Bloggar > Majjens blogg

Majjens blogg

En fjällvistelse - kulinarisk utöver det vanliga 2

Onsdag 25 juli:

Vi anländer till Kutjaurestugan efter en fruktansvärd natt. (Se två tidigare blogginlägg - Överraskande väder i norra Padjelanta). Stugvärden undrar om vi är intresserade av rökt öring och glödkaka. Givetvis! Han vandrar ner till samevistet och handlar åt alla som beställt. Nu fanns det ingen rökt fisk, så vi fick en färsk samt var sin stor glödkaka.

Lördag 28 juli:

Vi anländer till Vaisaluoktastugan för att hämta den mat och utrustning vi lämnat där tidigare. Stugvärd Sven-Gunnar (alias Svante) är inne på sina sista dagar innan hemfärd och undrar om vi behöver något? Vi fyller på vårt kaffeförråd. Sedan frågar han: -Ni behöver inget vin? - Va? Jo, gärna!

Detta är godare än det ser ut.

Vi hade nämligen rikligt med hemgjord pesto till.

Söndag 29 juli:

På väg mot Akkastugan passerar vi Kristinas café i Änonjalmme. Av någon anledning har jag inga blider från detta ställe. Kristina fångar och röker sina fiskar själv. Vi delar på en rökt röding och en glödkaka. Kaffe och sockerkaksbit som efterrätt. 140 kronor! Det får man nästan inte en kaffe och kaka för i Örebro.

Senare samma dag anländer vi till Akkastugan. Stugvärd Björn bjuder oss (!) på fina rödingar.

Onsdag 1 augusti:

Vi kommer tillbaka till Akkastugorna efter vårt tur upp på Ahkka. Stugvärd Björn tar emot oss med nystekt sik!

Torsdag 2 augusti:

Ännu en fika hos Kristina innan båtturen över till Ritsem.

Fredag 3 augusti:

Lunch i restaurangen tillsammans med sonen/ornitologen som kommit vandrande från Skierfe.

Middag på Saltoluokta: Rensteksröra i tunnbröd med lingon och plocksallad, halstrad röding med dillkokt färskpotatis och ruccolaaioli, vaniljglass med jordgubbssås och hasselnötscrust. Givetvis med god dryck till.

Lördag 4 augusti:

Lunch i caféet vid Pietsaure: Rökt röding och nybakad glödkaka.

Senast vi var här - 1997 - var det Siv Kuoljok som underhöll oss med fantastisk berättarkonst. Denna gång skötte hon bakandet och sonen Jan-Erik stod för berättandet. Mycket trevligt.

Senare samma dag träffade vi en familj som var på väg att lämna Saltoluokta för hemfärd. De undrade om vi ville ha lite fisk? Vi fick(!) gravad öring och rökt röding! Den kvällen åt vi en del av den gravade - helt underbara - öringen.

Söndag 5 augusti:

Som lunch åt vi resten av fisken vi fått. Middag blev ytterligare ett besök i restaurangen. Denna gång serverades: Skogssvampssoppa med vitlökskrutonger, stekt sik med täcke av färskost, kokt potatis och ångad broccoli och blomkål, chokladkaka med smak av kaffe samt jordgubbsglass och björnbär. Och dryck förstås.

Andra godsaker

Under våra vandringsdagar brukar vi göra två "lunch"-stopp. Under en av dessa pauser brukar vi äta nudlar. Jag förstår inte varför de flesta matkedjor säljer så smaklösa och tråkiga (rent av äckliga) nudlar. I en thaibutik i Örebro hittade jag flera spännande sorter. Goda!

Sen är det förstås så att nästan all mat smakar fantastiskt i en sådan här omgivning.

Som ni förstår kom vi hem med en hel del frystorkad mat. :-)

Postat 2012-08-26 16:26 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

En fjällvistelse - kulinarisk utöver det vanliga 1

Årets - tredelade - sommarfjälltur visade sig bli en kulinarisk tur utöver det vanliga. För varje tur vi gjort tidigare så har vi - jag och Livs- kamraten - blivit mer och mer trötta på den frystorkade maten. Visserligen kan man variera smaksensationerna genom att ta med olika fabrikat på turen (varje fabrikat verkar ha stoppat i ungefär samma kemikalier/kryddor i samtliga sina påsar) men det blir ändå enahanda. Under ett antal år har vi börjat ta med oss torkad köttfärs med olika kryddning, men i år bestämde vi oss för att minst hälften av huvudmålen skulle vara hemtorkade. Redan förra sommaren hade Livskamraten varit på en fjälltur där hon hade med sig ett antal rätter som hon torkat själv. Nu skulle antalet utökas.

Torka mat

En stor inspirationskälla har varit boken Torka mat av Eric Tornblad. Han får det att låta så enkelt som det faktiskt är.

Men - och detta kan inte nog understrykas - Joanna Heilig, medlem på Utsidan, har varit en minst lika stor inspiratör. Tack!

Jag ska inte här ge mig in på recept. Ni skulle då kunna få den felaktiga uppfattningen att det är jag som har stått för fantasin. Jag lovar däremot att tillsammans med Livskamraten publicera våra (läs: hennes) bästa recept i något/några kommande blogginlägg.

Det allra godaste hon tillagade var en liten förrätt som serverades en av de första kvällarna - en omelett med torkad serranoskinka och soltorkade tomater.

Postat 2012-08-25 14:59 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Överraskande väder i norra Padjelanta 2 av 2

- Sov lugnt, sa jag till Livskamraten. Nu kan inget mer hända. Men det kunde det...

Vi sov mycket oroligti den byiga vinden. Flera gånger satte vi oss käpprakt upp i tron att tältduken skulle brista. Jag har varit med om mycket hård vind tidigare. Jag minns speciellt en vintertältning nästan på pasströskeln i Storådörren, men då blåste det konstant hård vind. Det som hände här var att vinden mojnade totalt och kom sedan med full kraft, vräkte omkring i cirka 10-20-30 sekunder för att sedan mojna igen. Ibland var de tyst i 10 minuter eller mer för att sedan braka loss med lika stor kraft igen.

Strax efter klockan tre på natten var det ett sådant tillfälle när vi båda satt rakt upp i sovsäcken och bara väntade på att något skulle hända. Inte nog med att vinden vräkte mot tältet - från sidan!!! - det ösregnade också.

Då hände det! Hela långsidan på tältet vek sig rakt in mot oss! Hur var det möjligt? Tältpinnarna KUNDE inte ha lossnat!

Livskamraten pressade sig mot tältväggen för att inte tältbågarna skulle knäckas och jag kravlade mig ut i ovädret. Som tur var befann sig ingången på "läsidan".

Det som hade hänt var att de "stoppknutar" som fanns i änden på två av tältlinorna hade dragits åt så hårt i vinden, att de till slut blev så små att de kröp igenom hålet i "lin-låset". Det var ett litet hevete att i det vädret lyckas pilla upp knutarna, trä linan igenom låsen och sedan knyta nya och större knutar. Men det gick...

Sedan vi pustat ut en liten stund - klockan var nu fyra - bestämde vi oss för att göra det vi borde gjort från början - flytta tältet. Vi bestämde oss dock för att inte bara flytta tältet en bit, utan att istället vandra vidare. Vi packade ihop, lagade till frukost och begav oss iväg...

Men... vad var det egentligen som hade hänt? När vinden till slut fick oss att ge upp så kom den rakt från sidan. Men vi hade ju långsidan vänd mot Stiboks stup. Hur kunde vinden få sådan fruktansvärd kraft på så kort sträcka?

Det räckte med att vi vandrat en knapp kilometer för att märka att det nästan inte fanns någon vind alls. När vi senare på dagen pratade med stugvärd och en del vandrare vid Kutjaurestugan så blev de mycket förvånade över vår berättelse. De hade inte haft särskilt mycket vind.

Jag tror att det var stugvärden som så småningom kom med en möjlig förklaring. De starkaste vindar som uppmätts i Sverige är ju fallvindar i Tarfaladalen. Kunde det vi råkat ut för vara fallvindar från stupen vid Stibok? Jag tror det - till någon annan kommer med en bättre förklaring.

Postat 2012-08-18 19:34 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Överraskande väder i norra Padjelanta 1 av 2 Placerad på karta

Tisdagen den 24 juli kom jag och Livskamraten vandrande söderifrån upp mot Stibok och Sieberjåhkå. Vår tanke var att hinna vada jokken och sedan slå upp tältet på andra sidan. Året innan hade hon och hennes dåvarande vandrarkompis vadat vattendraget utan större problem, men nu tycktes det helt omöjligt.

Visst ser den vadbar ut på håll.

Vi gjorde ordentliga försök på tre olika ställen, men när vi passerat till 2/3 av jokken visade det sig att avslutningen var för djup och ström i kombination. Om jag hade valt att ta med mig min vanliga vadarstav istället för de två teleskopstavar som nu fanns i min packning så tror jag att vi hade lyckats. Anledningen till valet av teleskopstavar var att vi förmodligen skulle komma att gå uppför en hel del branta snöfält senare under turen, och då är stavar med trugor överlägsna.

Nå, det var bara att bita i det sura äpplet och inse faktum: Vi var tvungna att planera om vår tur och började med att följa Sieberjåhkå motströms upp mot sjön. Vi hittade en inbjudande tältplats på en kulle rakt under Stiboks stup.

Stiboks stup i bakgrunden

Vi hade haft en ganska fuktig och vindstilla dag och hade därför behov av att torka en del kläder.

- Kan det inte blåsa lite grann? utbrast Livskamraten lite oförsiktigt. Nästan i samma sekund ryckte det till i tältduken. Hon hade blivit bönhörd.

Som man ser av dessa bilder var det ganska rik växtlighet på vår tältplats vilket gjorde att alla tältpinnar inte satt riktigt så djupt och fast som man kunnat önska.

Vinden fortsatte att tidvis rycka ganska hårt i tältduken, så vi var mycket noggranna med tältets riktning och vi kände oss också tvungna att förstärka en del pinnar med stenar.

När vi hade krupit in i tältet och mer eller mindre höll på att somna in, kom en riktig vindkörare som gjorde oss klarvakna igen. Då mojnade vinden helt och det var nästan spöklikt tyst. Vad skulle hända nu? Så hörde vi vinden komma. Först långt bort och sedan allt närmare... och plötsligt... ett DÅÅÅN när vinden tog tag i tältduken. Det kändes som om hela tältet skulle lyfta! Plötsligt gav ena sidan av tältet vika! Några tältpinnar måste ha lossat! Sedan lika plötsligt: Alldeles vindstilla igen!

Nej, detta skulle inte fungera. Vi måste ut! Det visade sig att två tältpinnar hade lossnat - trots sten. Den ena hade dessutom blåst iväg och tog ett tag att hitta. Vi behövde STORA stenar. Och det var sannerligen inte lätt. Det var ont om stenar i närheten.

Till sist kände jag mig ändå nöjd. Jag var helt säker på att vinden inte skulle kunna rycka loss några fler tältpinnar. Då skulle snarare tältet blåsa sönder.

Vi kröp ner i våra sovsäckar igen.

- Sov lugnt, sa jag till Livskamraten. Nu kan inget mer hända. Men det kunde det...

Positioneringen gäller förstås tältplatsen.

Postat 2012-08-18 12:35 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Två danska ynglingar vid Allak Placerad på karta

Onsdagen den 25 juli vaknade jag och Livskamraten tidigt. Vi hade sovit under Stiboks stup men bestämde oss nu för att packa ihop och vandra mot Kutjaurestugan.

Vi var inte först på plats. Där fanns en hel del vandrare, bland annat de båda danska killarna Joey (19) och hans kamrat (17). De hade startat från Kvikkjokk 6 dagar tidigare och stannade bara till för att äta och värma sig en stund. Vädret var ju både kallt och rått. Ganska snart efter det att vi anlänt fortsatte de norrut längs leden.

Klockan halv tio på kvällen höll jag på att förbereda mig för att gå till sängs. Jag hörde då ett kort samtal ute i hallen som avslutades med frågan: "Vill du prata med stugvärden?"

Snabbt spred sig vad som hänt. Det var 17-åringen som kom tillbaka. Han berättade att de vandrat upp till broarna norr om stugan och där slagit upp tältet. Joey ville sedan ta en tur upp på Allak trots regn och låga moln. Allak har ett mycket stort, brant stup åt sydost. Kamraten bestämde sig för att stanna i tältet. Senast klockan 8 på kvällen skulle Joey vara tillbaka. När klockan var 9 bestämde sig 17-åringen för att gå tillbaka till Kutjaurestugan och slå larm.

I de samtal han hade med först stugvärd och senare polis, berättade han att Joey inte hade med sig någon utrustning - ingen mat, ingen kompass och ingen karta. En stuggäst hörde honom beskriva Joeys kläder som "camouflage-färgade".

17-åringen var blöt, rädd och hungrig. Stugvärdsparet gjorde allt för att han skulle må bättre. De såg till att han fick varma kläder på sig medan hans egna torkade och de bjöd honom på något att äta.

Ett par samtal med polis/fjällräddning ägde rum under kvällen. Ett av dessa mynnade ut i att polisen sa åt ynglingen att gå upp och lägga sig i tältet så att det inte var tomt om Joey skulle komma tillbaka. Det kändes hemskt att se honom gå tillbaka. Visserligen följde stugvärden med honom upp, men det kändes grymt att han skulle behöva sova ensam. Så här i efterhand känns det självklart att det han behövde var en trygg famn. Han är 17 år!

Det var nog många som sov oroligt i Kutjaurestugan den natten, som hade tankarna främst hos den unge mannen...

Morgonen därpå var sikten om möjligt ännu sämre än under gårdagen. 17-åringen var nere i Kutjaurestugan tidigt och kontakt togs med polisen. De lämnade besked att ingen helikopter eller annan sökning kunde finnas tillgänglig förrän klockan 13!

Jag och Livskamraten hade tänkt oss att vandra norrut, men väster om sjöarna - alltså precis nedanför Allaks stup. Stugvärden bad oss ta med ett färgat tyg - en gardin - och fästa på grabbarnas tält så att det skulle vara lite lättare att finna för fjällräddningen.

Det kändes konstigt. Det var nu ett halvt dygn sedan larmet gått och ännu var ingen på plats och sökte. Rätt eller fel - vad vet jag - men jag och Livskamraten kände att vi borde (måste?) göra något mer. Vi tittade därför noggrant på kartan och funderade över vilken väg VI skulle ha valt om vi velat gå upp på Allak från deras tält. Svaret var ganska självklart. Det ringlar nämligen en jokk från Allaks västsida ner mycket nära tältets plats. En väg med tillgång till vatten kändes naturlig.

Vi axlade alltså våra ryggsäckar igen och började följa jokken motströms. Terrängen blev ganska snart full av små stup och hala berghällar. Vi letade under alla de farliga ställen vi hittade. Högre upp låg ganska många och stora snöfält. Dessa gick vi runt - dels för att leta efter fotspår men också för att inte lämna några egna som skulle kunna komma att förvirra fjällräddningen. Vi letade i alla skrevor vi hittade. Kanske hade Joey skadat sig och släpat sig i lä?

Ju högre upp vi kom desto sämre blev sikten.

Vår tanke var att gå upp på Allaks topp och sedan ner på andra sidan, men sikten i kombination med halt underlag gjorde att vi inte vågade. Vi valde istället att gå ner i stort sett samma väg som vi kommit upp och fortsatte sedan vår vandring nedanför Allaks stup. Först då hörde vi den första helikoptern.

Vad har då hänt? Det har förstås spekulerats en hel del. Många olika teorier om orsak till försvinnandet hörde jag i Saltoluokta mer än en vecka senare.

Det jag vet är att båda grabbarna var vältränade. De hade gått från Kvikkjokk på 6 dagar (istället för 12 som de först hade planerat). Utan kompass i dimman uppe på Allak behövs bara att man ändrar färdriktning ett par gånger för att vara helt vilsen. Joey kan mycket väl ha dragit iväg åt NV och på ett dygn vara miltals från Allak. Att sedan halka och skada sig...

Under många dagar (och nätter) vandrade tankarna - främst till 17-åringen - och smattret från helikoptrarna lade sordin på vår vandring under flera dygn framöver.

Jag har valt att inte sätta ut namnet på 17-åringen.

Positioneringen gäller Allaks topp.

Postat 2012-08-08 16:41 | Permalink | Kommentarer (16) | Kommentera

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in