Bloggar > Elvah Fjällvandrare

Elvah Fjällvandrare

Fjällvandringsplaner, fjällvandringsminnen, fjällvandringsprylar*, fjällvandringsfilosofi. (*garanterat sponsorfritt fjällvandringsnörderi)

Pathfinder: Rapadalen (del 2) Placerad på karta

Detta är del 2 i serien om turen Rapadalen - Pielaslätten - Sitojaure - Saltoluokta. Del 1 finns här.

Det finns något subtilt som talar till fantasin i en outforskad fjällvandringskarta. Skildringarna jag läst om Rapadalen spädde på respekten för att det här inte var vilken dalgång som helst. När jag väl trodde att jag hade studerat alla dess besvärligheter, dök något nytt oforcerbart snår, livsfarligt stenparti eller för människan oöverkomligt vattenhinder upp i någon vandringsberättelse. Särskilt vattenhindren: glaciärjokkarna, och så den så kallade Svirjakanalen – den luringen satte igång fantasin en hel del, av flera anledningar.

För det första gick det inte att med säkerhet utläsa vilket vattendrag det handlade om. Jag ägnade långa stunder åt att studera kartan, men fann ingen kanal som riktigt solklart såg ut som något annat än fåror av Ráhpaädno. Älvkantsstigen verkade inte ens korsa Ráhpaädnos kanaler. Dessutom vittnades det om svåra kanaler kring utflödet av Alep Vássjájågåsj. Var det dessa som avsågs? Hur många kanaler fanns där egentligen?

För det andra har folk alltså på allvar tagit sig över den här kanalen med vatten upp till hakan! De har vågat sig ner i det djupa vattnet med tung packning på ryggen i mynningen till den strömma älven och litat på att botten inte var gungfly. Eller kastat sina 25-kilosryggsäckar före, gett sig ner i det iskalla vattnet och över. Jag såg framför mig klassiskt fjällvandringsväder med regn och 5 grader och konstaterade att jag varken är en vattenmänniska eller bra på att kasta tunga saker långt. Jag bestämde mig för att ta de där oforcerbara snåren istället, som plan B.

För det tredje, och nu kommer det som riktigt gör denna till en magisk karta över en värld någonstans i fantasins utkanter: Jag kom över ett gammalt gulnat pergament (menar forumtråd på utsidan.se) där det framkom att Svirjakanalen flyttar på sig. Här bjöd fantasin mig på bilder av jordskalv och vulkanfloder...

Det var av dessa skäl med en mix mellan surrealistisk overklighetskänsla och fullständig närvaro, som jag vaknade den morgonen, vid Lulep Spádneks fot. Framför mig väntade det stora äventyret. Idag skulle bli vadens dag. Men hur många vad som väntade, om det skulle bli några alls eller om marken plötsligt skulle rämna och Svirjakanalen välla fram, var höljt i dunkel.

Lulep Vássjájågåsj väntade först. Jodå, strömt värre. Vatten kring knäna. Mamma hade sagt: ”VÄND!”, men nog var det lågvatten. Fick kliva i ett par gånger eftersom jag ville testa min nya kameras självutlösarfunktion.

Vad av Lulep Vássjájågåsj

Vad av Lulep Vássjájågåsj.

Jag tog en avstickare ner till älven i utkanten av den stora öppna myren efter vadet. Här inträffade vandringens första missöde, då jag trampade ner mig till ovanför knäna mellan tuvorna. (Men jag gick förstrött och åt på något så det räknas egentligen inte som ett missöde utan som klanteri). Vid vaden spände jag åt skalbyxorna med spännband runt kängskaften och höll mig hyfsat torr, men här på myren var jag oförberedd. Men vad gör väl det, samtidigt sprack sol och Stuor Skoarkkis fjällvägg med rusande vattendrag fram efter morgon i grådis och daggfukt!

Dagens strömmaste vad nåddes enligt plan innan lunch: Alep Vássjájågåsj. Detta var precis som jag anat besvärligare. Bara färgen, turkos glaciärfors, kändes skräckinjagande... Även bäcken strax före var rejäl, men här hittade jag trädstammar utlagda:

Vid själva Alepvadet fick jag söka runt ett tag efter ett bra ställe vid ett av flera upptrampade stråk. Vattnet var nog ändå förhållandevis lugnt. En del torra stenar vid jokkens sidor vittnade om att det kan vara mycket mer vatten här. Jag nöjde mig med ett foto rätt nära kanten för att inte behöva gå tillbaka ut i det besvärligare partiet där vattnet verkligen grep tag i benen och krävde all koncentration. Det var fullt tillräckligt dit jag försiktigt backade. 

Renarna skuttade över betydligt mer oberörda.

Måste man fota alla dessa vad då? Ja. För mig som ensamvandrare är det A och O för att kunna minnas. Så här några månader efteråt börjar detaljerna försvinna ur minnet på ett sätt som kanske inte hänt om man varit två som kan drömma sig tillbaka och sätta ord på minnena. Att senare kunna plocka fram minianteckningsboken som jag skrivit i varje kväll i tältet, kartan med de små noteringarna och bilderna skulle jag inte vilja vara utan. Och så är det ett roligt tidsfördriv att fota. Men låt mig säga så här. Efter ett par fotade vad som upplevts ganska krävande, kan man känna att man inte behöver fota fler vad under turen. Det är rätt skönt.

Med dagens två strömma vad bakom mig, slog jag mig ner för lunch i solen och passade på att torka både tält och kläder. Rapadalen, särskilt vid älven, är verkligen regnskogslik. På morgnarna vaknade jag i dimmor, tältduken fuktig på insida som utsida. Trots att jag mestadels lyckades följa stig och trots att det inte regnat något än, var skalplaggen våta av förmiddagsdagg från den täta vegetationen som jag tog mig igenom i full skalmundering. Stavarna använde jag under förmiddagsvandringen nedkortade som två djungelmachetes, för att mota bort det plaskblöta gröna från ansiktet.

Tre blöta stigfragment.

Efter Alep Vássjájågåsj var det dags att avvika från stigen och äventyra mig ner i riktning mot älven, där det enligt utsago skulle gå att finna en älvkantsstig, lätt vandring samt passering av ett okänt antal kanaler (varav en flyttar på sig). Någon stig ner till själva älvkantsstigen hittade jag inte, men jag stötte ibland på ett och samma par kängavtryck. Att återkommande finna samma avtryck från samma okända ensamvandrare, när man söker sig fram ensam genom obanad terräng, känns trevligt. Särskilt när terrängen är svår och inga självklara vägar fram finns, blir det en samhörighet att vara som två nålar i en höstack.

Snårigt ner till älven. Som jag nämnde i förra inlägget var benen snart tigerrandiga av blåmärken. De högväxta videstammarna ger liksom inte vika, man får trycka sig igenom.

Nästan nere vid älven kom jag att ångra att jag inte hade följt stigen en bit till för att försäkra mig om att sista Alep-fåran var förbi. Här nere mötte jag nämligen en kanal, som jag först trodde var just en kanal, men snart blev varse att inte bara var djup, utan också rejält ström. Detta var inte den sortens kanal som man tar sig igenom, det är bara över som gäller. (Det måste ha varit en del av Alep Vássjájågåsj?)

Vattendraget var betydligt bredare i verkligheten än vad det ser ut på bilden eftersom vegetation/grenar sväller ut över vattnet. Djupt var det!

Jag sökte mig lite upp och lite ner, funderade på om jag skulle gå tillbaka upp till stigen i alla fall. Växtligheten var så tät att det inte fanns några bra ställen för att hoppa, som inte innebar att behöva ta sats genom ett videsnår och landa i ett. Till slut fann jag ett ställe där vattnet grävt ner sig lite mer och där det fanns lite fast, sluttande mark i kanterna. Här skulle jag kunna ta ett stort kliv och dra mig upp i några grova videstammar som växte på andra sidan. Sagt och gjort, jag tog ett stort kliv. Sedan stod jag där. Med en fot på varje sida och tyngdpunkten i mitten. Jag är inte en längdhoppare. Jag är inte en atlet. Jag är en dalkrypande, allt för äventyrlig ensamvandrare. Det var så jag hamnade här. Här är jag nu och kan inte ta mig härifrån. Varför blev det så här? Oj vilken liten plutt jag är i universum! Är det nu jag blir blöt? -Ungefär så gick tankegångarna i 2 stilla sekunder när jag innerligt ångrade mitt tilltag. Sedan samlade jag allt fokus i världen, tog kraft med bakbenet och siktade mot grenarna. Det gick bra.

Nästa parti längs älvkantstigen var en ren njutning. Kanalerna många och i huvudsak enkla. Vandrade denna eftermiddag med spännremmarna redo runt vristerna, bara att dra åt vid en vattenövergång.

Jag får det till cirka 10 kanaler, de flesta bara små diken. Men ett par kan ha utgjorts av vatten runt någon ö som jag hamnade på av misstag, även det är jag osäker på. De två sista var rejälast och vid den näst sista trodde jag att det var Svirjakanalen pga dess lårhöga djup (den har jag dock missat att fota). Dock var den allra sista kanalen mycket rejälare och bredare, så det måste ha varit Svirjakanalen ändå? Där hade jag vatten en god bit ovanför knähöjd vid övergång vid utflödet:

Svirjakanalen?

Övergång vid utflödet.

Den övre delen av älvkantsstigen, efter kanalerna, älskar jag. Här blir det åter lite vildare. Fortfarande lättvandrat med en del ängslika partier, men också mer myr och videövervuxen stig som envisas med att löpa 2 cm från en rak kant ner i älven!

Ja, "stigen" är där mitt bland brudborstarna och i videt.

Plötsligt började det regna, rejält såg det ut att bli. Jag bestämde mig för att försöka slå nytt rekord i snabbuppsättning av tält för att slippa bli blöt - jag var för trött för det. Här längs älvkantsstigens sista bit fanns inga möjliga tältplatser överhuvudtaget, men inga människor heller, särskilt inte framåt kvällningen och i regnet tänkte jag. Så på någon minut var det uppsatt på en perfekt plätt mitt på stigen!

Planen var egentligen att ta mig fram till Skårki, gärna upp ovan trädgränsen. Nu är jag glad att det där regnet kom, tvingade mig övernatta på första parkett i hjärtat av Rapadalen. Nästa morgon vaknade jag nämligen upp mitt i dimmorna från älven och fick se dem sakta lätta. Ett riktigt moment att spara. 

Morgondimmor som lyfter.

Nästa avsnitt ska handla om när den här ensamsökande dalkryparen tog sig över branter kring Snávvávágge i ösregn, mötte en strid ström pratglada vandrare, blev snuvad på den tilltänkta tältplatsen och räknade antalet människobajshögar. Jodå, spott och fräs. Där går jag aldrig igen.

Detta inlägg var del 2. Här finns första delen om vandringen från Aktse/Nammásj in i Rapadalen.

Postat 2020-05-19 22:32 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Pathfinder: Rapadalen (del 1) Placerad på karta

Augustikväll, vädret är behagligt. Jag står på den smala strandstigen vid en älv. Det hade nästan kunnat vara vilken älv som helst just här. Men båten som kört hit mig glider iväg bort och jag står ensam kvar vid Rapaädno.

Dagen har redan bjudit på ett antal starka upplevelser. Bussresan från Gällivare, där lugnet äntligen börjar lägga sig efter några högintensiva förberedelseveckor, samtidigt som förväntan växer. Helikopterturen förbi de formationer jag redan är så välbekant med från kartan: Slugga, Sarekmassivet, Basstavágge, Sitojaure. Vi glider fram över flacka Njunjes, krönet är nära. Det är såklart just så här mitt allra första möte med Rapadalen ska ske. Piloten räknar ner när vi närmar oss kanten: ”Är du redo?” Det är jag.

Jag flyger rakt ut i ett Claes Grundstenfoto. Helikoptern gör en 360-gradersgir så G-krafterna kittlar i magen och störtdyker ner på den där berömda ängen med rallarrosorna i förgrunden. Den ser ut exakt så.

Rapadalen från Helikopter

Vy mot Rapadalen och Skierffe från helikoptern.

Känd vy från Aktse

Känd vy i Aktse.

Med båt mot Nammasj (mitt i bilden).

Jag ägnar en halvdag vid fjällstugan i väntan på båtskjuts till Nammasj framåt kvällen. Småpratar med några trevliga Kungsledenvandrare och stugvärdar, tar en promenad i skogen på sluttningen bakom stugorna. Det är en luftig fjällskog med mark täckt av lågväxande ormbunkar. Jag ska nästa dag återse typen av vegetation i ett hörn av tusen, i Rapadalen. Ännu har jag ingen aning om den enorma variation som dalgången erbjuder. Jag tror "bara" att jag är på väg ut på en synnerligen äventyrlig vandring genom en storslagen dal med kända vyer, stora älgar och höga videsnår.

Heliga marker, står det vid nationalparken Sareks början. Längre än hit får båten inte köra.

Direkt efter skylten börjar det: stigen försvinner.

Höga videsnår är verkligen det första som händer på stigen, när båten puttrat iväg. Stigen försvinner in i ett manshögt snår strax efter reservatsgränsen som markeras av en naturreservatsskylt. Det är knappt en gång in.

Sedan, plötsligt, mitt inne i det höga snåret, upphör stigen. Där står man, ensam mitt i Rapadalen, fångad i vildväxande snår efter bara 20 meter! Jaha, så snabbt gick det alltså, redan kört... Jag får kolla runt en stund innan jag till slut kan skönja en antydan till öppning till vänster om mina fötter, nere under de täta grenarna. Jag plöjer mig igenom, och när Rapadalen om ett par dagar är avklarad ska låren vara tigermönstrade av blåmärken.

Hårda videsnår vid Nammasjs rasbrant.

Stigen följer bitvis älven, alldeles nära kanten så man undrar om det går att gå här vid högt vattenstånd. Bitvis försvinner den in i skog, över myrar och andra blötmarker. Jag förundras över växtkraften och variationen. Inget skogsparti är det andra likt. Vid varje krön väntar någon ny vegetationstyp. Vissa platser fullkomligt exploderar av tusen sorters gräs, blommor, buskar, mossor och blötmarkstyper, intensivt inträngda på en och samma punkt. Ofta är allt väldigt tätt. Jag nynnar blues och trallvänliga marschslingor, så jag ser inga björnar. Men fåglar som lyfter ur buskagen jag passerar är det gott om.

Det är gott om brudborstar, men vad det är allra mest gott om är artrikedom.

Ett stycke björkskogsstig.

Bara några hyfsat oproblematiska vattenhinder den första milen.

Här tar jag mig över balanserande på grenen i vattnet och hängande i den överhängande björken. Tills jag precis på slutet inser att mina armar inte orkar dra upp både mig och ryggsäck, där jag hänger. Jag tvingas trampa ner i det knädjupa vattnet... Men ingen större skada skedd, jag kör numera skalkängor. (Mer om vaden kommer i nästa avsnitt!)

Det är molnigt, men där framme skymtas en aning om vad som omger dalen.

M-formen mitt i bilden är Lulep Spádnek.

Det är första gången i Sarek efter många år av trånande, finslipande av utrustning och förgäves väntan på vandringssällskap som aldrig dykt upp. Det är de minst 20 kilona packning som utgjort det största hindret att ge mig ut på denna tur ensam. Men efter alla utrustningsförbättringar har jag i år pressat ner vikten till 11 kilo plus mat, och har en startvikt på 16 kilo för en veckas vandring. Jag är helnöjd, för jag är långt ifrån UL-packare. Jag väljer varma kläder, vindstabilt Akto-tält, kylgradssäker WM Antelope-sovsäck, supersäkert spindelkök med vindskydd och ryggsäck med rejält bärsystem!

Helikoptern kapade såklart två dagsvandringar åt mig fram till nationalparken. "Fusket" gör det möjligt att genomföra en tur genom Sarek på en vecka, vilket bidrar till att min packning är bärbar, och även till att jag alls är här. Det här är min första ensamvandring sedan jag fick barn för 3,5 år sedan. Det är en utmaning att åka ifrån henne så här länge.

Dag 0 kallar jag den här första vandringsdagen eftersom den mest är resdag. Jag påbörjar vandringen vid Nammasj först kl 17. Totalt ska jag vara ute i 7 dagar på min väg genom Rapadalen och sedan österut över Pielaslätten med slutmål Saltoluokta, se upplägget här

Efter den första utmaningen - det där höga videpartiet (eller, om det vore ett datorspel: ”Rapadalen Training Area”, för tar du dig inte förbi det där första snåret kan du lika gärna vända, använda walkie talkin som hänger vid nationalparksskylten för att anropa båtskjutsen, och försöka övertyga familjen Länta att komma och köra dig utanför fastställt båttidsschema - lycka till säger jag bara) är det bitvis enkelt att följa stigen. Bitvis är det omöjligt.

Lika varierad som skogen är, lika varierade är anledningarna till att stigen försvinner. Särskilt genom olika typer av våtmarkspartier finns den bara inte

Stigen, eller snarare ett av många stråk, genom ett av de trixigare och labyrintliknande våtmarkspartierna med mycket snår. 

Innan jag gav mig ut läste jag en hel del skrivet av Hans Fowelin, som för just den här delen av Rapadalen ger rådet att om stigen plötsligt är borta, kan man gå tillbaka tills man hittar den igen. Det låter ju som den mest banala, självklara och geniala lösningen! Det slår mig att jag själv sällan agerar så medvetet systematiskt!

Medan jag plöjer mig fram genom sumpiga videsnår utan stig i sikte, funderar jag på vad det är som gör att jag vet hur jag ska gå. För jag finner alltid stigen igen på något oklart vis. Och trots att vegetationen ibland är både tät och hög och sikten begränsad, känner jag mig aldrig rädd eller osäker. Det sker väldigt intuitivt. Jag kan egentligen inte förklara hur jag gör.

I jämförelse med den där systematiska stigfinnarmetoden känns det plötsligt lite vanskligt att jag själv bara förlitar mig till min (förhoppningsvis) goda intuition. Jag försöker lista ut vad det egentligen är som den räknar ut åt mig. Och om det ligger något i det här vet jag inte, men för mig fungerar det:

  • Jag försöker finna så god överblick jag kan, om det så är 200 eller bara 2 meter åt gången.
  • Jag spanar efter torrmarksstråk, djurstigar eller spår, öppningar av olika slag. Om djurstigar gäller ofta att de alla går ihop förr eller senare. Och att djur, om inte annat, för en över trygg mark. "Bushwhacking since 610 miljoner år". Djuren vet vad de talar om, så att säga.
  • Andra gånger är öppningar inte alls det bästa (typ: vattenhål).
  • Och ibland är torrmarksstråk absolut inte det bästa. Jag väljer ganska ofta att gå rakt över halvblöta myrar. Jag väljer myr tusen gånger hellre än stenskravel. På den här punkten brukar jag och stigskaparna ibland vara av olika uppfattning!
  • Åsryggar, tuvor eller annat som buktar upp är alltid bra att följa,
  • liksom skogsbryn, eller andra sorters gränser och kanter i vegetationen, om man vill finna stigen. Ibland.
  • Mitt inne i något omöjligt snår kan man ganska säkert utgå från att stigen är någon annanstans.

Bakåtblick över våtmark med lättare vattenhinder. Till vänster Skierffe, till höger Nammasj.

Morgondagen ska bli de många vattendragens och vadens dag. Bäst att bränna på genom den täta skogen, så långt jag orkar innan skymningen. Planen är att ta första bästa tältplats efter kl 19, men det är inga vidare roliga tältplatser som erbjuds. Ont om dricksvatten är det också. Vid stigen ganska rakt söder om Buovdavárásj hittar jag en hyfsad tältplats, men den är tråkig och utsiktslös och jag bestämmer mig för att knata på lite till. Det visar sig vare sig finnas fler trevliga tältplatser eller dricksvatten att tala om en bra bit därefter. Inte för att det går någon nöd på en – det är inte långt ner till älven om vattnet helt skulle sina, men såklart besvärligt att ta sig dit. Att få upp tältet i den kuperade terrängen från och med den lätta stigningen mot Lulep Spádnek skulle vara besvärligt.

Lite kvällssol, en annars smågrå dag.

Slår vid 20.30 läger väster om Lulep Spádnek, på den första öppna utsiktshylla som jag äntligen finner vid stigen. Det här är också första gången som Rapadalen öppnar upp sig igen och skänker utsikt efter den första milen i skogen. Sparar en skvätt grumligt myrbäcksreservvatten till morgonkaffet (sådant vatten kokas gärna) och kryper nöjt ner i den sköna sovsäcken.

Väldigt, väldigt lycklig över att vara exakt där jag är.

På egna ben längs en stig jag länge undrat om jag skulle våga vandra.

I Rapadalen, en plats utan like.

Fortsättning följer här.

Nästa dag blir de många vadens dag. Godnatt Rapadalen.

Postat 2019-11-02 00:05 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Vildmarkskänsla nära Ljungdalen

Test av 50-kronorstält på kalfjäll, upptäckten av fjällområde med vildmarkskänsla inom dagstursavstånd från Ljungdalen och gravid i vecka 18. Det var inte jag som testade tältet - jag hade fullt upp med att vara andfådd och äta bananer. 

Under den solotur i vecka 12 som jag skrev om nyligen, hade graviditeten inte gjort sig nämnvärt påmind. Visst, jag kände av trötthet och kunde bara äta nudlar, men med ett kravlöst förhållningssätt tog jag dagen och vandringen som den kom. 

Nu i vecka 18 däremot! Jag var så fruktansvärt andfådd! Det var som att jag drog mer bensin. Jag behövde regelbundet och förebyggande fylla på förråden under fysisk aktivitet. Det kunde innebära att jag åt en banan omedelbart före en ansträngning (såsom en uppförspassage) och fick fylla på med en till banan direkt efter för att återfå energi. Vatten förtärdes oavbrutet. Stanna behövde jag göra väldigt ofta. Flåset räckte inte till.

Längtan att komma ut på fjället med tältet var stark. Men av olika anledningar var det skönt att inte dra iväg för långt. Nära tillbaks, men gärna med lite vildmarkskänsla ändå. Turen fick inte heller innefatta för branta uppförsbackar. På så vis kom det sig att även min andra gravidvandring ledde till upptäckten av ett nytt hörn av fjällen.

Husvålen runt med övernattning 

Med mig i Ljungdalen fanns min far och min bror Fredrik. Jag spenderade dagarna i stugan och läste medan pappa rostbehandlade ett uthustak och Fredrik jobbade på sin matteforskning. Vi gick till Kesubon och åt våfflor. Promenderade upp på Södra Ljungdalsberget. Vi pratade om hur det skulle bli att komma hit nästa år med en liten bebis...

Valet av rutt för tältturen gjordes alltså utifrån kriterierna lättvandrat-vildmarkskänsla-närhet. En annan angenäm ”kompromiss” fick bli att denna gång vandra i sällskap, och Fredrik följde gärna med! 

Vi tog stigen mot Husvålstugan och vek sedan av för att runda Husvålen på dess baksida. Ledlöst, i ett mindre besökt fjällområde och i mobilskugga. Perfekt!

På väg upp mot Husvålen.

Fjället som skymtar där borta är Helags. Men denna gång går vi åt motsatt håll.

Vyer på Husvålens baksida.

Lättvandrat, men tillräckligt flåsigt för en gravid. Utsikt mot Falkvåltjärnarna. 

Framåt kvällen bar Fredrik både min och sin packning den sista biten. Jag blev helt enkelt väldigt mycket mer andfådd än normalt. Det var ett bra val att inte ge mig ut själv!

Tältplats hittades nedan Tjaaksendurrie, dörr vid Dunsjöfjällets sydöstra sida. Denna är fylld av någon form av moränkullar... Någon geologikunnig får gärna fylla i en kommentar med det korrekta namnet på dessa formationer. De är ju väldigt vanliga, finns t ex nedan Ekorrdörrens östsluttning. Men vad kallas de?!

Tjaaksendurrie: Vad kallas formationerna?

Fladdrande i natten

Det var här, denna disiga augustinatt bakom Husvålen, nedan Dunsjöfjällens sydöstligare toppar och med utsikt över Falkvåltjärnarna, som jag kände det lilla fladdret inne i magen för allra första gången. Alldeles lätt, som om någon försiktigt strök med ett finger på insidan, eller som en fjärils vingslag.

Vy mot Tjakkse, de sydöstliga delarna av Dunsjöfjället.

Vad som fladdrade betydligt kraftigare den natten var Fredriks tältduk. Han hade insisterat på att testa ett budgettält, Campx eller något hette det om jag inte minns fel, inhandlat på rea för 50 spänn. Och visst, är det någon gång man ska ägna sig åt vansinnesexperiment, så är det väl just vid tryggare turer som denna...

Att försöka sätta upp tältet i bara lätt vind visade sig vara omöjligt. Men inte på grund av tältets konstruktion som sådan, utan för att de runda tältpinnarna av typen campingpinne, helt enkelt blåste upp ur marken.

Vare sig ”stormlinor” eller golvpinnar ville sitta kvar. Det blev till att sätta fast tältpinnarna med sten.

På morgonen var jag tämligen överraskad över att finna samtliga linor förutom de vid dörröppningen som vinden legat på emot som värst, fortfarande förankrade.

Tältet stod någorlunda där det skulle. Det var bara smått deformerat. Yttertältet låg klistrat mot innertältet.

Jag ropade efter brodern, och jodå, han var där och hade sovit förvånansvärt bra under rådande omständigheter men mindre bra än vad man skulle kunna göra om omständigheterna var bättre.

Vi rekommenderar inte det här tältet...

Pricka rätt med kompass

Nästa morgon gick turen hemåt igen via Norra Ljungdalsberget. Strax ovanför vår tältplats låg ett par vackra småsjöar i terrass. En dimma kröp in och gjorde så att augustifärgerna kom allt mer till sin rätt.

Från uppkomst till krönet mellan Övre Lillvålen och Dunsjöfjällstoppen blev det en knapp kilometers vandring i dimma/moln, där landskapet var flackt eller lätt nedåtlöpande, och inte erbjöd några riktmärken.

Nog är det ett krav för att röra sig i ledlöst landskap att man kan orientera med karta och kompass även i avsaknad av visuella riktmärken, så kanske är det inte så stort som jag vill påskina: Men jag kan inte låta bli att känna mig lite som Lars Monsen på villovägar, och vinnarskalle som jag är jublar jag högt när jag nästan prickar målet perfekt!

På bilden dokumenteras framkomst till början av det vattendrag som jag siktade mot med kompassen.

Som ni kan se på bilden är jag 10 meter för långt åt höger. Det hade förvisso kunnat bli fatala 10 metrar ifall dimman legat lika tät nere vid vattendraget som den gjorde uppe på krönet. Men nu befann jag mig inte mitt ute i Kuusamo utan på vår bakgård. Och snart skingrade sig dimman över den välbekanta vyn över myrarna på Norra Ljungdalsbergets baksida.

Tråkig stig med klassiskt inslag

Vägvalet ner blev den tråkigaste sträcka jag vet i Ljungdalsfjällen. Den längs leden från Dunsjöskrevan.

Upptill är stigen vacker. I övre delarna av barrskogen står en gammeltall som är klassisk som utflyktsmål i min familj. 

Men de sista kilometrarna nere i granskogen utgörs av upptrampad myrmark. Man går i den gyttjiga återstoden av ett skoterspår. Usch.

Vilket ovärdigt avslut på en fin tur.

Postat 2017-10-28 19:33 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Jörnkängor, punkt.

16,8 procent skulle väl kunna vara en rimlig siffra för att beskriva kängornas betydelse vid vandring. Siffran fick jag fram genom att räkna antalet foruminlägg jag gjort på temat kängor och relaterat. 44 av 262, för att vara mer precis.

Hemma hos mig:

-Kom och kolla, vad tror du om det här?

-‎Vad är det? undrar sambon intresserat.

-‎Jo, alltså jag såg en bild på den där Skywalksulan och...

-‎Neeej!

Det intresserade i hans uppsyn är förbytt mot fasa.

Eller:

-Lyssna, jag har en fundering..., säger jag.

-‎Absolut, vänta, jag ska bara lägga ifrån mig disktrasan så kommer jag... Vad var det?

-‎Jo, jag tänkte om man trär kängsnöret inverterat i avsaknad av låshake...

-‎NEEEJ!! Snälla skjut mig nu!

Sådär kunde det låta.

Det var innan jag fick hem, testade inomhus och senare la en heldag på att blöta, fetta och gå in de nya Jörnkängorna.

Nu är det verkligen INGENTING annat! 

Men snälla Utsidan-folk, varför har ni inte berättat för mig att skalkängor är så här bra!

Här har man gått i sina tunga, styva, vadderade kängor och trott att de var bekvämast och mest funktionella, och ingen har bestämt argumenterat att Jörnkängor sitter som gjutna, är lätta som gympaskor, har foträt passform och att det enkla lagret läder åtsnörat känns som en strumpa, som ger en perfekt kombination av stöd och rörlighet för vristen!

Alla bara hyllar gore-tex hela tiden!

(ironi)

Gore-texens varande eller icke-varande bryr jag mig personligen inte så mycket om. Jag lider inte av varma kängor, så andningsförmågan är inget jag lägger vikt vid. Jag vaxar dem och håller dem vattentäta och hamnar således inte i det ofta argumenterade 'när gore-texen börjar läcka efter något år är det bara att slänga dem'.

Nej, gore-tex är väl bra på många sätt. Det är uppbyggnaden av dessa pjäxor som plötsligt blir obegriplig. Jag kan mycket väl tänka mig en tunnare känga med gore-tex, till situationer där membranet fyller sin funktion. Motsättningen står väl, när fördelarna och nackdelarna dryftas, ofta inte mellan gore-tex och skal, utan mellan 2/3/4/5-lagers och skal.

Inte perfekta...?

Jag har fortfarande ett par frågetecken som endast långvandringar kommer kunna ge svar på. Den mjuka Vibramsulan: Räcker stödet? Exakt hur halt blir det? Ska jag köpa ett par svarta kängor också? 

Är det på grund av den mjuka sulan som kängorna böjer sig fullständigt i tåvecken, så att cellgummit trycks ner både hårt, platt och kallt mot tåleden? Ska det vara så? Hur blir det när man går långt?

Jämförelsevis har mina halvhårdsulade Meindl Dovre Extreme börjat böja sig i tåleden först efter flera år, och ovandelen är så pass hårt uppbyggd att den trots allt inte böjer sig och krossar tårna.

Mina hårdsulade Crispi Gran Paradiso böjer sig överhuvudtaget inte, vilket är en skön avlastning med tung packning.

Men överlag, låt mig vara tydlig med det: Det är så här det ska kännas att snöra på sig ett par kängor!

...Men så gott som perfekta

Den rejäla uppenbarelsen kom efter att jag hade haft kängorna blötlagda i ljummet vatten och trodde att det skulle bli en kall och obehaglig promenad. Men det var när jag verkligen kunde dra åt det fuktiga skinnet om vristen som det kändes just så: Ett andra skinn. Och fuktigheten, den märkte jag inte ens av.

Nu ska ju de infettade och vaxade kängorna inte bli blöta. Oavsett känner jag inte den minsta oro för om de ändå skulle bli det.

Så varför all denna tvekan och oändliga foruminlägg?

Lundhagskängor sitter inte optimalt på mina fötter. Jag har provgått och provgått i butiker sedan flera år. Önskat att det skulle gå. Vid något tillfälle, med optilästade Vandra och Mira II, har jag känt att jo-men-kanske-ändå, men den självklara känslan av helt rätt har inte infunnit sig. Mira stel. Vandra så vid runt ankeln att sidorna gått ihop när jag försökt snöra åt. Och så är de ju alla så fruktansvärt smala i tåboxen! Jag har faktiskt väldigt svårt att förstå varför Lundhags ännu inte utvecklat en modell för vanliga Eccofötter. Så ovanliga kan vi inte vara.

Jörnkängor å andra sidan, går det inte att prova innan köp. Tänk om även de skulle kännas lika nej-men-kanske-inte-ändå som Lundhagskängorna. Möjligt alternativ skulle vara att måttbeställa bredare Lundhagskängor, men då behöver man veta vad man vill ha redan innan man någonsin använt skalkängor.

Därav mina 16,8 procent.

Sedan är förstås kängor väldigt kul prylar, värda att skriva om.

Inte för att jag betraktar mig som kängfetischist. (Snarare prylfetischist i all bemärkelse i så fall!)

Men efter det senaste inköpet så vette tusan.

Tur jag har dottern att snacka kängor med.

Postat 2017-10-07 15:18 | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

Femundsmarka med gott om tid Placerad på karta

Inför varje fjällvandring brukar det vara något nytt som ska testas. En pryl, ett förfarande. Graden av förväntan och förberedelser kan variera. Att t ex fjällvandra gravid är något mer spännande än låt oss säga en Esbit titansked. Jag vill till och med påstå att det är mer spännande än mitt knallgula Thermarest 40th Anniversary Limited Edition med originallogotypen från 1972. Även om det den låga vikten till trots har ett R-värde på 4.8, är tjockare än alla jämförbara modeller OCH är tyst om man rör sig! 

Två rejälare fjällturer blev det under graviditet för ett par år sedan, d v s turer med tält och packning. En tur i vecka 12 som jag ska skriva om nu, och en betydligt mer andfådd tur i vecka 18 som kommer i nästa inlägg.

Folktomt fjäll nära hem

Alla som har varit gravida vet vad det innebär att passera den magiska gränsen 12 veckor. Då kan man andas ut. Och jag var i princip där. Ett uns av oro fanns – om det skulle skita sig skulle jag vara ensam mitt ute på fjället. Men jag fann faktiskt ro i just den tanken.

Femundsmarka kändes som ett bra val, även om jag aldrig varit där tidigare. Bara 2,5 timmars bilresa från Mora, förbi Grövelsjön och in över norska gränsen där fjällen med ens skjuter upp som ”riktiga” fjäll, till skillnad från de mjuka kullarna i norra Dalarna. 

Det bästa med Femundsmarka är i mitt tycke avsaknaden av människor. Jag mötte endast ett sällskap på tre dagar i juli månad. Det trots att turen till hälften gick längs leder, fina sådana.

Valdalen-Salsfjellet-Elgåhogna

Det nyupptäckta fjällområdet levererade verkligen. Utgångspunkt parkering på kalfjäll två mil in i Norge. Bara det, att slippa harva sig upp genom björkskog!

    

Parkeringen efter Valdalen gård, ända uppe vid trädgränsen.

Min tredagarsvandring gick först upp vid Rundhøgda och vidare in mellan de fyra topparna kring Digerhogna. Därefter bjöds det på underbar milsvidd utsikt över dalafjällen vid fikapaus på ett riktigt guldkorn till fikaplats, där jag stannade och vilade ett bra tag.

Vandring upp för Rundhøgdas sluttning. Utsikt mot Sølen.


Till denna fikaplats med utsikt över dalafjällen återvänder jag gärna. Fin tältplats också, om man inte bryr sig om solnedgång. 62° 7'3.48"N  12°11'38.75"O.

På eftermiddagen vandring väster om och längs med Salsfjellet. Natten spenderades vid den norra toppens fot, vilken jag på morgonen kilade upp på utan packning. Härifrån utsikt över Femundsmarka nationalpark såväl som Grövelsjöområdet och en bit åt Rogenhållet till, för att inte säga halva Dalarna i allt ljusblåare kurvor mot horisonten.

Området är lättvandrat även utanför led. Möjligen är vadet längs leden vid Grøvelåa något besvärligare än ”bara gå över” – det krävdes kängavtagning och jag var glad att stavarna åkt med.

Lättvandrat utanför led, här längs Salsfjellets västsida. Utsikt mot nordväst.

          

Vyer från Salsfjellets topp.

Grøvelåa krävde kängavtagning.

Slutligen gick turen vidare mot Elgåhogna och en ytterligare övernattning gjordes längs leden på tillbakavägen. Det hade gått utmärkt att avklara detta som en tvådagarsvandring men jag föredrog ett betydligt mer avslappnat upplägg.

Jag minns denna vandring som skön. Att vandra ensam innebär ju alltid att få gå in i den egna bubblan och i all bemärkelse bara rå om sig själv. Jag njöt extra mycket av att ha det utrymmet. Jag pausade precis när jag ville, hur ofta jag ville och hur länge jag ville. Och det blev ofta. Det var ett helt annat sätt att fjällvandra på än vad jag gjort innan. Kravlöst är ordet.

Regn och dis förstärkte känslan av lugn.

Förbereda inför det ovissa

Det är många gravida som söker efter tips när de planerar inför en fjällvandring. Men bara ett är säkert, det är olika för alla.

Att fjällvandra gravid var i mångt och mycket ett experiment. Jag hade ingen aning om hur kroppen skulle svara eller vad jag skulle förvänta mig. Det var inte det lättaste att förbereda. Ner i packningen åkte således det mesta. Och tur var väl det.

Minnesflashback från kväll 1: Den kväljande tanken på frystorkad chili con carne. Det går bara inte. Till och med den kära parmesanosten, den tunga, färska frukten och godiset blir liggande i ryggsäcken. Jag äter nudlar.

Jag har ingen aning om hur nudlarna hamnade i packningen, jag har aldrig packat nudlar innan, kommer aldrig göra det igen. Men då gjorde jag det av okänd anledning så det räckte som huvudsaklig föda i tre dagar.

Vatten och nudlar. Jag sa ju att det skulle bli spännande!

Med all mat som kånkats med i förebyggande syfte blev det uppåt 15 kilos packning. Det hade jag inte fixat bära några veckor senare. Nästa gång såg jag därför till att ha vandringssällskap, som utöver att hjälpa mig med en del av packningen även stod för underhållningen när han stresstestade ett 50-kronorstält på kalfjäll.

Nästa inlägg kommer snart...

 

Postat 2017-09-15 14:55 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera
Sida: 1 2 3 4 5 Nästa Sista 

Logga in

Tips!