Solo, bortom lederna och långt från folk. Fjällvandringsplaner, fjällvandringsminnen, fjällvandringsprylar*
(*garanterat sponsorfritt fjällvandringsnörderi)

Solo, bortom lederna och långt från folk. Fjällräv och retorikvetare som efter 20 år på fina men inte så naturrika platser såsom Rom och Malmö hittat hem till Dalarna. Mest bekant med fjällområdet kring Ljungdalen, där familjen haft stuga sedan barndomen. Sarek upptäcktes som vuxen och särskilt Rapadalen har lockat under flera vandringar.

Användarnamn: Elvah

Intressen: Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Paddling, Foto, Utförsåkning, Träning, foto, matlagning, RPG-spel, musik.

Mer på profilsidan


Lockad av The Dark Side (del 1: ett behagligt vägval)

Idén om en färd till skuggsidan av månen hade etsat sig fast. Kärlek och skräck. Jag hade inget annat val än att ta mig an den mest frestande och skrämmande vandring: The Dark Side. Men ett behagligt vägval hotade förstöra planerna.

Det måste bli på höjd

Jag hade tagit mig över passet till Sarvesvágge vid Tjåggnårisvárásj, men inte för att jag föredrog att gå på höjd. Planen var nämligen att hålla mig nertill på Sarvesvágges södra sida. Jag hoppades att bara jag kom upp på höjd så skulle det gå att sätta sig ner en stund uppe i passet och lyckas äta mat. Men det var bara att glömma. Det var 25 grader varmt, vindstilla, runt den 10 juli i Sarek. 

Det gick att stå ut medan jag var i rörelse, men så fort jag stannade kom de fram från sitt gömställe, i lä bakom ryggsäcken där de åkte snålskjuts uppe i passet, och gick till attack. Jag åt en bar gående.

Jag bestämde mig för att det här måste bli en tur på höjd. Densiteten av mygg var under dessa kvalmiga förutsättningar obeskrivlig. Nästa morgon styrde jag mot Jiegnavágge och Svenonius glaciär.

Tältplats på höjd i Sarvesvágge framme vid Jiegnavágge.

Uppfärd i Jiegnavágge.

Det var spännande att ge sig iväg uppåt. Snösmältningen var inte direkt tidig och det var oklart vad som väntade.

Men det var samtidigt ledsamt. Jag var här för Sarvesvágges skull. Men framför allt var jag här för Rapadalens skull. 

Backar bandet: Strandstigen 2019

Min premiärtur i Rapadalen tre år tidigare hade satt sådana spår. Jungfruturen skiljde sig kanske något från andras i det att jag inte besökte Skierffe och inte först och främst sökte utsikterna. Jag startade vid Nammásj, lockad av att vara helt ensam i det vilda. Det som mötte mig var inte riktigt vad jag föreställt mig. Att det var snårigt, blött, svårorienterat och lite kluriga vattendrag, det visste jag. Men jag blev helt tagen på sängen av variationen i vegetationen, artrikedomen, växtkraften, regnskogen. Att södra Rapadalen skulle vara riktigt så unik. Jag var så in awe. Jag kände en stor ödmjukhet inför att vara där och inför att jag kunnat ta mig dit. Jag minns ett speciellt ögonblick när jag gick längs strandstigen och höggs av den smärtande tanken att det är once in a lifetime. 

Med mig i båten till Nammásj 2019 fanns två franska 25-åringar som skulle av på västra sidan av Rapaädno. Jag spanade ditåt men såg dem aldrig. Jag såg snår. Anne-Sophie Länta som kör båten skakade på huvudet om deras planer och sa att det är oerhört svårframkomligt. 

Jag hade ju läst om Bielloriehppes nordsluttning. Dit solen inte når. Jag fantiserade om björnar. Givetvis måste det vara mer björn på den snårigaste sidan av Rapadalen. Jag såg framför mig hur de stod och lurade på de franska ungdomarna i snåren där i mörkret, och jag kände den gastkramande skräcken vid mötet.

Jag fantiserade om storblockiga branter täckta av vide där jag fastnade och tappade nödsändaren, som i Bröderna Lejonhjärta när Karl tappar facklan i Katlagrottan. Jag upplevde filmer av farliga glaciärjokkar. Jag fick svindel vid tanken att falla i en ström älv. Jag lyckades inte skaka av mig obehaget.

Ett intresse hade väckts för The Dark Side.

Jag måste dit. 

Bielloriehppes skugga

Bielloriehppes skugga. Även kallad The Dark Side.

Livet kom dock emellan och småningom en pandemi. Jag tog mig ut på snällare turer de åren. Men den där idén om en färd till skuggsidan av månen hade etsat sig fast och fortsatte dra i mig i båda armarna. Kärlek och skräck.

När jag nu knatade upp mot Jiegnavágge tre år senare (2022), i den stillastående värmen, var det alltså med en rejäl dos vemod. Det var för den snåriga, mörka, gäckande skuggdalen som jag kommit hit.  Om det bara kunde fläkta lite! Ett uns av vind. Men jag tog till mig insikten att det var helt uteslutet att gå där nere.

Se det från den ljusa sidan

Vid 1100-1200 meter började det bli behagligt. Fortfarande alldeles vindstilla. Stekande sol. Men hit upp följde de mig inte.

Efter en lättgången promenad längs snöfält över nästan hela stenskravlet fram till Svenonius glaciär, njöt jag av lunch i bara underkläderna nedanför isfallet, utan att bli stucken eller behöva vifta bort något alls. 

Här uppe kändes det inte så tokigt ändå att få ändra på planerna. Jag omgavs av höga toppar, varm sol, snö och mörkblå himmel.  Det gick knappt att ta in. Det var mycket gott om snö fortfarande och både lätt- och snabbvandrat här uppe. Ljus! Det var bländande på alla sätt.

Vy mot Pårtefjällen och Luohttoláhko.

Tsähkkok och mina spår i snön.

Isfallet vid Svenonius glaciär.

Från isfallet tog jag mig upp till den ås som löper längs med nederkanten av glaciären, och vandrade utmed glaciärens nederkant i snön. Det var fast mark där jämte snön, och jag höll mig precis vid kanten för att inte riskera att hamna på själva glaciären. Men den snö jag gick på satt ju ihop med glaciären, och jag tänkte att det här är det närmaste man kan komma glaciärvandring utan att faktiskt glaciärvandra. Det var en mäktig upplevelse.

Säker mark jämte snöfältet vid glaciären.

Väl ute på Luohttoláhko fortsatte jag norrut strax under 1300-metersnivån för att runda Luohttojávrre. Det var gott om ljuvliga tältplatser här med utsikt över platån, topparna på andra sidan, snön och den där blå himlen. Men än var det för tidigt att slå läger.

Jag ställde ifrån mig ryggsäcken och sprang upp till den lilla utsiktskullen öster om Luohttotjåhkkå. Kanske att det skulle gå att se dit bort… 

Jadå, där var Låddebákte. Och där var Rapadalen. Det högg till i hjärtat. Det gjorde ont att gå ner och veta att jag inte skulle komma dit denna gång. Så här skrev jag vid ett senare tillfälle:

Kanske kommer jag dit om tre år igen. Kanske redan nästa, kanske inte, kanske aldrig, men jag hoppas. Ständigt. Långt där borta kan jag ana hjärtat av Rapadalen.

Jag fortsatte en bit förbi sjön, genomförde vandringens längsta vad vid utflödet i norra delen och tog mig förbi lite luriga snötäckta småsjöar.

Jag satte upp tältet på sluttningen öster om sjön, med fantastisk vy mot fjällmassivet som jag vandrat nedan.

Långt vad över Luohttojávrres nordöstra utlopp, vy mot Sarvesvágges omgivande toppar i nordväst.

Vy mot Nåite och bortom.

Lurigt med snöfält kring småsjöar som måste passeras.

En tältplats med bakåtvy.

Nästa dag fortsatte jag ner mot Noajdevágge och mot Lullihavágge. Det var ett helt annat väder den morgonen. Sikten var till och från obefintlig uppe på platån, jag tog ut kompasskursen för säkerhets skull, men behövde aldrig använda den. Omgivningen framträdde i stötar. 

Endast glimtar av Bálgatjiegna. Knappt några toppar idag.

Första biten ner i Noajdevágge var smått besvärlig. Här hamnade jag i ett brant snöfält vid jokkens lilla vattenfall. Precis efter vattenfallet tog jag mig över jokken på hala klippor. Det var mycket vatten så här i snösmältningstider och jag ville ta mig över så tidigt som möjligt.

Noajdevágge var precis så vacker och behaglig att vandra i, som jag läst om. Nu sprack solen fram. Det var ljuvligt. Men var detta allt jag skulle få uppleva i år? Behaglighet..?! 

Osannolik geometri: Noajdevágge måste vara fjällvärldens mest perfekta V-dal. 

Vadet av vattendraget från Lullihavágge var strömt. Det började regna. Jag åt lunch i regnet efter vadet. Sedan klättrade jag uppför den rejält branta jokkravinen till planare mark, och styrde uppåt mot Lullihavágge dit jag förlikat mig med att jag skulle. 

Men precis då kom en vind. Den första vindpust jag känt på hela turen. 

Jag behövde inte överlägga med något vandringssällskap. Tanken behövde inte ens bli klar. Det var bara för benen att börja gå nedåt.

Fortsättning följer här.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2023-11-19 23:13   OBD
I dag träffade jag en bekant som jag gjorde en veckovandring tillsammans med år 2005. Han frågade om jag längtade tillbaka till fjällen och mitt svar blev naturligtvis :"JAA. Men allt har sin tid".
Att läsa din berättelse ökade på längtan tillbaka högst väsentligt.
Ser verkligen fram mot att läsa fortsättningen.
 
Svar 2024-05-09 20:35   Elvah
Jag har märkligt nog missat att svara på alla dessa kommentarer! Det måste ha kommit annat emellan. Tack Bertil! Fortsättningen är äntligen på G.
 
2023-11-20 20:23   HasseQ
Så kul att läsa sådana berättelser, och fina bilder !
 
Svar 2024-05-09 20:36   Elvah
Tack! Nu ska jag äntligen få ut fortsättningen, alldeles strax. :)
 
2023-12-26 11:06   fowwe
Detta var mycket trevligt att läsa, jag har lusläst flera gånger och njutit av fotona. Du har delvis tagit andra vägar än jag, på diverse snöfält samt väster om Luohttojávrre. Men det är samma känsla av Luohttoláhko som jag får av din skildring som när jag gått där själv. En fascinerande plats som jag gärna vill återvända till. Senast jag var där var nog 2017.
 
Svar 2024-05-09 20:38   Elvah
Jag visst är det härligt att återuppleva miljöerna. Jag siktar på att återvända till Luohttoláhko i år i augusti - eller det är ett av två alternativ i alla fall. :)
 
2024-01-16 18:42   Thomas Lummi
Trevlig läsning och mitt första besök till Rapadalen dröjde till 2023, och första gången jag var i Sarek var 1990...så jag har verkligen sparat mig. Jag är inte riktigt klar med min vandringsberättelse från förra årets vandring, men Rapadalen gav mersmak. Jag tror att nästa gång jag ska till Sarek så blir det nog Rapadalen igen.
Det finns några områden, eller i alla fall vägval, som är intressanta. "Höga vägen", "The Dark Side"...underbart tycker jag. Just södra sidan av Rapadalen, eller södra sidan av älven lockar.
Jag får se när det blir av...ja, "Höga vägen" på andra sidan lockar inte så mycket...inte just nu i alla fall. Mer än 30 år sedan jag var till "rovdjurstorget"...känns som om det är dags igen...
 
Svar 2024-05-09 20:40   Elvah
Nu har jag varit på alla tre sidorna av Rapaselet, och det är ju ett beroende. Jag har svårt att känna att en tur i Sarek blir komplett utan ett besök i Rapadalen.
 
Svar 2024-05-09 23:20   Thomas Lummi
Eftersom jag har simmat över en älv, med ryggsäck i släp, så är ett vattendrag inte ett hinder om man vill ta sig över. Vad det betyder för fortsatta vandringar i Rapadalen vet jag inte nu.
Jag fortsätter planeringen för årets vandring/vandringar...vill ha upplevelser...det är målet.
 

Läs mer i bloggen

Lockad av The Dark Side (del 2: turkos är det nya mörka)

Timglaset rann i sin stilla fart, hur mycket jag än skyndade, pressade och stångade mig svettig. Labyrinten av videstammar var kompromisslös. Om Stuolojågåsj skulle vara för svår och regnet skulle fortsätta så här, skulle det mycket väl varken gå att ta sig framåt eller tillbaka. Det här är del 2 om vandringen mot The Dark Side.

“Hur man ska färdas utmed floder, det vet jag nog. Man ska rida långsamt och se floden flyta fram där nere och vattnet glittra och pilträdens grenar dansa i vinden. Man ska inte färdas där med en drake i hälarna.”

Fjällvandring? En begreppsdiskussion

Fjällvandring kan innebära väldigt olika saker och jag kan sakna ett begrepp för den form som jag själv utövar. Att vi associerar väldigt olika saker med fjällvandring blir tydligt ibland i mötet med nya bekantskaper:

Testar lätta skor på fjället

Det gick förstås inte att inte testa trenden med lätta skor på fjället.

Mitt utgångsläge är att jag rör mig utanför stigarna, ofta i blöt och stökig terräng av olika slag, trivs i höga kängor och uppskattar värme. Jag är extremt frusen och särskilt om fötterna, så valet av löparskor föll självfallet på ett par mid, och givetvis gtx.


Fjälledarens tips: Så packar du lätt och når längre

Ibland får man ut mer av naturupplevelser när man tar ut svängarna. Fjälledaren Oskar berättar hur han hittar en större frihetskänsla utomhus.