Någon har frågat mig: Blir det alltid äventyrligt när du är till fjälls, Håkan? Svaret är givetvis: Nej. Denna sommar har jag till exempel genomfört en mycket lugn och behaglig vandring genom Sarek tillsammans med en gammal vän. Men... sen har jag ju vandrat runt Sulitelma också...
Redan vid mitt första besök i området tänkte jag titta lite närmare på bergskammen som går rakt igenom Sulitelmamassivet i nord-sydlig riktning: Skulle det vara möjligt (för mig) att färdas med packning hela vägen? Den gången hade jag Livskamraten med mig och hon var mycket bestämd: Självmord! Även jag tyckte att det såg mycket svårt ut. Denna sommar skulle jag emellertid vistas i området tillsammans med Ornitologen (30-årig son). Han är förstås betydligt mer "fysisk" än Livskamraten så jag tänkte att kanske min blick och mina tankar runt företaget skulle förändras i hans sällskap.
Vi hade hittat ett perfekt utgångsläge för kamvandringen: 2-300 m NO om den lilla sjön 1132 fanns en helt acceptabel tältplats. Men när vi stod där och tittade upp mot Sulitelmas högsta (svenska) topp, så insåg vi att vår sammanlagda fysik möjligen skulle räcka till, men inte med några säkehetsmarginaler. En dagstur med lätt packning upp till toppen och tillbaka skulle vara svår nog. Men vi avstod även från detta eftersom molnen dolde alla topparna.
Istället letade vi upp en tältplats i Miehttjevagge. Den absolut bästa tältplatsen i detta område ligger lite uppströms (söder om) den mellersta sjön i dalgången på jokkens västra sida. (Positioneringen gäller denna tältplats.)
Vi befann oss nu i vår vandrings mest avlägsna del. Denna natt sov jag dåligt. Jag vred och vände mig och kände obehag i ryggen. På morgonen mer eller mindre stapplade jag ut ur tältet för att kunna stå upp och massera min onda rygg. Plötsligt nöp det till på vänster sida långt ner på ryggen och mitt vänstra ben bara vek sig. Jag var helt oförberedd och förstod inte riktigt vad som hände.
Jag blev tvungen att stoppa i mig allt vad värktabletter jag hade med mig (och det var inte mycket). Ornitologen packade om utrustningen så att han tog allt tungt.
I mycket lågt tempo och med många raster stapplade jag framåt - hängande på stavarna - ca 8 km denna dag - fram till den lilla sjön 2 km NNV Labbas topp. Innan dess vadade vi den mycket grumliga och ganska strida glaciärjokken från Stuorrajiegna. Så här i efterhand förstår jag inte hur jag klarade att ta mig så långt.
Nästa dag orkade jag med 3 km - ner till Lajrrojåhkå. Då satte vi ord på vad som egentligen stått klart redan från början: Det här skulle inte gå. Det var uppenbart för oss båda att jag inte skulle klara att ta mig vare sig till bilen eller till någon stuga för egen maskin. Jag behövde hjälp. För andra gången på relativt kort tid blev Ornitologen tvungen att lämna skadad färdkamrat och ge sig iväg för att larma fjällräddningen.
Han hade en knapp mil ner till Pieskehaurestugan och dess nödtelefon. Efter kontakt med fjällräddningen blev svaret:
- Nej, vi kommer inte. Han får stappla på eller ligga kvar och vila. Det föreligger inte någon omedelbar livsfara.
- Men...? Han har mat för ytterligare tre dagar. När den är slut...? Han har så ont att han inte kan röra sig. Samtidigt får han så ont oavsett hur han ligger så att han MÅSTE röra sig. Han kan inte sova...
- Ni får skaffa privat helikoptertransport.
...
Vilket vi gjorde... till en kostnad av 15000 kr för 15 minuters flygtur...
... ska träffa en naprapat om 3 ½ timme...
Ja jisses... Vet inte vad jag ska tycka... Vi fick också ta privat transport hem med helikopter, vi var dock inte lika långt borta, och kostnaden stannade på 3500:-
Nej, det är verkligen så för mig också. Jag VET inte vad jag ska tycka...
Wow! Erfarna och förberedda människor som råkar illa ut får inte hjälp, men stollar som ska bestiga toppar i hawaiiskjortor och flip-flops får det?
Mmm.. Jag TRODDE nog att de skulle komma och hjälpa mig. Jag undrar hur många dagar jag hade fått ligga där utan hjälp?
Nu har jag ju fått hjälp - både morfinbaserat smärtstillande och kunnig naprapat - men jag har FORTFARANDE svårt att gå.
Hmm...konstigt att de vägrade. Vad hade ni tagit er till OM ni ej fått tag på privat helikoptertransport ?
Jag antar att de som svarade visste att det fanns ett helikopterföretag i Vuoggatjålme, några mil därifrån. Han kanske var delägare...?
:-)
Väldigt tråkig situation och jag förstår att du tänkte att du skulle kunna få hjälp från fjällräddningen. Lagen som reglerar fjällräddningen (2003:778) och specifikt då kap 4 §1 säger dock att det ska vara fara för liv, kunna ge allvarliga konsekvenser eller att någon har ett behov av att snabbt få hjälp. Går man upp på fjället i hawaiiskjorta och flipflops så är man en idiot men man riskerar också sitt liv och/eller sin hälsa på ett sätt som du inte gjorde där du låg i ditt stormsäkra tält med mat för tre dagar. Några dagar till och du hade säkert åkt helikopter på skattebetalarnas nota. Jag förutsätter att ni ringde ert försäkringsbolag innan ni beställde en helikopter privat för att se om de kunde stå för notan för räddningsinsatsen, med en privat olycksfallsförsäkring är det inte orimligt att de skulle kunna stå för en sådan nota. Det som är rimligt på papper är dock inte alltid helt självklart i det enskilda fallet och det var tråkigt att du skulle råka ut för en så olycklig händelse. Jag hoppas att din skada inte är permanent och att du får tillbaka full rörlighet så att du kan fortsätta dina turer på fjället.
Hej Tingeling! Jag hänvisar till sonens reaktion nedan.
Svar till Tingeling här ovan. Klart som korvspad att vi inte ringt något försäkringsbolag innan trandporten, vi befann oss på fjället! Pratade ned räddningstjänsten via en komradio och det var dom som ordnade transporten. Jag begriper även fullt ut att fjällräddningen inte kan rycka ut på vad som helst, men hur länge ska man vänta? Vi hade mat för tre dagar, sedan klarar sig en människa på vatten i ca tre veckor.. När blir det livshotande nog för fjällräddningen?
Bra rutet!
Hemförsäkringens resemoment borde kunna hjälpa till i detta fall. Jobbar själv inom skadereglering och vet att vi ersatt detta vid flertalet tillfällen. Det är få som är medvetna om det verkligen ställs krav på fara för liv innan man blir hämtat av fjällräddningen. Vet ett fall där en man bröt armen och fick frågan av polisen om det sticker ut någon benpipa, vilket det inte gjorde. Mannen hade 4 mil att gå till närmsta väg och betalade naturligtvis för helikopter. Han fick tillbaka allt utom självrisken på 1 500 kr samt ersättning för förstörda resdagar.
Jag hoppas på samma "tur".
Tvivlar på att man blir kopplad till sitt försäkringsbolag via nödtelefon
Men om man då ska tolka fjällräddningens regler ordagrant så är det i alla fall då det inte är livshotande bästa att ligga still på fjället och ge tusan i att kalla på hjälp då anhöriga då kommer kalla på fjällräddningen när man inte kommer hem.. för då antar jag att dom börjar söka direkt?
Bra tips... eller inte...?
Hmm... Du tycks att ha varit på toppan innan och i början av Sulitelmavandringen och då plötslig akut problem med ryggen. Mycket tråkigt. Man får väl fundera på att det är vad som kan hända även om allt i förberedelsen och början av vandringen är ok.
Jag har blivit hemma denna sommar. Gick inte ta ledigt på jobbet när andra hade sommarledigt. Dessutom pråtade en dålig fot och tidvis dålig rygg inte för fjällvandring. Om en månad är det säkert åter bra, men då syns det i mina glasögon för lite flexibel med korta dagar och gradvis ostabilare väder att satsa på Sarekområdet.
önskar dig all lycka till med ryggen. Tack för fin berätning och foton.
Tack för din omtanke och ditt beröm. Hoppas att du återkommer till Lappland nästa säsong.
Tråkigt att höra att ni fick betala helikoptern själv. Det förvånar, i andra sammanhang brukar ju sjukvården stå för sjuktransporter, med rätta, när man inte kan för egen maskin.
Friberg, jag ber om ursäkt för mitt antagande att ni använt en satellittelefon och hoppas att ni fått hjälp av ert försäkringsbolag så här i efterhand. Det skulle vara intressant att diskutera frågan om fjällräddningen lite mer på djupet men jag tror att det görs bäst på forumet i så fall och inte här. Livshotande nog för fjällräddningen blir det först när det är fara för liv och ett ryggskott eller en klämd nerv är inte livshotande även om det kan göra fruktansvärt ont. Jag hoppas att din smärta går över inom kort och att du snart kan njuta av livet på fjället igen.
Inge fara. Du behöver inte be om ursäkt.
Det som oroar är om situationen bara hade sett LITE annorlunda ut: Jag vandrar ensam ibland. Om detta hade hänt under en sådan vandring, någon passerar mig och ser min beskaffenhet, och ringer fjällräddningen. Skulle responsen ha blivit densamma då?
Med facit i hand så går jag nu på morfinbaserad smärtlindring och det smärtar ändå. Jag stapplar omkring med krum rygg inom hemmets fyra väggar, trots besök hos erkänt duktig naprapat.
Jag hade alltså INTE blivit bättre på tre dagar. Är min son "skyldig" att vandra fram och tillbaka mellan mig och nödtelefonen? Hur många gånger?
Jag kan inte annat än tycka att din närkontakt med fjällräddningen är lite skrämmande. Det jag undrar är hur man kom fram till att din skada inte var tillräckligt allvarlig? Symptomen skulle kunna indikera akut diskbråck där man omedelbart ska söka akutmottagningen. Fanns det någon kompetent person hos fjällräddningen som gjorde bedömningen av din skada?
Imorgon börjar jag min färd i nedre Njåtjosvagge - hoppas jag håller mig frisk annars blir väl jag också liggande.
Hoppas att din skada är övergående.
Hälsningar Björn
Till fjällräddningens försvar ska sägas att det inte var han som svarade i telefon som avgjorde om skadan var tillräckligt allvarlig för en utryckning. Han hade kontakt med någon annan - en läkare antar jag...?
Nu förstår jag ditt kryptiska svar på mitt mejl. Jag tänker på dig och hoppas givetvis att du blir återställd snarast. Vad gäller fjällräddningens regler kan dessa ibland få konsekvenser som helt strider mot den allmänna rättsuppfattningen. Ifjol när jag var på väg från Singi till Keb såg jag på håll två killar på väg att runda Tuolpagorni och uppenbarligen skulle göra en toppbestigning fast än det var stormvarning och inga ledarledda försök gjordes från stationen. Jag antar att det var dessa båda som senare fick undsättas med helikopter. Är det någon som vet om de fick betala för detta? De hade ju trots allt trotsat varningarna och därigenom självmant utsatt både sig själva och helikopterförarna för livsfara.
Tack för din omtanke. Jag har en del ogjort där uppe. Återvänder säkert.
Det finns många egendomliga berättelser om fjällräddningen, men mina tidigare erfarenheter är odelat positiva.
Jag pratade för någon vecka sedan med en kille jag träffade i Kvikkjokk som hade blivit vittne till en olycka på Kungsleden några dagar tidigare. Han såg en dam i sjuttioårsåldern ramla i ett uppförslut. Hon föll så olyckligt mot en sten att hon spräckte hela överläppen upp mot näsan och slog ut tänder. Blodet forsade och hon blev naturligtvis svårt chockad. Killen som berättade detta för mig hade lyckats komma i kontakt med fjällräddningen, men de hänvisade kvinnan till att ta sig till närmaste stuga - eftersom ingen direkt livsfara förelåg tänkte de inte åka ut. Skadan var tydligen så allvarlig att den fick sys och ena knäet var också rejält tilltygat.
Denna berättelse förvånade mig verkligen, särskilt som jag hört historier längre tillbaka om folk som fått hämtning när de hindrats av skavsår på fjället. När jag lägger ihop det med det du berättar anar man någon slags kursändring för hur fjällräddningen arbetar. Frågan är var det slutar?
Så du tror att de har fått hårdare styrning? Kanske.
Jag antar att flera läser anser att de tog helt rätt beslut eftersom jag ju är hemma nu - någorlunda välbehållen.
Det här var inte roligt men det är sånt som händer.
Jag kan i alla fall glädja dig med att jag i morse kom hem från vandringen i det område där du var, så vi måste ju ha varit där ungefär samtidigt. Vi såg dock inte en enda människa från Vaimok till Sårjosjaure. Vi utgick från Kvikkjokk och slutade i Stalo.
Tackar för de värdefulla tipsen från dina tidigare turer bl.a. om tältplatser t. ex. SÖ hörnet av Skiejákjávrásj och N ändan sjön 1100.
Det där med 15000 för helikoptertransporten begriper jag inte. Vi betalade 1000 kr från Stalo till Ritsem i en med plats för 5 passagerare.
Krya på dig!
Tack ska du ha. Jag har ju också flugit med helikopter de mer "reguljära" turerna till de priser du nämner. Prisförslagen vi fick var väldigt varierande. Om vi följde med till Vuoggatjålme (där helikoptern hörde hemma) skulle vi klarat oss med 5-6000. Vi fick ytterligare något förslag i den prisklassen, men vi hade ju vår bil i Norge och Magnus (Ornitologen) fick en känsla av att det hade något med riksgränsen att göra. Jag är inte säker eftersom det inte var jag som skötte samtalandet.
När jag läser om räddade personer som förirrat sej när fyrhjulingen gått sönder resp skadat ben två dagsmarscher från Salto så verkar det lite väl hårt bedömt att du själv fått bekosta din återfärd.Vem kan på så tidigt stadium avgöra om du inom nåt dygn skulle återhämtat dej tillräckligt från ett ryggskott eller om det varit ett mer långdraget förlopp av ex.vis diskbråck som skulle omöjliggjort att belasta benet tillräckligt för att gå till bilen? Tänker att dessa räddningar för "brott på lillfingernagel" gjort att man ibland nu gör väl hårda bedömningar.Tänker att er stora fjällvana och goda utrustning legat er i fatet en del.Bevisligen är du inte ens idag i vandringsbart skick.
Håkan, det verkar som somliga har rätt: det blev dramatiskt igen. Men naturligtvis tråkigt när det blir på detta sätt. Fjällräddningen har jag nästan ingen erfarenhet alls av, man skulle vilja veta hur de ser på sina insatser. Saker förändras, myndighetsutövning likaså. Det är väl inte så att fjällräddningen medvetet gått in för att låta drabbade stå för kostnaden? I så fall lär vi väl få se fler ta speciella reseförsäkringar vid fjällvandringar, om man inte kan lita på vare sig fjällräddningen eller försäkringsbolagen vid icke-livshotande situationer. Och det vore en tråkig utveckling för alla som faktiskt är ansvarstagande och som har förberett sig noga.
Det är ju alltid en risk man tar när man ger sig ut i terrängen långt från bebyggt område.
Tråkigt att du och din familj ska bli drabbade av skada ännu en gång. Det måste vara maximal otur. Sedan jag skadade mitt knä har jag fått upp ögonen för hur fort livet kan förändras.
Tyvärr måste man nog ta med skador i beräkningarna när man ger sig ut på längre färder i obygden. Jag säger inte att fjällräddningen gjort rätt bedömning men det var väl ändå tur att du och familjen hade möjlighet att punga ut med 15000,- för en helikoptertransport. Det kan inte alla göra.
Undrar stilla vad man gör om man inte har råd? Hur fixar man ett lån på fjället?
Tur att du är hemma. Det är det viktigaste just nu!
Skickar en krya på dig kram!
/H
Lider verkligen med dig, dels för att du fick så ont och inte kunde fullfölja din vandring och för att det kostade dig mycket pengar. Det får mig att tänka på Sjöräddningssällskapet som sköter motsvarande uppdrag på sjön. Sjöräddningssällskapet är en ideell organisation som finansierar sin verksamhet med bidrag från privatpersoner och företag samt medlemsavgifter. Om du hamnar i sjönöd där liv är i fara rycker de alltid ut och bistår den nödställde oavsett vem denne är. Om fara för liv ej föreligger så hjälper de endast medlemmar utan att ta betalt. Detta kanske skulle vara en modell även för fjällvärlden? Att vara medlem i Sjöräddningssällskapet är för oss som seglare en självklarhet och en slags försäkring även om vi lyckligtvis ännu aldrig har behövt utnyttja deras hjälp. Vi kanske skall dra igång ett fjällräddningssällskap?
Det där låter inte roligt, både ryggen och räkningen. Hade en lätt kaxig attityd mot de som ojade sig över sin onda rygg ("men bit ihop, människa!") tills jag själv lyckades knäcka till den och drabbas av ischias. Det tog 45min att gråtandes och tandagnisslandes välta mig ur sängen och hasa mig till telefonen tio meter bort. Hur sjutton jag hade klarat det på fjället har jag ingen aning om! Den smärtan skojar man inte med! En liten gissning är att den som "vägrade" dig helikopterhjälp inte haft ont ryggen själv, precis som jag tidigare... Det var 1999, tyvärr känner jag av det då och då fortfarande men inte så att det begränsar mig. Det tog väl fyra veckor innan det släppte så pass att man nte behövde vara rädd för minsta lilla rörelse. Hoppas det går bättre för dig!
Ang helikopter så har jag faktiskt blivit helikopterhämtad nästan mot min vilja. Skar mig lite i fingrarna under en skidtur vid Abiskojaure (första dagen...) och ringde och frågade om råd, om man skulle kunna tejpa ihop och skida vidare. Fick då svaret att jag skulle stanna där jag var och invänta helikopter. Försökte protestera och säga att jag kunde ta mig tillbaka till Abisko dagen efter. Eller att de kunde skicka en skoter om de nu envisades, så kunde jag ta tåget till Kiruna. Men icke! En stund senare kom helikoptern och då var det svårt att vara tjurskallig och vägra åka med... Sen blev det 14stygn visserligen (två läkare som sydde och en som tittade på) men det berodde nog på att jag var den enda patienten på akuten och de hade all tid i världen att finlira. Skidturen fick kortas men vi fick istället tre dagar i strålande solsken i Tarfala. Även så här 14år senare (jösses vad tiden går!) kan jag tycka att det räckt med en skoter...
Krya på dig! Och lycka till med försäkringsbolaget!
Trist historia hoppas du blir återställd Håkan. Tolkningsfråga om fjällräddningen borde stå för helikoptertrpt eller inte. Gjordes någon medicinsk bedömning? Min uppfattning är att det är rimligt att det finns en restriktiv linje från fjällräddningen.
Dags att Sverige skrotar idén med att bygga JAS-plan, och att Saab lär sig bygga helikoptrar istället...!!
En helikopter är flexibel, och kan nyttjas både till lands och sjöss.
Även fastboende i fjälltrakterna betalar skatt - och har rätt till ambulans!!
Dessutom - om Den Ryska Björnen vaknar, och Sverige behöver försvara sitt territorium, så hjälper inte 80 JASplan. Det räcker med att slå ut Oskarshamsverket - så slocknar Sverige!
Bra att du delar med dig, samhällets ansvarstagande för skador i fjällmiljö är en fråga som i allt för liten för liten grad diskuteras. Jag jobbar bland annat i rollen som inre befäl för den kommunala räddningstjänsten i Norrbotten och kommer därmed ofta i kontakt med svårigheterna, även om räddningstjänsten inte har något med varken fjällräddning och normalt inte heller sjuktransporter att göra.
Lag om skydd mot olyckor ställer 4, eller egentligen 5 krav på när en räddningsinsats ska inledas:
1) En olycka har skett (vilket dock undantas i bla fjällräddningssammanhang)
2) det finns ett behov av ett snabbt ingripande
3) det hotade intresset är värdefullt
4) kostnaderna för insatsen är inte orimliga
5) omständigheterna är i övrigt rimliga.
Räddningsinsats ska bara företas när den enskilde absolut inte kan vidta åtgärden själv.
Men sjukvårdslagen ålägger samtidigt sjukvårdshuvudmannen att ansvara för sjuktransporter. Mellan dessa två lagstiftningar faller många bedömningar. Någon har en sjukdom eller skada som hindrar denne att fortsätta i fjällmiljö, men varken polisen (dvs fjällräddnigen) eller landstingen vill kännas vid individen.
Jag tycker man borde se mer på möjligheterna att alltid rädda personen, MEN om det med facit i hand varit på oklara grunder får individens försäkringsbolag träda in och betala.
När jag i lördags blev vittne till en händelse på Vierrenvarres nordsida (inte så långt upp från Kaffedalen) kom jag att tänka på din historia igen. En man i övre medelåldern fick ont knäet på tillbakavägen från Kebnekaises sydtopp. Någon ringde fjällräddningen som genast skickade en polishelikopter som hämtade mannen. Detta trots att luftrummet samtidigt genomkorsades av "civila" helikoptrar som bussade lata turister till och från sydtoppen. Dagen efter träffade jag på mannen på Kiruna busstation. Två magnecyl och ett par kryckor var vad Gällivare sjukhus hade erbjudit honom efter det att de inte hittat några fel på knäet.
Bedömningarna tycks alltså variera. Din situation tycks ju ha varit betydligt mer utsatt än i detta fall, där hundratals människor befann sig i närheten, mobiltäckning fanns nära och med flera civila helikoptrar som passerade ovanför under tiden man väntade på fjällräddningen.
Tydligen presenterade sig den man som ringde fjällräddningen som "länspolismästaren i xx län". Vågar man spekulera i att det kan ha påverkat utfallet? ;-)
NSD skriver om händelsen: http://www.nsd.se/nyheter/kiruna/artikel.aspx?ArticleId=7825474
Av integritetsskäl skriver jag inte ut vilket län mannen påstod sig vara länspolismästare i.
Hej Håkan
Efter att ha läst om den insats du och din fru gjorde för den 17-årige dansken, när hans kompis försvann, gör det mig ont att du inte fick undsättning när du behövde den.
Jag har tänkt vad som skulle hända om man råkar ut för det du råkade ut för, speciellt ensammen. Eller någon annan skada för den delen. Resultatet har blivit att jag köpt en PLB nödsändare.
Förresten... man ska alltså säga att man har fallit och fått ont, för då är det en olycka?
Hoppas ryggen är bättre nu.
Vill bara berätta att hemförsäkringen täckte helikopterresan - minus självrisk på 1500 kr.
Dock tycker jag - än mer nu än tidigare - att jag borde fått hjälp av fjällräddningen.
Tilläggas kan också att min rygg är återställd sedan ett par veckor tillbaka. Nu återstår att återbygga lite muskulatur och kondition.
Tack för alla hejarop under den deppiga tiden.
Senkommen kommentar och jämförelse.idag lördag 16\8 2014 såg vi en polishelikopter komma farande.Läser nu i tidningen att en nödsignal från någon i Padjelanta plockats upp.En fjällvandrande herre i sällskap med sin fru hade fått ryggskott.Helikoptern förde dem till Jokkmokk.
Hmm,skillnad på folk och folk tydligen....
Ju mer jag tänker på min upplevelse desto ilsknare blir jag. Attityden till mig och min son var helt horribel.