Bloggar > Majjens blogg

Majjens blogg

Fjällräddning... eller inte? Placerad på karta

Någon har frågat mig: Blir det alltid äventyrligt när du är till fjälls, Håkan? Svaret är givetvis: Nej. Denna sommar har jag till exempel genomfört en mycket lugn och behaglig vandring genom Sarek tillsammans med en gammal vän. Men... sen har jag ju vandrat runt Sulitelma också... 

Redan vid mitt första besök i området tänkte jag titta lite närmare på bergskammen som går rakt igenom Sulitelmamassivet i nord-sydlig riktning: Skulle det vara möjligt (för mig) att färdas med packning hela vägen? Den gången hade jag Livskamraten med mig och hon var mycket bestämd: Självmord! Även jag tyckte att det såg mycket svårt ut. Denna sommar skulle jag emellertid vistas i området tillsammans med Ornitologen (30-årig son). Han är förstås betydligt mer "fysisk" än Livskamraten så jag tänkte att kanske min blick och mina tankar runt företaget skulle förändras i hans sällskap.

Vi hade hittat ett perfekt utgångsläge för kamvandringen: 2-300 m NO om den lilla sjön 1132 fanns en helt acceptabel tältplats. Men när vi stod där och tittade upp mot Sulitelmas högsta (svenska) topp, så insåg vi att vår sammanlagda fysik möjligen skulle räcka till, men inte med några säkehetsmarginaler. En dagstur med lätt packning upp till toppen och tillbaka skulle vara svår nog. Men vi avstod även från detta eftersom molnen dolde alla topparna.

Istället letade vi upp en tältplats i  Miehttjevagge. Den absolut bästa tältplatsen i detta område ligger lite uppströms (söder om) den mellersta sjön i dalgången på jokkens västra sida. (Positioneringen gäller denna tältplats.)

Vi befann oss nu i vår vandrings mest avlägsna del. Denna natt sov jag dåligt. Jag vred och vände mig och kände obehag i ryggen. På morgonen mer eller mindre stapplade jag ut ur tältet för att kunna stå upp och massera min onda rygg. Plötsligt nöp det till på vänster sida långt ner på ryggen och mitt vänstra ben bara vek sig. Jag var helt oförberedd och förstod inte riktigt vad som hände.

Jag blev tvungen att stoppa i mig allt vad värktabletter jag hade med mig (och det var inte mycket). Ornitologen packade om utrustningen så att han tog allt tungt. 

I mycket lågt tempo och med många raster stapplade jag framåt - hängande på stavarna - ca 8 km denna dag - fram till den lilla sjön 2 km NNV Labbas topp. Innan dess vadade vi den mycket grumliga och ganska strida glaciärjokken från Stuorrajiegna. Så här i efterhand förstår jag inte hur jag klarade att ta mig så långt.

Nästa dag orkade jag med 3 km - ner till Lajrrojåhkå. Då satte vi ord på vad som egentligen stått klart redan från början: Det här skulle inte gå. Det var uppenbart för oss båda att jag inte skulle klara att ta mig vare sig till bilen eller till någon stuga för egen maskin. Jag behövde hjälp.  För andra gången på relativt kort tid blev Ornitologen tvungen att lämna skadad färdkamrat och ge sig iväg för att larma fjällräddningen.

Han hade en knapp mil ner till Pieskehaurestugan och dess nödtelefon. Efter kontakt med fjällräddningen blev svaret:

- Nej, vi kommer inte. Han får stappla på eller ligga kvar och vila. Det föreligger inte någon omedelbar livsfara.

- Men...? Han har mat för ytterligare tre dagar. När den är slut...? Han har så ont att han inte kan röra sig. Samtidigt får han så ont oavsett hur han ligger så att han MÅSTE röra sig. Han kan inte sova...

- Ni får skaffa privat helikoptertransport.

...

Vilket vi gjorde... till en kostnad av 15000 kr för 15 minuters flygtur...

... ska träffa en naprapat om 3 ½ timme...

Postat 2013-08-09 09:02 | Permalink | Kommentarer (27) | Kommentera

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in