Bloggar > Elvah Fjällvandrare

Elvah Fjällvandrare

Fjällvandringsplaner, fjällvandringsminnen, fjällvandringsprylar* (*garanterat sponsorfritt fjällvandringsnörderi)

Fjällvandring: Bara 9% risk för moln! Välkommen till solen!

Jag drog mitt strå till stacken och skrev om fjällvandring i solsken. En lite tillspetsad berättelse, men sådär som det faktiskt ofta skildras och som får folk att helt felvärdera vad det handlar om.

Blir det en bra berättelse? Nej. Dötråkig. Ändå är det finvädret vi matas med. 

Testa: Googla ”fjällvandring”. Gör ett bildsök! Vad får du upp? Hur många solskensbilder är det? Förekommer det ens på första inladdningen en bild på fjällvandring i tydligt regn och dis?

Google ger inte alla oss exakt samma sökträffar, men på’t ungefär. Så här blir det för mig:

  • Av cirka 330 fjällvandringsbilder som laddas in när jag scrollar till och med ”Visa fler resultat”-knappen dyker upp, så uppfattar jag cirka 30 som tagna i något sämre väder än semesteridyll, och då har jag räknat bilder som egentligen kanske bara är lite smått molniga.
  • Så: Fjällvandring skildras till 91% som en solig, vacker, glad och trevlig företeelse, och till 9% skulle det vara molnigt i någon mån.
  • Av de 9 procenten, så är det ännu färre, kanske en handfull, där jag tolkar det som uttalat obekvämt eller skitväder. De flesta av de 9 procenten är bara tagna i inte rent solsken och folk har skalplagg på sig.
  • Av de 91 procenten finvädersbilder, så är nästan alla rena solskensbilder, ibland föreställande v-ä-l-d-i-g-t glada människor.

Ut och gå en dag i regn, dimma, några vad, stenskravel, lite skavsår och ett blött tält, så vill jag se er le på det sättet!

Jag gör det faktiskt. Ler.

Jag kan stanna upp mitt i det besvärliga och njuta av att vara där jag helst av allt vill vara. Även om jag varje gång har en förhoppning om något annat. Något som möjligen är orimligt. Sommarfjället med solen och de små vita molnen som svävar fram. Den lätta känslan att vandra utan skalplagg. Utsikterna, att faktiskt se fjällen omkring sig(!!) Att kunna torka saker utanpå ryggsäcken, sådär som de skriver att de gör - jag gapskrattar, jag kan räkna på fingrarna hur många gånger jag kunnat hänga kläder på tork! 

Kanske finns det en förklaring till att många fjällskildringar blir som reklamberättelser. Vi glömmer så snabbt det som var jobbigt, vi minns det fina. Men det stämmer ju inte med hur det verkligen var och inte stämmer det med vad som faktiskt gav oss något, upplevelsen är liksom tillplattad.

Det är roligt med Utsidan, till skillnad från de där flödena på Google där reklam- och expert-SEO-avsändarna tar plats (vilka de tenderar att vara kan ni se själva). På Utsidan samlas berättelser av alla de slag och det besvärliga, det som gnager och det som inte blev som man tänkt sig, är inte sällan en viktig komponent. Det är ju så det är. Vad vore väl livet utan en kraftig fjällvind, och en massa ösregn, som bedövar sinnena (eller öppnar upp dem?) och tar dig till här och nu.

Men ändå, en stilla önskan: Om jag kunde få lite finväder på min vandring i sommar. 

Postat 2022-06-10 23:02 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Dörrvind eller charterinvasion coronasommaren 2020, del 3

Att fjällvandra är så underbart. Det är varmt och gott om fjärilar och blommor. Man går med lätta steg, lätt ett par mil om dagen. När det är dags att äta sätter man sig bara ner någonstans i något grönt gräs.

Man klär sig gärna lätt. Blir man för varm kan man svalka sig i någon härlig fjällsjö samtidigt som man dricker av det klara, friska vattnet.

På kvällen slår man upp sitt tält på en gräsplätt, tänder gasköket eller kanske en eld i den stilla luften för att laga mat från grunden, kryper sedan in i tältet och somnar gott.

Men först sitter man gärna alldeles stilla utanför tältet och insuper landskapet. Länge.

Ja, att fjällvandra är så skönt. Man skulle haft en liten paraplydrink. 

När jag på den tredje dagen på denna dörrtur spatserade genom Lunndörren i solsken, snubblade jag plötsligt över den mest idylliska lilla äng, där i solskenet.

Jag minns att jag tänkte: Om jag gör ett blogginlägg med den här bilden, så kommer jag lura ut stackars intet ont anande människor alldeles oförberedda.

Fjällvandring i finväder och sommar

Så var det den där dagen. Och med det drar jag mitt strå till stacken till den outsinliga källan av instagramvänliga fjällvandringsskildringar,* så ock delar av min vandring i

꧁   Lunndörrsfjällen   ꧂

 ❀ 𝓢𝓞𝓜𝓜𝓐𝓡𝓔𝓝 2020 ❀ ☼ 🎔

.

*...Som jag vill hävda att webben är och som jag ämnar återkomma till i nästa inlägg.

.

.

(Jag kan ha utelämnat viss information. Scrolla inte vidare!)

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

-Jag är alldeles ensam här i solen, jag lovar. Charterresenärer komsi-komsi!

Det här var del 3. Något mindre soligt var det i del 1 och i del 2.

 

 

Postat 2022-05-21 22:23 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Dörrvind eller charterinvasion coronasommaren 2020, del 2

I Lillådörren, vy mot nordväst.

Planen dag 2 var att fortsätta jämnt på 1200 meter, hela vägen genom Lillådörren fram till Trondfjällen, runda Saalvantjahke och ta mig ner i Vuejniendurrie via passet med den lilla sjön.

Hela turens höjdpunkt och fotografiska kulmen skulle nås någon gång mitt på denna andra dag, då jag skulle knata fram längs Saalvantjahkes sluttning och så småningom blicka rakt in i Storådörren från 1200 meters höjd:

Plan: Turens fotografiska kulmen.

Det blev förstås inte så.

Jag var nära. Något hundratals meter från att kunna börja se rakt in. Precis då drog mörka moln in och la sig som ett tjockt lock över och genom hela Storådörren.

En liten glimt in i Storådörren med locket som sänker sig...

Sedan locket på.

Borta hos mig på fjällsidan mittemot, låg locket strax ovanför mig. När jag kom fram i nivå med Storådörren slog dörrvinden emot mig, vidöppet. Stundtals gick det faktiskt inte att stå upprätt.

Det fanns en plan B: att skippa passet till Vuejniendurrie och istället runda hela Trondfjällen på lägre höjd. Men jag hade ingen större lust att välja den besvärligare terrängen längre ner i första taget. Snarare började jag fundera på om det skulle gå att krypa någon kilometer, om vinden skulle tillta ytterligare...

Jag hade vid det här laget vandrat i kraftig vind i några timmar och behövde vila. Jag sökte desperat efter något vindskydd. En sänka, en stor sten. Det fanns inget. Jag letade och letade… Jodå, tillslut hittades en tuva som var tillräckligt stor för att kunna halvligga intryckt emot den och i skydd av ryggsäcken även lyckas koka upp en skvätt vatten till frystorkad mat.

Medan jag åt la sig molnlocket allt lägre...

Ett kort tag kunde jag skymta dalgången nedanför mig och de vattendrag som rann ner från Trondfjällen, vars källor jag skulle gå i riktning mot.

Ett kort tag kunde jag också skymta ett annat litet riktmärke: en ytterst liten kulle, motsvarad av en ytterst liten utbuktning på kartans höjdkurva, något hundratal meter framför mig.

Den lilla knölen fanns med på kartan. Här vet jag var jag är!

Men sedan blev det helt vitt.

Det är motstridiga känslor. Å ena sidan en rationell trygghet i att det inte är någon livsfara. Inga väldiga branter här. Det är i värsta fall bara att gå neråt. Vetskapen att jag kan orientera i dimma.

Å andra sidan, den psykiska dimensionen. Effekten på mig att allt runt omkring känns oändligt avlägset. Ja, hela verkligheten känns overklig.

Det där vattendraget som jag kunde skönja genom slöjorna, tycktes ligga 10 gånger längre bort än vad det hade känts som ifall vädret var klart.

Den lilla utbuktningen på kartans höjdkurva gav mig ett tag vissheten om var jag varit. Men efter att jag lämnat den var det snart omöjligt att säga om jag gått 10, 100 eller 500 meter. För i det vita blir både avstånd och tid luddigt.

I moln och dimma brukar jag försöka uppskatta hur långt det är mellan varje riktmärke. Det kan ju bli ganska många småetapper mellan stenar att hålla reda på om sikten är riktigt kass.

20+10+10+50+30+20, räknar jag i huvudet.

Sedan runt en liten ravin, det var 10 meter nedåt.

Tillbaka 10 meter uppåt.

Stega, räkna, försöka känna tiden – ett tag har jag stenkoll.

Men sedan går de där hypnotiserande dimmorna rakt in i huvudet på mig, som en liten röst som säger: ”Hur var det nu, hur många gånger har vi egentligen räknat till 50 meter, var det verkligen 2 gånger eller 8? Var vi vid kullen för 5 sekunder sedan eller 5 minuter? Och sluttningen till vänster, den bytte minsann riktning, kanske går vi åt fel håll?” Och sedan är jag helt bortkollrad. 

Det går inte att veta någonting alls. Instinkten att försöka ta kontroll över något som inte går att se, som inte går att ha full koll på, gör att huvudet inte hålls kallt. 

Det enda raka var att sluta försöka tänka eller rationellt förstå var jag var, och bara förlita mig på metoden. Kompassen. På att det lilla passet med den lilla sjön skulle fånga upp mig. Och om jag ändå skulle lyckas bomma sjön, förlita mig på att fjället förr eller senare skulle föra mig ner på någon sida.

Jag slutade räkna. Jag andades in nuet och den surrealistiska känslan av overklighet – eller total verklighet...

Världen blev alldeles tyst och stilla. Den rörde sig i slow motion. Om dörrvinden lät så hörde jag den inte.

Sinuston.

Jag tog ut riktningen. Siluetten av en vit ren framträdde rakt i riktningen. Den stod helt stilla och tittade på mig. Som den vita hästen i Twin Peaks.

Jag fortsatte mot renen. När jag blinkade var den borta.

Jag fortsatte i det vita. Fortfarande med en känsla av att inte riktigt veta. Kanske hade fjället ändå bytt håll? Kanske skulle det inte komma någon fjällsida ner igen någonsin? Vem vet, när tid och rum är vitt.

Men när jag blinkade igen, eller snarare en halvtimme senare:

Den lilla sjön i passet!

Med trötta fötter, som nu kändes betydligt lättare, trippade jag ner för andra fjällsidan och min tripp i det vita var över. Ner i Vuejniendurrie, ner för landning, i den synliga världen igen.

På lägre höjd började det klarna och jag såg fram emot att snart kunna slå läger. Jag ville gärna nå andra sidan av dalgången, komma fram lite mot dess mynning och utsikten över hela blånande Vålådalen.

Jag följde vattendraget från passet ända ner till dalgången. Det skulle jag inte ha gjort, jag borde ha tagit lite höjd. Vattnet i dalgångens botten var rejält. Möjligen vadbart, men möjligen inte, och jag var för trött för att avgöra. Så jag tog det säkra före det osäkra. Det blev en rejäl kilometers omväg upp till nästa förgrening innan jag fann ett enklare ställe.

För strömt. För trött. Nä.

För djupt. Nä.

Strömt, men i alla fall lite bredare. För trött för att bli blöt. För trött för att gå mer. Ok då, kliver i...

Och så kunde tältet sättas upp med utsikt över blånande vidder. Åter igen, äntligen hemma.

Nästa dag skulle något mycket ovanligt vänta mig, i Lunndörren.

Något som jag inte kunnat föreställa mig, inte efter en dag som denna.

Något som riskerar vilseleda, som vänder upp och ner på vad fjällvandring kan vara.

Något som riskerar att få googlande förstagångsvandrare att FULLKOMLIGT felbedöma fjällets utmaningar!

Vad kan det vara?! Läs nästa avsnitt här!

Detta var del 2. Här finns del 1.

Postat 2022-04-23 21:40 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Dörrvind eller charterinvasion coronasommaren 2020, del 1

Planen var att göra en avslappnad tur i Helags-Holkendurrieområdet. Vildmarkskänslan skulle jag få genom att välja områden som jag aldrig läst att någon lockats av, typ myrmarkerna längs Handölan nere vid Miesketjacke, och inte gå en meter på stig. Det avslappnade skulle jag få genom att stanna minst två nätter på samma ställe. Men allt eftersom planeringen fortgick började något gnaga i mig: Behovet att utforska främmande nya världar, att djärvt resa dit ingen människa (eller i alla fall jag) tidigare har rest, var starkare.

En bit in i den där första coronasommaren 2020 blev det klart att det rådde massinvasion med avbokade charterresenärer i Jämtlandsfjällen. Valet kändes med ens enkelt, för det fanns faktiskt ett outforskat område i närheten. Jag ville gärna upptäcka Lill-Lunndörren och ta mig över Trondfjällen, och återuppleva det storslagna, ledlösa området runt Storådörren där jag gjorde en vårflodsvandring 2010.

Dock, Dörrfjällen skulle innebära mer strapatser och höjd, och inte alls erbjuda den vila jag hade behov av. Jag hade av olika anledningar behov av avkoppling och tanken på höjdmetrar och stenskravel eller alternativa låglänta snåriga omvägar fick mig faktiskt att känna oro...

Ett par dagar innan hade jag fortfarande inte bestämt mig: Höjdmetrar, dörrvindar och stenskravel eller snälla Holkendurrie? Sedan började väderprognosen skrämmas med 15 m/s-vindar, och tidningarna varnade för 30 mm regn kring Storådörren. Det fick nog bli den snälla Holkendurrieturen trots dragningskraften till det vilda.

Men oron släppte inte, den gnagde sig snarare starkare. Det stod ju mellan fruktansvärt jobbiga, potentiellt farliga utmaningar på höjd och i dörrvind, eller det ännu värre alternativet – risken att möta horder av charteravbokade människor! Nä, inget alternativ kändes riktigt bra för mig.

Men så träffade jag vännen Rasmus, som råkade vara i Ljungdalen för att inventera fjällräv. Vi hade inte träffats på 5 år så vi tog igen lite snack över en bit mat på fiskecampen i Storsjö.

En god vän som känner en kan verkligen hjälpa en se klart.

Jag tror han sa något om ”chicken”.

12 timmar senare lämnade jag Tossåsen och började målmedvetet gå i riktning mot dörrvindarna.

Jag vek av från stigen strax efter vadet vid Kroktjärn, över myrmarkerna med sikte på sjö 868. En bit ifrån och parallellt med vinterleden löper här en rygg med småkullar, som jag gick på fram till Lunndörrsån. Det var en väldigt oproblematisk och trivsam vandring. Även resterande sträcka fram till Lill-Lunndörren var en ren njutning.

Lill-Lunndörren bjöd på mäktiga, branta väggar, utsikt mot blånande vidder bakåt och känslan av outforskat äventyr framåt. Det finns väldigt få saker i livet som slår känslan att gå mot ett aldrig tidigare beträtt krön, en annalkande synrand, fantasin om vad som kan finnas där på andra sidan och sedan, att nå kulmen och bortom.

Men först väntade ett rejält stycke brant stenskravel av det större slaget. Det är inte en favorit.

På andra sidan; den stora och ganska snälla dalgången Lillådörren. Här möttes jag av viss vind, regn och samma karga, ensamma fjällandskap som jag minns från Storådörren och Tronndalen.

Det sa: ”Välkommen hem”. 

Det klarnade upp, vinden mojnade och jag slog upp mitt tält med utsikt över dalgång och sjöar. Njöt av varm dryck, kartläsning i tältet och av att äntligen vara hemma.

Sedan började det.

Vinden under natten var inte att leka med. Oljudet i tältet var öronbedövande. Jag hade öronproppar, men sov illa. Hade ont i magen. Frös. Var för trött för att röra mig. Samlade till slut kraft för att titta mig omkring.

Jag hade somnat med innertältet öppet. Inte konstigt att jag var kall. En ren trötthetsmiss. Ni vet, motståndet att titta ut ur sovsäcken när man väl borrat ner sig. Den gör jag inte om.

Därmed fick jag ofrivilligt testat det där med lättviktstältande. Jag konstaterade att tarp, meshinnertält etc absolut inte är min grej, drog äntligen för innertältduken och kunde sova.

Jag vaknade på morgonen outsövd till frisk vind, lyckligt omedveten om utmaningarna och orosmolnen som under dagen skulle dra in...

Här finns del 2.

Postat 2022-03-05 22:01 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Pathfinder: Ut ur Sarek (del 4/4) Placerad på karta

På Utsidan hade jag fått tips att undvika våtområdet sydväst om Bielajávrátja och därför gick jag nu med bestämda steg i riktning just dit. Resten av min solotur hade ett tydligt och bestämt mål: solovandring.

Jag drog en lättnadens suck att Snávvávágge låg bakom mig. Passet utgjorde uppenbarligen ett mycket populärt besöksmål, men också en passage som det är svårt att undvika för den som färdas in eller ut ur Rapadalen. Nu såg jag fram emot att få vara kreativ och fri och bara ta ut min egen stiglösa kurs under resten av vandringen.

Dagsetapp nummer fyra sträckte sig över Pielaslätten fram till Vuojnesvárasj. Det var mycket riktigt blöta trakter där nere vid vattnet, med en och annan vattendragsgenomgång, tuvbalansgång och myrpulsande. Vandringen genom det regniga, blöta och melankoliska landskapet nedan Bierikbáktes hotfulla gestalt, föll mig helt i smaken.

Jag ogillar inte alls regn och dis. Jo, visst är ihärdigt regn kallt och påfrestande. Men det är oundvikligt, precis som sten, höjdvariationer och andra obekvämligheter. Jag förtvivlas inte över missade vyer eller att man inte fått uppleva något ”sommarväder” i fjällen. Fjällvädret är ofta exakt så här. Förhoppningar om finväder leder bara till besvikelse. Varje väder har sin tjusning. Regn och dis är vackert och gör sig många gånger bättre på bild än solsken.

Jag höll mig hela dagen längs vattenkanterna. På håll såg jag vandrare uppe på den stig som går längre upp på Sarvatjåhkkås sluttning (men som inte finns på kartan). Jag plockade en hel kåsa blåbär och sparade till frukost. Natten spenderades i ett litet pass uppe på Vuojnesvárasj, med utsikt mot fortsatt makabra, mörka siluetter i ovädret.

---

Nienndo. Det flacka landskapet som breder ut sig efter övergången av bron över Guhkesvákkjåhkå, utträdet ur Sareks nationalpark och inträdet i Stora sjöfallets nationalpark, lockade in mig med småblöt, småsnårig, småblockig, milslång flack och Sluggás siluett framför mig. Men myrarna blev snart blötare. Snåren högre. Blocken allt större. Och den milsvidda flack som såg så platt ut på avstånd, blev allt mer kuperad.

Jag tvingades vända och runda ett våtmarksparti, men mötte vide. Och värre blev det. Snart gick det inte att välja mellan myr, block och snår. Vissa passager innebar att ta sig fram runt och över enorma stenblock och forcera videsnår som växte i blötmyren.

Terrängen blev dessutom allt mer kuperad och det var svårt att få överblick för att ta ut en smidig rutt. Den femte dagsetappen mellan Vuojnesvárasj och Vuovres, gick inte snabbt. Det här var rejält besvärligt.

Men jag hade tur. Eller kanske gjorde jag smarta vägval. För jag var inte den enda som hamnat på samma rutt...

Plötsligt i eländet gick jag rakt på ett röse! Det var inte tydligt och synligt som på en led. Ingen upptrampad stig. Och inget ytterligare röse syntes, vid första anblick. Men jag spanade noga mot nästa kulle. Och där, till slut, som jag trodde, kunde jag skönja ett inte allt för iögonfallande röse. Vem som än byggt dessa rösen i naturreservatet, har gjort det med stil. Ett anspråkslöst röse vid varje horisont, inte mer. Ibland tappade jag bort dem, ibland hittade jag dem igen. De underlättade bitvis färden. 

En vacker tältplats noterades ute på udden i den lilla sjön med hästskoform, som man kan se på kartan. (67.4134944, 18.1252777) (Rösena leder en förbi sjön i dess södra del).

I övrigt var det inte gott om ställen att sätta upp tält på. Men trots den inbjudande tältplatsen och små solstrålar som började sippra fram genom regnmolnen, var det för tidigt för mig att slå läger.

Landskapet var oerhört monotont i all sin komplexa besvärlighet och hästskosjön var det enda som stack ut. Timmar förflöt. Hindren tycktes aldrig ta slut. Men orken fick inte tryta, det var bara att gå. När jag lyfte blicken såg det hela tiden likadant ut. Bara besvärligt. Kilometer efter kilometer. Den fysiska tröttheten och inte minst den mentala tröttheten när besvärligheterna aldrig lättade, övergick snart i ett meditativt tillstånd. Rätt som det var kom jag på mig själv att njuta. Fokus flyttades inåt. Allt som existerade var jag och nästa riktmärke. Där framme, nästa kulle. Landskapet stod alldeles stilla.

Terrängen blev enklare först en bit uppför Vuovres sluttning. Uppåt 900 meters höjd fann jag en fin plats för nattläger. Vädret slog om efter en regnig dag och jag fick fri sikt mot Sarektjåhkkås toppar. Strumpor, kängor, regnkläder och utrustning torkades i kvällssolen. Munspelet kom fram.

Nästa dag vinkade jag adjö till Sarek och tog mig an den enkla vandringen längs Pietsaure på höjden. Nedstigningen vid Rumok kändes i knäna, som var trötta i slutet av turen. Det branta och lite steniga partiet ner, kändes betydligt besvärligare än vad jag läst mig till att det skulle vara. Jag stapplade ner.

Kvällen var småkylig men vindfri. Jag slog läger mitt på den enorma, fullkomligt platta flacken nedan Rásek. Sluggás perfekt trekantiga fjällform bortanför sjön såg naivistisk ut. Jag tänkte på min 3-åriga dotter där hemma. Plockade fram teckningen och brevet som hon ritat till mig, som jag tittat på varje kväll i tältet. Imorgon skulle jag ringa hem.

Ett sista litet äventyr väntade innan ankomsten till Saltoluokta: vadet över Ávtsusjjåhkå vid förfallna kåtan. Jag hade läst på om det och det skulle inte vara särskilt högt, men för mig nådde det låren. Valde jag ”fel” ställe? Dock såg det lätt ut och jag vågade mig på att hålla kameran i handen medan jag gick över… (Det var onödigt riskabelt, faktum är att strömmen där i ytterkurvan på slutet inte var helt obefintlig. Nåväl. Känslan vid sista strapatsen innan slutmålet var både upprymd och avkopplad. Ett smärre missöde hade inte berört mig det minsta.)

Snart satt jag vid middagsbordet på Saltoloukta med ett fullständigt okänt men ändå så välbekant, varmt gäng och delade berättelser, minnen och planer. Ensam på min vandring, men glad över att träffa likasinnade. Året var 2019.

Detta var del 4 i serien om turen Rapadalen - Pielaslätten - Pietsaure - Saltoluokta. Del 1 finns här.

Postat 2020-09-05 23:25 | Permalink | Kommentarer (13) | Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 6 Nästa Sista 

Logga in


Glömt namn/lösenord? Logga in med Facebook

Tips!