24:e juni.

För att komma till Sitoälvsbron kör man Kvikkjokksvägen (Länsväg 805) i 66,7 km från avfarten från E45. På skyltarna står det både "Seitevare kraftverk" och "Aktse". Från Kvikkjokksvägen till parkeringen vid Sitoälvsbron är det 20,5 km. 

Parkeringen vid Sitoälvsbron på Minkarta

Man går över bron och vandrar på en fyrhjulingsväg (cykelstigen kallad) i 10,5 km till en brygga vid östra delen av Lájtávrre. Strax innan bryggan börjar stigen till Aktse och den är 6,5 km lång. Vill man inte gå stigen kan man beställa båtskjuts till Aktse vilket 2024 kostade 400 kr. Jag valde att gå stigen.

Jag har vandrat till Aktse från Sitoälvsbron en gång tidigare - det var den 16:e juni 2016 och jag har tagit med några bilder från den dagen. Sijddoädno - som vattendraget egentligen heter - får i huvudsak sitt vatten från glaciärerna i Ähpármassivet och på de norra sidorna av Sarektjåhkkå- och Skoarkkimassiven. Tillsammans med biflödet Guhkesvákkjåhkå bildar Sijddoädno en stor del av Sareks nordöstra gräns.

Myggen gör det inte njutbart att stanna, så jag traskar på längs cykelstigen i ganska bra tempo. Jag tar några bilder från bryggan och pratar med ett par polacker som är på väg tillbaka till Sitoälvsbron efter att ha vandrat och fotograferat fåglar under några dagar.

Nästa bild av Bielloriehppe och Nammásj togs från båtbryggan år 2016 med ett 300 mm teleobjektiv.

Det var en hel del mygg längs stigen mot Aktse. Trevligare var det år 2016 då myggen ännu inte hunnit komma igång. Då hade jag ett kort stycke sällskap med en nyfiken lavskrika.

När jag kom fram till Aktse var det fullt med folk runt STF's stugor och tältplatserna var nästan fulla med tält. Min planering var att gå vidare norrut längs Kungsleden en bit upp i backen då jag fått veta att där skulle finnas tältplatser. De platser jag såg var inte bra och jag gick runt i området närmast leden för att försöka kombinera plant underlag med tillgång på vatten. Till slut fick jag nöja mig med vad som bjöds vilket var den sämsta tältplats jag någonsin haft. Hade jag vetat att det fanns bra platser 300 meter längre norrut hade det inte varit några problem med att få en natts god sömn.

Det går inte att få en vettig sovställning och jag sover bara i ett par tre timmar. Myggen var vilda då de kände på sig att ett regn var i antågande. Jag var fortfarande i skogen och hit nådde inga hjälpande vindar.

Regnet kom och smattrade hårt mot tältväven. Att gå ut och kissa under ett uppehåll i regnandet kändes som ett kamikaze-uppdrag då den oräkneliga myggen var som blodtörstiga vampyrer. Kort sagt var det här min sämsta natt på fjället någonsin. 

25:e juni.

Efter en prövande natt var yttertältet genomblött av regn och kondens. Jag sätter myggnätet över kepsen och packar ihop så snabbt det går. Det blöta tältet är nu markant tyngre. Jag har väl 200 meters stigning att klara av innan jag når skogsgränsen och det känns mer ansträngande än normalt i uppförsbackarna. 

Ett antal vandrare är på väg ner mot Aktse med betydligt lättare packning än min. Mitt val är att bära med mig 4 kg fotoutrustning och mat för 13 dagar, och då är det bara att bita ihop.

Uppe vid skogsgränsen lämnar jag Kungsleden och följer stigen mot Skierffe i en km innan jag viker av mot passet mellan Bassoajvve och Doaresoajvve.

Ovanför skogsgränsen slutar myggen att vara ett problem då vindarna håller dem borta. Jag slipper dem nästan helt i några dagar och först när jag kommer ner i Rapadalen dyker de upp igen. Rent fotografiskt är de också ovälkomna då de surrar framför kameran och skapar mörka fläckar i bilderna.

Efter att ha lämnat stigen mellan Aktse och Skierffe träffar jag inte en människa på 4 dagar. Jag tar en längre luchpaus för att sätta upp tältet och låta det torka. 

Jag går sedan vidare norrut i stort sett längs Sareks östra gräns. Ett biflöde till Ábbmojåhkå, som har sin upprinnelse mellan Gierdogiesjtjåhkkå och Suorkisjnjurttje, var knädjupt och måste vadas. Längre upp lyckades jag ta mig över Ábbmojåhkå på stora stenar.

Den andra natten tillbringar jag några tiotal meter utanför Sareks östra gräns, som här går längs Ábbmojåhkå. Jag slog läger tidigare än planerat - dels för att jag passerade ett område med utmärkta tältplatser och behövde ta igen nattsömn, och dels för att den förkylning jag trodde var över fortfarande påverkade min uthållighet och jag kände mig trött redan efter 10 km. 

26:e juni.

Jag hade nu kommit i otakt med planeringen och skulle inte hinna med de 2 milen till Basstavágge med tanke på stigningen och en hel del blockterräng. Några tältplatser i Skájdásjvágge var heller inte att räkna med, utan den "dalgången", med en passpunkt på 1622 meter, måste avverkas i ett svep. Målet fick bli att hitta en tältplats så nära Vássjábákte som möjligt.

Det var rätt lättgånget fram till Ábbmojávrre. Därifrån var det blockrik mark i ett par km.

Det var mest snö och sten nere i Vássjávágge, så jag sökte mig en bit högre upp i Vássjábáktes södra sluttning. Jag hittade en hylla med en plan plätt med gräs och mossa som var torr och fin, cirka 1370 m ö.h. 

Under två dagar har jag avverkat en stor del av Sareks östra gräns - ett område jag tidigare aldrig satt min fot i.

Jag gjorde en liten kvällsutflykt från lägret. Gick längre västerut i Vássjávágge för att få se mer av Bielloriehppemassivet. Bilden visar topparna Gådoktjåhkkå 1889 och 1930, samt Gådokgaskatjåhkkå 1980. Inte mycket återstår av glaciären Nuortta Gådokjiegŋa (Calazo).

Fortsättning följer.