Solo, bortom lederna och långt från folk. Fjällvandringsplaner, fjällvandringsminnen, fjällvandringsprylar*
(*garanterat sponsorfritt fjällvandringsnörderi)

Solo, bortom lederna och långt från folk. Fjällräv och retorikvetare som efter 20 år på fina men inte så naturrika platser såsom Rom och Malmö hittat hem till Dalarna. Mest bekant med fjällområdet kring Ljungdalen, där familjen haft stuga sedan barndomen. Sarek upptäcktes som vuxen och särskilt Rapadalen har lockat under flera vandringar.

Användarnamn: Elvah

Intressen: Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Paddling, Foto, Utförsåkning, Träning, foto, matlagning, RPG-spel, musik.

Mer på profilsidan


Fjällvandring? En begreppsdiskussion

Fjällvandring kan innebära väldigt olika saker och jag kan sakna ett begrepp för den form som jag själv utövar. Att vi associerar väldigt olika saker med fjällvandring blir tydligt ibland i mötet med nya bekantskaper:

"Jaha, du gillar fjällvandring? Då tycker jag du ska gå INKALEDEN! Det var så bra, paketresa med all mat, övernattningar..." 

Eller:

"Jag tycker verkligen du borde gå DALKARSLEDEN! Det har jag gjort och man fick ju gå tillsammans med så trevliga personer på så fina vägar!" 

Eller:

"Du borde åka VASALOPPET!" (???!!!)

Eller, och nu närmar vi oss i alla fall fjällen:

"Du borde verkligen vandra Padjelantaleden. Så vackert."

Ja vad är det för fel med att vandra Padjelantaleden om man älskar fjällvandring, undrar ni kanske?! Men för mig missar det målet.

Min fjällvandringsupplevelse handlar om:

  • Ta mig fram i olika sorters terräng.
  • Klurig orientering.
  • Möta olika väder.
  • Hantera besvärliga hinder.
  • Annan problemlösning, typ Mac Gyver.
  • Zona in, vara i mig själv.
  • Ensamvandring främst, men inte nödvändigtvis.
  • Upptäcka nya vyer, helst nytt bakom varje krön.
  • Återuppleva platser under nya omständigheter.
  • Uppleva fjällvärldens variation och föränderlighet.
  • Upptäcka nya känslor och hantera oväntade situationer.
  • Naturupplevelser, flora, fauna.
  • Fotografera.
  • Det enkla livet, klara sig med det lilla.


Men det handlar också om ett intresse 365 dagar om året:

  • Planera, diskutera och läsa på om nya trakter, hinder och svårigheter.
  • Ge mig på något lite läskigt som jag i början inte vet om jag klarar.
  • Optimera utrustningen, prylintresse, kreativa lösningar.
  • Skriva, titta på foton, läsa och uppleva mina egna och andras fjällvandringsminnen.
  • Inspireras av andra.
  • I bästa fall kan intresset motivera mig att slita i gymmet också, vilket förbättrar slutupplevelsen avsevärt.
  • Vardagsfriluftsliv hemma - men det är tyvärr inte alls samma sak som fjällen för mig. Jag har gett mig på en och annan pseudofjällvandring (läs mer här), och det leder alltid till besvikelse. 
  • ...Så man kan väl konstatera att delar av de 365 dagarna präglas av någon grad av frustration över att inte fjällvandra.

Vad fjällvandring INTE innebär för mig är:

  • Vandring. Att gå. Inte FRÄMST i alla fall.
  • Följa leder, föredra stigar - jag kan gå på stigar ibland, men inte gärna på leder, tristessen äter mig!
  • Bo i stugor - även om det absolut kan vara trevligt någon gång också!
  • Besöka mainstream sevärdheter. 

Självklart kan vi ha många olika sätt att fjällvandra på utan att vi för den delen måste ha olika ord för det. UteMagasinet hade för några år sedan ett humoristiskt uppslag om olika fjällvandrartyper. Det var tekniknörden, fältbiologen, märkesklädtypen osv. Men alla var ju just fjällvandrare så som det ofta förstås: Olika personlighetstyper som du möter i fjällstugan.

Det gör ju egentligen inget att jag saknar rätt ord. Det gör mig till queer 🌈 och jag borde vara stolt över att inte passa in under etiketten. Men jag gillar inte känslan av att bli felmärkt och jag skulle gärna slippa förklara att nej jag är inte sån som du tror nu när jag säger så...

Jag kan känna mig lite avundsjuk på t ex UL-packarna som har sitt alldeles egna epitet som särskiljer dem. Om jag var UL-vandrare så skulle jag stolt köpa mig en "Take less. Do more."-keps. Det är faktiskt en slogan på nivå med "Just do it". Fan vad bra den är!

Fjällöparna fick snabbt en egen benämning. Man fattar ju direkt vad de gör.

Klättrare och alpinister är också fjällfolk, men med mycket coolare utrustning. Jag är lite avundsjuk på att de kan presentera sig med begrepp som inte förknippas med "åh vad jag älskar att gå på led och sova i vindskydd med min uppblåsbara kudde" utan som får en att tänka på skramlande karbinhakar och isyxor.

Att kalla den här vildmarksupplevelsen, utmaningsupplevelsen, orienteringsupplevelsen, ensamhetsupplevelsen och äventyrsupplevelsen som jag och många andra söker för fjällvandring, i ett läge när allt fler ger sig ut och fjällvandrar i ordets nu gällande bemärkelse på lederna, blir lika fel som att kalla freeskiåkaren för slalomåkare:

"Jaha så du gillar SLALOM, vad roligt, då tycker jag du ska åka i LINDVALLEN, det var så välpistat, lätt att ta sig mellan nedfarterna och såå smidiga liftköer!"

Axel Hamberg är ju en intressant förebild för många av oss. Därför har jag lustläst hans röda bok i jakt efter mitt begrepp. Han talade om fjällfarare. Perfekt med den historiska länken till upptäckande och de orörda fjäll om han utforskade! Men begreppet är redan beslagtaget av en annan ren vandrarkategori, långdistansvandrarna: Fjällfararnas Gröna Band. Själva farandet passar dem förstås bra, med tanke på all distans de gör. Men det blir inte riktigt rätt utifrån vad det förmodligen betydde för Hamberg. 

Synd. Jag hade gärna sett en koppling till Hamberg. 

Det finns ingenting högfärdigt i det här. Jag är helt ok med att vara en fjällvandrare. Jag är inte bättre än någon annan och det handlar inte om att framstå som häftigare än någon annan. Men jag vill ju kunna dela min upplevelse med andra, och min upplevelse är faktiskt inte främst en upplevelse av att vandra. Snarare av att t ex kräla, klaffsa, kliva, behöva vara hyfsat kreativ för att lösa riktiga problem, våndas och det rejält ibland, ibland lida... Det är ju hyfsat långt ifrån ledvandringen och jag undrar vad det då är. Jag är genuint nyfiken på om det finns några språkliga dimensioner som jag missat, som skulle kunna öppna nya mentala dörrar.

Så värst mycket längre än så kommer jag inte med denna begreppsdiskussion. Men förhoppningsvis har ni som läser idéer. 

Hur skulle ni definiera det här? 7 minuter vide-o. Ni som njuter av det här fattar vad jag menar. :)

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2023-09-29 08:49   scandiaca
Intressanta tankar! "Gå i fjällen" gillar jag att säga, det låter lite mindre pretentiöst, och sätter mindre fokus på själva aktiviteten vandring. Jag tror de flesta kan skriva under på dina orsaker till varför man fjällvandrar, även om huvudskälen varierar. Att skåda djur och natur och att leva i takt med naturen, och mig själv, under ett antal dagar är för mig viktiga skäl. Vandring ingår förstås i paketet, men jag är nog mer av en 'strosare' än en 'vandrare'. 'Fjällstrosare' kanske... njae :D

Härlig video som fångar essensen av fjällvandring!
 
Svar 2023-09-29 19:09   Elvah
När jag tänker efter så säger jag nog ofta något liknande, men då snarare "jag ska ut på fjället". Jag kan också identifiera mig med ett strosande i vissa stunder när kameran kommer fram, och i andra stunder är det mer av ett trasslade. Men just att mala steg efter steg blir det inte riktigt. Det där att leva i takt med mig själv är så viktigt. "Ut och vara på fjället."
 
2023-09-29 10:08   Anders_sthlm
Gilla läget…
När jag tittar tillbaks på mina mer än femtio års fjällvandringar så begriper jag inte varifrån intresset kom egentligen kom ifrån, och varför inte andra har samma intresse för orösat. Det kanske är en gen hos vissa. och att andra saknar den genen. Det rör sig om nyfikenhet. Man kanske måste vara utrustad med den, och verkligen gilla bli daskad av regntunga björkruskor i Rapadalen, riskera benbrott på ändlösa stenfält. Dratta på ändan i iskalla jokkar och gilla att krypa på alla fyra i tält.
Själv hade jag en bra inskolning i Jägarskolan i Kiruna då jag gjorde lumpen där på sjuttiotalet. När jag ser tillbaks på det så inser jag nu hur viktigt det var.
När jag nu är plus sjuttio så fattar jag fortfarande inte varför jag åker till fjällen fastän orken uppenbarligen tryter. På så sätt kan jag nu bo en vecka på Saltoloukta, sitta på en stol och bara glo ut i tomma intet. Det är nått som jag för ett antal år sedan fann obegripligt.
Din video visar ju tydligt hur det är, och hur man ’gillar läget’. Många talar om hur hemskt videt är vid Tielma eller vid Piellorieppe. Jag har en oförglömlig mardrömslik plats: nordöstra Akka. —men.. där går nog ingen. En sann nära döden upplevelse! Det är som du skriver ”Det öppnar nya mentala dörrar”
 
Svar 2023-09-29 19:30   Elvah
Nyfikenhet och upptäckande är mitt i prick vad det handlar om.
En oförglömlig mardrömslik plats vid nordöstra Akka säger du? Inte det vanligaste stråket, nu blir jag nyfiken! :D Upptill eller nere i grönskan? Jag var runt genom dalgången mellan Akka och Várdorjåhkkå i somras och den var riktigt storblockig. Som du säger... att gilla läget i en besvärlig situation, och det gör man ju. Det är exakt där jag ser mig när nån kollega säger "jaha du har varit ute och vandrat?" Stillbilden i mitt huvud: inålad mellan två enorma block och balanserar på nån lös sten i en vatten- och videfylld håla medveten om att jag har en halvmil kvar exakt så... Tänk att man alltid tar sig fram på något vis, det är otroligt. "Nja, alltså inte riktigt vandrat, liksom, jag går inte på led eller så..." får jag kanske fram, men jag utelämnar kanske det där med att frivilligt inte ha valt den mest framkomliga vägen, och med de flesta känns det inte ens lönt att försöka förklara. :D
 
2023-09-29 14:48   HasseQ
Äh varför överanalysera allt. Hitta på något kul som passar dig, och är lagom svårt. Det är ju såklart olika från person till person.
 
Svar 2023-10-01 10:04   Elvah
Så är det, men nu råkar jag vara intresserad av ord, så då är det inte så enkelt att saker bara får vara. Synonymer.se t ex är en rolig sajt som jag använder nästan dagligen. Men vad gäller vandring kör jag fast.
 
2023-09-29 18:02   OBD
Rolig och intressant läsning. Jag kan nog inte bidraga med så mycket, men att bli kallad för något annat än fjällvandrare har jag inte haft behov av. Innebär inte "vandra" att ta sig fram till fots? Jag har vandrat både ensam och med sällskap. Om jag kunde göra om någon eller några av mina turer skulle det absolut bli någon/några av mina ensamvandringar.
Hambergs bok är bra. Jag köpte fem och har nu bara en kvar. :-)
Din vide-o gillar jag. Jag har några upplevelser av vide där det gällde att ta sig fram ytterst försiktigt, ibland helt enkelt stå stilla på grund av tät dimma.
 
Svar 2023-09-29 19:51   Elvah
Innebär vandra att ta sig fram till fots? Detta hittar jag i ordböckerna:

SAOL: "gå ofta på längre tur"

SO: "förflytta sig till fots gärna i naturen och utan något omedelbart mål; ofta med ton­vikt på av­koppling"

Och en del av SAOB's definition:
"om person: förflytta sig till fots, gå (se d. o. I 2) l. ströva (se d. o. 2); gå omkring, promenera; särsk. i fråga om att mer l. mindre målinriktat gå längre sträcka; i sht förr äv. allmännare: färdas l. resa"

Där får jag ju flera saker som bekräftar min känsla av att det inte riktigt stämmer med min upplevelse. "Utan något omedelbart mål", "Ofta med tonvikt på avkoppling", "ströva", "gå omkring" "mindre målinriktat..."

Ett ord som hamnar närmre är ju ordet äventyr, t ex SO:
"ovanlig, spännande och farlig upp­levelse särsk. om (längre) färder i av­lägsna om­råden, med in­slag av upp­täckter, strapatser etc."
och NE:
"ovanlig, spännande och farlig händelse som upplevs av viss (grupp av) person(er) särsk. om (längre)"

Fjälläventyr är en bra definition, men det låter väldigt pretentiöst... I slutändan när man väl står där i videt så är det bara vanlig mark under fötterna.
 
2023-09-29 18:06   Bandersson
Här får du en indirekt koppling till Axel Hamberg. Svante Lundgren skriver så här i sin bok "Sarek - Färder och iakttagelser i fjällen mellan Luleälvarna", (Nordisk Rotogravyr 1946):

”Det är mor Länta som berättar: - Å när dom lämnade stugan å hade gått nåra steg, vände Hamberg sej om, stannade en kort stund å sa: Adjö nu Litnok, för nu är de sista gången. Nu kommer jag aldrig mer... Det var kanske inte bara vetenskapen som drog professorn till fjälls - fjällen själva hade fångat också honom i sitt magiska grepp.”

Det finns ett gammalt ord som kanske kan fånga något av denna magi – bergtagen.

”I folktron var bergtagning en föreställning om att övernaturliga väsen – i Sverige främst trollen, men även andra som vittra i Norrland ("vittertagen") – kunde lura med sig människor till sina boningar i berget eller under jorden, varpå dessa när de släpptes fria hade fått ett starkt förändrat sinnelag.”

Jag blev väl inte direkt lurad in i Sarek men det förändrade mitt sinnelag. Från början handlade det nog om att visa att jag kunde klara av utmaningarna. Men så småningom handlade det inte längre om att gå långt ”för säkerhets skull” utan att stanna upp och sänka blicken från dit jag ska och där jag ännu inte är. Då först blev jag omsluten av ett ”här och nu” och ”ett här och du”, jag har aldrig ensamvandrat. Senare förstod jag att jag också gick ”i historiens fotspår” men det är en annan historia.
 
Svar 2023-09-29 20:22   Elvah
Det är så man ryser.
Jag har ett barndomsminne som måste vara från när jag var så liten att jag knappt hade orden. Jag ser vinterfjäll. "Där är fjällen" hör jag min mamma säga. Jag tittar på de vita formationerna länge och uppfattar att hon pratar om ett väsen. Lite som man genom sagorna kan uppfatta dimmor som älvor (därav elvah). Men hon berättar ingen saga, utan det är en reell upplevelse, bara ur att vara där.
Det har inte gått att uppfatta verkligheten riktigt så, senare i livet, men minnet av upplevelsen sitter kvar och det är jag tacksam för.
 
2023-09-29 23:13   Karolina P
Tänkte föreslå fjällströvare för det är det som jag tänkt mig som. För mig är strövare en ”värre” form av strosare. Man har liksom en strävan… Men så läste jag att du redan tänkt på det 🤗
 
Svar 2023-10-01 10:01   Elvah
Vissa turer kan vara åt strövarhållet, när man inte har bråttom utan bara är, absolut.
 
2023-09-30 17:21   Jilli
Säger ofta "vi ska till fjällen" när jag och mannen drar dit.
Om det kommer någpn följdfråga så är det vanligtvis "vars ska ni?", och sen är det inte mer med det.
Gillar inte att placeras in i något fack, och behöver ingen tillhörighet. Det räcker för mig med att trivas bäst utomhus och uppleva känslan av lycka och tacksamhet över att vara i fjällen😊
 
Svar 2023-10-01 10:08   Elvah
Ditt "vars" vittnar om att du är norrifrån och då tror jag förståelsen är en helt annan bland gemene man och att man har mer liknande referensramar.
 
2023-09-30 21:31   Småtärna
Jag känner igen mig i dina tankar Hanna. Jag får skapa ett ord för att beskriva mig själv och det jag är/gör i fjällen. Jag är en FJÄLVARARE, det känns mittiprick. Att VARA i fjällen är det viktigaste för mig. Inte att gå långa sträckor, inte heller att gå svåra, trassliga etapper. Det kan förvisso kännas väldigt tillfredställande att ha orkat en lång sträcka, eller en trasslig sådan, men det är inget självändamål för mig.
Det är däremot att just VARA i fjällen. Helst nio-tio dagar. Med tält. Utanför led, bortom frekventerade stråk. Gärna i sällskap av en eller två, men jag skulle gärna vilja gå solo igen någongång. Varje år, när jag första kvällen borstar tänderna vid något litet vatten, känns det som att nu har jag kommit hem. Tältlivet är viktigt. Likaså att få sitta på en sten och bara glo. Ofta.

Jag har ingen livslång fjälltradition med mig, första längre fjällturen gjorde jag som 54-åring. Sinnesfriden jag når fram till i fjällvärlden hittar jag ingen annanstans.
En sommar satte ett för mig ogenomförbart vad stopp för plan A. Plan B utkristalliserade sig de närmaste dagarna till att bli en fjällvistelse. Vi stannade bl a tre nätter på en ljuvlig tältplats och bara var. Totalt gick vi kanske 5 mil på åtta dagar. Det blev en minst lika minnesvärd fjällsommar som om vi hade tuffat på de 11 planerade milen.
 
Svar 2023-10-01 10:12   Elvah
Det låter helt underbart och också något jag känner igen mig i. Det finns alltid det inslaget i mina turer också, men de gånger jag haft för avsikt att hålla det enkelt och avkopplat har det ofta slutat i något stökigt ändå. I stiljte vaknar kreativiteten.
 
2023-10-11 18:50   Thomas Lummi
Åh, vad jag tycker om detta!

Ja, varför vandrar man egentligen? Jag har inte svar på den frågan.

Naturen har en dragningskraft som jag älskar. På bussen hem idag var solen på väg ned och lyste med det milda ljuset på de färggranna träden. Det behövs inte mycket vardagsupplevelse för att en trist bussresa ska bli ett fint minne. Lite höstljus på träd. Jag är tacksam för att kunna njuta av så lite som berikar så mycket.
Eller om jag cyklar en kväll och solen, denna härliga energikälla, är på väg ner och ger allting långa skuggor. "De långa skuggornas tid" kallar jag denna tid.
Vad har detta med vandring att göra?
Troligen ingenting, men om jag ska sammanfatta det i ett ord får det bli "upplevelse".
Tiden för prestation är förbi för länge sedan och jag gör oftast saker för upplevelsens skull.
Om jag ändå ska försöka säga varför jag vandrar så är det för att det ger mig upplevelser och minnen som jag lever på tills nästa vandring. Jag tar en del bilder, skriver dagbok...som blir bloggen här på Utsidan, och hoppas att det berikar någons tillvaro. Jag skriver lika mycket för min egen skull som för den som läser der jag skrivit.
När jag vandrar så har det blivit mer obanat och mer utanför lederna. Jag har vandrat själv också, men aldrig känt mig ensam.

Förra året så utmanade kompisen och jag oss lite när vi vandrade i Muddus nationalpark, och simmade över Muddusälven, med ryggsäckarna i släp efter oss. Det gjorde att vi kunde fortsätta åt det håll vi tänkt oss. Har bloggat om det också.

Upplevelsen är allt, och om jag vandrar kort eller långt spelar ingen roll. Årets vandring var annorlunda mot tidigare vandringar, vilket jag skrivit lite om.

Jag vandrar för upplevelsens skull, och det kan vara enkel vandring som i Bunnerfjällen förra året eller i Sarek, som i år där det var en del oväntade saker som hände. Jag hanterade det där och då, utan krav på mig själv.

När det nu är mörkare om kvällarna så tar jag på mig pannlampan och går reflexbanor. Det tycker jag är kul, då det ger en bra vardagsträning, och så får man uppleva nya saker på bekanta platser. Skillnaden är "bara" att det är mörkt. Reflexerna ser man inte på dagarna, utan bara i pannlampans sken.

Jag svävade ut lite nu, och skriver inte mer nu, utan säger avslutningsvis att jag tyckte jättemycket om inlägget, där igenkänningsfaktorn var superhög.

Tack Hanna :-)
 
2023-10-15 12:46   BosseJe
Hej Elvah.

Din begreppsfråga är ytterst relevant i dessa dagar sedan Covid ändrat mycket. Den innebar att en större grupp människor gav sig ut i naturen och upplevelsen de är ute efter är väldigt skiftande.
Själv stötte jag t ex på ett medelålders par i senaste klädstil som stod stilla vid en spång som låg under vatten.
När jag frågade om de tänkte gå vidare svarade damen" nej det tänker vi faktiskt inte för i broschyren står det att spång ligger där det är blöt mark och tänker inte bli blöta. Så nu ska vi gå tillbaka till turiststationen och klaga".

Din video är däremot precis det som jag menar med begreppet fjällvandring. Att utifrån terräng, väder och fysisk status hitta lösningar på uppkomna utmaningar som skiftet hela tiden.
Det är ju det som ger glädje, inre belöning och tillfredsställelse. Det "öppnar nya mentala dörrar" 😉
 
2023-10-16 17:38   Skogsanna
Jag håller också på ”fjällströvare”!

När man strövar går man lite hit och dit, lite här och där. Ungefär som i snåren i filmen eller när man letar ett vadställe!
 
2023-10-24 21:28   camoscio
När andra frågat om motivet till mitt vandrande i 30 år har jag insett att det är fel fråga. Rätt fråga är "hur kommer det sig", vilka tilfälligheter förde mig dit. Om det kan man läsa på min sajt huthyfs.com och en bidragande orsak till att jag fortsatte, och utvecklade vandrandet är min på den tiden (i åldern 45-50 år) hade strålande kondition genom idogt och lustfyllt springande
(som också förklarar min dragning till höga passövergångar, alltså alpin vandring).

När jag, rätt snart, övergav dagsutflykter blev min inställning mer och mer att vandring är att resa til fots, något som bl a visar sig i längden på turerna. 8 av mina alpvandringar blev 18 dagar eller fler. På 8 somrar i Pyreneerna var det väl 4 av den längden, den längsta varade 31 dagar och gav mig nästan hela huvudkedjan. Så långa turer tar mig genom flera klimatzoner, årstider och språkzoner -- även om jag egetnligen bara behärskar engelska och tyska har jag, och hårdexploaterar, vad jag kallar "användbara" kunskaper i franska, italienska och spanska-- det hör till.

Jag blir konfunderad av uttrycket "pesudofjällvandring". För mig är verkligen inte låglandsvandring, genom skogar och över ängar, från sjö till sjö, pseudo-något-annat, utan något helt för sig, och för en annan årstid. Besvikelser har jag dock haft på mina relativt få turer, t ex John Bauer i Jönköpings kommun. Och platserna gav mig ofta mer än förflyttningen mellan dem. Idag lägger jag huvudsakligen an på utenätter med cykelns hjälp.

Därtill kan jag svårligen dela in verkligheten så tydligt i två delar. Var jag ska placera min enda vandring i Skottland -- eller GR20 på Korsika? OCh min enda kontakt med fjällen norr om Polcirkeln skilde sig till karaktären rätt kraftigt från mina knappt 20 turer i Sydnorge.

Jag började min sista alpvandring på min 75årsdag 2019 och pandemin uteslöt ett par år allt slags resande så då ägnade jag mig åt att utforska mitt hemläns alla 13 kommuner.
 

Läs mer i bloggen

Lockad av The Dark Side (del 2: turkos är det nya mörka)

Timglaset rann i sin stilla fart, hur mycket jag än skyndade, pressade och stångade mig svettig. Labyrinten av videstammar var kompromisslös. Om Stuolojågåsj skulle vara för svår och regnet skulle fortsätta så här, skulle det mycket väl varken gå att ta sig framåt eller tillbaka. Det här är del 2 om vandringen mot The Dark Side.

“Hur man ska färdas utmed floder, det vet jag nog. Man ska rida långsamt och se floden flyta fram där nere och vattnet glittra och pilträdens grenar dansa i vinden. Man ska inte färdas där med en drake i hälarna.”

Lockad av The Dark Side (del 1: ett behagligt vägval)

Idén om en färd till skuggsidan av månen hade etsat sig fast. Kärlek och skräck. Jag hade inget annat val än att ta mig an den mest frestande och skrämmande vandring: The Dark Side. Men ett behagligt vägval hotade förstöra planerna.

Det gick att stå ut medan jag var i rörelse, men så fort jag stannade kom de fram från sitt gömställe, i lä bakom ryggsäcken där de åkte snålskjuts uppe i passet, och gick till attack. Jag åt en bar gående.

Testar lätta skor på fjället

Det gick förstås inte att inte testa trenden med lätta skor på fjället.

Mitt utgångsläge är att jag rör mig utanför stigarna, ofta i blöt och stökig terräng av olika slag, trivs i höga kängor och uppskattar värme. Jag är extremt frusen och särskilt om fötterna, så valet av löparskor föll självfallet på ett par mid, och givetvis gtx.


Fjälledarens tips: Så packar du lätt och når längre

Ibland får man ut mer av naturupplevelser när man tar ut svängarna. Fjälledaren Oskar berättar hur han hittar en större frihetskänsla utomhus.