Bloggar > Elvah Fjällvandrare

Elvah Fjällvandrare

Fjällvandringsplaner, fjällvandringsminnen, fjällvandringsprylar* (*garanterat sponsorfritt fjällvandringsnörderi)

Femundsmarka med gott om tid Placerad på karta

Inför varje fjällvandring brukar det vara något nytt som ska testas. En pryl, ett förfarande. Graden av förväntan och förberedelser kan variera. Att t ex fjällvandra gravid är något mer spännande än låt oss säga en Esbit titansked. Jag vill till och med påstå att det är mer spännande än mitt knallgula Thermarest 40th Anniversary Limited Edition med originallogotypen från 1972. Även om det den låga vikten till trots har ett R-värde på 4.8, är tjockare än alla jämförbara modeller OCH är tyst om man rör sig! 

Två rejälare fjällturer blev det under graviditet för ett par år sedan, d v s turer med tält och packning. En tur i vecka 12 som jag ska skriva om nu, och en betydligt mer andfådd tur i vecka 18 som kommer i nästa inlägg.

Folktomt fjäll nära hem

Alla som har varit gravida vet vad det innebär att passera den magiska gränsen 12 veckor. Då kan man andas ut. Och jag var i princip där. Ett uns av oro fanns – om det skulle skita sig skulle jag vara ensam mitt ute på fjället. Men jag fann faktiskt ro i just den tanken.

Femundsmarka kändes som ett bra val, även om jag aldrig varit där tidigare. Bara 2,5 timmars bilresa från Mora, förbi Grövelsjön och in över norska gränsen där fjällen med ens skjuter upp som ”riktiga” fjäll, till skillnad från de mjuka kullarna i norra Dalarna. 

Det bästa med Femundsmarka är i mitt tycke avsaknaden av människor. Jag mötte endast ett sällskap på tre dagar i juli månad. Det trots att turen till hälften gick längs leder, fina sådana.

Valdalen-Salsfjellet-Elgåhogna

Det nyupptäckta fjällområdet levererade verkligen. Utgångspunkt parkering på kalfjäll två mil in i Norge. Bara det, att slippa harva sig upp genom björkskog!

    

Parkeringen efter Valdalen gård, ända uppe vid trädgränsen.

Min tredagarsvandring gick först upp vid Rundhøgda och vidare in mellan de fyra topparna kring Digerhogna. Därefter bjöds det på underbar milsvidd utsikt över dalafjällen vid fikapaus på ett riktigt guldkorn till fikaplats, där jag stannade och vilade ett bra tag.

Vandring upp för Rundhøgdas sluttning. Utsikt mot Sølen.


Till denna fikaplats med utsikt över dalafjällen återvänder jag gärna. Fin tältplats också, om man inte bryr sig om solnedgång. 62° 7'3.48"N  12°11'38.75"O.

På eftermiddagen vandring väster om och längs med Salsfjellet. Natten spenderades vid den norra toppens fot, vilken jag på morgonen kilade upp på utan packning. Härifrån utsikt över Femundsmarka nationalpark såväl som Grövelsjöområdet och en bit åt Rogenhållet till, för att inte säga halva Dalarna i allt ljusblåare kurvor mot horisonten.

Området är lättvandrat även utanför led. Möjligen är vadet längs leden vid Grøvelåa något besvärligare än ”bara gå över” – det krävdes kängavtagning och jag var glad att stavarna åkt med.

Lättvandrat utanför led, här längs Salsfjellets västsida. Utsikt mot nordväst.

          

Vyer från Salsfjellets topp.

Grøvelåa krävde kängavtagning.

Slutligen gick turen vidare mot Elgåhogna och en ytterligare övernattning gjordes längs leden på tillbakavägen. Det hade gått utmärkt att avklara detta som en tvådagarsvandring men jag föredrog ett betydligt mer avslappnat upplägg.

Jag minns denna vandring som skön. Att vandra ensam innebär ju alltid att få gå in i den egna bubblan och i all bemärkelse bara rå om sig själv. Jag njöt extra mycket av att ha det utrymmet. Jag pausade precis när jag ville, hur ofta jag ville och hur länge jag ville. Och det blev ofta. Det var ett helt annat sätt att fjällvandra på än vad jag gjort innan. Kravlöst är ordet.

Regn och dis förstärkte känslan av lugn.

Förbereda inför det ovissa

Det är många gravida som söker efter tips när de planerar inför en fjällvandring. Men bara ett är säkert, det är olika för alla.

Att fjällvandra gravid var i mångt och mycket ett experiment. Jag hade ingen aning om hur kroppen skulle svara eller vad jag skulle förvänta mig. Det var inte det lättaste att förbereda. Ner i packningen åkte således det mesta. Och tur var väl det.

Minnesflashback från kväll 1: Den kväljande tanken på frystorkad chili con carne. Det går bara inte. Till och med den kära parmesanosten, den tunga, färska frukten och godiset blir liggande i ryggsäcken. Jag äter nudlar.

Jag har ingen aning om hur nudlarna hamnade i packningen, jag har aldrig packat nudlar innan, kommer aldrig göra det igen. Men då gjorde jag det av okänd anledning så det räckte som huvudsaklig föda i tre dagar.

Vatten och nudlar. Jag sa ju att det skulle bli spännande!

Med all mat som kånkats med i förebyggande syfte blev det uppåt 15 kilos packning. Det hade jag inte fixat bära några veckor senare. Nästa gång såg jag därför till att ha vandringssällskap, som utöver att hjälpa mig med en del av packningen även stod för underhållningen när han stresstestade ett 50-kronorstält på kalfjäll.

Nästa inlägg kommer snart...

 

Postat 2017-09-15 14:55 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Varelser från Hell: "Skräcken i Roltdalen" Placerad på karta

Det var något med skogen den här kvällen. Något annorlunda. Det borde inte vara skymning så här tidigt. Jag borde ha förstått.

Jag borde ha skyndat därifrån medan jag kunde.

"Kom in!" flinade hon. "Kom in i stugan, hehehe..." Åskan mullrade allt närmare nu, överljöd hennes skratt. Och i en kraftig blixt som fick hela skogen att lysa upp, såg jag hennes tänder.

Det var sedan det hände.

...

Nu ska jag berätta om vandringsdag nummer två, på årets tur från Trondheim till Ljungdalen.

Om etappen mellan Stråsjøen och Schulzhytta, genom Skarvan och Roltdalens nationalpark. 

Men det jag ska skriva om är inte för räddhågsna. De fruktansvärda minnena hemsöker mig ännu. Det är knappt att jag vågar fatta pennan...

...

Cikadorna

Det hade varit en lugn och behaglig första morgon, ensam i det vilda. Solen väckte mig 06.30, frukost fick jag på en liten klipphäll vid en porlande bäck.

Nedanför porlet fanns ett perfekt tvättställe där vattnet stod glasklart över en stenhäll.

Mitt nyväckta fjällvandrings-Jag betraktade mig i vattenytan. "Nu är det bara vi", sa det.

Bilden krusade sig över vattenytan. Ömsom otydlig, ömsom klar. Inget svar.

Det var detta jag längtat efter. Utsövd, levande, närvarande skulle jag bege mig uppåt, närmre fjällvärlden och till urskogen i naturreservatet.

Frukost i morgonsolen.

Temperaturen rörde sig sedan gårdagen kring 30 grader i skuggan. En och annan obetydlig vindfläkt smekte förbi någon gång mitt på dagen. Annars var det som att de flesta bomullsmoln medvetet ville undvika min väg. De låg blickstilla, väntande bredvid den gassande solen.

Vandringen längs bilväg upp mot Stråsjøen från Selbu dagen innan hade gått för lågt för att kunna ta dricksvatten i vattendrag och dagsransonen fick bäras, vilket resulterat i en packning på 21 kilo i värmen längs den smultronkantade, solstekta grusvägen. När jag blundade kunde jag nästan hörda ljudet av cikador... Den nyfunna kraften inifrån skulle definitivt komma till användning, men ännu anade jag inte i vilken utsträckning.

Idag befann jag mig 500 meter över havet och närmade mig kalfjället. Så jag gjorde under förmiddagen ett försök att, frånsett en halvliter vätskeersättning, inte bära vatten.

Det var en dålig idé.

Fram till bron över Øyelva var samtliga bäckar snustorra.

Jag hade inte annat val än att vid lunch fylla petflasksamlingen vid älven. Och packningen närmade sig på nytt smärtgränsen.

Att det kunde bli så mycket värre var svårt att föreställa sig.

Då visste jag ännu inte att jag inte skulle förbli ensam. Det var ännu inget konstigt att molnen låg så stilla, bara tröttsamt. Och skogarna tycktes fortfarande alldeles vanliga.

Så fel jag hade.

Tung packning. Skarvan bakom mig. Stillaliggande moln.

...

Känningen

Jag fick en känning. Det var eftermiddag. Jag var uppe på kalfjället nu. Skarvans fjäll låg bakom mig i ryggen. Framåt syntes Fongen och vid dess fot ruvade Roltdalen.

Det var någonting annorlunda med Roltdalens skogslandskap. Någonting som fångade min uppmärksamhet.

Den här urskogen saknade nästan helt björkar.

Där barrskogen i gränsen mellan skog och kalfjäll vanligen övergår i fjällbjörkskog, stod här bara allt glesare barrskog.

Mystiskt... Vackert... Rofyllt... Förföriskt...

Sakta kände jag hur jag drogs ner mot skogen, hur den kallade på mig. 

Jag försökte väcka mig själv: "Det är bara lite annorlunda vegetation! Roltdalens urskog är unik, det är inget konstigt..."

Förtrollningen släppte.

Men snart var jag tvungen att stanna upp och la pannan i veck igen, ty på nytt nåddes jag av en förnimmelse, och den här gången var det verkligen befogat. Jag var nere i skogen nu.

Varför låg Schulzhytta så djupt i den täta urskogen framför mig, allra längst nere i botten av Roltdalen? 

Det var varmt, kvavt och vindstilla. Jag borde inte vara här nere, när det är varmt ska man vandra på fjället!

Någonting var väldigt fel. 

Det verkade finnas ett mönster, jag hade sett flera norska hytter ligga nere i den vindstilla skogen bland myggen.

Skulle jag förstå placeringen av hytterna som ett Norgeskämt? Eller snarare... som någonting ont... och orosbådande? De svenska fjällstationer jag besökt låg alla någorlunda högt, där vinden når fram och...

      (där någon kan höra dig skrika)

Det var då jag hörde ljudet. Ett dovt brumljud, ett morrande. Ett knak precis bakom mig mellan träden. Jag vände mig snabbt, paniken fick mig att kippa efter andan vid insikten att nu händer det faktiskt, jag möter en björn!

Skogen runt om mig tycktes ändra skepnad, en surrealistisk värld tog vid, det var någonting med ljuset som inte var som det skulle. En stor fågel lyfte kraxande mellan grantopparna, jagad av något.

På en sekund, lång som en evighet, såg jag ingenting i skogen.

Sedan hörde jag brummandet igen. För stort för att vara en björn. Vad var det för varelse som närmade sig som kunde morra så?

Det var åskan, förstod jag och andades ut. En bra bit bort, men på ingång.

Utmattad efter adrenalinpåslaget sjönk jag ihop på en tuva. Var det värmen och ansträngningen som spelade spratt med mig?

Under eftermiddagen hade jag blivit allt mer övertygad om att jag inte borde tillbringa natten nere i Roltdalens barrskog. Norgeskämt eller ej, onda aningar eller ej, det var för varmt och för vindstilla. Och nu svepte skymningen in, klockan närmade sig åtta och här satt jag, hungrig bland träden.

Även om middagen sedan länge var undandukad på Schulzhytta, så kunde det vara värt ett försök att gå dit. Kanske stanna under tak medan åskvädret drog förbi.

Det var något med skogen den här kvällen. Något annorlunda. Det borde inte vara skymning så här tidigt. Jag borde ha förstått.

Jag borde ha skyndat därifrån medan jag kunde.

"Kom in!" flinade hon. "Kom in i stugan, hehehe..." Åskan mullrade allt närmare nu, överljöd hennes skratt. Och i en kraftig blixt som fick hela skogen att lysa upp, såg jag hennes tänder.

Det var sedan det hände.

...

Händelsen

Plötsligt fann jag mig själv, intet ont anande, vid dukat bord och väntade på att bli serverad trerättersmiddag. Hon skulle ordna mat till den sena gästen, inga problem. I rummet bredvid satt tre-fyra sällskap norrmän. De hade ätit middag här tidigare, drack nu kaffe och verkade tillfreds.

Jag åt av ett fantastiskt gott bröd. Men så var det smöret, som stått framme i värmen på tok för länge...

      (något är inte som det ska)

Sedan kom förrätten.

Det var sparrissoppa. Med klumpar i...

      (det är redningsklumpar)

            (redrum)

Mättnadskänslan från att ha ätit alldeles för mycket av brödet i kombination med den kvävande värmen inne i stugan och synen av varmrätten, gav kväljningar.

Det var kalla, geléomhöljda skivor kokt skinka, mimosasallad-liknande potatissallad blandad med burkpersikor och fruktcoctailmix i spad, smaklös stekpotatis indränkt i gigantiska smörflottbubblor...

      (redrum redrum redrum)

Nu var hon inne i rummet igen. "Du ska väl stanna en stund och dricka kaffe och umgås med de andra?" bjöd hon in och ställde fram en alldeles för söt rabarberkräm med kvalmigt citronmousse serverat med det på nytänkande restauranger för tio år sedan obligatoriska timjanbladet.

Jag greps av en stark intuition att jag måste upp ovan trädgränsen innan solnedgången. Något var på väg att hända. Något socialt. Umgås var det sista jag kommit hit för att göra. Jag måste ha luft.

Plötsligt mindes jag.

Något var verkligen inte som det skulle.

En minnesbild blixtrade förbi från gårdagen. Nu förstod jag hur det hängde ihop. Jag hade gått genom en tunnel.

Till Hell.

      (Here's Johnny!)

OMG, jag måste ta mig härifrån!

Från flygplatsen i Trondheim/Værnes: tunneln till Hell (vid S-Hell).

...

Slutet

Klockan var 23 när jag slog upp tältet ovan trädgränsen, nära Svenskmoknippen. Åskovädret hade dragit vidare. Himlen bjöd på en fantastisk solnedgång. En svag fläkt svepte faktiskt förbi.

Nedanför låg Schulzhytta.

Skogen var alldeles svart.

Och än idag vet ingen vad som hade hänt om jag stannat på Schulzhytta efter mörkrets inbrott...

- The End -

_________________________________________________________

Mer läsning från denna tur:

Mitt Falkfangervola

Postat 2014-09-06 20:37 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Mitt Falkfangervola Placerad på karta

Jag hade känt mig jagad av sociala, stugtursekiperade, snabbfotade norrmän, blivit närd med den mest jämmerliga trerättersmiddag på hytta varifrån jag sent på kvällen och kippande efter luft flytt till fjälls.

Falkfangervola uppenbarade sig som en befrielse på den fjärde dagen. På andra sidan hägnet, i det fria.

Falkfangervolas kontur bortom renstängslet.

Det är något med platåfjäll. Jag är inte så mycket för branter, att nå till toppen och lämna den, att komma fram dit och gå tillbaka hit. Min inre synbild av den perfekta fjällvandringen är ett långsamt framåtskridande. Tiden får gärna stanna innan jag når fram. Jag vill vara där, vara kvar, jag vill att det aldrig ska ta slut. Jag känner sorg när det är över.

Falkfangervola varade länge, kanske än. 

Det började redan en ruggig vinterkväll i skenet av stearinljus, ett glas Mont-Redon Réserve, kartor utspridda på golvet. Planen var att gå genom myggmarkerna i Stråsjøens naturreservat och Skarvan-Roltdalens nationalpark i juli.

Det var inte för de små kräken som jag i ett skede dock var nära att avblåsa idén att ta mig till stugan i Ljungdalen från Malmö genom att flyga till Trondheim. Snarare var det för att etappen från nationalparken mot Sverige - vägen mellan Ramsjøen och Storerikvollen - såg fruktansvärt tråkig ut på kartan. Vem vill korsa två bilvägar på samma dag, på fjället?

Sedan fick jag syn på Falkfangervola.

Bara namnet!

Fantasin sprang iväg. Här fångade renskötarflickan Siri sin tama falk Niila. Hon släppte den såklart fri, men den återkom alltid till henne när hon kallade och gav henne magisk styrka i de mest äventyrliga sammanhang. Titeln skulle vara i stil med "Sagan om Buolla. Den sanna historien om en renskötarpojke, hans tamhärk Buolla och hunden Jojo" (den existerar!), men snäppet mer fantasyinfluerad. Eller: Här fångades för första gången en falk på bild. Här fångades en falk i forskningssyfte. Två något mindre poetiska berättelser.

Jag lekte med namnet Falkfangervola med norsk accent. Sa Ramsjøen med sj-ljudet långt fram i munnen. Rådfrågade google translate och diskuterade med mitt nyupptäckta norska alter ego om jeg ønsker å gå ned till Storsanka i Sankådalen eller om jeg bør gå mot Finnkoihøgda og deretter vandre over Falkfangervola.

Det lät så mycket mer... på tur.

Snart stod det klart att om denna fjälltur nu prompt måste ha ett mål, förutom Ljungdalen då, så skulle det vara att vandra över Falkfangervola.

Den flacka, karaktäristiskt platta och tandade konturen dök upp för första gången strax efter Ettfjällets utlöpa på stigen från Ramsjøhytta mot Finnkoisjøen. Mer utsikt skulle det bli. De här dagarna blev de vidsträckta panoramornas. Och jag mötte inte en människa.

Första ögonkastet: kärlek!

Vyer på vägen: Sylarna och Finnkoisjøen.

Sedan gårdagen hade jag haft utsikt mot hemmafjäll som Sylarna långt borta, både igår och ikväll tillhåll för åskmoln och muller vid klockslaget 18. Det hade varit 30 grader och vindstilla i tre dagar, lite åska skulle behövas även här, men den fick gärna låta bli att komma nära mig. Jag begav mig upp en bit mot Gilså gruve, rundade björkskogen och renstängslet och vandrade i den lätta terrängen mot mitt perfekta fjäll.

 

 Mot Falkfangervola på stigen mot Gilså gruve

Tältplats fann jag vid sydvästra foten av Falkfangervolas topp. Att gå upp på platåfjället med åskhotet runt knuten bidrog till extra spänning, inte helt trevlig sådan. Enligt min ursprungliga plan skulle jag ha passerat norr om topparna. Det kändes dock tryggare att befinna mig på samma fjällsida som Sylarna och deras åskväder. Som för att ha kontroll. Som om det vore möjligt.

 Tältplats med åskkoll?

Men här uppe fanns bara jag, en horisontlinje med två skårade bucklor: Falkfangervola och Østre Falkfangervola. Och långt borta i det flacka till höger, två utspridda små, små, vänliga knölar. De skulle vara mina riktmärken kommande morgon. De åskhärjade fjällen var gömda och glömda bakom det platta och en känsla av ro infann sig. 

 En av de små vänliga knölarna skymtas till höger om toppen.

Falkfangervola, jag och min skugga: Hej!

Från nedan horisontlinjen sköt bestämda moln upp likt utslungad rök, bakom Sankåkleppen. Härifrån sett, Norges Ayers Rock! Åt andra hållet utsikt mot Fongen, bakom Finnkoisjøen.

Ayers Rock?

 Finnkoisjøen och Fongen.

Följande morgon skulle jag vandra kilometer efter kilometer i skön, oändlig, grön utförslöpa, med utsikt över Snasahögarna, Blåhammaren, Sylarna och allt ljusblåare böljor.

All tid i världen. Grön utförslöpa framför mig. Den perfekta vandringen?

Tillbaka till nuet. Falkfangervola. 

Jag sov som ett barn. Bokstavligen på dunbädd (gick ju inte att sova i den). Bredvid mig en bäck som porlade lätt. Under turen hade jag funnit uttorkade vattendrag, fått koka dricksvatten två gånger, bära vatten. Den här natten ingen törst. En mygga surrade envist utanpå myggnätet. De var fler än en, därav nätet. I yttertältet blommade små nätta smörbollar som jag upptäckte först efter uppsättning. Packningen fick såklart stuvas runt smörbollarna, in- och utgång krävde viss akrobatik, även för myggens skull. Temperaturen lagom ljum.

Smörbollsblomning pågår!

Det var jag, min skugga, min mygga, mina vänner smörbollarna och de vänliga knölarna. Solnedgången den vackraste. Mitt hem, på Falkfangervola. 

Det är här som jag väljer att stanna tiden. Den här punkten. Det här är jag.

Jag fångar falken.

Nästa natt från Fiskåhøgdas sluttning gick solen ner över Falkfangervolas taggiga siluett, vilket jag inte hade förutsett. Det var perfekt. En överraskning tillägnad bara mig. Kanske av Siri och Niila. 

En sista solnedgång över Falkfangervola, vy från Fiskåhøgda.

_________________________________________________________

Mer om norsk kulinarisk egenart, natur och fjällvandringspraxis vid senare tillfälle.

_________________________________________________________

Mer läsning från denna tur:

Varelser från Hell: "Skräcken i Roltdalen"

Postat 2014-08-22 23:08 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera