På kvällen hade vi slagit läger vid ett tämligen innehållsrikt vattendrag. På morgonen var jokken från Tårasåive torrlagd! Vi fick gå en bra bit för morgontvätt och frukostvatten.
Jokken mellan Stuor och Unna Doaresoaivi ledde oss rakt norrut. När vi kom upp i slänten en bit var det ganska märkligt att se vilken tydlig gräns jokken utgjorde. Till vänster var det stenigt och till höger var det inbjudande lättgånget. När vi kom upp till den större sjön söder om Gearbeljávri valde vi att vada jokken och fortsätta på sjöns östra sida. Sedan siktade vi öster om Jorba Gearbil för att den vägen ta oss ner i Hoiganvaggi.
Under hela förmiddagen hade molnen tätnat. Vi förstod att vi snart skulle ha regnet över oss.
På väg ner i Hoiganvaggi
När vi kommit ner i dalens botten upptäckte Anders en stor, ljus fågel. Jag tog först för givet att det var fråga om en fjällvråk, men plötsligt började hjärtat dunka hårt. Jag skyndade fram med kikaren och såg då att det var som jag hoppats - en jaktfalk! För många fjällvandrare kanske detta inte är så märkvärdigt, men trots många fjällvandringar var detta min allra första.
Vi vadade Hoiganjohka några hundra meter väster om Hoiganjavri, med renvaktarstugan inom synhåll. Jag var mitt ute i vadet - utan regnkläder - när regnet kom. Jag hann bli rejält blöt innan jag var över och regnkläderna kommit fram.
Anders hade - klokt nog - tagit på sig regnkläderna. Han hade däremot ett annat problem - kängorna hade börjat ta in vatten...
Vi var hungriga och lagade till en enkel lunch på trappan till stugan medan regn och vind tilltog i styrka. När vi sedan ställde oss i lä bakom stugan regnade det så kraftigt att det kom ett formligt vattenfall från taket. Vi skyndade istället bort till dasset. Där lutade taket åt rätt håll och vi tryckte där en halvtimme. Vind och regn demonstrerade sin styrka och vår litenhet en stund innan det så småningom mojnade och regnet minskade i intensitet.
Glad min... trots allt...
Det fanns inga indikationer på att regnet skulle upphöra, så vi fortsatte vår vandring. Tidigare vandringar har jag tagit höjd åt nordost direkt för att sedan hålla höjd mot sydost fram till sjön 1050, men nu låg molnen så lågt att sikten skulle vara för dålig. Vi valde därför att följa dalgången åt sydost och i stället runda Vuolip Duvrras för att kunna följa jokken upp till sjön.
Vi hade inte mer än börjat ta höjd när vi såg hur kolsvarta moln hopades i sydväst, över Satnjarascorru. Vi hade inte mycket mer än en och en halv kilometer kvar till tältplatsen, så vi bestämde oss för att skynda oss. Det var inte så lätt i branten...
Mörka moln hopar sig över Satnjaracorru
När vi hade mindre än 200 meter kvar till sjöns sydvästra hörn brakade helvetet lös. Först en åskskur utan motstycke och strax därefter den första blixten.
Anders tittade storögt på mig och sa: - Du som har erfarenhet.. Vad gör vi?
Erfarenhet? EN gång tidigare har jag råkat ut för åska i fjällen - på nära håll. Det var på Slåttatjåkkas sydsluttning. Jag och Livskamraten låg i tältet och överraskades av tre enorma knallar. Sen var det över. Erfarenhet?
Alldeles intill oss fanns ett klippstup. Vi kröp in så nära vi kunde och bara väntade.
Tidvis gick störtregnet över i hagel. När blixtarna ljungade som värst kände vi oss mycket glada att vi INTE hunnit slå upp tältet bredvid sjön. Det hade känts fruktansvärt otäckt. Det räckte bra som det var...
Ser ni blicken i Anders ögon?
Efter 30 minuter hade åskvädret passerat. Då hade vi hört ett stort antal åskmuller och sett dryga tiotalet blixtar, varav några mycket nära. Vi bestämde då att vi skulle vänta i fem minuter till. Om vi inte hört något då så skulle vi gå den sista kilometern. Givetvis kom det ett muller till när de fem minutrarna nästan var till ända. Och likadant en gång till...
Regnet upphörde inte, men störtskuren gick givetvis över. Framme vid sjöns nordvästra hörn slog vi upp tältet på den enda riktigt bra tältplatsen i området. Dock reste vi det så lågt som möjligt. Där finns en knappt meterhög klippkant och man kan välja att resa tältet ovanför (bästa platsen) eller nedanför (vilket vi alltså gjorde).
Positioneringen gäller åskan.
Kul att tänka tillbaka på i alla fall. :-)
Min värsta åskupplevelse i fjällen var när jag befann mig på Stáddátjåhkkå då ett liknande oväder snabbt drog in över Sulidälbmá... Snacka om att känna sig liten!
OM nu blixten får in en fullträff över ett redan uppslaget tält med innehåll,blir det koldolmar då?
Grattis till jaktfalken!
Apropos ÅSKA. Upplevde jag 3 x i år i Sarektrakten, ellers har det inte varit varje gång. Jag hade tur till dagstältning de 2 x och att hinna slå upp tältet innan det ena gången mycket snabbt drog in över fjället och började.
Vad man som fjällvandrar gör/bör göra i åska, i storm, i tätt dimma, när jåkken är heftig, när snöbryggan är tveksam liten osv, j a och om det kan "riskeres" att dricka fjällvatten utan filtrering osv, det finns det säkert många rön och meningar om.
Men lyckligtvis räckte din erfarenhet med åskan och allt gick bra
PS: Den jaktfalk hade jag också gärna mött
När det gäller fotot på Anders i jokken håller jag med dig. Trots att det är ganska dålig kvalite - rent tekniskt - på bilden, så gillar jag den verkligen. Jag tycker att den utstrålar en blandning av tveksamhet, uppgivenhet och melankoli.
...och... om jag nu ska gå händelserna i förväg en aning...
Jag såg jaktfalk i Gorsavaggi också - dagen därpå! Kan möjligen vara samma fågel. Den jag såg i Hoiganvaggi flög i riktning Gorsavaggi.
här i juni. Jag tycker det är roligt att sånt kan diskuteras - vi "gamla" dricker det ju utan spekulationer (eller gör vi).
Har iövrigt hört att det faktisk finns ett ställe där man pga en kraftig kopparkälla INTE får dricka av bäcken. Minns det var vid Nordkalottleden nästan uppe vid Treriksröset, ett ställe där fiskare kommer. Någon som vet mer? (jag har inte hittad nånting på internet tills vidare)
Pär
Pär