Bloggar > Elvah Fjällvandrare

Elvah Fjällvandrare

Fjällvandringsplaner, fjällvandringsminnen, fjällvandringsprylar*, fjällvandringsfilosofi. (*garanterat sponsorfritt fjällvandringsnörderi)

Vildmarkskänsla nära Ljungdalen

Test av 50-kronorstält på kalfjäll, upptäckten av fjällområde med vildmarkskänsla inom dagstursavstånd från Ljungdalen och gravid i vecka 18. Det var inte jag som testade tältet - jag hade fullt upp med att vara andfådd och äta bananer. 

Under den solotur i vecka 12 som jag skrev om nyligen, hade graviditeten inte gjort sig nämnvärt påmind. Visst, jag kände av trötthet och kunde bara äta nudlar, men med ett kravlöst förhållningssätt tog jag dagen och vandringen som den kom. 

Nu i vecka 18 däremot! Jag var så fruktansvärt andfådd! Det var som att jag drog mer bensin. Jag behövde regelbundet och förebyggande fylla på förråden under fysisk aktivitet. Det kunde innebära att jag åt en banan omedelbart före en ansträngning (såsom en uppförspassage) och fick fylla på med en till banan direkt efter för att återfå energi. Vatten förtärdes oavbrutet. Stanna behövde jag göra väldigt ofta. Flåset räckte inte till.

Längtan att komma ut på fjället med tältet var stark. Men av olika anledningar var det skönt att inte dra iväg för långt. Nära tillbaks, men gärna med lite vildmarkskänsla ändå. Turen fick inte heller innefatta för branta uppförsbackar. På så vis kom det sig att även min andra gravidvandring ledde till upptäckten av ett nytt hörn av fjällen.

Husvålen runt med övernattning 

Med mig i Ljungdalen fanns min far och min bror Fredrik. Jag spenderade dagarna i stugan och läste medan pappa rostbehandlade ett uthustak och Fredrik jobbade på sin matteforskning. Vi gick till Kesubon och åt våfflor. Promenderade upp på Södra Ljungdalsberget. Vi pratade om hur det skulle bli att komma hit nästa år med en liten bebis...

Valet av rutt för tältturen gjordes alltså utifrån kriterierna lättvandrat-vildmarkskänsla-närhet. En annan angenäm ”kompromiss” fick bli att denna gång vandra i sällskap, och Fredrik följde gärna med! 

Vi tog stigen mot Husvålstugan och vek sedan av för att runda Husvålen på dess baksida. Ledlöst, i ett mindre besökt fjällområde och i mobilskugga. Perfekt!

På väg upp mot Husvålen.

Fjället som skymtar där borta är Helags. Men denna gång går vi åt motsatt håll.

Vyer på Husvålens baksida.

Lättvandrat, men tillräckligt flåsigt för en gravid. Utsikt mot Falkvåltjärnarna. 

Framåt kvällen bar Fredrik både min och sin packning den sista biten. Jag blev helt enkelt väldigt mycket mer andfådd än normalt. Det var ett bra val att inte ge mig ut själv!

Tältplats hittades nedan Tjaaksendurrie, dörr vid Dunsjöfjällets sydöstra sida. Denna är fylld av någon form av moränkullar... Någon geologikunnig får gärna fylla i en kommentar med det korrekta namnet på dessa formationer. De är ju väldigt vanliga, finns t ex nedan Ekorrdörrens östsluttning. Men vad kallas de?!

Tjaaksendurrie: Vad kallas formationerna?

Fladdrande i natten

Det var här, denna disiga augustinatt bakom Husvålen, nedan Dunsjöfjällens sydöstligare toppar och med utsikt över Falkvåltjärnarna, som jag kände det lilla fladdret inne i magen för allra första gången. Alldeles lätt, som om någon försiktigt strök med ett finger på insidan, eller som en fjärils vingslag.

Vy mot Tjakkse, de sydöstliga delarna av Dunsjöfjället.

Vad som fladdrade betydligt kraftigare den natten var Fredriks tältduk. Han hade insisterat på att testa ett budgettält, Campx eller något hette det om jag inte minns fel, inhandlat på rea för 50 spänn. Och visst, är det någon gång man ska ägna sig åt vansinnesexperiment, så är det väl just vid tryggare turer som denna...

Att försöka sätta upp tältet i bara lätt vind visade sig vara omöjligt. Men inte på grund av tältets konstruktion som sådan, utan för att de runda tältpinnarna av typen campingpinne, helt enkelt blåste upp ur marken.

Vare sig ”stormlinor” eller golvpinnar ville sitta kvar. Det blev till att sätta fast tältpinnarna med sten.

På morgonen var jag tämligen överraskad över att finna samtliga linor förutom de vid dörröppningen som vinden legat på emot som värst, fortfarande förankrade.

Tältet stod någorlunda där det skulle. Det var bara smått deformerat. Yttertältet låg klistrat mot innertältet.

Jag ropade efter brodern, och jodå, han var där och hade sovit förvånansvärt bra under rådande omständigheter men mindre bra än vad man skulle kunna göra om omständigheterna var bättre.

Vi rekommenderar inte det här tältet...

Pricka rätt med kompass

Nästa morgon gick turen hemåt igen via Norra Ljungdalsberget. Strax ovanför vår tältplats låg ett par vackra småsjöar i terrass. En dimma kröp in och gjorde så att augustifärgerna kom allt mer till sin rätt.

Från uppkomst till krönet mellan Övre Lillvålen och Dunsjöfjällstoppen blev det en knapp kilometers vandring i dimma/moln, där landskapet var flackt eller lätt nedåtlöpande, och inte erbjöd några riktmärken.

Nog är det ett krav för att röra sig i ledlöst landskap att man kan orientera med karta och kompass även i avsaknad av visuella riktmärken, så kanske är det inte så stort som jag vill påskina: Men jag kan inte låta bli att känna mig lite som Lars Monsen på villovägar, och vinnarskalle som jag är jublar jag högt när jag nästan prickar målet perfekt!

På bilden dokumenteras framkomst till början av det vattendrag som jag siktade mot med kompassen.

Som ni kan se på bilden är jag 10 meter för långt åt höger. Det hade förvisso kunnat bli fatala 10 metrar ifall dimman legat lika tät nere vid vattendraget som den gjorde uppe på krönet. Men nu befann jag mig inte mitt ute i Kuusamo utan på vår bakgård. Och snart skingrade sig dimman över den välbekanta vyn över myrarna på Norra Ljungdalsbergets baksida.

Tråkig stig med klassiskt inslag

Vägvalet ner blev den tråkigaste sträcka jag vet i Ljungdalsfjällen. Den längs leden från Dunsjöskrevan.

Upptill är stigen vacker. I övre delarna av barrskogen står en gammeltall som är klassisk som utflyktsmål i min familj. 

Men de sista kilometrarna nere i granskogen utgörs av upptrampad myrmark. Man går i den gyttjiga återstoden av ett skoterspår. Usch.

Vilket ovärdigt avslut på en fin tur.

Postat 2017-10-28 19:33 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Jörnkängor, punkt.

16,8 procent skulle väl kunna vara en rimlig siffra för att beskriva kängornas betydelse vid vandring. Siffran fick jag fram genom att räkna antalet foruminlägg jag gjort på temat kängor och relaterat. 44 av 262, för att vara mer precis.

Hemma hos mig:

-Kom och kolla, vad tror du om det här?

-‎Vad är det? undrar sambon intresserat.

-‎Jo, alltså jag såg en bild på den där Skywalksulan och...

-‎Neeej!

Det intresserade i hans uppsyn är förbytt mot fasa.

Eller:

-Lyssna, jag har en fundering..., säger jag.

-‎Absolut, vänta, jag ska bara lägga ifrån mig disktrasan så kommer jag... Vad var det?

-‎Jo, jag tänkte om man trär kängsnöret inverterat i avsaknad av låshake...

-‎NEEEJ!! Snälla skjut mig nu!

Sådär kunde det låta.

Det var innan jag fick hem, testade inomhus och senare la en heldag på att blöta, fetta och gå in de nya Jörnkängorna.

Nu är det verkligen INGENTING annat! 

Men snälla Utsidan-folk, varför har ni inte berättat för mig att skalkängor är så här bra!

Här har man gått i sina tunga, styva, vadderade kängor och trott att de var bekvämast och mest funktionella, och ingen har bestämt argumenterat att Jörnkängor sitter som gjutna, är lätta som gympaskor, har foträt passform och att det enkla lagret läder åtsnörat känns som en strumpa, som ger en perfekt kombination av stöd och rörlighet för vristen!

Alla bara hyllar gore-tex hela tiden!

(ironi)

Gore-texens varande eller icke-varande bryr jag mig personligen inte så mycket om. Jag lider inte av varma kängor, så andningsförmågan är inget jag lägger vikt vid. Jag vaxar dem och håller dem vattentäta och hamnar således inte i det ofta argumenterade 'när gore-texen börjar läcka efter något år är det bara att slänga dem'.

Nej, gore-tex är väl bra på många sätt. Det är uppbyggnaden av dessa pjäxor som plötsligt blir obegriplig. Jag kan mycket väl tänka mig en tunnare känga med gore-tex, till situationer där membranet fyller sin funktion. Motsättningen står väl, när fördelarna och nackdelarna dryftas, ofta inte mellan gore-tex och skal, utan mellan 2/3/4/5-lagers och skal.

Inte perfekta...?

Jag har fortfarande ett par frågetecken som endast långvandringar kommer kunna ge svar på. Den mjuka Vibramsulan: Räcker stödet? Exakt hur halt blir det? Ska jag köpa ett par svarta kängor också? 

Är det på grund av den mjuka sulan som kängorna böjer sig fullständigt i tåvecken, så att cellgummit trycks ner både hårt, platt och kallt mot tåleden? Ska det vara så? Hur blir det när man går långt?

Jämförelsevis har mina halvhårdsulade Meindl Dovre Extreme börjat böja sig i tåleden först efter flera år, och ovandelen är så pass hårt uppbyggd att den trots allt inte böjer sig och krossar tårna.

Mina hårdsulade Crispi Gran Paradiso böjer sig överhuvudtaget inte, vilket är en skön avlastning med tung packning.

Men överlag, låt mig vara tydlig med det: Det är så här det ska kännas att snöra på sig ett par kängor!

...Men så gott som perfekta

Den rejäla uppenbarelsen kom efter att jag hade haft kängorna blötlagda i ljummet vatten och trodde att det skulle bli en kall och obehaglig promenad. Men det var när jag verkligen kunde dra åt det fuktiga skinnet om vristen som det kändes just så: Ett andra skinn. Och fuktigheten, den märkte jag inte ens av.

Nu ska ju de infettade och vaxade kängorna inte bli blöta. Oavsett känner jag inte den minsta oro för om de ändå skulle bli det.

Så varför all denna tvekan och oändliga foruminlägg?

Lundhagskängor sitter inte optimalt på mina fötter. Jag har provgått och provgått i butiker sedan flera år. Önskat att det skulle gå. Vid något tillfälle, med optilästade Vandra och Mira II, har jag känt att jo-men-kanske-ändå, men den självklara känslan av helt rätt har inte infunnit sig. Mira stel. Vandra så vid runt ankeln att sidorna gått ihop när jag försökt snöra åt. Och så är de ju alla så fruktansvärt smala i tåboxen! Jag har faktiskt väldigt svårt att förstå varför Lundhags ännu inte utvecklat en modell för vanliga Eccofötter. Så ovanliga kan vi inte vara.

Jörnkängor å andra sidan, går det inte att prova innan köp. Tänk om även de skulle kännas lika nej-men-kanske-inte-ändå som Lundhagskängorna. Möjligt alternativ skulle vara att måttbeställa bredare Lundhagskängor, men då behöver man veta vad man vill ha redan innan man någonsin använt skalkängor.

Därav mina 16,8 procent.

Sedan är förstås kängor väldigt kul prylar, värda att skriva om.

Inte för att jag betraktar mig som kängfetischist. (Snarare prylfetischist i all bemärkelse i så fall!)

Men efter det senaste inköpet så vette tusan.

Tur jag har dottern att snacka kängor med.

Postat 2017-10-07 15:18 | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera