjällvandringsplaner, fjällvandringsminnen, fjällvandringsprylar*, fjällvandringsfilosofi. (*garanterat sponsorfritt fjällvandringsnörderi)

Varelser från Hell: "Skräcken i Roltdalen" Placerad på karta

Det var något med skogen den här kvällen. Något annorlunda. Det borde inte vara skymning så här tidigt. Jag borde ha förstått.

Jag borde ha skyndat därifrån medan jag kunde.

"Kom in!" flinade hon. "Kom in i stugan, hehehe..." Åskan mullrade allt närmare nu, överljöd hennes skratt. Och i en kraftig blixt som fick hela skogen att lysa upp, såg jag hennes tänder.

Det var sedan det hände.

...

Nu ska jag berätta om vandringsdag nummer två, på årets tur från Trondheim till Ljungdalen.

Om etappen mellan Stråsjøen och Schulzhytta, genom Skarvan och Roltdalens nationalpark. 

Men det jag ska skriva om är inte för räddhågsna. De fruktansvärda minnena hemsöker mig ännu. Det är knappt att jag vågar fatta pennan...

...

Cikadorna

Det hade varit en lugn och behaglig första morgon, ensam i det vilda. Solen väckte mig 06.30, frukost fick jag på en liten klipphäll vid en porlande bäck.

Nedanför porlet fanns ett perfekt tvättställe där vattnet stod glasklart över en stenhäll.

Mitt nyväckta fjällvandrings-Jag betraktade mig i vattenytan. "Nu är det bara vi", sa det.

Bilden krusade sig över vattenytan. Ömsom otydlig, ömsom klar. Inget svar.

Det var detta jag längtat efter. Utsövd, levande, närvarande skulle jag bege mig uppåt, närmre fjällvärlden och till urskogen i naturreservatet.

Frukost i morgonsolen.

Temperaturen rörde sig sedan gårdagen kring 30 grader i skuggan. En och annan obetydlig vindfläkt smekte förbi någon gång mitt på dagen. Annars var det som att de flesta bomullsmoln medvetet ville undvika min väg. De låg blickstilla, väntande bredvid den gassande solen.

Vandringen längs bilväg upp mot Stråsjøen från Selbu dagen innan hade gått för lågt för att kunna ta dricksvatten i vattendrag och dagsransonen fick bäras, vilket resulterat i en packning på 21 kilo i värmen längs den smultronkantade, solstekta grusvägen. När jag blundade kunde jag nästan hörda ljudet av cikador... Den nyfunna kraften inifrån skulle definitivt komma till användning, men ännu anade jag inte i vilken utsträckning.

Idag befann jag mig 500 meter över havet och närmade mig kalfjället. Så jag gjorde under förmiddagen ett försök att, frånsett en halvliter vätskeersättning, inte bära vatten.

Det var en dålig idé.

Fram till bron över Øyelva var samtliga bäckar snustorra.

Jag hade inte annat val än att vid lunch fylla petflasksamlingen vid älven. Och packningen närmade sig på nytt smärtgränsen.

Att det kunde bli så mycket värre var svårt att föreställa sig.

Då visste jag ännu inte att jag inte skulle förbli ensam. Det var ännu inget konstigt att molnen låg så stilla, bara tröttsamt. Och skogarna tycktes fortfarande alldeles vanliga.

Så fel jag hade.

Tung packning. Skarvan bakom mig. Stillaliggande moln.

...

Känningen

Jag fick en känning. Det var eftermiddag. Jag var uppe på kalfjället nu. Skarvans fjäll låg bakom mig i ryggen. Framåt syntes Fongen och vid dess fot ruvade Roltdalen.

Det var någonting annorlunda med Roltdalens skogslandskap. Någonting som fångade min uppmärksamhet.

Den här urskogen saknade nästan helt björkar.

Där barrskogen i gränsen mellan skog och kalfjäll vanligen övergår i fjällbjörkskog, stod här bara allt glesare barrskog.

Mystiskt... Vackert... Rofyllt... Förföriskt...

Sakta kände jag hur jag drogs ner mot skogen, hur den kallade på mig. 

Jag försökte väcka mig själv: "Det är bara lite annorlunda vegetation! Roltdalens urskog är unik, det är inget konstigt..."

Förtrollningen släppte.

Men snart var jag tvungen att stanna upp och la pannan i veck igen, ty på nytt nåddes jag av en förnimmelse, och den här gången var det verkligen befogat. Jag var nere i skogen nu.

Varför låg Schulzhytta så djupt i den täta urskogen framför mig, allra längst nere i botten av Roltdalen? 

Det var varmt, kvavt och vindstilla. Jag borde inte vara här nere, när det är varmt ska man vandra på fjället!

Någonting var väldigt fel. 

Det verkade finnas ett mönster, jag hade sett flera norska hytter ligga nere i den vindstilla skogen bland myggen.

Skulle jag förstå placeringen av hytterna som ett Norgeskämt? Eller snarare... som någonting ont... och orosbådande? De svenska fjällstationer jag besökt låg alla någorlunda högt, där vinden når fram och...

      (där någon kan höra dig skrika)

Det var då jag hörde ljudet. Ett dovt brumljud, ett morrande. Ett knak precis bakom mig mellan träden. Jag vände mig snabbt, paniken fick mig att kippa efter andan vid insikten att nu händer det faktiskt, jag möter en björn!

Skogen runt om mig tycktes ändra skepnad, en surrealistisk värld tog vid, det var någonting med ljuset som inte var som det skulle. En stor fågel lyfte kraxande mellan grantopparna, jagad av något.

På en sekund, lång som en evighet, såg jag ingenting i skogen.

Sedan hörde jag brummandet igen. För stort för att vara en björn. Vad var det för varelse som närmade sig som kunde morra så?

Det var åskan, förstod jag och andades ut. En bra bit bort, men på ingång.

Utmattad efter adrenalinpåslaget sjönk jag ihop på en tuva. Var det värmen och ansträngningen som spelade spratt med mig?

Under eftermiddagen hade jag blivit allt mer övertygad om att jag inte borde tillbringa natten nere i Roltdalens barrskog. Norgeskämt eller ej, onda aningar eller ej, det var för varmt och för vindstilla. Och nu svepte skymningen in, klockan närmade sig åtta och här satt jag, hungrig bland träden.

Även om middagen sedan länge var undandukad på Schulzhytta, så kunde det vara värt ett försök att gå dit. Kanske stanna under tak medan åskvädret drog förbi.

Det var något med skogen den här kvällen. Något annorlunda. Det borde inte vara skymning så här tidigt. Jag borde ha förstått.

Jag borde ha skyndat därifrån medan jag kunde.

"Kom in!" flinade hon. "Kom in i stugan, hehehe..." Åskan mullrade allt närmare nu, överljöd hennes skratt. Och i en kraftig blixt som fick hela skogen att lysa upp, såg jag hennes tänder.

Det var sedan det hände.

...

Händelsen

Plötsligt fann jag mig själv, intet ont anande, vid dukat bord och väntade på att bli serverad trerättersmiddag. Hon skulle ordna mat till den sena gästen, inga problem. I rummet bredvid satt tre-fyra sällskap norrmän. De hade ätit middag här tidigare, drack nu kaffe och verkade tillfreds.

Jag åt av ett fantastiskt gott bröd. Men så var det smöret, som stått framme i värmen på tok för länge...

      (något är inte som det ska)

Sedan kom förrätten.

Det var sparrissoppa. Med klumpar i...

      (det är redningsklumpar)

            (redrum)

Mättnadskänslan från att ha ätit alldeles för mycket av brödet i kombination med den kvävande värmen inne i stugan och synen av varmrätten, gav kväljningar.

Det var kalla, geléomhöljda skivor kokt skinka, mimosasallad-liknande potatissallad blandad med burkpersikor och fruktcoctailmix i spad, smaklös stekpotatis indränkt i gigantiska smörflottbubblor...

      (redrum redrum redrum)

Nu var hon inne i rummet igen. "Du ska väl stanna en stund och dricka kaffe och umgås med de andra?" bjöd hon in och ställde fram en alldeles för söt rabarberkräm med kvalmigt citronmousse serverat med det på nytänkande restauranger för tio år sedan obligatoriska timjanbladet.

Jag greps av en stark intuition att jag måste upp ovan trädgränsen innan solnedgången. Något var på väg att hända. Något socialt. Umgås var det sista jag kommit hit för att göra. Jag måste ha luft.

Plötsligt mindes jag.

Något var verkligen inte som det skulle.

En minnesbild blixtrade förbi från gårdagen. Nu förstod jag hur det hängde ihop. Jag hade gått genom en tunnel.

Till Hell.

      (Here's Johnny!)

OMG, jag måste ta mig härifrån!

Från flygplatsen i Trondheim/Værnes: tunneln till Hell (vid S-Hell).

...

Slutet

Klockan var 23 när jag slog upp tältet ovan trädgränsen, nära Svenskmoknippen. Åskovädret hade dragit vidare. Himlen bjöd på en fantastisk solnedgång. En svag fläkt svepte faktiskt förbi.

Nedanför låg Schulzhytta.

Skogen var alldeles svart.

Och än idag vet ingen vad som hade hänt om jag stannat på Schulzhytta efter mörkrets inbrott...

- The End -

_________________________________________________________

Mer läsning från denna tur:

Mitt Falkfangervola

Postat 2014-09-06 20:37 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

 

Logga in

Tips!