Bloggar > Elvah Fjällvandrare

Elvah Fjällvandrare

Fjällvandringsplaner, fjällvandringsminnen, fjällvandringsprylar*, fjällvandringsfilosofi. (*garanterat sponsorfritt fjällvandringsnörderi)

Storådörren i vårflod (del 4)

Det är Karl Marx jag alltid tänker på, när jag tänker tillbaka på känslan från vandringen från Gåsen och hem - i uppror mot teorin om vandringskraftens reproduktion. Det här är den sista delen om vårflodsvandringen i Storådörren, fortsättningen på del 1, 2 och 3.

Jag var så färdig med fjället. Jag har sällan trampat så i motvind och aldrig kommit fram. Allt var tålamodsprövande och jobbigt. Mat var vi tvungna att stanna och laga också. Om vi bara kunde skippa hungern, törsten, de trötta fötternas behov av någon minuts vila ibland och bara gå! Komma fram!

Men det fungerar inte så. För att det ska bli gjort är det nödvändigtvis så att fjällvandrarens kropp måste existera, ja rentav underhållas. En liten detalj i kalkylerna som kan vara rätt frustrerande när allt du vill är att vara färdig med skiten. Marx kallade det arbetskraftens reproduktion. Dess behov av olika saker för att kunna producera. Såsom vila, mat eller ett liv. Störiga hinder för den med törst efter snabba resultat eller för den som är trött på att gå omkring på fjället med vatten upp till knäna.

Natten innan Gåsen, i vårflodernas Härjångsdalen, hade vi sovit i vårt dyngblöta ryggåstält från tidigt 90-tal uppfällt på en samling tuvor, alldeles för trötta för att vara kräsna. I valet mellan myr, stormig vidd och skyddad knölbevuxen sänka, och med tanke på tältets bristande förmåga att klara kraftiga vindbyar, föll valet på knölarna. De värsta längs långsidorna gav skydd mot den allt mer tilltagande vinden.

Knölig tältplatsBlött ryggåstält på knölig tältplats.

Yttertält och innertält låg klistrade mot varandra och kondens från regnblöta och genomsvettiga felkombinerade plagg droppade ner på oss.

Jag ska förklara bakgrunden till de genomsvettiga, felkombinerade plaggen.

Det var ungefär i det här läget, när ännu en droppe stänkte honom i pannan den natten, som min käre bror började mjukna något. Inte direkt så att han började bli ödmjuk i sin inställning till "trams" som underställ, ullmaterial och genomtänkta packlistor. Inte så att han erkände sin miss uttryckligen, absolut inte.

Jag minns det ännu glasklart. Det stora. Erkännandet från en som aldrig gör fel. Det kom som en försiktig fråga, på natten, i tältet: "Hur tycker du att jag ska göra, hur ska jag klä mig imorgon?" Djupt smickrad av frågan förklarade jag för femtioelfte gången principen med lager på lager. Och även om han inte skulle erkänna det idag, så visst lyssnade han.

Min familj består av en samling mycket bestämda viljor. Rätt intelligenta om jag får säga det själv, så ofta drar den där envisheten mot någonting bra. Andra gånger självändamålsenligt mot... rätt intressanta diskussioner...

I skolan hade han gjort sig känd för att ha sovit i bivack i jeans och skinnjacka på en friluftsdag, och visserligen hade det gått 10 år sedan dess, men fortfarande var han inte den som behövde hålla på att fjanta med att man måste ha vissa kläder eller gå in sina kängor i tid och sådär. Nu började kläderna drypa både inifrån och utifrån, de tubsocksbeklädda fötterna var under uppluckring och den tunga, konstigt snett packade ryggsäcken som hängde vid knäna började ge skavsår och blåsor under Guns n Roses-T-shirten.

Armhävningar med ryggsäckBärande av stock över huvudBärande av hur tung och sned ryggsäck som helstUppvisning av diverse mandomsprov. Jag har aldrig sett en så konstigt packad ryggsäck hänga vid någons knän. Inte helt fel attityd hos ett vandringssällskap för den som önskar bärhjälp, ska sägas. Både ett och annat slank ner i den där ryggsäcken "bara för att" man minsann inte behöver hålla på med någon gramvåg. 

Det finns en viktig lärdom här. Denne bror är inte bara en av de mest envisa människor jag känner. Han är även den med mest rock n' roll-attityd. En äkta rocker. I uppror mot Karl Marx. Odödlig. Det finns en del att ta till sig av inställningen att "det löser sig". Det för en lite närmare livet.

Men inställningen att "det löser sig" utgör också bakgrunden till varför vi på Gåsen kom att spendera natten i värmen av kaminen, och inte ytterligare en natt i det blöta. Det gick helt enkelt inte längre.

Här skulle man kunna diskutera vidare om det var bra eller dåligt att "det löste sig". Frågan får väl sitt svar beroende på hur pass nödvändigt det är att undvika situationen "det gick helt enkelt inte längre". I det här fallet funkade det ju rätt bra med tanke på att vi passerade fjällstugan, och en folköl fick jag också. Stunden på Gåsen kom att bli en sådan där riktig highlight att tänka tillbaka på med njutning.

Avkoppling ensamma i stugan på en av världens vackraste platser, Gåsen.

En glimt av vinterfjället under vandringen upp mot Gåsen, så här veckan efter midsommar.

Följande dag lämnade vi Gåsen i gryningen, med tandborstarna i munnen för att komma iväg så tidigt som möjligt. Fortfarande osäkra på hur vattendragen framför oss skulle se ut och om vi skulle kunna komma tillbaka till Ljungdalen med den bortspolade bron över Ljungan framför oss. Inte för att vi skulle över just den bron eller ens samma vattendrag, men väl vatten från samma vattendelare, vilket räckte för att väcka nervositeten. Vid det här laget var vår respekt för överflödade vattendrag inte så liten.

I de här trakterna var fjället betydligt torrare och vi kunde konstatera att vi hade helt vanlig vandring framför oss mot Helags. En sådan lyx! Brorsan började till och med prata om att han skulle springa upp på toppen på kvällen. Jodåsåatt...

Men efter Hulke blåste det upp kraftig motvind. Och snart kom även regnet. Snöfälten här var färre men desto jobbigare att gå i med en skare som gav vika. Den sista milen blev fruktansvärt tung i vinden och drog ut på tiden. Vi sa inte många ord till varandra.

Vid Helags åt vi våfflor och kollapsade fullkomligt utmattade på varsin soffa. Jag slumrade i en halvtimme. Sedan tittade vi ut mot regnet som piskade mot fönsterrutorna i halvstormen, konstaterade att tältet hade gjort sitt och vi med. Vi var färdiga med det här. Någon av oss förde på tal att vi skulle kunna sitta i Ljungdalen i torra kläder om bara några timmar. Det var middagstid när vi bestämde oss för att få det överstökat och låta dagens 18 kilometer bli 30.

Vi var definitivt färdiga med det här.

Färdig med fjället med en önskan om att komma fram. Viss kontrast jämfört med fjällvandringshighlighten på Gåsen timmar innan.

Postat 2015-04-10 12:06 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Nya vyer på vinterfjället Placerad på karta

Vasaloppsfanatikerna här i Mora där jag numera bor tittar lite konstigt på mig när jag berättar att jag avser skaffa ett par vallningsfria skidor och stavar med stora trugor. Jag har aldrig varit med om att lyckas få så många individer att se ut som frågetecken samtidigt, som när jag i sociala sammanhang berättat om min syn på skidåkning – turskidåkning alltså.

Men låt oss backa ett steg. I december tog jag ett enormt kliv i mitt liv. Jag flyttade hem till Dalarna efter 20 år på andra håll i världen. Vid sidan om att komma närmare familjen handlar detta mer än allt annat om att flytta närmare naturen. Närmare min plats på jorden: Huset i Ljungdalen. Tänk att kunna åka dit utan att det behöver ta fyra resdagar fram och tillbaka! Det är också en möjlighet att återupptäcka allt vad vintersport heter. Kanske kommer jag att gnälla lite mindre framöver, vem vet. (De som läst några av mina inlägg har hört mig jämra mig över att Skåne är för platt, skogarna söderut för obefintliga, skärgårdarna för befolkade, stigarna för tillrättalagda etc.)


Ensam på fjället. Inga anledningar att klaga på något.

Det är helt nytt för mig att kunna ge mig ut på skidor. Det var minst 20 år sedan jag var i fjällen vintertid. Semestrar och sådant har inte stämt för att åka upp annat än på sommaren.

Som barn åkte hela familjen ut på tur runt Ljungdalen. Vi var fem plus en collie vid namn Charlie som aldrig var så lycklig som när han fick leva ut sin vallhundsinstinkt och försöka hålla ihop flocken på fjället. Vi kunde vara utspridda en halv kilometer över en fjällsluttning med någon gnällig unge som inte ville gå uppför och någon som susade utför på skaren. Charlie sprang runt, runt.

En annan minnesbild från barndomen är av skidturer över någon sjö en solig dag. Viksjön och Öjön kanske. Apelsin till fika.

Så många varma vårvinterminnen att återuppleva. De mer vindpinade minnesbilderna får jag skapa på egen hand nu. Det var aldrig mina föräldrars grej att gå upp på kalfjället om det var minsta lilla dåligt väder. Själv vet jag inget i livet som får mig att känna mig så levande som när vädrets krafter slår emot mig. Tryggt inpackad i lämpliga kläder, utrustad med kunskaper förhoppningsvis. Men väldigt liten mitt i det enorma.

Steg ett har varit att införskaffa ett par skidor och pjäxor. Som vanligt fick jag på grund av mina breda fötter leta länge, söka igenom varenda butik och prova femtioelva märken. Det blev till slut Alpina Alaska, en känga som jag kan rekommendera till alla som liksom jag bär Meindl Dovre Extreme, Crispi Gran Paradiso och liknande som passar Kalle Anka-fötter. Förutom att vara rymlig och ändå sitta som en smäck med bra hälgrepp känns den rejäl och den är rätt styv. Himla snygg också! Den är inte riktigt lika bred framtill som nämnda vandringskängor men funkar.

Steg två blir att bekanta mig med allt detta vintersportande ett tag innan jag ger mig ut på turer likt de jag gör sommartid – vilket förstås är målet.

Men det krävs inga stora äventyr för att imponera på mig nu. Jag är som ett lyckligt barn inför det här stora, vita, vackra. Väldigt hemma på många plan.

Så gott som moln- och snöfallsfri vinterkväll på Flatruet. Vy mot Helags i solnedgången.

Postat 2015-03-08 22:59 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

 

Logga in

Tips!